Kustremsa på Seychellerna

Häng med bortom de kritvita stränderna i önationen Seychellerna. Foto: Roger Borgelid

Seychellerna

Natursköna Seychellerna – paradisöns revansch

Vita stränder och svarta klippor är sinnebilden av Seychellerna. Men här finns också djungelvandringar, djuphavsfiske, korallrevssnorkling och en minivärld där Afrika, Asien och Europa möts.

Text: Per J Andersson • 2022-01-27

Klängväxterna omfamnar trädkronorna, slingrar sig runt stammarna och slår knut på sig själva. Som om de vore en ostoppbar kraft. Som om naturen gick på steroider. På de vita stränderna ligger stora fårade gråsvarta granitblock utslängda, liksom på måfå, som om en jätte gått bärsärk. Vid horisonten ute över Indiska oceanen reser sig grannöarna, också de täckta med djungel. Och mellan träden pilar fåglar som inte skådas någon annanstans.

Jag förstår de första kolonialisterna som trodde att de hittat människans paradisiska urtillstånd. Kanske var det de här öarna som Adam och Eva bodde på innan de kastades ut i den verkliga, lite mer problematiska världen. Så tänkte i alla fall flera av de tidiga sjöfararna, bland andra den brittiska officeren Charles George Gordon, som var övertygad om att Seychellerna var det Edens lustgård som han läst om i Uppenbarelseboken.

Ändå stannade de inte. Vasco da Gama ombord på skeppet Rui Mendes de Brito fick syn på öarna 1503 men hade så brått till Indien att han inte stannade. Samma sak med britterna, också de på väg till Indien, som 1609 steg iland och såg sig omkring för att direkt dra vidare.

Land och hav med öar i havet.
Önationen Seychellerna. Här är det förbjudet att inhägna kustområden; stränderna är till för alla. Foto: GettyImages

Först 1756 ankrade en fransk armada utanför ön Mahé och de första människorna någonsin – åtminstone sedan Adam och Eva stack – började bosätta sig i den jungfruliga övärlden. Fram till dess var alltså öarna obebodda. Inga människor och heller inga andra större däggdjur. Däremot var det – och är fortfarande – gott om sköldpaddor, fåglar och fladdermöss.

Första eftermiddagen i övärlden promenerar jag på stranden i Beau Vallon-bukten på huvudön Mahé där 98 procent av landets befolkning bor. Det är loj lördagseftermiddag. Snart blir det fest. Solen sjunker mot horisonten, skuggorna blir längre och fruktfladdermössen piper där de flyger i vida cirklar mellan takamaka- och mangoträden.

Det persikofärgade skymningsljuset är mjukt som sammet. Nu vrids den afrikanska dansmusiken upp på högsta volym. Lokala ungdomar sippar ur pappmuggar med whisky och gungar i takt i den ljusa sanden. Strandbesökarna är en heterogen skara. En majoritet är seychellier, varav de flesta har afrikansk bakgrund, men här finns också infödda indiska familjer med barn som bygger sandslott och hitresta europeiska turister med blå drinkar. På Seychellerna är det förbjudet att inhägna kustområden; stränderna är till för alla.

I gryningen nästa morgon är jag tillbaka på stranden. Havet ligger blankt och frasar svagt mot stranden. En idyllisk vy, om det inte vore för att det i skuggan under de höga träden ligger drivor med tomma PET-flaskor, plastglas och pizzakartonger från nattens partyn.

– Vi har tagit på oss ansvaret att fostra seychellierna att inte skräpa ner, säger Melissa Naudé på Story, ett av hotellen i Beau Vallon-bukten. En gång i månaden bjuder vi in elever från skolan till en hållbarhetsdag med undervisning i ekologiskt tänkande som avslutas med att vi städar stranden tillsammans med de turister som vill vara med.

Story, hotellet som Melissa jobbar på, gör mer än så. Precis som på Maldiverna har de startat undervattensplantskolor där man odlar koraller för att få igång återväxten efter de varma havsströmmar som tagit död på Indiska oceanens och Stilla havets koraller.

Melissa och jag går runt i parken runt hotellet med dammarna, skogsdungarna och köksträdgården. Hon pratar om ett av sina favoritämnen, inkludering, som i turistsammanhang kan handla om sådant som att hotellets tennisbanor och gym inte bara är till för hotellgästerna utan också för allmänheten. Samtidigt njuter Melissa av att Seychellerna är så oskyldigt och känns så säkert.

– Här kan man promenera omkring på egen hand i mörkret sent på kvällarna utan att vara rädd. Så är det inte där jag kommer ifrån, säger Melissa som själv är från Sydafrika.

– Till och med naturen är snäll och vill en väl, tillägger hon skämtsamt. Granitklipporna är ju så mjukt rundade, havet så lugnt och så finns det ju inga riktigt giftiga ormar och spindlar.

En stor krabba med en kokosnöt på en kritvit sandstrand med palmer i bakgrunden.
Stränderna kryllar av liv, bland annat flera endemiska krabbor. Foto: GettyImages

Från hamnen i Bel Ombre, som precis som Beau Vallon ligger på huvudön Mahés västligaste udde, ska jag ta färjan till ön Silhouette, namngiven efter Ludvig XV:s finansminister. Praktiskt taget alla geografiska namn i önationen klingar så där franskt, trots att Paris gav upp Seychellerna för mer än 200 år sedan och britterna klev in och styrde ön som kronkoloni ända fram till 1976.

Resultatet är tvåspråkighet. De flesta seychellier snackar seychellisk kreol hemma men engelska på jobbet. I politiken är det lika dubbelt: i parlamentet debatterar man på kreol men skriver lagarna och kommunicerar utåt på engelska.

Snabbfärjan som sätter kurs på den lilla ön med det höga djungelklädda berget får sällskap av sjöfåglar och flygfiskar, och en halvtimme senare lägger vi till på Silhouette där personalen från Labriz, det största av öns två hotell, står på kajen och vinkar oss välkomna. Det får mig att tänka på HBO-serien White Lotus som jag sträcktittat på senaste veckorna och som handlar om dråpliga, traumatiska och absurda relationer mellan turister och personal på en hawaiiansk hotellö, inte olik den jag just anländer till.

Ön som idag är en paradisisk retreat var en gång i tiden en helvetisk utpost. Här startade de franska kolonialisterna plantage där slavar från afrikanska fastlandet slet ihjäl sig med att skörda kanel, nejlikor, kaffe, vanilj, kakao, tobak, bananer, citrusfrukter, kokosnötter och gummi.

Från mitten av 1800-talet ägdes ön av familjen Dauban vars historia jag lär mig allt om på det lilla ömuseet i plantagevillan Gran Kaz. Men plantagen är historia. Naturen har återtagit ön. Att vandra på lederna genom djungeln och ut på granitklipporna ger mig känslan av att ha hamnat på en obebodd ö utan mänskliga inslag.

Större delen av ön är visserligen naturreservat med tät skog, ett 751 meter högt berg och flera endemiska (som bara finns här och ingen annanstans) växter och djurarter, som den ljuslila blomman Impatiens gordonii och den elva gram lätta fladdermusen Coleura seychellensis. Men mellan berget och stranden på öns östkust ligger byn med 200 invånare och de två hotellen där praktiskt taget alla som bor här jobbar. Turismen har alltså, precis som i resten av övärlden, ersatt kryddor, fisk och frukt som huvudsaklig födkrok.

En vit kyrka med palmer och växter runtomkring.
På Seychellerna blandas kulturer från Europa, Asien och Afrika. Foto: GettyImages

På söndagarna lagar byborna chilistarka kycklingrätter och spelar cricket. När jag går förbi bjuder de in mig att hänga med dem en stund, kasta några bollar, slå några slag med racketen och smaka på vad den srilankesiska kocken åstadkommit i uteköket under takamakaträden.

Senare samma kväll äter jag grillad röd snapper med kokosris på 4th Degree, en av Labriz restauranger. Borden står och vickar i sanden ute på stranden som är försänkt i kompakt mörker. Fåglarna och insekterna inifrån djungeln ropar, kvittrar och svirrar. I ögonvrån ser jag att något närmar sig mina sandaler som jag sparkat av mig i sanden. Aha, en katt som tigger, tänker jag och tittar ner. Men det är ingen katt. Det är en stor krabba. När den inte får någon munsbit från bordet bestämmer den sig för att vila i min ena sandal tills jag ätit klart.

Med inkomsterna från turismen har Seychellerna, Afrikas minst befolkade land, byggt ut välfärden och är idag världsdelens mest välmående med högst inkomst per capita. Det känns inte självklart var i världen man hamnat när man möter en befolkning som i huvudsak är ättlingar till slavar, en matkultur med starka indiska influenser, men också en del franska, och musik som låter som om den hämtats från Västafrika, Brasilien och Karibien.

Randalf, min taxichaufför på Mahé, förvirrar mig ett snäpp till när han krämar seychellisk folkmusik i bilstereon. Plötsligt byts oljefat och maracas ut mot fiol och dragspel och något som låter som irländsk folkmusik med sång på kreol.

– Jodå, säger Randalf medan han rattar taxin på de slingrande bergsvägarna där vegetationen välver sig över vägbanan. Det där är också typisk seychellisk musik.

En sköldpadda på stranden
Upptäck Seychellernas rika djurliv med sitt rika bestånd av såväl landlevande jättesköldpaddor som havssköldpaddor. Foto: GettyImages

Första gången jag hörde talas om Seychellerna var på en backpackerresa i Sydasien i början av 80-talet. På Sri Lanka mötte jag brittiske John som pratade länge och upprört om hur han nyligen varit här och bevittnat hur ett gäng sydafrikanska legosoldater utklädda till rugbyspelare hade försökt störta Seychellernas socialistiska president. Kuppförsöket, som lär ha finansierats av USA, misslyckades. Diktatorn France Albert René satt kvar ända till 2004. De sista elva åren av styret förvandlade han efter påtryckningar utifrån och underifrån landet till demokrati med flerpartisystem och fria val.

När jag äntligen kommer till landet som jag drömt om sedan dess upptäcker jag en övärld där man lyckats ställa det mesta till rätta efter kolonialism med rovdrift och diktatur med ofrihet. En stor del av turistinkomsterna, som skjutit i höjden efter demokratiseringsreformerna, har gått till välfärd. Nästan hälften av öarnas sammanlagda yta är naturreservat.

Idag räknas Seychellerna som en av världens framgångssagor när det gäller naturvård. Sköldpaddorna är fler än någonsin, såväl den landlevande pelomedusasköldpaddan som den simmande karettsköldpaddan. Samma gäller sottärnan, en fågel som det finns fler av här än någon annanstans i världen. Endemiska arter är det gott om, som sötvattenkrabban Seychellum alluaudi och 75 olika sorters blommor, buskar och träd. Och om man tar på sig ett cyklop och beger sig under havsytan och är tålmodig kan man räkna upp till tusen fisk- och skaldjursarter.

Två personer i en tropisk skog med stora träd och bladväxter
Ser nästan ut som en scen från filmen “Älskling, jag krympte barnen”, men nej… det är Vallée de Mai på ön Praslin där dubbelkokosnöten (se bild t v här nedanför) växer. Foto: Roger Borgelid

Att vandra genom världsarvsklassade nationalparken Vallée de Mai på ön Praslin fyller mig med andakt. Växtligheten är kraftigare, konstigare, tätare och vildare, stammarna är högre och bladen större. Tillsammans skapar de känslan av att vandra i en katedral.

Skogen är hem för den endemiska svarta seychellvasapapegojan. Det är inte det enda unika inslaget. Inte nog med att träden inte liknar något jag sett tidigare – från ett av dem dignar gigantiska frukter som påminner om melonerna i sciencefictionklassikern Världsrymden anfaller. Det är dubbelkokosnöten som kan väga 30 kilo, är stor som en medicinboll och formad som en stjärt med mulliga skinkor. Så ser honfrukten ut. Hanfrukten, däremot, har en helt annan form, den är avlång som en … just det, fallos. Inte så konstigt att den märkliga nöten, som bara växer här på Praslin och grannön Curieuse, blivit en fruktbarhetssymbol.

När nötterna flöt i land i Arabien för tusen år sedan frodades myterna. Man trodde att de kom från palmer som växte på havets botten, därav det alternativa namnet havsnöt (coco de mer). Arabiska prinsar betalade en förmögenhet för att byta till sig dem.

– Fortfarande sägs att det är lyckosamt för kvinnor som längtar efter en bebis att krama ett coco de mer-träd med hanfrukter, säger guiden som tar med mig runt i nationalparken.

Senare samma kväll träffar jag Joanise Doway som tillsammans med sin man startat Hotel Acajou på Cote d’Or på Praslin.

– Vi ville skapa något inom hållbar turism eftersom vi vet att turister nuförtiden är intresserade av ekologin, säger hon när vi sitter i baren i trädgården och sippar på varsin Caipirinha.

Hotellet odlar de frukter och grönsaker som serveras i hotellets restaurang, giftfritt förstås, får en del av sin el från solpaneler på taken, kom- posterar, återanvänder gråvattnet från duschar och handfat, handlar fisk från lokala fiskare och resten av råvarorna från lokala producenter på ön.
Joanise och hennes man är båda levande exempel på Seychellernas kulturella mix. Själv har hon rötterna dels på Irland och dels på Réunion, den franska ön 180 mil söderut, medan hennes man är halvindier.

– Jag vågar påstå att det inte finns någon fattigdom i Seychellerna, säger hon och berättar om cancerpatienter som skickas utomlands utan att behöva betala en rupie för avancerade behandlingar som saknas i landet.

En grön kust och havet
Mahé, störst av Seychellernas 115 öar. Foto: GettyImages

Morgonfärjan lägger ut från St Anne-bukten på Praslin och sätter fart mot grannön La Digue. Där hyr jag en cykel för att ta mig runt den nästan helt bilfria ön. Jag är inte ensam. En stor del av öns besökare är cyklande dagsturister som ska beta av öns ikoniska stränder: Grand Anse, Anse Cocos och inte minst kungen av vykortsvackra paradisstränder, Anse Source d’Ar- gent. Alla med lika vit sand, mjuk som vetemjöl och inramade av stora gråsvarta granitblock.

Source d’Argent, som jag gissar är på tio-i- topp-listan över världens mest fotograferade stränder, ligger inne i naturreservatet Veuve. Intill den världsberömda bukten som består av flera stränder är det därför nästan noll kommers. Det finns en kiosk vid cykelparkeringen där man kan få sig en kreolcurry och en Seybrew-öl och en ambulerande vagn under palmerna där en kille i rastaflätor blandar fruktjuicer på mango, papaya och guava. Det är allt, vilket känns befriande.

När jag trampar därifrån genom vaniljplantagen tänker jag att det finns hopp om turismen när man låter bli att exploatera en av världens mest omtalade stränder.

Denis liknar inte de andra öarna. Den ligger utkastad i havet i norra delen av arkipelagen nära de stora havsdjupen och har inga granitklippor, utan är platt och består av sandbankar och koraller. Dessutom ägs den av en enda familj. Men familjen vill inte ha den för sig själv, utan har gjort allt för att den före detta plantage- och slavön som är namngiven efter den franske marinofficeren Denis de Trobriand ska återgå till sitt naturliga tillstånd. Det har de gjort genom att bilda organisationen Green Islands Foundation som jobbar för att återskapa det ursprungliga fågellivet.

När jag i skymningen besöker familjen Mason i deras lilla hus i ena änden av ön kommer Kathleen Mason emot mig och hyssjar.

– Kom med här, viskar hon och går mot buskaget intill stranden där en jättelik pelomedusa-sköldpadda krafsar i sanden för att lägga ägg.

– Om 60 dagar får du komma tillbaka. Då kläcks de och springer ner till havet. Men stackarna, max en av tio klarar sig i livet längre än några minuter innan de blir uppätna av sjöfåglar eller hajar.

– Då ska jag se till att vara tillbaka, säger Robyn Shield som jobbar för familjens resebyrå på huvudön och följt med mig till Denis för att fiska, snorkla och gå på fågelsafari.

På väg in för landning på fantastiska Denis Island. Foto: Per J Andersson

Att komma till Denis Island är som att komma till en plats nästan opåverkad av människan. Under kolonialtiden var ön täckt av kokospalmer, en utarmande monokultur skapad av vinningslystna kolonialister. Men sedan länge har ön återvunnit något som liknar dess urtillstånd med stor biologisk mångfald.

Tidigt en morgon cyklar jag och Robyn från turistbungalowerna till norra delen av ön där familjen Mason driver ett ekologiskt jordbruk. Den varma morgonsolen får kornas, grisarnas och getternas blanka skinn att blänka där de klafsar runt i den röda leran.

– Ön har en så sorglig historia. Det var ju slavar som jobbade på plantagen. Dessutom åt katter och råttor som kommit med kolonialisternas skepp upp fågeläggen och utrotade flera arter.

Vi cyklar vidare över den smala gräsmattan som används som landningsbana för fyrsitsiga propellerplan in i skogen där Robyn pekar och berättar vad vi ser. För nu är fåglarna tillbaka. Jag, som är novis när det gäller ornitologi, stannar ideligen för att skriva ner namnen på de talrika arterna som Robyn nämner: australisk småtärna, rödstjärtad tropikfågel, rödfody och så min favorit bland fågelnamnen, orientshama. Det låter på samma gång så excentriskt, exotiskt och elegant.

Titta, en orientshama! På cykelsafari på Denis Island med Robyn Shield. Foto: Per J Andersson

Efter att ha snorklat bland karettsköldpaddor i en kraftig havsvattenström full av magiskt dansande sjögräs retirerar vi till öns enda restaurang för frukost. Mickey Mason, Kathleens man, kommer förbi och är pratglad och berättar om hur han och hans fru försökt köpa ön redan 1976.

– Ända sedan jag kom hit på scoutläger när jag var liten har jag varit förtjust i ön, säger han och berättar att han på 90-talet till slut lyckades förvärva ön som de nu bott på i 23 år och utvecklat med hjälp av lågmäld och exklusiv ekoturism.

Det är sällan en ö berör mig så starkt som Denis Island. Men redan efter kort tid på ön känns det som jag skulle vilja fly civilisationen på fastlandet, flytta hit och leva resten av mitt liv här.

Himmelska stränder på paradisöar – nästan overkligt. Foto: GettyImages

Att komma tillbaka till huvudön Mahé från lilla Denis är som att återvända till civilisationen efter en tid i vildmarken. En förmiddag vandrar jag runt i Victoria, landets huvudstad som känns avspänd, nästan sömnig till sin karaktär. I en korsning finns en silvrig miniversion av Big Ben. På kullen en katolsk kyrka. I mitten en stimmig matmarknad. Överallt indiska inslag: ett hindutempel dekorerat med hundratals pastellfärgade gudar och butiker med indiska namn, eftersom praktiskt samtliga av landets två procent indier har egen affär med namn som Sri Maha Vishnu Shop och Krishna Narayan Trading.

Taxichauffören Randalf som följer med mig till marknaden har själv rötterna på den afrikanska kontinenten och introducerar mig entusiastiskt för lokala musiker – som Jean-Marc Volcy och Elijah – och danser – som sega, tsinge och kamtole. Han säger att han själv, som har rötterna i Afrika, gillar fest, musik och att hänga på stranden och inte är så bra på det finansiella. Därför är han glad att indierna tagit den biten.

För mig låter det en smula stötande att prata om etniciteter på det kategoriska sättet. Men Randalf är inte ensam. Flera jag träffar under min rundresa i övärlden säger samma sak, men betonar att det inte råder några motsättningar mellan grupperna. Sedan länge har man ju dessutom gift sig över de etniska gränserna och skapat en seychellisk kreolmix som märks i såväl mat som i språk och kultur. Jag frågar Randalf vad som är hans lokala favoriträtt. Han svarar: bläckfiskcurry med pumpachutney. Indiskt med afrikansk touch.

Ståtliga takamakaträd och vindlande kokospalmer skuggar vägen som leder från huvudstaden Victoria upp mot det 905 meter höga berget Morne Seychellois. Vägen går i serpentiner och omsluts från båda sidor av kryddbuskar, orkidéer, begonior och tempelblommor.

På vägarna ljusblå indiska Tatabussar. I vägrenen träbord med stora blanka fiskar och nyskördade frukter och grönsaker. Röd snapper, tonfisk, svärdfisk, bonito, bananstockar, taggiga bittergurkor och stora jackfrukter. Och i bilradion Paradise FM med Seychelles Best Mix of Music, alltså musik som svänger så att det är svårt att sitta still.


Text: Per J Andersson • 2022-01-27
SeychellernaDjur & naturReportageSol och bad

Scroll to Top