Ö med vit sandstrand

Vi djupdyker ner i ölivet med Per J Andersson som är aktuell med boken "Drömmen om en ö". Foto: GettyImages

Nyhet

Drömmen om en ö – vad är det med ön som fascinerar oss människor?

Vår längtan efter öar är evig. Vad är det som gör att vi fascineras så mycket av dessa isolerade paradis långt ute i havet? Per J Andersson söker efter svaret i sin nya bok Drömmen om en ö, som du här kan läsa ett utdrag ur. Varsågod!

Text: Per J Andersson • 2022-11-14

Regelbundet fylls jag av längtan att resa till ännu en ö. Gärna saltstänkt, helst utan broförindelse och plus i kanten om den är bebodd av udda och lite smågalna men samtidigt genuina och äkta personligheter. Resan dit får gärna ta tid och inte vara helt enkel. Ett stormigt hav är inget hinder. Men när jag klivit iland vill jag få en känsla av att ha kommit till en plats där livet är lätt och långsamt och skilt från fastlandets komplexitet.

Min dröm om ön gör mig knappast unik. Så vanlig är den att man skulle kunna kalla den banal. För utan att veta om det är de flesta av oss nesofiler, ö-älskare. Kolla bara vad resebyråer och researrangörer erbjuder, så inser du att ön har en central plats i våra drömmar om en annan plats. Svenskarnas allra första flygcharterresmål sommaren 1955 var Mallorca. Fortfarande ligger den spanska medelhavsön tillsammans med Kanarieöarna, italienska Sicilien och Sardinien samt grekiska Korfu, Rhodos och Kreta på européernas tio-i-topp-lista över favoritresmål. Australiensarna å sin sida har Bali och Söderhavsöarna. Amerikanerna Hawaii och de karibiska öarna. Indierna Andamanerna och Maldiverna. Japanerna Ryukyuöarna. Kineserna Hainan.

Boktips!

Boken Drömmen om en ö finns att köpa på bland annat Bokus och Akademibokhandeln.

Romarna semestrade på Capri redan för tvåtusen år sedan, men det var först i slutet av artonhundratalet som turisterna på allvar började resa till öar. Där sökte man förutom sol och bad också ursprung, förflutenhet, småskalighet och gemenskap, allt det som gått förlorat i det industrialiserade, urbana livet på fastlandet. Öborna betraktades visserligen som mindre uppfostrade och bildade än fastlandsborna, men å andra sidan också som naturligare, enklare, ärligare och vänligare.

Grekerna i allmänhet och Platon i synnerhet såg öar som idealiska platser för att anlägga nya städer, både i verkligheten och i fantasin. Platons eget litterära påhitt, Atlantis, var sinnebilden av den perfekta ön där människan levde i paradisisk harmoni. Samtidigt var öborna förblindade av hybris. Efter att de misslyckats med att erövra Aten sjönk deras ö till havets botten på bara ett dygn, vilket förstås var en politisk allegori om hur det kan gå när man gapar efter för mycket och bryter mot naturens lagar. En varning som är mer relevant än någonsin i klimatuppvärmningens tidevarv där flera lågt liggande öar – som Maldiverna och flera andra i Melanesien, Mikronesien och Polynesien – blir de första offren när havsnivåerna stiger. Ytterst är ju hela jorden en ö i universum som om vi tanklöst ångar på riskerar att gå samma öde till mötes som Atlantis.

Klippor och sandstrand vid havet
Vackert och lite skrämmande på samma gång. Foto: Unsplash

Även om längtan till öarna har en flertusenårig historia är det som om intensiteten i drömmandet tilltagit. När livet känns alltmer stressigt och komplicerat och världsläget förmörkas, då drömmer vi oss bort till en plats där det råder lugn, enkelhet och harmoni. En isolerad plats omsluten av vatten som får tjänstgöra som den där ideala världen som vi trånar efter. Det paradis vi drömmer om finns förstås inte på riktigt. Det vet vi ju. Men om det skulle finnas är det med största sannolikhet beläget på en ö.

Öarnas magiska dragningskraft handlar ytterst, tänker jag, om längtan i en kaotisk och osäker värld efter platser som känns avgränsningsbara, överblickbara, begripliga och trygga. Frågan är om det finns någon dröm som är mer allmängiltig. Men drömmer alla människor på jorden lika mycket om öar? Den amerikansk-kinesiske geografen Yi-Fu Tuan är tveksam. Han menar att ön förvisso har en viss universell dragningskraft, men att denna ändå är som starkast i västerlandet.

John R Gillis menar att det också finns – eller fanns – en klassaspekt. Europas fattiga har historiskt sett inte drömt om idealiskt organiserade samhällen på avlägsna öar, utan snarare om det himmelska rike som enligt Johannes uppenbarelse en dag ska visa sig för de rättrogna. Nomaderna – samerna, romerna, resandefolken och luffarna – har heller inte haft så många ödrömmar, eftersom de ju hela tiden själva är på väg och vet bättre än att fantisera om paradis bortom horisonten – eller bakom nästa vägkrök eller i nästa dal.

Inte heller i centraliserade och mäktiga stater som Romarriket, det kejserliga Kina eller senare Sovjetunionen frodades drömmen om paradisön, menar Gillis, eftersom imperiernas medborgare ju indoktrinerats att tro att de redan befann sig mitt i paradiset.

I väst tänker vi inte bara på öar, vi tänker med dem. Vi har en tendens att se öar överallt, vilket har gjort ön till en av våra centrala metaforer. Vi tänker på öar när vi pratar om ökenoaser, om storstädernas getton, om köksskåp som inte sitter ihop med de väggfasta köksbänkarna, om grupper av celler, om en del av hjärnan, om mönster som man finner i fingeravtryck och till och med om oss själva som individer (»varje människa är en ö« eller »ingen människa är en ö«). Vi föreställer oss samtidigt att cyberrymden är som ett hav med en arkipelag full av öar där vi surfar runt. När någon har missuppfattat eller missförstått någonting kan vi säga att hon »är ute och seglar« eftersom oceanen är favoritmetaforen för kaos och förvirring.

Gillis menar också att vi i västerlandet har en tendens att tänka arkipelagiskt och fokusera på delarna snarare än helheten. Många andra kulturer inriktar sig tvärtom mer på det som förenar oss än på det som skiljer oss åt. Invånarna i Polynesien exempelvis har traditionellt sett sig som att de tillhör ett hav av öar snarare än en specifik ö. Det var européerna som i samband med världsomseglingar lanserade begreppet insulär som står för småaktighet och inskränkthet, skapade gränser mellan sina öbesittningar och isolerade den ena ön från den andra. Havet, det som polynesierna tyckte förenade dem, såg européerna som ett mellanrum, en tomhet.

Likadant tänkte man en gång i tiden i Karibien, innan européerna delade upp öarna mellan sig och avskilde dem från varandra och från sin egen historia.

Fyra barn i en båt
”Öar står för något vi förlorat och är därmed en plats där vi kan återhämta oss.” Foto: GettyImages

Idag är de europeiska kolonialimperiernas öbesittningar i fjärran hav ett minne blott. Så tänkte jag först. Men vad fick mig att tro det? Det är ju inte sant. Frankrike härskar fortfarande över hundraarton öar i Polynesien, varav sextiosju bebodda, med Tahiti som huvudö. Dessutom Martinique och Guadeloupe i Karibien och Réunion och Mayotte i Indiska oceanen. Och lite söderut i samma hav dessutom några av världens mest isolerade: Kerguelenöarna, även kända som Bedrövelsens öar (Îles de la Désolation), som själva bad om att få bli adopterade.

Storbritannien har också behållit flera av sina koloniala ö-erövringar, bland andra Anguilla, Bermuda, Brittiska Jungfruöarna, Caymanöarna och Turks & Caicosöarna i Karibien; Falklandsöarna, Sankta Helena, Ascension, Tristan da Cunha, Sydgeorgien och Sydsandwichöarna i Sydatlanten; Henderson och Ducie och Oenoöarna/Pitcairnöarna i Stilla havet samt Chagosarkipelagen i Indiska oceanen.

Chagosöarna väcker min nyfikenhet. I början av sjuttiotalet skickade britterna iväg de sista urinvånarna från ögruppen som officiellt heter British Indian Ocean Territory, ligger strax söder om Maldiverna och rymmer en brittisk-amerikansk militärbas. Chagossianerna har länge drömt om att få återvända till sina hemöar. Så i början av 2022 fick en grupp lyckliga urinvånare som levt i exil på Mauritius rätt att för första gången resa tillbaka. Helst vill de att britterna drar så de får öarna för sig själva. Det har de fått stöd för i såväl FN som flera internationella domstolar. Men britterna vägrar. Öarna har för stor militärstrategisk betydelse.

2021 ledsnade Mauritius och vände sig till Wikipedia för att ta bort uppgiften om att öarna tillhör Storbritannien. Med viss framgång, för nu står det: »Området består av sju atoller med totalt omkring 1 000 öar. Mauritius gör anspråk på öarna och har fått rätt i FN.«

Mauritius
Mauritius ledsnade på att tillhöra den gamla kolonialmakten Storbritannien. Foto: GettyImages
Vattenfall på Mauritius
Chamarel är det högsta vattenfallet på Mauritius på 90 meter. Foto: Unsplash

Chagosöarna är exempel på öar som de flesta fastlandsbor aldrig hört talas om. Det finns förstås fler okända arkipelager. Räck upp en hand om du kan pricka in Queen Elizabethöarna, Lackadiverna och Nikobarerna på en världskarta! Nej, tänkte väl det! Därmed är ju inte hela världen kartlagd i bemärkelsen att den är allmänt känd för ett flertal. Om det finns platser som vi aldrig hört talas om är de med största sannolikhet avlägsna öar.

De koloniala nyförvärvens tid är förbi. Istället har turisterna axlat rollen som kolonisatörer. Idag reser vi till öar i jakt på, med Gillis ord, »storslagen avskildhet och en atmosfär
av tidlöshet«, kort sagt allt det som de tidiga upptäckarna sökte. Och, måste man tillägga, den isolering som allt fler som bor permanent på öarna kämpar för att slippa.

Precis som alla andra centrala metaforer kan ön representera en mängd olika saker. Öarna väcker så många motstridiga önskningar, farhågor och begär. De kan stå för utsatthet och sårbarhet men också helhet, äkthet och trygghet. Öar står för något vi förlorat och är därmed en plats där vi kan återhämta oss. De är metaforer för paradis och helveten. De är både attraktiva och avskräckande. De representerar både separation och kontinuitet, isolation och samband. De får oss att blicka in i det förflutna och in i framtiden. Vi projicerar våra önskningar och vår åtrå på dem.

De är samtidigt användbara som platser där vi kan uttrycka våra största rädslor. Bara för att ta några exempel, som i Arnold Böcklins målning Dödens ö från 1880–1881, Stephen Spielbergs film Jurassic Park från 1993 och den amerikanska tv-serien Lost som sändes mellan 2004 och 2010. Vi kan känna oss ovanligt fria på öar, men också extremt instängda. Även om öar numera oftast förknippas med nöjen, fridfullhet och avkoppling, inte minst i turistindustrin, så står de fortfarande för smärta. Till öarna skickar vi subversiva, kriminella immigranter, asylsökande, smittade och andra icke-önskvärda.

Napoleon Bonaparte tvingades gå i exil på först Elba och sedan Sankta Helena. Fransmännen sände senare kriminella och regimkritiker (bland annat Dreyfus) till Djävulsön strax utanför Franska Guyana, britterna skeppade sina tjuvar och statsfiender till Australien, Seychellerna och Andamanerna, och Sydafrika låste in apartheidmotståndare som Nelson Mandela på Robben Island. Venedig sände leprasjuka till ön Lazaretto och pestsmittade till Poveglia, medan Sverige isolerade smittade på Känsö i Göteborgs skärgård och Fejan i Stockholms skärgård. Nyligen skickade Australien asylsökande till Papua New Guinea och Nauru för att slippa ha dem på sin egen jätteö som snarare är en kontinent.

På öar i Karibien och Indiska oceanen anlade britter och fransmän plantager där arbetet utfördes av slavar. För dem var öarna förstås synonyma med tvång, våld, död och sjukdomar. Lika hoppfullt som ölivet verkade för de drömmande kolonialisterna, lika hopplöst kunde det vara för de underordnade och kolonialiserade.

Segelbåt närmar sig land
Drömmen om en ö. I en ny bok av Per J Anderssson gräver han i människans fascination över öar och öliv. Foto: Unsplash

Under upplysningstiden förvandlade vetenskapsmännen ön till en sorts naturens eget laboratorium. Antropologer såg dem som idealiska för fältstudier i ursprungsfolkens kulturer. Grunden till dagens socialantropologi lades av Bronislaw Malinowskis fältstudier på en ö, närmare bestämt Kiriwina i Trobrianderna. Européerna var kort sagt fixerade vid öar som de projicerade sina drömmar på, förfasade sig över och emigrerade till – och förstås också blev rika på, utforskade sitt ursprung på och kände sig pånyttfödda på.

Under hela den koloniala epoken lockade öarna fram vårt habegär. De blev objekt för vår önskan att härska och var samtidigt påminnelser om maktlöshet. Öarna väcker med andra ord både starkare förhoppningar och mörkare känslor än någon annan form av landmassa.

I Disneyfilmen Moana från 2016 får vi följa med till den gröna ön Motunui belägen i ett glittrande hav. Kokosnötter faller från palmerna, gräset växer friskt, grönt och mjukt, lövverken är frodiga och blommorna många och färggranna. På ön ser man korgar fulla med färsk fisk och träd och buskar som dignar av bananer och tarofrukter. Öborna är flitiga, avslappnade, generösa, kollektiva, glada, skämtsamma och dansanta. Budskapet kan inte bli tydligare: Motunui är paradiset. Filmen väckte efter premiären debatt på universitet i USA, Australien och Nya Zeeland och beskylldes för kulturell appropriering av stillahavsöarnas kultur. Men när den visades för studenter på National University i önationen Samoa i syfte att få igång en diskussion om kulturell stöld möttes den av motsatt reaktion, berättar Kalissa Alexeyeff och Siobhan McDonnell i en essä i tidskriften The Contemporary Pacific.

Studenterna på stillahavsön tyckte att Moana borde hyllas för att den skildrade ölivet så vackert. Filmen, sa de, gjorde dem stolta över att komma från en plats som inspirerar till en så paradisisk skildring.

En person fotad uppifrån på en sandstrand
Paradiset på jorden? Foto: GettyImages

I västerländsk kosmologi står vatten för kaos och land för ordning, medan öarna är en tredje sorts plats. Någonting mitt emellan land och hav. Öar funkar därför bra som portar mellan de båda världarna och till en annan sorts liv.

I antikens Grekland såg man sig själv som invånare i en värld som i sig var en ö. En landmassa helt omsluten av vatten. Inte så dåligt gissat, för det är ju precis vad också alla kontinenter är, inklusive den euroasiatiska som Grekland tillhör. Vattnet som omgav oss definierade världen. Såväl i antika Greklands som i Mellanösterns mytologi föreställde man sig begynnelsen som ett kaos som bara bestod av vatten. I de fornnordiska samhällena trodde man att jorden var en ö i världshavet där den väldiga Midgårdsormen och andra havsmonster levde. Hebréerna föreställde sig havet som ett ursprungligt kaos som gud med sin visdom lyckats skapa jorden ur och därmed också människan.

Både i antikens Egypten och Indien dyrkade man vattnet i bäckar, åar, floder och sjöar, men hade en stark olustkänsla inför havet som man helst höll sig borta från. De grekiska hjältarna var också skeptiska. När man gav sig av mot öarna hade man alltid det uttalade målet att förr eller senare återvända till fastlandet.

Resor till havs var farofyllda och därför en strikt manlig syssla. Anständiga kvinnor som Penelope i Homeros Odysséen stannade kvar på hemön när männen gav sig av, medan förföriska kvinnor som Kirke och sirenerna fanns ute på öarna, redo att fresta och förgöra de sexuellt utsvultna sjömännen. För kärleken till öar, menar Gillis, är alltså ett arv från det antika Grekland som fortplantat sig via de stora upptäckternas era och in i vår tid.

Världsomseglarnas sökande efter paradiset på öarna var starkt sexuellt laddat. Vid sidan av den rent ekonomiska lockelsen med global kryddhandel fanns den erotiska åtrån. De europeiska sjöfararna, som alla var män, var besatta av möjligheten att stiga iland på öar som man föreställde sig som runda och förföriska.

Zakynthos i Grekland
Zakynthos – idag fullspäckat med turister som inte räds havet. Foto: GettyImages

Gillis skriver att den nya världen betraktades som feminin, medan oupptäckta öar ofta beskrevs som »jungfruliga«. Columbus lär till och med ha definierat paradiset som en ö i det sydamerikanska Orinocodeltat som var formad som en kvinnas bröstvårta. Men det fanns också föreställningar och drömmar om öar där kvinnor härskar. Ön Yonaguni kallades i medeltida japansk mytbildning för Kvinnoön eftersom man trodde att den enbart beboddes av kvinnor. Män som kom på besök serverades delikata måltider och förväntades som motprestation ha sex med så många av öns kvinnor som möjligt för att säkerställa återväxten. Föddes pojkar dödades de omedelbart, medan flickorna uppfostrades till starka självständiga kvinnor som förväntades föra traditionerna vidare.

Den svenska konstnären Tyra Kleen hade snarlika fantasier som liten flicka i slutet av artonhundratalet. Hon drömde att hon som vuxen skulle resa till en obebodd tropisk ö, en sådan som Robinson Crusoe flöt iland på. Där skulle hon föda tolv barn. De skulle växa upp nakna, fria och lyckliga. Barnens pappa skulle vara en skuggfigur, precis som hennes egen pappa hade varit. I sina dagboksanteckningar skrev hon att pappan skulle försvinna »ungefär som bisamhällets drönare när han uppfyllt sitt uppdrag«, alltså befruktat honan och säkrat släktens fortlevnad. Kvar på den öde ön skulle hon och barnen leva i ett utopiskt matriarkat. Hon ritade och målade mängder av bilder som gestaltade hennes drömmar om ön med bara kvinnor och barn.

Senare i livet besökte Tyra Kleen tre avlägsna öar, Sri Lanka, Java och Bali. Trots att hon inte fann det matriarkat hon drömde om som barn blev hon hänförd av det mer feminina och finlemmade drag som hon tyckte att de öborna hade.

En ö fotad från ett flygplan
Det är inte lätt att ta sig till alla världens öar. Foto: Per J Andersson

Verkliga matriarkat på öar stötte européerna på när de i början av femtonhundratalet kom till Bijagós, en arkipelag strax utanför Västafrikas kust med åttioåtta öar, varav ett tjugotal bebodda. Öborna hade en stark flotta med jättelika kanoter som rymde upp till sjuttio personer som lyckades hålla portugiserna stången. Öarna behöll sin självständighet ända fram till 1936 då portugiserna till slut lade dem under sig. Den europeiska överhögheten varade bara i några decennier. Sedan 1974 tillhör öarna Guinea-Bissau. Öborna som portugiserna inte kunde kuva livnärde sig framför allt på jakt och fiske i mangrovesnåren i saltvattensträsken. Det dagliga arbetet för livets nödtorft var i huvudsak en kvinnlig syssla, liksom rollen som präst respektive hövding. Och det var kvinnorna, inte männen, som valde partner att få barn med, medan arv räknades på mödernet.

Matriarkatet har bestått in i modern tid. En färsk rapport från CBD Habitat Foundation beskriver maktförhållandena på öarna så här: »Flickorna väljer sina män genom att placera en stor tallrik mat vid det hus de väljer. Om den unge mannen är villig att acceptera hennes frieri äter han upp maten. Efter att ha gjort det, flyttar den blivande mannen in. Om hon tröttnar lyfter hon ut hans ägodelar och ställer dem utanför huset för att visa att hon inte längre vill bo med honom.«

Av någon anledning är kvinnors ställning starkare på öar än på fastlandet, påpekar Anders Källgård i sin bok Öar från 2004 och exemplifierar med att världens första kvinnliga presidenter röstades fram på Island och Irland. Européerna hade tidigt en fix idé om att ursprungsfolken på öarna hade undkommit Syndafallet. Det var därför de var så oförställda, oblyga och oskyldiga. Ett tillstånd som européerna hoppades kunna försätta sig själva i genom att stiga iland på dem. Men när man varit där en tid och övergett de mest rosenskimrande paradismyterna ändrade man attityd. Nu sågs kvinnorna snarare som ett hot mot anständigheten. Från att ha betraktat ökvinnorna som oskyldiga och jungfruliga började man se dem som livsfarliga amazoner, glupska kannibaler och onda häxor. Som Eva som fick Adam att äta av äpplet.

Det återfunna paradiset förvandlades till det förlorade paradiset. Ändå kunde jakten på paradisöar fortsätta ett tag till. För när européerna var klara med Atlanten tog man ju sig an den oändligt mycket större och mer utspridda övärlden i Stilla havet.

En orange ö
La Graciosa, den minsta av de åtta Kanarieöarna. Foto: GettyImages
En kritvit ö
Privat paradisö för lyxlirare. Foto: GettyImages

Någon gång på artonhundratalet var världens öar i stort sett utforskade och inritade på kartor där de fått ersätta fantastiska sjömonster, jättelika havsormar och drömlika fantasiöar. De stora upptäckternas tid var förbi. Ändå tog inte jakten slut. För sedan togs ju drömmen om paradisön över av turistindustrin. Många är de nutida semesterresenärer, inklusive västerländska skattesmitare och ryska oligarker med sina lyxyachter, som i likhet med forna tiders upptäcktsseglare förgäves letat efter paradisön.

Men innan jag ger mig av är jag inte rädd för att bli besviken. För min övertygelse är stark: Paradiset är för evigt förlorat. Paradisön har aldrig existerat. Utifrån havet hör jag ändå en svag men förförisk röst som viskar att jag inte ska vara så säker på det. Det vet du inte förrän du tittat efter på egen hand, viskar rösten.

Så därför reser jag iväg.

Köp boken!

Boken Drömmen om en ö finns att köpa på bland annat Bokus och Akademibokhandeln.


Text: Per J Andersson • 2022-11-14
NyhetRestipsBoktips

Scroll to Top