Därför borde din nästa resa gå till Hokkaido

Dag 1: Ankomst till Japans svar på Umeå

Att kliva upp från tunnelbanan i centrala Sapporo en snöig vinterkväll inger ett djupt lugn. Att blicka ut över Japans nordligaste storstad, med tunga snöflingor som mjukt faller över neon, myller och skyskrapor; allt vadderat av snödrivor som snabbt växer i skymningen. En form av stillhet som sällan infinner sig i Tokyo, även om huvudstaden trots sin storlek faktiskt också rymmer många utrymmen för andakt.

Men vintern i Tokyo är mild, med bara några få snödagar varje år (vilket i takt med klimatförändringarna sannolikt bara kommer att minska). Sapporo, däremot, förenar Japans futuristiska stadsromantik med vinterns dova urkrafter på ett inspirerande sätt. Det är legitimt att kalla Sapporo för Japans motsvarighet till Umeå, om än betydligt större. Ett långsmalt lands mest geografiskt avlägsna kulturmecka, omgivet av ståtlig natur.

För att suga märgen ur Japans nordligaste ö Hokkaido har jag och mitt resesällskap planerat en rutt som både inkluderar vintersporter och friluftsaktiviteter på landsbygden samt en djupdykning i storstadens finkultur, subkulturer och nattliga dekadens. Liksom Hokkaidos världsberömda kök – där man hittar vad som anses vara Japans bästa fisk och skaldjur (inte minst krabba), lokala köttspecialiteter som Genghis Khan (grillat fårkött), en för Japan ovanligt kryddrik soppcurry – och de två ramennudelsopporna miso (soja) och shio (salt).

Vi pulsar med våra väskor genom snödrivorna längs med huvudgatan Kita-Gojo-Teine, för en natt på Century Royal Hotel vid Sapporos centralstation. Här inmundigar jag morgonen därpå den bästa sushifrukost jag ätit i Japan – med Hokkaido-krabban som höjdpunkt, medan vi från vår stilrena frukostrestaurang på 19:e våningen ser hur Sapporo fortsätter täckas av ett hämningslöst snöfall.

Dag 2–5: Skidor och spa i Niseko

De snöiga väderförhållandena bådar gott för våra nästkommande dagar i Niseko, dit vår tre timmar långa bussresa blir till en hänförande bonussafari genom Hokkaidos snötäckta berg-och-dal-landskap.

Väl på plats är området Niseko Village vår bas, med boende på Hilton Niseko Village – vars brutalistiska arkitektur ger känslan av ett retrofuturistiskt rymdskepp på en vinterplanet. Ett intryck som snabbt förbyts till vykortspräglad naturpoesi, när vi kliver ner i hotellets onsen; en stor, naturlig varm källa med snötäckta träd som ramverk och första parkett-vy av Mount Yōtei, eller i folkmun Ezo Fuji – vilket refererar till Hokkaidos uråldriga namn, Ezo, och bergets visuella likhet med Mount Fuji utanför Tokyo.

Vi är ensamma i det 40 grader varma badet, förutom en äldre man från området. Hotellet erbjuder lokalbor säsongsbadkort, vilket är del av en filosofi som vi ser återkomma i Niseko. Där grannsämjan med folket i bygden uppehålls av en tydlig välvilja hos turistindustrin, som inte bara medför jobbmöjligheter, utan även innebär gester som denna – vilket gör det möjligt för lokalbor att känna ett ägandeskap av sitt landskap och allt som där erbjuds.

Efter den ångande badvärmens omfamning gör vi oss redo för det som Hokkaido är mest känt för utöver sin mat; de idealiska förhållandena för utförsåkning och vad som ofta beskrivs som ”världens bästa pudersnö”. Precis vid vårt besök är snön så pudrig att personalen vid skiduthyrningen inte kan stävja sin egen begeistring, trots att de flesta av dem är Hokkaido-veteraner. Niseko har fyra huvudsakliga sammanlänkade skidresorter: Grand Hirafu, Hanazono, Annupuri och Niseko Village – där vi främst håller oss till den sistnämnda.

Att till slut få fara fram genom Hokkaidos så omtalade pudersnö är en mäktig upplevelse. Men för en medelskicklig slalomåkare som undertecknad är det inte enbart så magiskt lättflygande som jag väntat mig. Det har dels att göra med att Niseko Village är så enormt; med 27 backar (och flera angivna områden för offpiståkning) hinner inte pistmaskinerna med att sondera alla delar av pisterna under pudersnösäsongens kulmen. Och i de backarna är det bitvis riktigt tungt att ta sig fram. Men när pudersnön håller sig runt 20 centimeter, och solen tittar fram över Nisekos böljande silhuetter av granbeklädda berg och snödalar, är det en svårslagen känsla att nästintill lyfta från marken.

Vår kulinariska utforskning av Niseko håller sig också högt i stratosfären. Från den oväntat experimentella japansk-italienska restaurangen Bion – med ekologiskt gräsbeteskött från bygden och bland de största ostron jag sett; vidare till multi-verksamhetslokalen Somoza – en 150 år gammal kominka (jordbruksbyggnad), som nu inhyser allt från konstutställningar av lokalt och internationellt konsthantverk, till farm-to-table-mat och bageri, till te-ceremonier; till Nisekos bästa cocktailvattenhål Toshiros Bar. Här avrundar du med fördel ditt Niseko-besök och låter Toshiro-san skapa förbluffande kreationer ur rykande glaskupor.

Dag 6: Jazz och öl i Sapporo

Tillbaka iden insnöade storstaden tar vi oss igenom ett pärlband av både välkända och mer obskyra ställen. Den legendariska baren Bossa utgör sedan öppnandet 1971 hjärtat hos Japans nordligaste jazz-scen, där ägaren Takahashi-san har välkomnat en väldig mängd jazzhjältar som turnerat genom Japan de senaste 50 åren. Häften av väggytan är täckt med autografer av ikoner som Herbie Hancock, Wayne Shorter och Ornette Coleman, medan resten av barens väggar är täckta av Takahashi-sans enorma vinylsamling, från golv till tak.

När vi säger att vi är från Sverige plockar han genast fram klassikern To Sweden with Love, som spelades in i Stockholm 1964 och där Art Farmer och Jim Hall tolkar svenska folkvisor.

Inte bara jazzfans, utan även ölkonnässörer, vallfärdar till Sapporo, både för att besöka Japans enda ölmuseum – och för att dyka ner i vad som är en av Japans ultranördigaste ölbarer, Beer Inn Mugishutei. Den gemytliga, murriga ölkryptan, en trappa ner från en diskret skylt, är en guldgruva för udda och svåråtkomliga ölsorter från hela världen. Vakande över allt är den kufiske amerikanen Phred Kaufman som har drivit stället sedan 1980, och som påminner om en satirisk blandning av ett skogstroll och en butter IPA-pimplande tomtefar.

Stämningen är lika bubblande och livlig som ölen. Och Phred Kaufman bjuder på svarta men humoristiska utlåtanden om Tokyo, ”Japans rövhål”. Sapporo är Hokkaidos stolthet; Japans äldsta öl-märke, som bryggdes första gången i Sapporo 1876 av Seibei Nakagawa. 2004 utsågs Sapporo Beer Museum till officiellt kulturarv, och utöver att ges en historielektion på museet kan besökare även få en av Sapporos bästa Genghis Khan barbecue-mål-tider, i rymliga Kessel Hall. Naturligtvis nedsköljt med det egna ölet. Namnet Genghis Khan – eller det japanifierade Jingusikan – myntades av Sapporo- bon Tokuzo Komai runt 1930.

Komai var inspirerad av det nordostkinesiska kökets många rätter med grillat får. Mest valuta för pengarna är en nomihodai och tabehodai-kombo-meny, där man får dricka och äta så mycket man vill i två timmar. Ett tips är att utöka menyn med skaldjur och fisk; den del av det japanska köket som Hokkaido är mest känt för.

Dag 7: Fisksperma & udda museum

Nästföljande dag besöker vi centralt belägna Nijo Market – där vi springer på oväntat många ungdomar som kör på varianten att gå runt bland båsen med en tallrik; en sorts avsmakningsmeny på budgetnivå – men med förstklassiga, nordjapanska fiskar och skaldjur. Vi avvaktar dock till den omtalade lunchen på Sapporo Central Wholesale Market, där jag köper en kaisendon – en skål med ris toppad av sashimi (rå fisk), krabba och till min förvåning shirako; fisksperma, kort och gott.

Det må låta udda för en svensk, tills vi påminns om att vi gärna glufsar i oss fiskägg till frukost. Shirako anses vara en delikatess i Hokkaido, med mjuk, sammetsliknande textur och stark havssmak.

Det finns även gott om annat udda värt att uppleva i Sapporo, där kulturförklarade ”museet” Retro Space Saka Hall tar priset. Här har ägaren – den till åren komna Mr. Kazutaka Saka – skapat ett bisarrt museum i en stor plåtlagerlokal intill hans betydligt mer familjevänliga kakföretag Saka Biscuit. Kazutaka-san skulle kunna beskrivas som en samlare som har tappat greppet, om det inte vore för att han på japanskt maner har utformat lokalen och dess olika sektioner så minutiöst.

Tidsperioden spänner från den så kallade showa-eran på 1950-talet fram till idag, och samlarobjekten inbegriper allt från sofistikerade japanska marionettdockor och skrin, tavlor och porslin av verkligt kulturhistoriskt värde – till det verkligt bisarra, som ett enormt arkiv av mer eller mindre erotiska magasin och konstverk, både från Europa (inklusive Sverige) och Japan, och ett rum där Kazutaka-san har bundit en stor mängd dockor enligt den japanska sensuella bindkonsten kinbaku. För den nyfikne resenär som letar efter ”det udda Japan” är Retro Space Saka Hall helt rätt.

Dag 8: Konst & kaffeperfektion

För dem som vill insupa mer kultur är ett besök på Hokkaido Museum of Modern Art ett måste, blotta byggnaden är värd besväret. Förslagsvis kan man fortsätta sin utforskning av den lokalt anknutna konstvärlden med en utflykt till Moerenuma Park – den japansk-amerikanske skulptören, designern och arkitekten Isamu Noguchis magnum opus.

Trots att Noguchi främst var baserad i USA hade han en särskild relation till norra Japan, dess natur, och ursprungsfolket Ainu. Med sina imponerande land art-byggnader, som glaspyramiden Hidamari, är Moerenuma Park en given destination för designintresserade. Men lika mycket är det en opretentiös plats för familjer och friluftsintresserade. Dagen för vårt besök möter vi flera längdskidåkare som glider fram mellan träd och metallskulpturer.

Det är eftermiddag när vi återigen tar oss in till centrala Sapporo, för en kopp högklassigt kaffe på det berömda lilla kaféet Morihico – som ser ut att vara hämtat ut en Miyazaki-film och som har blivit en destination för intellektuella, författare och konstnärer. En liten stuga av vitmålat trä på två plan, med spretande växtlighet och lövverk längs fasaderna. Precis som på andra kissaten – klassiska japanska kaféer där stillhet och tystnad är en dygd – ser man på Morihico kaffe som en konstform.

Jag förtär min kopp med ekologiskt droppkaffe och min ljuvliga kaffekaka med glasyr, under största andakt. Det enda som hörs är det knarrande trägolvet, och ljudet från pennan som en ung kvinna i basker skriver med.

Dag 8: Kaiseki & klubb

Sista kvällen i Sapporo är det äntligen dags för veckans gastronomiska höjdpunkt. Middag på den exklusiva minirestaurangen Komatsu – som har fått en Michelinstjärna för sin unika kaiseki; konstnärligt tillagade flerrättsmenyer, i den absoluta toppen av det japanska köket och med de allra finaste råvaror som närregionen kan erbjuda.

Det nya nordiska köket med restauranger som Noma i Köpenhamn, har hämtat mycket av sitt format från kaiseki. Komatsu ligger dolt i en källare i ett bostadsområde ovanför Maruyama Park, med utsikt över centrala Sapporo.

Det enda som visar att vi har kommit rätt i snön är ett diskret vitt noren-draperi vid dörren – med restaurangens sigill. Restaurangen har bara fyra bord, och de elva smårätter som vi serveras är så förtjusande för både ögon och smaklökar att man nästan tappar bort sig.

Allra läckrast är den kolgrillade klippfisken (Hokkaidos dyraste fisk) med ingefära och rättika, och mest visuellt imponerande är det skivade bambuskottet med en perfekt placerad bergsört – som man får plocka ut från ett litet bamburör med ett lock av trä.

Vi fortsätter sedan med en fördrink på alternativkulturcentret Provo, där konstutställningar förenas med konserter av både lokala och internationella indieband. Och så därefter en final på den lika snobbiga som välkomnande nattklubben Precious Hall, känd för att ha ett av landets bästa ljudsystem (och det säger mycket i audiofilnationen Japan) – och för att vara den brittiska dansmusikgurun Gilles Petersons favorit.

Utöver ljudsystemet och det stadiga inflödet av världskända dj:s ligger charmen lika mycket i atmosfär och estetik. Klubben är täckt av handmålade affischer, skulpturer och muralmålningar, där man samlas i vad som känns som en sällsynt exklusiv hemma-hos-fest. Det är i dessa sammanhang som Sapporobornas livsglädje märks tydligast.

Vår sista utsvävning i natten blir en skål med salig shio- och miso-ramen på alla japanska ramen-bloggares Sapporo-favorit Ramen Shingen. Finare nattamat är svår att finna!

---

Text: Erik Augustin Palm • 2023-03-23
Japan • Aktiv semester • Vinterresa