Karin kärar ner sig, igen.

Plötsligt händer det. Man hittar staden som har det. Staden som inte nöjer sig med att bjuda på en veckas småtrevligt umgänge och sedan glatt vinka farväl utan en tanke på att ses igen.
Staden som istället slår på charmen och bestämmer sig för att förföra dig ordentligt. Den börjar kanske lite försiktigt. Tar emot dig med ett artigt handslag som liksom råkar hänga sig kvar en stund och övergå i en utforskande smekning med tummen. Innan du vet ordet av har du känt ett litet språng i hjärttrakten och är vidöppen, mottaglig och törstande efter mer.
Det dröjer inte länge innan du går omkring och dumflinar av ren och skär lycka över att vara här. Den här staden får dig att känna dig utvald, trots att du säkert är en av miljoner som den förfört genom åren. Den har börjat anstränga sig nu, staden.
Fläktar dig med klorofyllstinna parker, smyckade fasader och kassörskor som säger ”hur mår du?” och nästan verkar mena det. Fläskar på med nybakt bröd från bageriet på hörnet, det mysiga ljudet av en skramlande spårvagn och en vind som viskar vackra ord om coola barer, sköna söndagsmarknader och snygga människor som är precis som du skulle vilja vara.
Du vet att det har gått ganska långt när till och med nerpissade tunnelbanestationer och solvarma hundbajskorvar lyckas uppbåda feromoner som smälter dina sinnen. Det är nu du börjar förlora allt motstånd. Du är kär.
Staden ler nöjt och fortsätter skjuta små amorpilar. Låter påskina att det här kanske är mer än en förälskelse. Att det skulle kunna vara starten på något större.
Ett förhållande.
För det är väl klart att man kan kära ner sig i en stad. Men det är en sak att bli betuttad, och en annan att känna med hela kroppen att det är här jag borde leva.
När Sydney flörtade med mig var jag ståndaktig i en hel vecka. Med Manchester tog det en dag. Lyon var en svårfångad skönhet och Nice en leende nymf. Melbourne en kärlek vid tredje ögonkastet, och det senaste i raden av seriösa låtsasförhållanden.
Så vad gör jag? Jo, jag övar på att bo. Jag hittar ett stammiskafé och försöker agera som mina blivande grannar. Jag läser deras tidningar, lyssnar på deras radio och tänker att om jag kan le åt det faktum att staden kan överraska med ”fyra årstider på en dag” så kan jag nog stå ut med att han kan glömma att spola på toan någon gång.
Skaffar medlemskort till matbutiken i ”mitt kvarter”, skriver på uppropslistor om att stoppa en ny genomfartsled och börjar heja på lodisen utanför spritaffären. Börjar heja på det lokala fotbollslaget.
Sneglar på bostadsannonser. Hittar mitt hus. Går över till jobbannonserna. Kontaktannonserna. Väljer grannar, vänner, kolleger, kontorslokal, man, hund. Skymtar ett ganska sött barn i en lekpark. Allt är fixat. I mitt nya fantasiliv har jag även medlemskort till teatern, kanotklubben, slow-food-butiken och crossfit-gymmet. Ny stad, nytt liv. Jag ser en picknickkorg som jag kommer att ha stor nytta av i mitt nya liv i min nya stad i mitt nya klimat.
Jag har hittat min själsfrände. Någon att leva med. I nöd (nu regnar det) och lust (nu slutade det, faktiskt).
Och precis då är det tydligen dags att åka hem.

Karin listar tre förföriska städer

New YorkJag ville inte vara som alla andra, men det sket sig. Jag kärade ner mig i New York, jag också. Vandrade gata upp och gata ner, på Manhattan och i Brooklyn och tog bilder på mina hus. De var av tegel och hade brandstegar och var snygga utan att veta om det. Jag tror fortfarande vi hade kunnat passa bra ihop.