ORDFRONT FÖRLAG, 2010
Jesper Huor kritikerrosades för sin debutroman ”Sista resan till Phnom Penh”, där han vandrar i sin förvunna faders fotspår i Kambodja.
Denna gång har han bosatt sig i Afghanistan i sammanlagt fem månader. ”I väntan på talibanerna” är en skildring av det afghanska samhället, vardagslivet i Kabul, krigets offer och kaos. Även detta är en personlig bok, där man får följa en journalists arbete i en av världens mest uppmärksammade konflikthärdar.
Minerad mark
Jesper Huor intervjuar talibananhängare, soldater, bönder, affärsmän, fritänkare och religiösa fanatiker. Men också elvaåriga Grana, rullstolsburen och föräldralös efter att hennes by anfallits. Han besöker sjukhus, hjälporganisationer, skolor och myndigheter. Han funderar över vad som rör sig i huvudet på en taliban, försöker reda ut vem han själv kan lita på medan äventyrslusten driver honom in på minerad mark.
Framför allt skildrar han rädslan i ett samhälle som saknar grundtrygghet. Ena stunden återger han en fruktansvärd berättelse om en massaker vid en bröllopsceremoni i en by. I nästa stund får vi möta tjejerna som sitter i skolan – uppkopplade på Skype, medan de skriver uppsats om demokrati.
Omfattande material
Materialet är digert, och jag kommer på mig själv med att önska att Jesper Huor kunde stanna upp. Andas. Känna dofter, se nyanser. Jag vill komma närmare flera av dem han intervjuat. Stiga över trösklarna till deras hem.
När jag slår igen bokens sista sida har jag en kvardröjande känsla av att jag vill stanna kvar. Prata färdigt.
Jag hade gärna läst 250 sidor till. För det finns mycket att säga om Afghanistan. En så angelägen och spännande bok bör helt enkelt få ta sin tid.