Pesto, lambrusco och cowboys – upptäck Italien från hästryggen

En stor berner sennen-hund galopperar fram och ger mig en blöt puss. På farstutrappan står tre par cowboyboots och ovanför vinskåpet hänger en skylt med texten ”Real cowboys don’t take baths, they just dust off ”. Dörrarna från köket slås upp och Helena Woxström kommer ut tillsammans med en doft av pesto.

– Välkommen till Oak Wood Ranch! Är du redo för lite aperitivo?

Oak Wood Ranch ligger utanför den lilla orten Toano uppe i bergskedjan Apenninerna i den italienska regionen Emilia-Romagna, känd för sin parmesan, balsamvinäger och parmaskinka. Här bor svenskfödda Helena Woxström och Johan Wallin – eller Giovanni som han numera kallas – med sina tre barn Billie, Dante och Romeo, katterna Shadow och Sonic, hunden Boss och tjugo hästar.

En hästgård jag har tipsats om så många gånger i olika Facebookgrupper att jag börjat bli misstänksam. Kan det verkligen vara SÅ fantastiskt?

Brasan sprakar och utanför panoramafönstret sänker sig solen bakom hästarnas betande kroppar. Det är ankomstkväll, och lokalproducerade ostar och korvar dukas fram tillsammans med det röda bubbliga vinet lambrusco från området. Betty, familjens yngsta medlem på två år, visar upp sina ridkunskaper på gunghästen. De lite äldre Romeo och Dante övar på att servera maten. Den familjära stämningen är platsens signum. I det klassiskt italienska stenhuset omgivet av granatäppelträd, körsbärsblommor och den vackra dalgången bor både familjen och ridgästerna under större delen av året.

– Det blir väldigt personligt och intimt. Jag tror faktiskt inte att vi skulle kunna göra det på något annat sätt, säger Helena.

Gruppen för den här gången består av mig, Carin Reuterdahl och Per Sandström från Sverige och Cathrin Hirsch från Tyskland. Alla har ridit förut, men det är inget krav för att kunna delta – det handlar enligt Helena snarare om att matchas med rätt häst.

– Jag har sett till så att vi har en bra blandning hästar. Det är som med svenskt lösgodis – det måste finnas lite colaflaskor, lite sura nappar och lite najs choklad för att det ska finnas något för alla.

Samma pirriga känsla jag minns från barndomens ridläger väcker mig nästa morgon, en obekväm blandning av förväntan och nervositet. Vad ska jag få för häst?

Det blir den gyllenbruna quarterhästen Manne!

De flesta av ranchens hästar tillhör raserna quarter eller paint som båda är amerikanska varmblod, särskilt populära inom westernridning.

– Westernridning handlar om att man som ryttare ska behöva göra så lite som möjligt. Men för att komma dit behöver vi se till att hästarna lyssnar på oss.

Första riddagen spenderas på ridbanan. Något som kan låta tråkigt på pappret, men Helenas lugna instruktioner och Mannes tunga kropp som arbetar gör mig hästfrälst på nytt. Det är något fascinerande över hur man med så små signaler kan få ett så stort djur att samarbeta.

– Kom ihåg att vi vill ha hästar som går som Volvo-bilar, de ska stå för kvalitet, lyx och säkerhet, ropar Helena samtidigt som hon snyter sig och tillägger:

– Tyvärr är jag lite allergisk mot hästar.

De kommande dagarna spenderar vi på hästryggen i det omgivande landskapet. Uppför och nedför branta backar, genom floden, förbi söta kyrkor och vykortsvackra vyer som aldrig vill ta slut. De böljande kullarna glänser som grön sammet i den varma italienska solen, och där i bakgrunden sticker några snödoppade bergsspetsar upp. Våren är på väg att explodera och körsbärsblommor och blåstjärnor är i full blom.

Ett äldre par spelar schack utanför en osteria. Några nyfikna bybor ställer sig vid grinden för att vinka och en glad hund kastar sig mot gallret, men hästarna rör inte en min. De är tränade, precis som en cowboyhäst behöver vara för att klara sitt jobb på ranchen.

– Nu bajsar Billy! ropar tyska Cathrin bakom mig. Vi befinner oss i en smal gränd mitt i en av bergsbyarna. Men Helena är förberedd med både skyffel och påse. Det slutar med att ortsborna väljer att dela på gödslet broderligt mellan sina trädgårdar.

Som med all turridning anpassas tempot efter den med minst erfarenhet. I vårt fall innebär det att galoppen får sparas till sista biten så att inte alla måste vara med. Men av erfarenhet från tidigare turridningar har jag inte heller förväntat mig något annat. Istället stannar vi för att provsmaka ostar vid en ostgård, tar kaffepaus vid en smaragdgrön sjö, en powernap i skuggan, och hoppar av för att beundra den ovanliga blomman hundtandslilja intill vägkanten.

Mannes mjuka päls blir varm av solen, och även om vi mestadels skrittar så är det som om det aldrig blir tråkigt på hästryggen. Hovklappret mot landsvägen är mer avkopplande än en podcast i lurarna.

När vi kommer tillbaka står Johan redo med pestopasta. Om Helena är den drivande kraften när det kommer till hästarna och ridlektionerna så är det Johan som är chef i köket.

– Det var det som fanns kvar att göra, konstaterar han och småler.

Men så är det även maten som gör upplevelsen till något extraordinärt. Det är lasagna bolognese, grillat kött med grönsaker, hemmagjord tiramisu och pizza från den egna vedugnen. För att inte nämna limoncellon och valnötslikören från träden utanför.

– Vi försöker vara så självförsörjande det bara går med grönsaker. Äggen ni får varje morgon kommer till exempel från våra hönor, förklarar Johan.

– Det är italiensk mat men med Johans egen, lite kryddigare touch, sammanfattar Helena.

Att driva en hästgård i Italien har inte alltid varit en självklarhet för paret. Helena är jurist, och för femton år sedan jobbade hon i kontorsvärlden och Johan drev ett familjeföretag i Stockholm. De längtade ut på landet, och till slut hittade Helena en hästgård för uthyrning i Vallentuna utanför Stockholm.

Där byggde de sedan upp sin ridverksamhet under åtta år. När gården i Vallentuna plötsligt lades ut till försäljning hade de inte råd att köpa den och började istället leta gårdar i Italien där Helena spenderat många ungdomsår.

Efter några turer hittade de gården som idag utgör Oak Wood Ranch. Huset hade drivits som restaurang men stått övergivet i sex år. Med en budget på totalt trettiofem tusen kronor packade de in barn, hundar och katter i bilen och lämnade Sverige för gott. Tio av hästarna transporterades också ner.

– I gryningen blev vi stoppade av den italienska polisen som undrade vart vi skulle. De tänkte nog att vi var helt galna, säger Helena.

Detta var för fem år sedan. Idag är det mars och vi utgör den första bokade ridturen för säsongen, sedan är alla veckor uppbokade med nya grupper fram till november. Nittiofem procent av dem är svenskar.

– Jag lever min dröm! konstaterar Helena.

Guide – rida i Emilia-Romagna

Resa dit

SAS och Ryanair flyger direkt från Stockholm till Bologna, varifrån du kan boka att bli upphämtad av Oak Wood Ranch. Norwegian flyger direkt till Pisa, och därifrån är det sedan knappt tre timmar med hyrbil till ranchen. Även Milanos tre flygplatser ligger runt tre timmar bort och trafikeras med direktflyg av Easyjet, SAS och Ryanair.

Tåg från Stockholm till Bologna tar drygt ett dygn om man åker raka vägen. Från Bolog­nas tågstation tar du dig enkelt till flygplatsen varifrån ranchens egen transfer avgår.

Pris

En ridresa hos Oak Wood Ranch kostar 8 200 kr för 5 dagar (3 dagar ridning), eller 15 100 kr för 8 dagar (6 dagar ridning). I priserna ingår ridning 4–5 tim per dag, boende, helpension (inkl. vin och öl), besök på ostgård och fri tillgång till bastu och badtunna. I den längre turen ingår även en övernattningsritt.

Möjlighet finns att boka vin­ provning för 130 kr/person, extra ridlektioner på ankomst­/avrese­dagen för 460 kr/75 min eller 565 kr/90 min och transfer till/från Bolognas flygplats för 615 kr en­ kel väg. Även kortare turer på 1–5 timmar går att boka.

Att tänka på inför en ridresa

De flesta turridningar brukar an­ passas efter den med minst för­ kunskaper. Om du vill galoppera långa sträckor så bör du kolla upp ridnivån i förväg och försäkra dig om att det är något du kommer att tillåtas göra.

• Vissa hästar har en maxgräns för hur mycket du får väga, det står i så fall angivet på arrangö­rens bokningssida.
• Kolla så att du kan låna rid­ hjälm på plats eller ta med egen. Hjälm är inte lika självklart som i Sverige på vissa platser.
• Sadeln man använder inom westernridning och den man har till islandshästar är mer bekväm än den klassiskt engelska sadeln. Du väljer alltså med fördel ett ridställe som erbjuder något av detta om du är ovan och ska sitta många timmar i sadeln.
• Hitta ett ställe där hästarna verkar må bra. Kolla bilder som tidigare gäster har delat i sociala medier. Ett varningstecken är om revbenen sticker ut på hästen.
• Planera utifrån säsong. Före­ drar du stor blomsterprakt är inte mars den bästa årstiden, å andra sidan slipper du den under som­marmånaderna hettande solen.

Det packar du

• Skor med klack rekommende­ras eftersom klacken förhindrar foten från att glida genom stigbygeln.
• Om du ska sitta i en western-­sadel går det bra att rida i jeans, annars rekommenderas ridbyxor eller byxor utan tjocka sömmar på insidan för att undvika skavsår.
• Midjeväska är praktiskt för den som enkelt vill kunna plocka fram kameran eller mobiltelefonen – eller kanske chokladbiten – under ridturen.

---

Text: Sofia Zetterqvist • 2022-10-09
Italien • Aktiv semester • Reportage