Kryddstarka Zanzibar

MAN VET ATT det är eftermiddag när långa skuggor faller över stranden. Blyertsgrå kopior av höga kokosnötspalmer drar sina svala streck rakt igenom semesteridyllen. En solsäng av flätat rep klyvs mitt itu av den smala stammen och genom de spretande bladen går en kvinna i svepande kangatyg, balanserande en liten hink på huvudet. Efter henne två pojkar på cykel. Efter dem en joggande turist.
Sedan ingenting på flera minuter, åtminstone inte i just den här palmens skugga. Det är nästan overkligt lugnt och stilla på stranden i Paje, på Zanzibars östkust, men en bit bort har något börja hända. Ett gäng massajkillar som sparkade fotboll för en stund sedan har nu börjat utmana varandra i höjdhopp. Högre och högre. Småpojkarna som fått hedersuppdraget att hålla i ribban gör det med högtidligt allvar medan de äldre tjoar och tjimmar.
Samtidigt, långt, långt ute i det grunda vattnet, står en snorkelutrustad tjej med vatten upp till knäna. När det är ebb kan man promenera ända ut till reven utanför kusten. Den väldiga oceanen presenterar sig i sin mildaste form här. Ljummen och mintgrön rullar den in över en gnistrande vit botten, och blir till en mjölkig, len lotion över solbrända fötter.

Men när palmernas skuggor börjat kasta sig raklånga över hela härligheten går förvandlingen ganska fort. Knappt har jag hunnit ta av mig solglasögonen innan en nattsvart himmels tusentals små knappnålsögon vakar över mig. Sanden lyser upp lite, som snön på vintern, och de krasande snäckorna under fötterna låter som skare.

FÖR BARA TJUGO ÅR sedan fanns ingen turism på Zanzibar. Inte en souvenir gick att uppbringa i Stone Towns gränder och den utlänning som hittade hit och reste runt var tvungen att vid upprepade tillfällen inställa sig hos ortens byhövding för att förklara sitt ärende. Titt som tätt tog bensinen slut, alltså helt slut, och då var det bara att vänta och bereda sig på att köa när stationen väl fått påfyllning. Försörjningen kom från fiske och odlingar. Kryddplantagen är fortfarande en viktig inkomstkälla, fast kanske främst som turistattraktion.

Idag är det framför allt soldyrkande européer och nordamerikaner som genererar nya arbetstillfällen. Många jobbsökande lockas hit från Tanzanias fastland, inte minst massajer från områden som Arusha och Tanga ser en chans att sälja hantverk eller jobba som vakter på hotellen. I nordost har exklusiva all-inclusive-komplex, många av dem italienskägda, lagt beslag på den attraktiva strandremsan, skärmat av den och gjort den till en skyddad semesterverkstad. Där finns ingredienserna som är hårdvaluta i turistsammanhang: de gängliga kokosnötspalmerna, den kritvita sanden och det turkosa, ibland mintgröna havet. Allt komfortabelt paketerat i behändigt resortformat.

Men paradiset har en baksida. Bortom vykortsbilden finns fattigdom och korruption.
FN och andra organisationer varnar för att Zanzibar, med sitt strategiska läge som handelsutpost mot Asien och Mellanöstern, har blivit en viktig omlastningsplats för narkotika som skeppas från Afghanistan. Det talas om att stora mängder heroin och cannabis tar vägen förbi Zanzibar innan det sänds vidare till Dar es-Salaam, och att en del av drogerna sipprar ur lasten och stannar på ön. Det talas även om att maffian inte är sen att utnyttja den växande turistindustrin för att tvätta pengar. Hur stora mängder drogmärkta sedlar som filtreras genom den vita sandens ekonomi är omöjligt att säga, men att relationen existerar är ingen vågad gissning.

I KENDWA, strax väster om öns nordligaste punkt, läser strandfolket pocketböcker i skuggan av flätade palmbladsparasoll. Ibland sträcker de lite på sig och låter blicken vandra över stranden, bort mot piren där all-inclusive-gästerna äter lunch. Och kanske även frukost och middag. En dryg kilometer norrut ligger Nungwi, där hotellen, barerna och turisterna är fler. I Kendwa är trots allt massturismen ännu i sin linda. Det byggs febrilt för att fler ska få plats. Det lockas med snorkelturer, dykning, segling, fiske och en och annan booze cruise – en kombination av alkohol, bad och båtliv i sann backpackeranda.

Ändå är det fortfarande rätt stillsamt. Kendwa tar det lilla lugna, pole-pole som man säger här. Men vänta bara. Fullmånefesterna är nog bara början. När Afrika tar över allt fler av Asiens backpackers väntar Kendwa med grogghinkar och sugrör. Kanske tar man till och med några spadtag för att göra byvägen farbar för de skrangliga flakbilarna – daladala – som utgör Ù?ns kollektivtrafik.

Men trots att turismen skulle kunna göra underverk med infrastrukturen är lokalbefolkningen inte odelat positiv till den lättklädda invasionen av deras strand. Huvuddelen av Zanzibars invånare är muslimer och även om stämningen på ön känns avslappnad finns ledande makthavare som manar till en striktare, mer konservativ tolkning av religionen. Vissa menar att den utvecklingen är en motreaktion på turismen, som ibland krockar brutalt med den inhemska kulturen. I Stone Towns virrvarr av trånga gränder spanar ett par långfransade ögon ut genom springan i en heltäckande svart slöja. Samtidigt som gatan fylls av solbrända ben i lite för korta shorts. Ingen säger något, men blickarna talar.

BI KIDUDE TAR AV SIG sin gulvita huvudduk, sätter sig på golvet och låter benen vila rakt ut. Hon är barfota och lite trött i kroppen efter en dag i replokalen.
Lite trött i kroppen. Tacka för det. Hon är 113 år gammal. Påstår hon själv i alla fall om man frågar. Inte för att hon någonsin brytt sig om att hålla reda på åren. Det är andra som vill veta. Speciellt de som kommer från andra länder. Länder som Frankrike, Storbritannien, Japan och Sverige. Länder som hon och kollegerna i Culture Music Club besökt när de turnerat.

Musiken de spelar, taarab, är typisk för Zanzibar och speglar den kulturella blandning som uppstått ur århundraden av handelsförbindelser med andra länder. Afrikanska, arabiska, indiska och europeiska influenser har slagit rot i olika kapitel av öns historia. Inte bara handeln med kryddor, utan också slavar, har dominerat livet i denna sorgekantade utpost i Indiska oceanen.

För Bi Kidude, eller Fatuma Binti Baraka som hon egentligen heter, har förmågan att beröra med sin röst betytt allt. Som 13-åring flydde hon från ett påtvingat äktenskap, och började turnera med en taaraborkester. Hon lärde sig alla sånger av Siti Binti Saad, Zanzibars första kvinnliga sångerska. På den tiden var de tvungna att gömma sig bakom heltäckande slöjor.

Bi Kidude har, trots sitt stora namn, aldrig blivit rik på sin sång, Hon lever enkelt men kan betala för sitt slitna cementhus som ligger på gränsen mellan gamla Stone Town och det modernare Zanzibar Town. Där sitter hon på golvet, med ett av barnbarnen, en liten pojke på knappt ett år, balanserande över sina tunna ben. Hon röker långsamt en cigarett av märket Embassy och ger pojken en slurk av det svarta kaffet. Bi Kidude är lika hemma på cementgolvet och trasmattorna som hon är på scenerna världen över.

Senare på kvällen uppträder hon i Culture Music Clubs lokal inne i stan.
Där är hela kollektivet samlat, med orkestern – stråkarna, blåsinstrumenten, den stora ståbasen – och kvinnorna i kören. De för sig stolt runt henne med svepande rörelser. Hon är så liten och tunn i deras närhet, men hon är stjärnan. Med guldrosett och allvarlig min.
Bi Kidude sluter ögonen och glöder inifrån, djupt och mäktigt inför en publik som älskar henne och visar det med rungande jubel när hon går av scen. Jag undrar hur det går att sjunga så starkt när man är 113 år.
– Min röst torkar aldrig, säger hon och ler lite, så att gluggen i nedre tandraden blottas en stund.
Sedan sätter hon sig och vilar. Hon är trött. Men hon klagar inte.

Fem saker att göra på Zanzibar

1) Segla med en dhow
Hissa segel och testa det gamla swahilisättet att färdas på vattnet, med eller utan fiskespö och snorkel i bagaget.

2) Gå vilse i Stone Town
Den världsarvsskyddade stenstaden är ett virrvarr av vitkalkade fasader och snidade, tunga dörrar. Vill du inte drunkna i mängden av butiker som säljer hantverk och souvenirer kan du alltid sticka in i en någon liten gränd. Gäller bara att hitta ut igen.

3) Åk på kryddtur
Vik en eftermiddag åt spiskummin, muskot, gurkmeja och peppar, och få reda på varför kryddnejlikan är något av det viktigaste Zanzibar har. Lukta, smaka och lär på någon av de organiserade turerna.

4) Hälsa på hos aporna
Gå på guidad vandring i Jozani Forest, med mangroveträsk och bevarad regnskog. Håll särskilt utkik efter de sällsynta röda colobusaporna, som Ù�r unika för ön.

5) Gå i Freddie Mercurys fotspår
Den legendariske Queensångaren föddes i Stone Town 1946 och bodde här fram till tio års ålder. Flera hus gör anspråk på att vara hans barndomshem. Vill du frossa i bilder och memorabilia, gå till Mercury’s Restaurant, vid stranden mellan Forodhani Gardens och hamnen.

Missa inte…
… Culture Music Club
Klubben ligger på Vuga Road, intill Florida Guesthouse i Zanzibar Town. Om du har tur är orkestern ifärd med att repa eller spela konsert, så du får höra riktig zanzibarisk taarabmusik.
Missa gärna…
… Delfindoppet
Att bada med delfiner vid Kizimkazi är en
tragisk och stressande jakt på närkontakt med djuren. Låt bli, för deras skull.

---

Text: Karin Wallén • 2009-01-28
Restips • Tanzania • Zanzibar