Annons
Annons
Foto: Per J Andersson

Foto: Per J Andersson

Indien

Slumvandra i Mumbai

Slumturism. De flesta reagerar med avsmak på ordet. Ska andra människors lidande reduceras till en turistattraktion? Men de som gått på en guidad tur genom Asiens största slum har tvingats ändra sina förutfattade meningar om att allt i slummen är elände.

Text: Per J Andersson • 2010-03-22 Uppdaterad 2010-03-22

Jag hade sett slummen på avstånd från taxin som tog mig från flygplatsen till hotellet och ryst vid tanken på att jag skulle råka förirra mig in i de avloppsstinkande råttgångarna. Och jag hade hört varningarna från både turister och bofasta: Gå inte in i slummen på egen hand!

Men när jag nu står på en gata i Asiens största slum – fruktade och ökända Dharavi i centrala Bombay – kommer de flesta förutfattade meningar på skam. Jag har läst att det bor nästan en miljon invånare på drygt två kvadratkilometer och att det går 800 per toalett och att invånarna varken har lagfarter eller hyreskontrakt, vilket innebär att de rättmätiga ägarna när som helst kan vräka dem.

Jag känner stanken från de öppna avloppsdikena och ser de illa byggda husen av korrugerad plåt och masonit och täönker att det måste regna in när monsunen slå till och bli olidligt varmt där inne när den årliga värmeböljan slår till i maj med temperaturer runt 40 grader.

Men runtomkring mig: vuxna som arbetare febrilt och barn i skoluniform på väg till någon av slumskolorna. Alla med en uppgift och en riktning.

Några meter framför mig går Chris Way från Reality Tours & Travel. Han guidar mig och en grupp andra turister genom Dharavi. Jag hade aldrig vågat gå så här långt in i slummen på egen hand, men nu känner jag mig trygg.

Jag måste medge: när jag först såg reklamaffischerna för Slum Tours ryggade jag tillbaka. Vad var nu detta? tänkte jag. Ett osmakligt uttryck för vårt egoistiska behov av allt extremare och häftiga upplevelser? Ett exotiskt semesteräventyr i andra människors elände?

Jag såg framför mig en grupp videofilmande turister i en luftkonditionerad buss med tonade rutor som sakta gled förbi slumkåkarna.

Men nu är jag omvänd. För det första går vi runt och åker inte buss. För det andra är inte folk så eländiga som jag föreställt mig. För det tredje är guiden bekant och tjenis med allt och alla i slummen.

Jag lyssnar till ljudet av drillande borrar, snurrande drejskivor och hammarslag – och tänker: om sluminvånarna vilar så gör de det på natten. Det känns som om jag befinner mig på en jättelik arbetsplats. Jag ser inga håglösa, overksamma män i gatukorsningarna, hör inga hotfulla eller fientliga kommentarer, möter inga knarkförsäljare med hotfulla blickar.

Slummen känns så … snäll. Jag möts av nyfikna blickar och glada hälsningar – “Hej, hej, var kommer du ifrån, jag heter Adil, vad heter du?”. Slumkvarteren fullkomligt vibrerar av kreativitet och aktivitet. I bottenvåningen till praktiskt taget var enda hus ligger en verkstad eller en affär. Lucky Soap Centre, Krishna Embrodery Stores, Kali Ladies Tailors …

Alla verkar vara sysselsatta med något som är inkomstbringande och framåtsyftande. Det drejas, spikas, sys och vävs. Sopor sorteras, läder färgas, kläder tvättas, mat kokas.

Här finns restauranger, digitala tryckerier och till och med advokatkontor och banker.
Guiden Chris hejar till höger och vänster när vi traskar genom smala gränder, kliver över järngrytor med kokande linsröror och kryssar mellan tvättställningar med lakan som fladdrar i vinden.

– Hej Mani, hur går det med familjen?

– Tjena Sanjit, allt väl?

Ryggdunkar och handslag, leenden och småprat om allt från morgonens häftiga regnskur till de omdiskuterade planerna på att riva Dharavi och ersätta slummen med 17-våningshus med prydliga hyreslägenheter.

– Det blir bara vertikal slum, klagar en.

– Hur ska vi kunna behålla kontakten med kunderna om vi tvingas flytta på krukmakeriet till 17:e våningen? undrar en annan.

Vi stannar vid utomhustvätteriet vid järnvägsspåren. Kvinnor i sarier och män i linnen och kortbyxor daskar skjortor och byxor mot tvättstenar. Jag känner igen platsen: här spelades man in scenen i Slumdog Millionaire där huvudpersonens mamma dödas av en ursinnig mobb.

Filmen talar sanning lär guiden ut: vintern 1992–93 brann Bombay när unga arga hinduiska män i fruktansvärda pogromer dödade hundratals muslimer.
Vi gör hembesök hos Samuel James som kom till Dharavi från Goa för 40 år sedan och nu har en lägenhet i flera plan bredvid tvätteriet.

– Ännu för tio år sedan bodde nästan alla i trånga slumhus. Nu har många byggt ut och skaffat sig badrum och fina kök, säger Samuel och visar stolt runt i sin fyrarummare på över 100 kvadratmeter som han byggde för nio år sedan med pengar från sin framgångsrika byggfirma.

Fast Samuel tillhör slummens överklass. Många flerbarnsfamiljer i Dharavi trängs fortfarande på 10–20 kvadratmeter.

Chris avslutar turen med att ta med oss till skolan som hans resebyrå driver mitt inne i Dharavislummen.

– Slumturerna sker utan vinstintresse, säger han och visar runt i ett litet rum belamrat med skolbänkar och datorer.

– 80 procent av intäkterna går direkt till skolan. Vi vill betala tillbaka till Dharavis invånare, och det gör vi genom att undervisa gratis i engelska och datorkunskap. Vi vill öka sluminvånarnas chanser på arbetsmarknaden och ge dem en chans att en dag komma härifrån.

Eva-Karin Persson från Linköping gillar Indien. Tillsammans med sin sambo Tobias har hon rest dit flera gånger. Inför senaste resan läste de om slumsightseeing i Bombay på ett diskussionsforum på nätet och blev nyfikna.

– Jag var tveksam. Komma dit som turist, titta på deras misär och sedan åka hem. Nej, det kändes hemskt.

Men även Eva-Karin fick omvärdera sina föreställningar.

– Vår guide bodde själv i slummen och tog oss med in i ett litet hus där åtta personer bodde på några få kvadrat. Vi drack te, pratade. Det kändes bra.

Guiden själv trotsade deras bild av en sluminvånare. När Eva-Karin berättade för honom att de handlat billiga andrahandssorteringskläder på en känd klädgata i centrala Bombay svarade guiden att “han aldrig i livet skulle handla på den gatan”.

– Varför inte? frågade Eva-Karin och Tobias förvånat.

– För dålig kvalitet, svarade guiden.

Mikael Gustafsson från Göteborg blev nyfiken på slummen i Bombay via film och böcker. Han läste bästsäljarna Shantaram och Vem vill bli miljardär? och han såg Oscarssuccéfilmen Slumdog Millionaire – som alla innehåller slumskildringar från Bombay.

– Plötsligt läste man om slummen överallt. Så såg jag i Lonely Planet-guiden att det fanns organiserade vandringar i Dharavi och bestämde mig.

Även Mikael tyckte att Dharavi var mindre eländigt än han tänkt sig.

– Vi var hemma hos folk. De bodde trångt, ja. Men standarden var högre än vad jag hade kunnat ana.

Han blev imponerad av kåkstadens utbud.

– Där fanns ju små restauranger, kiosker där man kunde ladda kontantkortet till mobilen, internetställen – allt. Ett komplett samhälle och ljusår mycket bättre än de familjer som bor på trottoarerna i Bombay.

Det viktigaste med slumvandringen, tycker Mikael, var att slummen fick ett ansikte.

– Sluminvånarna blev människor för mig, säger han och tillägger:

– Innan var de bara statistik.

Myndigheterna i Bombay har de senaste 25 åren lanserat flera planer på sanering av Dharavi. Enligt det senaste förslaget ska slumhusen ersättas med affärsgallerior och skyskrapor med bostäder och kontor. Efter Dharavi vill man gå vidare med resten av stadens slum. Visionen är ett slumfritt Bombay, ett finansiellt centrum av internationell klass, ett nytt Singapore.

Till skillnad från slumsaneringar i andra områden vill myndigheterna erbjuda de som bott i Dharavi sedan före folkräkningen 2001 ersättningslägenheter. Ändå har planerna bemötts med skepsis.

Efter slumturen beger jag mig till National Slum Dwellers Federations kontor i utkanten av Dharavi. Där träffar jag Jockin Arputham, som grundat sluminvånarföreningen och är en förkämpe för att kåkstadens kreativitet måste tas tillvara i alla förslag till förändring.

– Vi är kritiska till att man inte tänkt på var slummens alla småföretag ska ta vägen om man bygger höghus. Renovering? Ja, men på våra villkor. Annars är jag rädd för att myndigheternas vision om ett medelklassområde med fina affärer och bostadshus leder till massarbetslöshet.

Läs mer om Indien

Artikelförfattaren har skrivit fem böcker om Indien, senast:
Indien – elefanten som började dansa (Bilda, 2007) – beställ!
Läs första kapitlet ur Elefanten som började dansa. Ladda hem! (pdf)


Text: Per J Andersson • 2010-03-22
IndienRestipsMumbai (Bombay)

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top