• Vad: Ö i Indiska oceanen
• Yta: 59,67 km²
• Antal invånare: 50–150
• Koordinater: 11°33′25.2″N 92°14′27.6″Ö
• Tidszon: GMT +5 tim 30 min
• Högsta punkt: 122 m ö h

Spännande sommarläsning för hängmattan

I 99 fall av 100 skriver Vagabond om platser världen runt som vi tycker att du bör resa till. Här är det enstaka undantaget. Ön Norra Sentinel tycker vi att du under inga som helst omständigheter någonsin ska ens tänka på att besöka. Men … du kan resa till den förbjudna öns grannöar i den galet vackra arkipelagen – Andamanerna heter den – i Indiska oceanen – hundra mil från indiska fastlandet. Det gjorde Vagabonds Per J Andersson. Och han kunde inte sluta tänka på invånarna på ön som det är olagligt att kliva i land på. Här är ett utdrag ur kapitlet om den resan i boken Drömmen om en ö (Ordfront förlag 2022).

Berättelsen började med ett skeppsbrott för drygt 40 år sedan …

***

AKT 1

Invånarna på Norra Sentinel låg förmodligen och sov i sina hyddor när Primrose strax före midnatt den andra augusti 1981 stötte emot korallrevet. Kapten Liu Chunglong hade några dagar tidigare lagt ut från hamnen i Chittagong i Bangladesh och satt kurs mot Australien. Men en av de häftiga stormarna som brukar dra fram över Bengaliska viken så här års gjorde att Liu tappade kontrollen över fartyget som gick på grund.

När han i gryningen nästa morgon såg att de befann sig nära en skogsklädd ö blev han lugn. Om båten skulle sjunka slapp de åtminstone att drunkna. Men vindarna var fortfarande friska och det hade varit livsfarligt att försöka sjösätta livbåtarna. Kaptenen beslutade därför att besättningen skulle stanna kvar ombord, medan han kallade på hjälp.

Men stormen stoppade också hjälpförsöken att nå fram. Dagarna gick. Så en morgon fick en av sjömännen som satt vakt se en grupp människor komma ut ur skogen och ställa sig på rad i strandkanten. Räddningsteamet är här! tänkte han först, men så såg han att de bortsett från bälten runt höften var nakna och hade spjut och pilbågar som de viftade med. Han fattade att det inte kunde vara den indiska marinen som kommit till undsättning utan förstod att männen på stranden tvärtom var inställda på strid.

Skjuta pilar

Så fick han se hur de tog fram kanoter och gjorde sig redo att paddla ut, samtidigt som de spände sina bågar och började skjuta pilar mot fartyget. Som tur var gjorde stormen det omöjligt att komma någon vart med kanoterna, samtidigt som vindarna fick pilarna att vika ner och landa i vattnet innan de nått fram. Liu anropade rederiet Regent Shipping Company i Hongkong och bad dem att omedelbart skicka en helikopter för att fira ner vapen så de kunde försvara sig.

– Befarar att de kommer att borda oss i skymningen. Besättningens liv är i fara, hördes Liu säga i den sprakande komradion.

Några vapen skickades aldrig. Och tur var det. Det hade förmodligen resulterat i ett blodbad. Men hjälp kom ändå till slut. Efter en vecka mojnade vinden och de indiska räddningsfartygen och helikoptrarna anlände för att rädda de vettskrämda sjömännen. Efter utrymningen bordade sentineleserna det sjunkande fartyget för att plocka på sig olika föremål av järn som, antar man, de ville använda för att smida nya pilspetsar.

Primrose grundstötning skedde för mer än fyrtio år sedan. Jag tittar på ön på Google Earths satellitbilder. Där ligger det rostiga vraket fortfarande synligt strax under havsytan. Jag zoomar in och ser det så tydligt där i det kristallklara vattnet intill korallrevet.

Norra Sentinel där sentineleserna bor är en av Andamanöarna, en rad med små och stora öar som tillhör Indien, trots att de ligger betydligt närmare Myanmar och indonesiska Sumatra. På de andra öarna lever besläktade grupper av jägare och samlare som jarawa, jangil, onge och great andamanese. De flesta av dem lever utanför det indiska majoritetssamhället, medan andra har bytt ut sina traditionella liv i skogen mot det moderna i staden.

Men det gäller inte sentineleserna. De har aldrig någonsin flyttat från sin ö och praktiskt taget aldrig haft kontakt med utomstående.

”Nakna vildar”

Den första skrivna källan som nämner Norra Sentinel är från 1771. Besättningen på brittiska East India Companys fartyg Diligent såg en rad ljuskäglor i skogskanten, men de stannade aldrig för att kolla vad det var. Nästan hundra år senare, i slutet på sommarmonsunen 1867, kom nästa rapport. Den indiska handelsskutan Nineveh hade gått på grund och de hundra passagerarna och besättningsmännen hade lyckats rädda sig in till stranden. På morgonen den tredje dagen blev de attackerade av en grupp öbor.

– Vildarna var helt nakna, hade kort pepparkornsliknande hår och röd färg målad på sina näsor. De ropade något som lät som ”pa on ough” och deras pilar hade järnspetsar, berättade kaptenen.

De strandsatta indierna lyckades skrämma iväg dem med pinnar och stenar och kunde några dagar senare bli räddade av brittiska marinen som nyss hade kolonialiserat Andamanöarna.

Maurice Vidal Portman hade bara varit ansvarigt befäl för britterna i Andamanerna i ett par månader när han tolv år senare tog med sig en grupp soldater och seglade till ännu helt okända Norra Sentinel för att ta reda på mer om öns okända ursprungsfolk. Efter flera dagars vandring i öns täta djungel kom de till en glänta där de stötte på några av öns invånare, närmare bestämt ett äldre par och fyra barn, som infångades och fördes till Port Blair, arkipelagens huvudstad på grannön South Andaman.

De två äldre öborna blev snart smittade av en infektionssjukdom, kanske ett influensavirus, och dog. Portman blev förfärad. Han hade ju inga andra avsikter än att stilla sin nyfikenhet.

Barnen skickades därför omedelbart tillbaka till sin hemö med en säck presenter som kompensation för dödsfallen. Senare ångrade han att han överhuvudtaget satt sin fot på ön. I ett föredrag för Royal Geographic Society i London sa han att sentinelesernas kontakt med utomstående hade varit skadlig för dem och att han förbannade sig själv för att han bidragit till att smitta dem. Han medgav att hans tilltag hotade att leda till att öborna utrotades. Hans råd till publiken i London var att lämna sentineleserna och alla andra isolerade folkgrupper på jorden ifred.

Kanske tog barnen med sig virus och bakterier tillbaka och smittade de andra öborna. Kanske dog hälften av dem. Det vet vi inget om. Men vi vet att erfarenheter från besök av utomstående hos andra isolerade folkgrupper har resulterat i att ungefär hälften har avlidit av virus och bakterier som deras otränade immunförsvar inte klarat av. Vi vet också att öborna på Norra Sentinel sedan dess förblivit avogt inställda till alla nya försök att ta kontakt.

Vad de kallar sig själva och sin ö vet vi heller inget om. Men vi vet att ingen annan än de själva talar deras språk. Ingen, inte ens ursprungsfolken på grannöarna, förstår en enda stavelse av vad de säger. Deras språk har helt enkelt utvecklats i egen riktning så länge att det blivit oförståeligt för alla andra. Kanske har sentineleserna levt åtskilda från resten av mänskligheten ända sedan de för 60 000 år sedan kom paddlande i kanoter från Afrika eller gående sista biten via den landtunga som en gång i tiden fanns hit från Myanmar.

Kanske handlar deras fientlighet om att de både intuitivt och instinktivt fattade hur immunsystem och smittspridning funkar – och att de därför också förstod att fler närgångna möten med omvärlden skulle leda till deras egen undergång.

Nytt kontaktförsök

Maurice Portmans varnande ord från slutet av artonhundratalet glömdes snabbt bort. Med början 1967 gjorde Triloknath Pandit, chef för det lokala kontoret av Anthropological Survey of India, upprepade försök att närma sig Norra Sentinel. Tillsammans med flera kollegor satte de kurs på den mystiska ön för att lämna gåvor i ett försök att få sentineleserna att förstå att de inte hade onda avsikter.

På stranden dumpade de säckar med kokosnötter och bananstockar (som inte växer naturligt på ön) och järnklumpar i lagom storlek för att kunna hamras ut till pilspetsar. Vid några tillfällen lämnade de också speglar, röda tygband, gummibollar och pärlhalsband. Ibland såg de sentineleser på håll. Några gånger vinkade de på ett sätt som Pandit och hans team uppfattade som vänskapligt.

Andra gånger satte de sig på huk med ryggen mot besökarna, något som Pandit tolkade som en kroppsposition man intar för att bajsa, vilket tolkades som: ”Kom inte hit!” När de suttit på huk ett tag reste de sig och sköt iväg en skur av pilar mot inkräktarna. Då förstod Pandit: det råder inget tvivel, dags att retirera. Andra som klivit i land på ön har helt enkelt inte vetat vad det är för sorts ö de kommit till. Det har handlat om rymlingar från fängelset på South Andaman och om illegala krabbfiskare. Samtliga har attackerats av öborna och dödats på fläcken.

De första bilderna på sentineleserna är tagna av den indiska fotografen Raghubir Singh. 1974 åkte han ut till ön med ett filmteam utsända av National Geographic och en grupp antropologer för att göra ett reportage till tidningen och spela in dokumentärfilmen Man in search of man. Med sig hade man gåvor som en docka, en leksaksbil i plast, en levande gris och husgeråd. Teamet såg sedan på avstånd hur sentineleserna dödade grisen och begravde den tillsammans med dockan och bilen och tog med sig nötterna och husgeråden och sprang tillbaka in i skogen. Innan dess hann de skjuta iväg ett två och en halv meter långt spjut som träffade filmfotografen som befann sig i båten.

På Singhs inzoomade bilder av männen på stranden ser man hur två av dem lojt står lutade mot en trädgren medan en tredje spänner sin pilbåge ovanför huvudet med uppsträckta armar som i en segergest.

AKT 2

Vänligt mottagande

Flera misslyckade kontaktförsök gjordes innan det var dags för det hittills enda kända besöket som inte har lett till konfrontation. Socialantropologen Madhumala Chattopadhyay från Calcutta tillbringade sex år i arkipelagen för att skriva sin doktorsavhandling om ursprungsfolken. I januari 1991 klev hon ur gummibåten som tagit henne, Pandit och några andra medarbetare innanför öns rev. Så vadade de in mot stranden.

Den här gången kom flera sentinelesiska män utan spjut och pilbågar för att möta dem ute i vattnet och ta emot kokosnötterna som de erbjöds. Chattopadhyay såg vid ett tillfälle hur en ung beväpnad man som stod kvar på stranden spände sin pilbåge för att skjuta mot dem, men hur en kvinna som stod bredvid knuffade till honom, liksom för att säga: ”Tagga ner!”. Då sänkte han bågen. Trots det i huvudsak vänskapliga emottagandet i midjehögt vatten blev de aldrig inbjudna att följa med upp på stranden och in i djungeln till deras hyddor. Efter det första besöket gjorde antropologen och hennes arbetslag två till, men utan att få kontakt.

– Stamfolken på öarna behöver inga utomstående som skyddar dem. Vad de behöver är att bli lämnade ifred, sa Chattopadhyay när National Geographic intervjuade henne tjugosju år efter det spektakulära öbesöket.

Triloknath Pandit som ägnat en stor del av sin karriär mellan 1967 och 1991 åt att försöka få kontakt med öborna instämde i en intervju med The New York Times.

– De vill inte ha någonting av oss. De vill bli lämnade ifred. De tänker att vi har onda avsikter. Det är därför de gör motstånd.

Man kan också uttrycka det som professorn i socialantropologi Michael Schönhuth från universitetet i tyska Trier gjorde 2019 i Anthropology Today:

– Deras beteende är en naturlig del av en överlevnadsstrategi.

”Mastiffhundar”

För tusen år sedan använde sydindiska Cholaimperiet Andamanerna och Nikobarerna som bas för räder mot Shrivijayariket på Sumatra, men det finns inga bevarade uppgifter om deras kontakter med öarnas ursprungsfolk. Ett par hundra år senare seglade Marco Polo förbi strax söder om arkipelagen, men klev troligtvis aldrig iland. Ändå berättade han att öarna bebos av vildar som har huvuden som påminner om mastiffhundar: ”De har gott om kryddor, men är grymma och äter upp alla de kan fånga.” I en fransk utgåva av Marco Polos berättelser avbildas andamanernas ursprungsfolk med varghuvuden.

Därefter dröjde det till slutet av sjuttonhundratalet då britterna inrättade en straffkoloni på Chatham Island strax norr om ögruppens huvudstad Port Blair. De följande åren kom flera berättelser om europeiska skepp som strandat och besättningar som anfallits och dödats av skogsmänniskorna. När britterna i mitten av artonhundratalet utökade sin koloni på South Andaman fanns där tio olika distinkta grupper med sammanlagt sjutusen urinvånare.

Men de närmaste decennierna dog hälften av dem i infektionssjukdomar, framförallt mässlingen. Samtidigt började britterna bygga ut sina bosättningar och hugga ner skog för export av timmer. Ursprungsfolken satte sig genast till motvärn. Konflikten kulminerade 1859 i ett slag mellan britter med gevär och andamaneser utrustade med pilbågar och spjut. Det slutade med att praktiskt taget ingen britt skadades, men alla anfallande urinvånare dödades.

Idag finns det bara femhundra kvar av öarnas ursprungsfolk. Så vart tog de vägen, de som inte dog i mässlingen eller dödades i strider? En del antog erbjudanden om att flytta in i hus i Port Blair som de koloniala myndigheterna erbjöd och anammade modernare sydasiatisk kultur med indiska språk, religioner, seder och bruk. Att man tog död på människor med en blandning av smittsamma sjukdomar och eldvapen är ett slags folkrättsbrott, men är verkligen dagens politik att lämna ursprungsfolken ifred det mest humanistiska förhållningssättet?

Ska man verkligen ”bevara” folkgrupper som om de vore utrotningshotade djurarter eller sällsynta raskatter? Är inte det rasism, om än välmenande, i sin renaste form? Jag vet inte säkert vad jag tycker, men en sak är jag säker på: om människor mot sin egen vilja tvingas ge upp sin kultur, då är det ett problem och då är det dags att backa. Det har också indiska regeringen gjort. Att kontakta sentineleserna, den sista gruppen som inte kontaktats, är strikt förbjudet enligt indisk lag. De vill inte ha kontakt med någon annan och då ska de få leva ifred.

Missionären

Redan när jag klev in i ankomstterminalen på V D Savarkar Airport i Port Blair såg jag skylten. ”Absolut förbjudet att fotografera ursprungsfolken”, stod det. Sentineleserna har ett snäpp högre skyddsstatus. Dem får man inte ens försöka komma i närheten av. Fängelsestraff väntar den som försöker. Det skrämde inte John Allen Chau, medlem i amerikanska All Nations Family, en missionerande organisation som bestämt sig för att sprida det kristna evangeliet i de delar av världen där det är okänt.

Från 2015 och framåt gjorde Chau fyra rekognosceringsresor till Andamanerna innan han på senhösten tre år senare tyckte tiden var inne för nästa steg. Han mutade några fiskare att ta med sig honom och hans havskajak fram till vattnen strax utanför ön. Innan han klev ner i sin kajak för att paddla in till stranden gav han fiskarna en skriven lapp som de skulle sprida till resten av världen om han inte kom tillbaka. På lappen stod det att Jesus gett honom styrka att ta sig till de mest förbjudna platserna på jorden.

När Chau paddlade mot ön möttes han av pilar. Han retirerade, men gav inte upp. De följande dagarna gjorde han flera försök. På morgonen den sjuttonde november 2018 var det dags för ett sista tappert landstigningsförsök, trots öbornas tydliga signaler. Men Chau var envis eftersom han var övertygad om att ön var ”Satans sista utpost” här på jorden. I kajaken hade han med sig gåvor, inte kokosnötter och bananer som tidigare besökare, utan fotbollar, fiskelina och saxar. När han var nästan framme vid stranden ropade han:

– Mitt namn är John! Jag älskar er och Jesus älskar er!

Men då kom pilarna åter farande genom luften. John dödades omedelbart. Fiskarna kunde på avstånd se hur de därefter begravde hans kropp i sanden. Myndigheterna avskrev snabbt planerna på att hämta kroppen. Det skulle helt enkelt vara för farligt för såväl sentineleserna (smittrisken) som för den indiska räddningsstyrkan (pilarna). Fiskarna som låtit sig mutas fångades in, åtalades och dömdes till fängelse. Missionsförbundet som sporrat honom ångrade dock ingenting. I ett uttalande sa en representant för organisationen att Johns heroiska handling att offra sig för Jesus tids nog kommer att bära frukt. Johns pappa, Patrick, också han djupt religiös, kommenterade sonens död med ett Bibelcitat:

– Det finns en tid för allt som sker under himlen.

AKT 3

Skräckscen

Eftersom Norra Sentinel är stängt gör jag som de indiska turisterna: tar färjan till Ross Island, ön som britterna gjorde till sitt administrativa högkvarter. Öns en gång i tiden så prydliga samhälle var ett England i miniatyr och den totala motsatsen till Norra Sentinel. Men när det brittiska väldet föll övergavs Ross Island. Idag känns ön som en skräckscen ur en sciencefictionfilm där en främmande naturkraft lagt civilisationen i ruiner. Ur de förfallna tegelhusen sticker mäktiga banyanträd upp. Lianer har slingrat sig runt huskropparna, tagit strypgrepp på kyrktornet och fått taken att falla in.

Axishjortar och påfåglar strövar in och ut ur British Officers Mess. Bageriet, klubben, swimmingpoolen och den presbyterianska kyrkan med teak från Myanmar och glas från Venedig – allt är förvandlat till ruiner inslingrade i kraftfullt utskjutande grenar och rötter. Som om öarnas ursprungsfolk haft naturen med sig i en bitterljuv hämnd för alla åren då kolonisatörerna intog praktiskt taget samtliga Andamanöar förutom Norra Sentinel.

När jag är tillbaka på South Andaman besöker jag Cellular Jail på kullen ovanför Aberdeen Bazaar. När Indien blev självständigt stängdes det och förvandlades till ett patriotiskt monument. Syftet var att bevara minnet av självständighetskampen och tortyren, det hårda straffarbetet i skogen och alla som försmäktade i de 663 cellerna. Tillsammans med mördare och andra våldsbrottslingar satt här gripna aktivister som gjort motstånd mot kolonialmakten, fall som i domstolarna fick titlar som Faridpur Bomb Case, Benares Conspiracy Case och Alipore Bomb Case.

Skytteltrafiken över havet med brittiska fångtransporter från indiska fastlandet till Andamanerna hade tagit fart 1858, året efter första befrielsekriget, som det heter i indisk historieskrivning, eller upproret, som britterna valde att kalla det. Ljus- och ljudshowen med fängelseväggarna som bakgrund och en inspelad tordönsstämma som ödesmättat berättar om offren och lidandet är så känslosam att jag börjar gråta. Vilket helvete! Vilket lidande!

Indierna kallade fängelset på den avlägsna ön för Kala Pani, som betyder svart vatten. Resan ut till helvetesön gick ju över ett djupt svart hav. En resa som i hinduisk mytologi representerar ett tabu: om du ger dig ut på havet och besöker främmande öar och länder förlorar du och dina efterlevande all er sociala och kulturella status. Det var illa nog att bli arresterad av britterna och skickad till ett rymningssäkert fängelse. Det blev etter värre av att det låg på en ö i kala pani, alltså det socialt degenererande svarta vattnet.

I fängelset hjälpte det inte att be till några gudar. Skotten David Barry, fängelsevakt mellan 1909 och 1931, ökänd för sin grymhet, förklarade för alla nyintagna:

– Medan ni är här är jag er gud! skrek han till fångarna när de stod uppställda på gården för att bli informerade om vilka plågsamma straff som väntade dem som försökte fly.

När jag lämnar fängelset för att promenera hem till hotellet i natten möts jag av mer vemod: ett femtiotal indiska pensionärer står bredvid statyn av den hårdföre motståndsmannen V D Savarkar som satt fängslad här i tio år. De sjunger en sång från självständighetskampen och natten fylls av minnen från tiden då Storbritannien skickade imperiets fiender till avlägsna öar i Bengaliska viken. 

Mot Havelock

Från Port Blair tar jag färjan till ännu en ö i arkipelagen, Havelock, där trädstammarna är så tjocka, havets brus så mjukt och fåglarnas sång så annorlunda. Avståndet upp till trädkronorna i padaukträden i djungeln intill stranden är så stort att det känns som om jag står i en väldig katedral. Jag vandrar längre in i skogen tills den övergår i mangroveträsk. Eremitkräftor springer i det kristallklara högvattnet som översvämmar skogen med de grå, förvridna stammarna och mörka luftrötterna.

Fiskar masar sig fram på sand- och lerbankarna och upp i träden. Tror först att jag yrar och ser i syne, men jo fiskarna kan klättra i träd, som om de just bestämt sig för att lämna havet och bli landdjur. Jag vadar i knähögt vatten. Tårna sjunker ner i leran och solen bränner i pannan. Jag sveper handduken om huvudet som en turban, sätter ner foten bredvid en hoprullad kobra och ryggar tillbaka – bara för att upptäcka att ormen är död. Kliver ner i djupa elefantfotavtryck. Vadar fram. Råkar vilse. Hittar till slut stigen tillbaka. Svettas kopiöst. Halsen snörps åt. Blir yr. Har inget att dricka. Framför mig på stigen står plötsligt en man i höftskynke och bar överkropp blank av svett. Han har en machete i handen och bredvid honom ligger – en hög med färska gröna kokosnötter.

– En kokosnöt att dricka, sir? undrar han artigt.

– Två, tack, sir! svarar jag.

Det svala och på samma gång söta och salta kokosvattnet fuktar strupen. När min ihållande huvudvärk försvinner inser jag att jag befinner mig i den vackraste skog jag någonsin varit i. Havelock har en lika förföriskt vacker natur som jag sett på satellitbilderna av grannön Norra Sentinel. Men här finns inget ursprungsfolk. Ön var obebodd fram tills flyktingar från Östpakistan, nuvarande Bangladesh, i slutet av fyrtiotalet började bosätta sig på ön som idag officiellt heter Swaraj (självständighet på hindi). Idag är det en av få öar i arkipelagen som tar emot turister.

Öns finaste strand heter enligt Lonely Planet Beach Number 7, ett teknokratiskt namn på en av Sydasiens mäktigaste naturupplevelser som man hoppas får förbli det och slipper ”thailandifieras”. Som tur är hålls turismen i strama tyglar: det är förbjudet att bygga närmare havet än tvåhundra meter från högvattenlinjen eller hus högre än nio meter. Norr om Beach number 7 ligger Neil’s Cove, ännu en av Havelocks magiska naturbukter.

Men när jag utan en enda annan människa i sikte strosar i vattenbrynet kan jag inte låta bli att tänka det jag läst om amerikanskan Lauren Failla som 2010 dödades av en saltvattenskrokodil när hon snorklade strax utanför stranden. Jag får krokodilfrossa, vänder om och går tillbaka till Barefoot, det ekologiska bungalowhotellet jag bor på.

Jag frågar receptionisten om den tragiska händelsen.

– Jo, det var för hemskt, säger hon. En effekt av attacken är att du inte får gå ner på stranden efter skymningen. Beach number 7 har kvällsstängt.

Givetvis kan jag inte låta bli att googla om det skett fler krokodilattacker på Andamanerna. Det har det. Project Crocodile har fått den tidigare hårt jagade och därmed utrotningshotade saltvattenskrokodilen att öka från ett trettiotal individer på sjuttiotalet till över femhundra idag. Samtidigt har människorna blivit fler: befolkningen har tiofaldigats sedan britterna drog 1947. Resultatet har blivit fler konfrontationer mellan amfibiedjur och människor. Enligt rapporter i lokala medier har det de senaste åren skett ett tiotal attacker, vilket är fler än någonsin tidigare.

Jag ryser. Men när krokodilfrossan avtagit försöker jag tänka så rationellt jag förmår på de starka känslor hot från vilda djur väcker. Skräcken är väl nedärvd sedan människans gryning. I snitt har mellan en och två människor om året attackerats av krokodiler på Andamanerna. I nio fall av tio tillhör de lokalbefolkningen och blir en notis i lokalpressen. 2010 var det en amerikan som blev offer och rubrikerna braskade i världspressen.

I själva verket är ju den indiska trafiken ett betydligt större hot mot mitt liv. Så varför får jag inte också bilfrossa? Vore vi konsekventa, tänker jag, borde vi inte införa bara förbud mot att gå på stränderna efter mörkrets inbrott, då krokodilerna jagar, utan också förbud mot att närma sig vägar där det regelbundet sker dödsolyckor.

Utflippade israeler

Nästa kväll besöker jag Rahul som serverar fisk i sitt restaurangskjul byggt av brädlappar vid vändplanen några hundra meter innanför stranden.

– Följ med till min by ikväll och fira Shivaratri med oss.

– Men då måste vi ju gå över stranden när det är mörkt, invänder jag. Det är ju förbjudet. Tänk på krokodilerna!

Rahul, som har druckit hembränt och är rejält berusad, hör inte min invändning. Han drar med mig ut på stranden, ut i mörkret. Bleka krabbor pilar snabbt förbi i ljusstrålen från min ficklampa. Havet mullrar. Stjärnhimlen är ett fyrverkeri.

Jag lyssnar efter ljud från något stort som hasar sig fram i sanden. Jag hör något. Det är något helt annat. Det är technomusik. Så dyker de upp i ficklampans ljuskägel: två barfota män med hipsterskägg som till den dunkande musiken springer runt på stranden i jättelika åttor med böjda nackar och blicken fäst mot himlen.

– Stäng genast av ficklampan! säger en av dem utan att stanna. Vi ser inte stjärnorna om du lyser på oss.

Vi fortsätter.

– Typiskt israeliska turister. Helt utflippade, sluddrar Rahul.

Så viker han av in i bushen och bort från stranden och hotet från krokodilerna. Jag följer lättad efter. Vi går förbi en grupp barn som uppspelt grillar krabbor spetsade på kvistar över öppen eld. Runtom står tonåringar och unga vuxna med de minsta barnen i famnen och tittar på. Det sprakar och fräser när lågorna träffar krabbskalen.

Så är vi framme i Rahuls by. Radha Nagar heter den och befolkas av hinduiska flyktingar från muslimska Bangladesh. Över öppen eld puttrar en stor gryta med linser och chili och en annan gryta med grönsaker och ris.

– Ah, khichdi, utbrister Rahul när han ser grönsaksriset. Det lagar vi för att fira Shiva.

Guden vars uppgift är att förstöra världen så att den kan byggas upp igen representeras av en fallos, en lingam, som står i ett kvinnligt sköte, en yoni. Runt elden ligger offergåvor: risgryn, blomsterkvistar, kokosnötsskal och gurkor. Kvinnor och män sitter i lotusställning framför gudasymbolerna. Det varma skenet från stearinljus fladdrar i deras ansikten. En man spelar på en handpumpad harmoniumorgel, tre kvinnor slår serier av taktslag med små cymbaler och alla sjunger med. Sovande småbarn uppkrupna i de vuxnas knän. I bakgrunden hörs skogens läten i form av kväkande grodor, pipande fåglar, gnisslande syrsor och surrande insekter. En chillum med hasch vandrar runt och den söta doften från drogen blandar sig med den kärvare röken från veden som brinner under järngrytorna.

Isolering

I skymningen nästa dag sitter jag på en stor kudde med örngott med orange batiktryck på trägolvet på Barefoots restaurang och njuter av en fiskcurry och tänker på invånarna på grannön Norra Sentinel. Jag är fortfarande kluven när det gäller deras isolering. Genom att hålla oss borta definierar vi dem tydligt som något annat än resten av mänskligheten. Vi vet ju inget om hur de lever. Jag tänker på det jag lärde mig ord på skolan för adivasis (ursprungsfolk) i Odisha på indiska fastlandet, som jag besökte strax innan jag kom till Andamanerna, det de sa om att ”lära illitterata bybor att läsa och skriva är som att ge blinda synen åter” och att ”skingra mörkret i byarna”.

Det pågår kanske pennalism och andra grymheter inom gruppen. De kanske slår sina barn. Männen kanske våldför sig på kvinnorna. Kanske svälter de när uteblivna regn eller för mycket regn gör att de inte kan plocka tillräckligt av de frukter och gräva upp de rötter som de lever av. Klimatförändringarna har kanske fått de vildsvin, krabbor, fisk och sköldpadds- och sjöfågelägg som de äter att minska i antal. Kanske är ön i själva verket naturfolkens eget Kina, Nordkorea eller Ryssland, styrd av en lika enväldig som paranoid hövding. Kanske är öns invånare i desperat behov av vårt understöd.

Eller så är det tvärtom. Kanske lever de i fredlig harmoni med varandra och har tillräckligt med mat året runt.

Det kan också vara så att de varken är grymma eller goda, varken ensidigt förtryckande eller omhändertagande, utan är som folk är mest, alltså har kapacitet att vara både elaka och goda, dumma i huvudet och snälla, toleranta och intoleranta, egoistiska och osjälviska.

AKT 4

Klarade tsunamin

Oavsett hur det ligger till med stämningen bland de uppskattningsvis runt hundra sentineleserna har den nation som har överhöghet över ön – det vill säga Indien – bestämt att de ska få sköta sig själva. Det betyder i praktiken att de slipper att lagföras när de begått brott mot indisk lag. Som de gjorde när de dödade den amerikanska missionären.

Medan fruktfladdermössen pipande kretsar ovanför trädkronorna och andamanspillkråkan hackar i de jättelika trädstammarna läser jag om hur invånarna på Norra Sentinel klarade sig helskinnade från tsunamin 2004, trots att deras ö ligger nära jordbävningens epicentrum. Redan när de kände skakningarna i marken som föregick vågen tror man att de begav sig upp på höjden på öns mitt. När en indisk räddningshelikopter flög över ön efter katastrofen såg det ut som om alla klarat sig helskinnade. Man såg också hur en sentinelesisk man tittade upp mot helikoptern och spände sin pilbåge, redo att avfyra en pil mot den oönskade inkräktaren. Kan det sägas tydligare: Kom inte hit!

Jag läser också olika tidskriftsartiklar jag hittat på nätet med argument för och emot att låta öborna på Norra Sentinel sköta sitt på egen hand. Det finns förutom sentineleserna över hundra isolerade och okontaktade folkgrupper världen runt, lär jag mig. Majoriteten av naturfolken som inte har någon kontakt med omvärlden bor i Amazonas regnskogar, medan resten finns i Chacoskogen i Paraguay och på Västra Papua.

I Science Magazine skriver de amerikanska antropologerna Kim Hill och Robert Walker att man ska fortsätta närma sig isolerade stammar. Men närmandena måste vara klokt planerade och kontrollerade, eftersom historien är full av exempel på kontaktförsök som gjorts av klumpiga och obetänksamma regeringstjänstemän och kristna missionärer, skogsbolag och gruvföretag med egen agenda och ointresse för hur ursprungsfolken själva ser på saken.

Faran med immunförsvar som inte klarar av våra infektionssjukdomar avvärjer de med argumentet att kontakter med isolerade folk givetvis måste följas upp med täta hälsokontroller och mediciner. Det finns erfarenheter från ursprungsfolken aché, yora, mascho-piro och matsiguenga i Paraguay och Peru där man efter korrekt utförda besök har lyckats få ner dödligheten till nästan noll, tack vare läkarvård dygnet runt på plats i djungeln.

Respektfulla besök uppbackade av de senaste socialantropologiska forskningsrönen och hälsoarbetare med lager av mediciner är en garanti för deras fortsatta välmåga. Om man inte gör det kommer andra skrupelfria inkräktare utan goda avsikter att förr eller senare kontakta dem med förfärande resultat.

”Om en uthållig och fredlig kontakt skapas blir det mycket enklare att skydda de isolerade folkgruppernas rättigheter än vad det annars skulle vara”, sammanfattar forskarna i Science Magazine.

EPILOG

Sårbara

Survival International, världens största organisation för ursprungsfolkens rättigheter, tycker precis tvärtom. De anser att man ska skydda ön från intrång och lämna alla ursprungsfolk ifred, inklusive öborna på Norra Sentinel. För jordens sista rester av isolerade folkgrupper är med och skyddar de områden på jorden som har störst biologisk mångfald. Tittar du på en satellitbild, påpekar Survivals kampanjmedarbetare Sarah Shenker, så ser du att deras områden är täckta av orörd grönska. De isolerade ursprungsfolken är på så sätt våra bästa allierade i kampen mot klimatförändringarna. De försvarar sina områden eftersom de är beroende av dem för sin överlevnad. Och deras budskap är ju glasklart: de vill inte ha kontakt med utomstående! I ett TED-talk på Youtube säger hon:

– De är de mest sårbara folken på hela jorden. Nya kontaktförsök hotar att förinta dem.

Servitrisen på Barefoot tittar forskande på mig där jag sitter försjunken över min bärbara dator.

– Jag känner igen dig. Du var på shivaratri igår kväll.

– I Radha Nagar, ja, vilken koll! Hur vet du det?

– Det var jag som stod bredvid dig i mörkret med min lillebror på höften och tittade på barnen som grillade krabbor över elden. Det var jag som sedan följde med dig bort till grytan där vi lagade khichdi. Det var jag som gav dig tallriken.

Hon försvinner in i köket för att hämta en ny flaska kall öl medan jag skäms för att jag inte känt igen henne.

Restaurangen spelar sympatiskt nog ingen musik, istället hör jag bestick som klirrar mot porslin, lågmälda samtal, gräshoppor som spelar, fåglar som ropar och, inbillar jag mig, ljudet av vita skira blomblad som faller sakta och vemodigt från de mäktiga padaukträden.

Fotnot: Det här var ett förkortat utdrag ur kapitlet Norra Sentinenel: Res inte hit ur reportageboken Drömmen om en ö (Ordfront förlag 2022) av Per J Andersson. Boken som förutom om Norra Sentinel handlar om nio andra öar världen runt, finns som inbunden bok, e-bok och ljudbok hos Bokus, Adlibris m fl bokhandlare på nätet. Här kan du höra ett poddavsnittet om boken, ”Kanske söker vi efter det förlorade paradiset”.

Läs också: Vad är det med ön som fascinerar oss människor?

Läs också: Odisha – bortom turiststråken i Indien

Läs dessutom: Survival International om sentineleserna (”Most isolated tribe”)

Se en dokumentär om Norra Sentinel: