Dolomiterna i sommar– en drömdestination för vandring

– Ibland tänker jag ”varför tar jag inte bara en taxi?” utbrister Maiko Igarashi när vi pustar ut på Passo Giaus uteservering, trötta efter dagens vandringstur.

De bleka bergen skrynklar sig som en kuliss av papier-maché i bakgrunden och ängsblommorna vickar i vindpustarna. Framför oss står varsin nybryggd cappuccino.

Jag och min syster Martina är på vandring i de italienska Alperna, Dolomiterna. Maiko har vi träffat kvällen innan i fjällstugans sovsal. Hon kommer från Vancouver i Kanada och är på solovandring i Dolomiterna som uppvärmning inför fem veckor längs den spanska pilgrimsleden.

– I Kanada beger man sig ut i vildmarken och sedan träffar man inte en människa på flera dagar. Jag vill inte tälta, jag vill kunna äta gott på kvällen istället. Därför föredrar jag att vandra i Italien, säger hon och tar en sipp av kaffet.

I en värld av retuscherade Instagrambilder tagna ur omöjliga vinklar har jag på senare år blivit lätt avtrubbad inför resebilder. Är det verkligen så där lite folk i verkligheten, och är havet verkligen så knallblått? Men då och då har det dykt upp en bild i mitt flöde som fått även min inre kritiker att utbrista ”wow”. En känsla av blixtförälskelse som inte går att missta. Det har alltid varit berg, och de har alltid visat sig vara just Dolomiterna. Mina förväntningar är med andra ord skyhöga. Var allt bara en Instagramsaga?

Resan börjar med en natt i Venedig för att sedan ta morgonbussen till Cortina d’Ampezzo i Dolomiterna.

– Cortina? frågar jag en busschaufför efter att vi virrat runt på busstationen i jakt på rätt hållplats.

– Martina? svarar busschauffören.

– No. Cortina! förtydligar jag.

– Martina? E Sofia? busschauffören pekar på mig och min syster.

Först då inser vi att mannen inte bara kör bussen till Cortina d’Ampezzo, utan att han även har en handskriven lapp med våra namn på. Vi verkar ensamma om att ha förköpt våra bussbiljetter, men slår oss lättade ner på lädersätena i den luftkonditionerade bussen. Snart förvandlas utsikten utanför till pittoreska tavlor av berg, byar och gröna dalar.

Rifugio Lagazuoi toppar ofta listor över Dolomiternas vackrast belägna fjällstuga. 2 752 meter över havet är den åtminstone den högst belägna på en klippa med vidunderlig utsikt åt alla håll. Här har vi bokat in vår första natt.

– Frukosten serveras mellan klockan halv sju och åtta, säger kvinnan vid incheckningsdisken.

Det är tydligt, sjusovare gör sig icke besvär. Redan klockan fem nästa morgon vaknar den första i vår sovsal för fjorton personer.

Jag går ut på terrassen i solnedgången och blir bara stående. Förtrollad. Bergen skiftar i rosa och aprikos, längre bort i koboltblått. Lager på lager fortsätter de så långt ögat kan nå, åt alla håll. Det är något med hur de formats som gör dem så vackra, inte bara som klassiska tobleronespetsar, utan mer poetiskt varierande. Som om de tillsammans sjöng en sång. En bergssymfoni.

Etymologin av bergtagen är ”lurad in i berget av trollen”. Och ja, jag står definitivt där med trollen i kö. Bergtagen. Vi ska vandra tre etapper och ungefär fyrtio kilometer längs Alta Via 1 (A1), Dolomiternas mest populära vandringsled. Totalt ska vi övernatta i fyra fjällstugor, något som krävt flera dagar av research då stugorna saknar gemensamt bokningssystem och informationen är knapphändig. Istället hänvisas vi till separata hemsidor för respektive stuga, en del bara på italienska, en del med bara en e-postadress att skriva till.

– Alla rifugios ägs på olika sätt, vissa ägs av kommunen eller staden medan andra är privata, förklarar Omar Canzan som driver Rifugio Aquileia, en fjällstuga vi bokat i sista sekund då stugan vi hade tänkt boka, Rifugio Città di Fiume, hunnit bli full bara några dagar efter att den öppnat sin bokning.

Som tur är finns det gott om fjällstugor i Dolomiterna.

– Förr i tiden kunde man vara spontan och ta in för kvällen där man kände för det, det går i princip inte längre, säger Omar Canzan.

Jag tänker fortfarande på det trötta, tyska paret som kom till Rifugio Lagazuoi vid åttatiden på kvällen, efter att ha vandrat den branta vägen uppför, och nekades sovplats. Liften ner hade slutat gå, så det återstod bara en sak: att vandra samma väg ner igen för att hoppas på sovplats i nästa fjällstuga.

Vandringen går över klorofyllgröna ängar med förgätmigej, gullvivor, blåklockor och prästkragar. Ibland genom en tät barrskog som doftar söt gran, ibland över stenrösen som i sin vitkalkade skrud ger känslan av att ha landat på månen. Dolomiterna består av dolomit, en sorts kalksten, vilket även förklarar bergens bleka färg.

Ett murmeldjur försvinner in bland stenarna. En fåraherde nickar åt oss när vi passerar.

– Belissimo! säger han och pekar ut mot landskapet.

– Very belissimo, svarar vi i kör.

Det är något fint över att vi trots språkförbistringar kan förenas över bergens skönhet, han som antagligen sett dem varje dag i större delen av sitt liv och vi som nyfrälsta.
Runt varje krök tornar en ny dal med en ny bergstopp upp sig. Dramatiska med sina räfflade bergskanter, som rynkiga elefanthudar. Eller som reseskribenten John Murray beskrev det år 1840: ”taggiga som käken på en alligator”.

Vi har bara vandrat i någon timme längs med Alta Via 1 innan vi går fel. Tror vi. Leden följer en smal stig brant uppför längs en bergskam med stup på ena sidan. Gruset rasar ner vid våra fötter och vi måste sätta oss ner för att inte få svindel. Molnen tornar plötsligt hotfullt upp sig och är det inte doften av regn vi känner?

– Så här brant kan det väl inte vara meningen att vi ska gå? säger Martina och jag håller med. Enligt vår guidebok ska leden vara ”perfekt för en första alpin upplevelse”. Det känns inte perfekt.

Men det är meningen, ska det visa sig. I Dolomiterna går det fruktansvärt mycket upp och fruktansvärt mycket ner. Första dagen börjar vi 2 752 meter över havet för att gå ner till 1 724 meter och sedan upp till 2 413 meter över havet igen innan dagen är slut. Ingenting för den med svindel eller knäproblem, vill säga.

Doften av grillat slår emot oss när vi lagom till lunchtid kliver in på terrassen till Rifugio Angelo Dibona. Jag beställer in den lokala pastasorten casunziei, hemgjord och fylld med rödbeta. En av de godaste pastarätter jag ätit.

Att vandra i Dolomiterna är så mycket mer än frystorkad mat och kokkaffe. Varje kväll äter vi de trerätters som i princip är standard i varje fjällstuga, gärna med vin eller drinken Aperol spritz som också har sitt ursprung från Veneto-regionen.

Den första rätten, primi piatti, består oftast av en pasta med rådjursragu, tomatsås eller ravioli. Varmrätten, secondi piatti, av kött, fisk eller vegetariskt alternativ som serveras med potatis eller polenta medan efterrätten varierar mellan pannacotta, gelato och specialgjord proseccokaka. Godast är Rifugio Aquileias papardelle med rådjursragu, men även Rifugio Averau håller hög nivå med stort utbud av viner i sin höghöjdskällare.

Hästar har klättrat upp längs med bergskanten och försöker äta det som finns kvar av några träd. Det är brant och idag verkar även italienarna själva vara ute och vandra. Med hundar och barn studsar de förbi där vi kämpar i uppförsbacken. I dalen klingar ljudet av tunga klockor som rör sig runt kossornas och fårens nackar, tillsammans låter det nästan som sydostasiatisk gamelanmusik.

– Jag borde verkligen ha ringt den där taxin, skrattar Maiko där vi flåsar uppför branten.

Maiko är en van vandrare. Hon har bland annat bestigit Mont Blanc, vandrat på West Highland Way i Skottland och längs Portugals kustremsa.

– Min pappa gick bort i en nervsjukdom för åtta år sedan och då bestämde jag mig för att börja vandra på riktigt. Livet är för kort för att bara vara hemma!

”Gelato”, gråter en pojke som tröttnat halvvägs upp. Jag förstår honom. Jag skulle inte heller orkat vandra här när jag var fem år. Han får snart sällskap av fler gråtande barn.

Väl uppe kickar adrenalinet in. Det är något särskilt med att kriga sig upp för bergskanter så här.

– Jag antar att det handlar om självförverkligande. När du väl slutar mår du jättebra över det, säger Maiko.

– Lite som att föda ett barn, säger Martina. Man glömmer bort hur jobbigt det har varit så fort det är över.

Stora hål gapar som svarta skotthål i bergsväggarna vi passerar. En kvarleva från de tunnlar och skyttegravar som byggdes under första världskriget när Dolomiterna agerade krigszon i konflikten mellan dåvarande Österrike-Ungern och Italien.

Rifugio betyder ”skydd” på italienska och många är placerade högt uppe i bergen på platser som använts under både första och andra världskriget. I Rifugio Coldai ger Georgo Ampo, gammal vän till ägaren, mig en historielektion. Han pekar på svartvita bilder som hänger inramade på väggen, men jag har svårt att uppfatta hans kombination av tyska och italienska ord. Så pekar han på ett färgfotografi av en leende kvinna och man på en bergstopp.

– Sorella, boss. Morte, Himalaya, säger han och jag förstår att det är ägarens syster på kortet och att hon gått bort i Himalaya.

– Come la Marmolada, lägger han till. ”I en lavin som den på berget Marmolada.” Georgo Ampo fastnar med fingret på den lilla vasen med nyplockade blommor som står under bilden.

Det är bara några dagar sedan ett 40 000 kubikmeter stort isblock rasat ner från glaciären på Dolomiternas högsta berg, även kallat ”Dolomiternas drottning”, och dödat elva personer. Klimatförändringarna märks tydligt här, Marmoladabergets glaciär har minskat med 80 procent de senaste 70 åren.

När vi vandrar, andra veckan i juli, ligger dagstemperaturen strax över tjugo grader.

Tanti auguri a te, tanti auguri aaaaaa teeeeee!” I baren till Rifugio Coldai råder partystämning. Ett stort grabbgäng sjunger födelsedagssånger och skålar med öl. Själv går jag och lägger mig tidigt på grund av både solsting och mitt livs värsta träningsvärk. Det är svårt att tro att det festande sällskapet på nedervåningen har vandrat samma branta stigning på 300 höjdmeter för att nå fjällstugan.

Men en minut efter klockan tio blir det knäpptyst i huset. Att leva la dolce vita i Dolomiterna innebär inte bara vin och dekadens, det inkluderar även en god natts sömn för att orka med nästa vandringsdag.

Det har blivit dags att avvika från leden, och med två linbanor tar vi oss ner till Alleghe, en pittoresk by intill en smaragdgrön sjö. Vi slår oss ner på strandbaren och beställer in varsin öl för att fira finalen.

– Tänk vad man utsätter sig för, säger Martina. Efter en stunds fundering lägger hon till:

– Och tänk vad man klarar av!

---

Text: Sofia Zetterqvist • 2023-01-14
Italien • Reportage • Vandring