Resan börjar inte längre vid en kaj

Arlanda är Sveriges största flygplats. Storleken på både flygplatsen och hur många som rör sig genom den varje år är svindlande. Bara i augusti 2025 passerade strax över 2,4 miljoner resenärer. Alla som kommer dit för att passa ett flyg har tagit sig dit på något sätt. Många via tåg, taxi och buss, men en stor del av dem kommer i egen bil.

För de som kommer i egen bil kan det handla om att någon vän skjutsat till flygplatsen, men för väldigt många handlar det om att köra själv och då måste bilen förstås stå kvar tills återkomsten från resan. Vi talar då givetvis om långtidsparkeringar, med Lindskrog långtidsparkering vid Arlanda som ett typiskt exempel. Resenären kör dit, ställer bilen och tar en tillhandahållen transferbuss de sista fyra minuterna fram till terminalen.

Detta är bilden av modernt resande av idag. Enorma parkeringar där bilar står i långa rader, bevakade dygnet runt medan ägaren är iväg någon annanstans. Väntande på att de kommer tillbaka. Men för några decennier sedan såg bilden helt annorlunda ut.

En vårdag 1955

Klockan tio på förmiddagen den 22 april 1955 lyfte det första svenska charterplanet från Bromma flygplats. Destinationen var Mallorca. På flyget satt 26 personer som förväntansfullt såg fram emot sin semester. Själva flygresan tog tio timmar och det behövdes fyra mellanlandningar innan planet nådde ön dagen efter.

Priset för en resa låg på 1 095 kronor – vilket motsvarar 19 840 kronor idag – för sexton semesterdagar i värmen. Det var givetvis mycket pengar och resan var därför inget för var och en, utan betraktades snarare som en lyx.

Berättelsen om den första charterresan har ömsint bevarats av Centrum för Näringslivshistoria. Den förtäljer historien om en liten – men förmodat relativt välbärgad – grupp svenskar som begav sig iväg på ett äventyr som ett drygt decennium senare skulle bli något närapå naturligt för de flesta.

Att en resa som denna alls blev möjlig hängde ihop med semesterreformerna. Den första av dessa kom redan 1938 och stipulerade att alla svenskar skulle ha två veckors lagstadgad semester. 1951 ändrades detta till tre veckor. Det möjliggjorde att man 1955 kunde bege sig på en charterresa och tillåta sig vissa extravaganser. Ännu längre semester, högre levnadsstandard och billigare flygresor skapade med tiden en reserevolution.

När flygresan blev var mans lyx

Det som började som en exklusiv lyx blev snabbt en folkrörelse. 1956 hade 10 000 svenskar gjort en charterresa. 1962 var siffran uppe på 135 000. Därefter fortsatte ökningen till den grad att Lasse Åberg 1980 kunde göra ”Sällskapsresan” som ett tidsdokument över det allra mest tänkbara svenska, med klassiska repliker som ”Finns det svenskt kaffe på grisfesten?”. Alla kunde relatera och känna igen sig.

De första charterresorna var knappast bekväma upplevelser. 1956, när chartern gick till Kanarieöarna, fick passagerarna till och med kommenderas ut att borsta bort snö från flygplansvingarna under en mellanlandning i Barcelona.

År 1978 åkte en miljon svenskar på charter. Bara under det året. Det var en magisk gräns som passerats. Det var också detta år som riksdagen beslutade om fem veckors semester. Kopplingen är uppenbar.

Även resebolagen växte givetvis under denna epok. Ving började med bussresor till Italien i mitten av 50-talet och uppgraderade givetvis till charterresor med flyg några år senare. Under 1970-talet reste var fjärde svensk med Vings resor – och 1988 var det hela 700 000 resenärer som reste enbart med just det resebolaget.

Det stora omaket mot den enkla transiten

Tillbaka till kajen. Innan 1955 gick för de flesta resan ut i världen via antingen kajen i hamnen eller tågperrongen, till en viss del bussterminalen eller den egna bilen. Men att resa med flyg blev allt vanligare. Det var snabbare och billigare.

Och även om vi idag kan tycka att det är mycket krångel med transitbyten och incheckningar samt att navigera på en flygplats, så ska det jämföras med all möda resande innebar förr i tiden. Karl-Oskar och Kristina hade nog varit väldigt tacksamma över att kunna ta en transitbuss från långtidsparkeringen när de skulle starta sitt nya liv i ”Amerikat”.

Samma längtan, ny adress

Så även om utresan är tidigt på morgonen och man tvingas gå upp innan ens klockan själv hunnit vakna, så är omaket ändå så mycket mindre än det en gång var. Man behöver vare sig sopa snö från vingar i Barcelona eller lägga halva sin månadslön på en tio timmars resa med fyra mellanlandningar.

Man tar enkelt bilen till långtidsparkeringen, transferbussen rullar fram i gryningsljuset, en förare hälsar godmorgon, väskor lyfts in och några minuter senare glider man in på terminalen och promenerar till sin gate. Är man en van resenär går det nästan omärkligt. Resan blir en rutinartad väg till äventyret, snarare än ett äventyr i sig.