Roms trendiga kvarter

ROM HÖSTEN 2010. I centrum rev Mussolini gyttriga kvarter för att ge plats åt Via dei Fori Imperiali, paradgatan som leder förbi högarna av sten, det stolta antika arvet: Forum Romanum och Colosseum. Resultatet blev monumentalt och storstilat. Imponerande, visst, men också dött. Sten-dött.
Söder om Tibern däremot: där lever den organiskt framvuxna staden, där ormar sig de medeltida gränderna fram mot torgen och kyrkorna, där finns Roma Sparita, det Försvunna Rom, stadsdelen som är som hela den italienska huvudstaden en gång var: ruffig, myllrande och full av möjligheter.
Men allt förändras. I Trans Tiberim (latin för På andra sidan Tibern, eller Trastevere på modern italienska) hyr man inte längre en vindskvart för en spottstyver eller äter en pasta för ett kopparmynt. Och de flesta av kvarterets invånare är inte längre fattiga konstnärer eller arbetare som snackar romanesco, den vulgära arbetardialekten, italienskans motsvarighet till engelskans cockney.

“Vi är mot krig – och turistmenyer”, står det på skylten utan-för restaurangen i gränden Via della Lungaretta, stads-delens huvudpromenadstråk. Upp längs de gula och persiko-fÙ�rgade och graffitimålade fasaderna: klängväxter som får de medeltida kvarteren att kännas som om de pyntats för en trädgårdsutställning. Blanka gatstenar, fågelkvitter, doft av gröna blad och det surrande ljudet av lågmälda röster.

STUDENTER OCH KULTURARBETARE lockades en gång i tiden hit av orenoverade hus med billiga lägenheter och krogar med priser som passar tunna plånböcker. Idag trängs de med wekeendturister, amerikanska studenter (fyra nord-amerikanska universitet har filialer i kvarteret) och romare med högre inkomster, som tycker att stadsdelen känns så genuin och att minnet av arbetarklassimagen är precis vad de önskar sig.

HAN SITTER BAR San Calisto och läppjar på en liten flaska Peroni. Urbanforskaren Håkan Hökerberg har bott i Rom i fyra år. Hans lägenhet ligger i en annan stadsdel, men när han korsar floden hamnar han ofta på San Calisto, baren som länge varit samlingsplats för ett brokigt klientel. Ungdomar, konstnärer och luggslitna karaktärer. Men också pensionärer som spelar kort och affärsmän och jurister i kostym. Stolsrygg mot stolsrygg: rikt och fattigt, välkammat och rufsigt, prydligt och alternativt.
Håkan älskar sitt Rom där livet är så annorlunda mot hemma i Skandinavien. Rom, där man träffas på kafé eller restaurang snarare än hemma hos varandra, där man i nästan alla lägen väljer gemenskap framför enskildhet.

– Ska man gå ut en kväll ringer man alla man känner. Ensam är lika med misslyckad, säger han där vi sitter och vickar på stolarna mellan den täta ligusterhäcken mot Piazza San Calisto och de repade kaféborden.
Håkan berättar om Trasteveres gentrifiering, förvandlingen från arbetarklasstadsdel till en plats för folk med pengar, utbildning och smak för livets goda. Praktiskt taget alla stora städer i västvärlden har kvarter som genomgått liknande förvandlingar. Se på Köpenhamns Nörrebro, Berlins Prenzlauer Berg och Stockholms Södermalm.
– Egentligen tycker jag nog att det är för mycket pengar och turister i Trastevere nuförtiden. Vill du uppleva stadsdelen som den var för några år sedan får du bege dig någon annanstans, som San Lorenzo-kvarteren bredvid univer-sitetet.

EFTERMIDDAGEN ÖVERGÅR i kväll och de starka gatlyktorna och fasadbelysningarna tänds. Nu känns Trastevere som en teaterkuliss. Husens skavanker trollas bort och hela kvarteret blir aftonfint och strålar i varma färgtoner. Affärer som hållit stängt hela eftermiddagen slår upp portarna. Vykortsställ ställs ut. Grönsakslådor packas upp. Jalusier dras upp.
Jag tittar in i kyffiga affärer med golvmoppar, verktyg och skurpulver. Jag ser skomakare och snickare i dammiga krypin. I en belamrad husgerådsaffär med femtiotalsatmo-sfär köper jag en åttakantig mockabryggare av klassiska märket Bialetti av en gammal tant i blågrå städrock. Små motståndsfickor av den gamla, ruffiga stadsdelen.
Men på Vicolo del Cinque (Femte gränden) är det nöjen, mat och trendigare shopping som gäller. Barer, restauranger, glasställen med hemmalagad krämig glass – limone, nocciola, tiramisù – och boutiquer med senaste modet. Varor, ljus och gäster rinner ut i gränden och det är svårt att se var det ena slutar och det andra börjar.

FEMTE GRÄNDEN ÄR Ida Mattfolks favoritgata. Sedan snart ett år tillbaka bor hon i Rom, sedan i somras har hon lägenhet i Trastevere.
– Det är ju ändå här man träffas för att gå ut. Då kan man väl lika gärna bo här, säger hon där vi sitter på en krog i turistgränden och smuttar på varsitt glas rödvin.
Ida jobbar på ett av de tre FN-organ som har huvudkontor i Rom. Hon tycker att Trastevere är Roms mysigaste stadsdel med bästa barerna och mest prisvärda restaurangerna. Dessutom är det tryggt för en ensam tjej, eftersom gatorna är fulla av folk hela tiden och överallt.
Här härskar en tillåtande atmosfär, tycker hon.
– Om man vill ta med sig drinkglaset från ena baren till andra? Visst, inga problem, säger Ida medan vi båda skakar på huvudet, eftersom vi tänker på hur ett liknande beteende skulle bemötas i Sverige (böter eller fängelse – det är frågan).
– Men är det inte lite väl många turister? frågar jag som hyr en lägenhet på Piazza Tava di Arquati – mitt i smeten – där man får knö sig fram mellan turisthorderna.
– Det stör inte mig. Och det är ingenting mot kvarteren runt Pantheon, Fontana di Trevi och Piazza Navona. Där är det ju galet mycket turister.
På andra sidan floden, säger hon, är det turistmenyer och turistfällor.
– Men här, i Trastevere, får du aldrig dålig mat. Mitt restaurangtips: knalla runt i gränderna och välj en mysig restaurang. Det blir alltid bra på den här sidan floden, säger hon när vi traskar förbi en restaurang med en jättelik uteservering på Vicolo Tabacchi där ett band underhåller med romantiska sånger medan bastanta eldfacklor högt upp på husfasaderna flammar i mörkret.

SENT EN KVÄLL GÅR jag till en av Idas favoritbarer, Freni e Frizioni, där drinkbuffén är uppdukad hela kvällen, dj:n hellre spelar Eminem än romantiska ballader och gästerna sitter i skräddarställning på marken med assietter fyllda med plockmat och ölflaskor. På muren och i trappan ner mot Via del Politeama: ett folkhav. Vad händer? Fotbollsmatch på Olimpico? Samling inför ännu en demonstration mot Berlusconi? Nej, en vanlig tisdagskväll i september.
Ölflaskor och fat på biltaken – det mesta går an. En böljande folkmassa, en ljum natt, en söt blomdoft och ett gult varmt ljussken från husfasadernas strålkastare.

ITALIENARNA TYCKER ATT amerikaner super för mycket på kvällarna och springer för tidigt på morgnarna. De irriterar sig på att de inte säger hej i hissen och har sandaler på sig året runt. Amerikanerna å sin sida tycker att metrosexuella italienska män som plockar ögon-brynen och har brunkräm är bögiga, säger Petra Staberg.
Jag lägger upp surdegsbröd med salami, penne med pesto och bruccetta på fatet och går ut och sätter mig på Cantinas Vinischettis uteservering och beställer en iskall Nastro Azzurro. Petra nöjer sig med ett glas vitt.
Det började med en längtan bort från hemstaden Umeå, en tågluff i början av åttiotalet, ett stopp i Rom, där livet plötsligt tog fart – och så blev hon kvar. Sedan 18 år tillbaka bor hon i Trastevere.
För tjugo år sedan hängde kulturknuttar och vänsterfolk på vinbarerna på Campo di Fiori i centrum. Filmregissören Martin Scorsese och beatnikpoeten Gregory Corso, vid det laget illa däran och ofta pissluktande, höll hov mellan demonstrationerna. På nittiotalet förflyttade de sig till Trastevere och andra områden, som kvarteren runt det nedlagda slakteriet i Testaccio och studentområdet San Lorenzo, där glasen är repigare, ölflaskorna större och maten billigare.
Samtidigt som Trastevere har tre soppkök och trottoarer kantade av smutsiga tiggarhänder, tygbylten och pappskivor, lyxrenoveras vindskvartarna medan de nyinflyttade ställer krav på stil och klass och professionell trappstädning. Ja, vad ska man tycka? Stadsdelens image är svårfångad. På samma gång luggsliten och fin i kanten.
– Drogerna flödade för tjugo år sedan. Till och med polisen på Via Francesca de Ripa sålde kokain, säger Petra sedan jag fyllt på mitt aperitivofat för tredje gången.
Hon berättar om Trasteveres metamorfoser. Sextiotal – arbetare sida vid sida med konstnärer, filmmänniskor och hippier. Sjuttiotal – akademiker och intellektuella. Åttiotal – stadsdelen blir för första gången en fin adress.

Jag slår mig ner på restaurangen på den hektiska gågatan, den där ägarna skyltar med att de är antimilitarister och hatar turistmenyer. Jag längtar efter mogna tomater. Beställer bruschetta och insalata caprese. Till det en immig sextio-sexcentiliters flaska Moretti.
Ida Mattfolk har rätt. Här finns få eller inga turistfällor. Och maten gör mig inte besviken. På den här sidan floden blir man sällan besviken.

2 Romkvarter när du tröttnat på Trastevere

1. TESTACCIO. Ta 3:ans buss eller promenera från Trastevere över Ponte Sublicio till Testaccio, en arbetarstadsdel som tidigare dominerades av Mattatoio, Roms stora slakteri som var i drift 1890-1972. Det nedlagda slakteriet ockuperades på åttiotalet av autonoma och förvandlades till Villagio Globale, som rymmer kafé, konsthall (filial av Museo d’Arte Contemporanea Roma), technoklubb och annat skoj.

2. SAN LORENZO. Mellan Roms centralstation och universitetet hittar du kvarteren som är vad Trastevere var på åttiotalet. Lång historia av motstånd: på trettiotalet utbröt regelrätt krig mellan stadsdelens kommunister och Mussolinis svartskjortor. Andan lever kvar. Slitna fasader klottrade med tags, hammaren och skäran och slogans mot Berlusconi. Krog- och bartätt. Bra mat, låga priser, mysigt.

---

Text: Per J Andersson • 2010-11-17
Italien • Restips • Rom