Taiwan – tropisk trekking

Den täta regnskogen stänger ute det mesta av solen och silar bara fram små fläckar av ljus över den branta stigen. Ändå dryper jag av svett när jag stannar till för en vattenpaus. Tropisk luftfuktighet är en faktor som är lätt att glömma bort när man ska ut och vandra i den här delen av världen, och Taiwans läge, norr om Filippinerna och sydost om Kina, borgar för värme i princip året runt. Det finns visserligen betydligt mer högalpin terräng för den som vill svalka sig – inte mindre än 286 bergstoppar på ön mäter över 3 000 meter över havet. Men tillgängligheten till den vackra Tarokodalen, och möjligheten att bo hemma hos folk i bergen ovanför, gjorde att vi valde just den här vandringen. 

Och de tropiska inslagen får vi på köpet. Det är när jag och guiden Wei väntar in fotografen Marcus och andreguiden Fabrizio, som jag upptäcker den; en spinkig liten blodigel som är ute på sin egen vandring – på min arm. Målmedvetet styltar den sig fram på sina två ändar mot min hud, i jakt på ett lämpligt blodsugarställe. Med en liten fingerknäpp sprätter jag iväg den mot sitt öde. Förmodligen landar den mjukt och kommer genast börja leta efter en ny, blodfylld vandrare. 

Den kan dock få vänta länge. Hit, till stigen som leder upp till byarna Datong och Dali, hittar bara en bråkdel av alla besökare i Tarokodalen. De allra flesta stannar på botten av kanjonen, där Shakadangflodens turkosa vatten slingrar sig fram under lodräta marmorklippor. Där bergsväggarnas gräddiga mönster påminner om marängsviss, och där tarokofolket, eller truku som är det mer autentiska namnet, säljer mochi (ett slags kladdig riskaka) till förbipasserande turister. 

Det här är deras land. Deras stigar, deras trädgård och deras ’? bitvis blodiga – historia. 

Tarokofolket är en av flera ursprungs- befolkningar i Taiwan, och sedan 2004 har de officiell status som en egen folkgrupp. Det var väl på tiden kan man tycka, efter att ha haft sitt eget språk och egen kulturella tillhörighet sedan urminnes tider. Långt innan kineserna kom till ön, och långt innan japanerna följde, med en tid av grymma övergrepp. När japanerna, som styrde Taiwan under femtio år innan världskrigets slut, tog sig upp i bergen bjöd tarokokrigarna på tufft motstånd. Men i längden var de både färre och klenare beväpnade. De kom att utnyttjas som slavar. 

Det var under den tiden som en del av de stigar vi nu vandrar på anlades. Det är märkligt att tänka sig att blodiga scener utspelat sig här, när huvudjägare och rustade japanska soldater drabbade samman. 

– På senare år har allt fler börjat använda sina stamefternamn istället för sina kinesiska efternamn. Man ser att många av de yngre är stolta över sitt ursprung idag, säger Wei Lin, som är vår vandringsguide de närmaste två dagarna.

Det finns cirka 13 000 människor som tillhör tarokofolket i Taiwan, men i det här området, i byarna Datong och Dali, bor bara knappt ett tjugotal familjer. Infrastrukturen är i princip icke-existerande, någon el finns inte förutom från egna generatorer, och hit leder inga vägar. De smattrande, skakande, dieseldrivna pickupbilarna i miniformat som ibland tröskar fram mellan husen där uppe på berget, har burits upp bit för bit och monterats ihop på plats.

– Det finns ingen annan plats i Taiwan där människor lever så avskärmade, konstaterar Wei.

Just när vi kommit upp ur den ångande regnskogen ser vi ett hus omgivet av en fruktträdgård där det växer guava och persimon. Vi är framme i byn Datong, och på en pall utanför huset sitter 81-åriga Tushi och erbjuder oss att plocka det vi är sugna på. Förmodligen ser vi slitna ut. 

– För några år sedan dog en turist som försökte komma upp på högsta berget här ovanför. Det händer att folk följer djurstigar och hamnar vilse, säger hon förmanande och nickar i riktning mot Qingshui, ett 2 408 meter högt pass som är svårt att ta sig upp för. 

När hon fortfarande var ung, det vill säga i 60-årsåldern, brukade hon själv hajka upp dit för att leta efter blommor och traditionella medicinväxter. Ska man bo här uppe bör man ha god fysik, eller åtminstone ha vänner med god fysik. Här finns inga butiker, och för att få hit de varor man behöver finns ett slags linbana för godstrafik som kostar tre kronor kilot. Tyngre saker som kött och bränsle brukar ibland fraktas på det sättet – men resten tar man på ryggen och bär själv uppför den branta stigen. 

Tushi hyr precis som de flesta andra i byn numera ut rum till vandrare. Men det är inte här vi ska bo. Än har vi någon kilometer, och hundra höjdmeter, kvar till vårt mål. 

När vi är framme förstår jag vad Wei menade när han lovade oss byns bästa utsikt. Här befinner vi oss ovanför de andra husen, som knappt syns bakom all grönska som breder ut sig under oss. 

För tillfället är vi till och med ovanför molnen, som flyter nedanför oss som en mjuk, vit matta. Luften är ren och sval, och runt benen på oss virvlar två hundar i miniformat – en speedad brun dvärgpudel och en skraj liten svart sak som genast får namnet Yoda av Fabrizio. Han viker sig nästan dubbel av skratt åt likheten med Star Wars-figuren med de stora öronen. 

Värdparet Ame och Kinxi är ute i trädgården och röjer sly, och jag passar på att kränga av mig ryggsäcken och sträcka ut kroppen en stund med de böljande bergen som utsikt. 

Utan packning tar vi sedan en extra tur, upp till toppen av berget bakom huset. Där bambuskogen glesnar och toppen uppenbarar sig får vi utsikt över kanten – rakt ut över Stilla havet. 

Vi är nästan 1 200 meter ovanför vattnet som glittrar där nedanför, utanför en kritvit strand. Det känns som om om vi skulle kunna ta ett steg ut och hoppa ända ner i plurret. Men det vore troligtvis en rätt dålig idé.

Istället tar Fabrizio fram kaffekvarnen och termosen med varmt vatten. Bättre plats för en fika kunde vi knappast ha och det smakar gudomligt. Men solnedgången blir inte riktigt som vi tänkt oss. Vi ser molnen närma sig i snabb takt, och för en stund är vi inneslutna i dimma. En reeves muntjak (ett hjortdjur som gärna klättrar i branterna) skäller någonstans i närheten.  

Det plingar till i mobilerna, och fyra lysande skärmar stjäl genast fokus från de glimtar av utsikt som fortsätter att uppenbara sig. Här finns 3G-täckning. Tyvärr. 

När vi kommer ner till huset igen råder febril aktivitet i köket. Skrapande, metalliska ljud hörs när Ame och hennes mor Sawa wokar grönsaker över gaslågan. Snart äter vi middag under en presenning utanför huset. Det kan börja regna när som helst. 

Men det är inte förrän vi sitter runt kinaschackbordet i det lilla skjulet intill vårt hus, som det börjar smattra mot plåttaket. En hemmagjord kamin, tillverkad av ett gammalt oljefat, sprider värme i det trånga rummet.

Kinxi ligger på en tältsäng och röker en cigarett. En av hans söner dog av alkoholmissbruk för några år sedan, och det är uppenbart att spriten har en central roll i umgänget. En flaska åker fram. Nu ska vi dricka. Och prata. Och sjunga. Men mest av allt – skåla.

– Mahatahan! utropar Sawa och ler brett när hon höjer den lilla porslinskoppen med hembränd sprit som fått smak och gul färg av en fermenterad rot. 

Jag höjer mitt till svar och tar en försiktig klunk. Blickarna följer mig och försöker utvärdera min reaktion. Jag grimaserar lagom mycket och får skratt till svar. Det är tydligt i vilken riktning den här kvällen är tänkt att gå. Det kommer att bli tufft.

– Mahatan! ropar Sawa igen och sveper återstoden i sin kopp. Den fylls snabbt på igen. 

Kinxi fimpar sin cigarett och lutar sig tillbaka i sängen igen. Snart kommer han att ha somnat. Han har haft många jobb, bland annat med att röja vägar och stigar i nationalparken och att spränga tunnlar. Han och Ame har flyttat runt en hel del i Taiwan och hon har jobbat bland annat i butiker och på 7 Eleven i andra delar av landet. Tidigare var det Kinxis far, Dadao, som ägde huset. De sista tolv åren tog han emot vandrare i sitt hem, ända tills han blev sjuk förra året. Då flyttade Kinxi och hans familj tillbaka, och när Dadao dog tog de över verksamheten.

– Det känns bra att vara tillbaka. Det här är vårt land, säger Ame, och syftar på bergsområdet vi befinner oss i. 

Men det är inte bara goda minnen som ryms i det lilla skjulet på berget. Sawa har minnen från 1940-talet, från svår fattigdom och trakasserier från den japanska militären. Förtryck som till slut drev hennes farbror till självmord. 

– Pappa jobbade men fick aldrig betalt. Mamma blev skickad att laga mat åt dem ute i djungeln. Och vi barn var tvungna att gå och be vid deras altare här i byn. Om vi var sena skulle vi få stryk. Jag var alltid rädd för att vara sen, säger Sawa, som blivit allvarlig när hon berättar om barndomsminnena. 

När andra världskriget var över och japanerna lämnade Taiwan förstörde byborna det förhatliga altaret. Och efter japanerna kom holländska missionärer för att göra dem kristna. 

– Men vi tror fortfarande på våra förfäders andar också, säger Sawa, och nu ler hon stort igen. Hon vänder sig till mig och säger att jag inte är Karin längre. Nu är jag Hanna. Det är mitt trukunamn. 

– Mahatahan Hanna!

Jag tvingar i mig en ännu en slurk – så liten som möjligt. Att tömma glaset är lönlöst. Då är det ändå snart fullt igen.

Nästa morgon masar vi oss upp okristligt tidigt för att få en skymt av soluppgången uppe på berget. Även denna gång bestämmer sig molnen att ligga och gäcka oss just där solen befinner sig, och än en gång är det Fabrizios kaffe som blir vår räddning. Bultande huvuden ska mildras, och kroppen ska väckas för ännu en vandringsdag. Jag sveper kaffet lika hurtigt som våra värdar svepte spriten igår, och börjar snart vara människa igen.  

När vi är tillbaka vid huset är Sawa uppe och serverar frukost. 

– Hanna!

Hon ropar glatt redan på avstånd och jag vet förstås att hon menar mig. Vi äter frukost under presenningen och packar våra ryggsäckar. Just när vi är färdiga börjar regndropparna falla, först försiktigt, men snart allt tätare och hårdare. Det är bara att bita ihop.

 Vi går via byn Dali, och pausar en stund under stenkyrkans tak. Halkar i leriga nedförsbackar, och dryper av väta. När vi kommit ner till nationalparkens entré igen har himlen spruckit upp. Den turkosgröna floden är lika frisk och skummande som den var sist vi såg den, och turisterna som hoppat ur sina bussar lika prydliga och fläckfria. Det är bara vi som är leriga, slitna – och fulla av nya historier. 

---

Text: Karin Wallén • 2019-06-25
Restips • Taiwan • Aktiv semester • Vandring