Cykelsemester i norra Nederländerna

Vi cyklar över smala broar, längs med kanaler och förbi svartvita kor som sneglar lite avmätt på oss. En vänder sig om och gör det kor som ätit för mycket gör. De här korna har helt klart sett cyklister förut. Däremot har de förmodligen aldrig sett uppförs- och nedförsbackar. Efter några timmars cykling inser vi nämligen att den största backe vi stött på är en vägbula strax utanför staden Leeuwarden.

En stund senare pekar en skylt in mot något som heter Grutte Pier. Vi svänger in, och det visar sig vara ett ölbryggeri precis vid en kanal. Precis det man vill ramla över en varm dag på cykelsemester. En kille jagar en krypande tvååring på gården och undrar vilka vi är.

– Vi cyklar runt fyra, fem dagar här i Holland och …

– Stopp!

– Eh …

– Det heter Nederländerna. Ni får inte säga Holland! Ska ni säga något annat än Nederländerna är det Friesland som ni är i. Okej?

– Men…!

Frans Filius, som han som jagar tvååringen heter, visar sig äga bryggeriet och ger oss en kort historielektion för att reda ut att Nederländerna är namnet på landet som består av tolv provinser varav Holland är en, och den vi är i just nu, Friesland i norr, ser historiskt holländare som fiender. Grutte Pier, Stor-Pär på svenska, som hans prisbelönta öl är döpt efter var en frisisk frihetskämpe med stort svärd som alla här i Friesland kan legenderna om. Själv är Frans Filius också någon form av frihetskämpe i sitt eget liv. Han lämnade ett fint jobb inom marknadsföring med bra lön och fasta tider. Just för friheten.

– Jag ville jobba med något kul och ha tid med min fru och inte minst vår son. Nu cyklar jag ofta och hämtar från förskolan. Om det inte är kall vinter. Då tar jag skridskor och åker till förskolan på kanalen, berättar han.

De bor på gården och har med karriärbytet, som en del av en global trend, tagit hemarbete till en ny nivå. Sonen älskar för övrigt att leka med ölglas-underlägg. Vi enas om att landskapet är platt. Hela 26 procent av Holla… förlåt …Nederländerna ligger under havsnivån och merparten av det platta är just jordbruksprovinsen Friesland där vägbulor blir bergstoppar.

Det platta landskapet bidrar förstås till att Nederländerna är världens cykeltätaste land. 23 miljoner cyklar på 17 miljoner invånare. Men det är inte bara avsaknaden av berg som gör landet, och inte minst Friesland, cykelvänligt. Vi sneglar på historien. Innan bilen gjorde sitt intåg på bred front var cykeln det vanligaste transportmedlet. På 1960-talet sneglade samhällsutvecklare i hela Europa mot USA. Det var ju bilens hemland. Att satsa på cyklister, nja, det kändes lika omodernt som att satsa på häst och vagn. Framtiden fanns ju i bensin och diesel.

Det gick ändå lite trögare med framtidssatsningarna i Nederländerna än i till exempel Sverige, och när 60-tal blev till 70-tal började samhällsutvecklingen ifrågasättas. Det föddes en gräsrotskampanj bland föräldrar och lärare, ”Stop de Kindermoord” (stoppa barnamorden), som handlade om att det inte var barnen som skulle se upp för bilarna, utan bilarna som skulle tvingas sakta ner. Och där någonstans blev Nederländerna cykellandet nummer ett. Infrastruktur med säkra och hopkopplade cykelvägar började byggas långt före andra länder. Idag görs var fjärde resa i landet med cykel och varje invånare cyklar i snitt 90 mil per år. I staden Utrecht invigdes häromåret världens största cykelgarage med plats för 12 500 cyklar. Ska man cykelsemestra någonstans är det här. Och helst i Friesland.

Eftersom avstånden är små i Friesland väljer vi att ha huvudstaden Leeuwarden som bas och göra dagsturer. Ett bra val, visar det sig. Friesland är ungefär lika litet som Gotland men har 650 000 invånare, att jämföra med Gotlands 60 000. Nära hälften har frisiska som förstaspråk, ett språk som efter skotska är närmaste släkting till engelskan.

Leeuwarden var Europas kulturhuvudstad 2018, fick ett lyft inför det och visar sig vara en pärla som man knappt hade hört talas om. Inte minst imponerar det gamla fängelset Blokhuispoort mitt i centrum. Det är numera vandrarhem där man sover i cellerna, ett kulturcentrum och inte minst finns två bra restauranger som drivs av Frieslands stjärnkrögare Willem Schaafsma.

– Som ung åkte jag bil runt fängelset och fascinerades av att människor satt inlåsta där. År efter år. Nu är en del gamla fångar mina gäster och visar sina familjer att där, bakom just det där fönstret, satt jag inlåst.

Hans bästa restaurang i fängelset heter för övrigt Proefverlof – villkorligt frigiven. Staden är, som de flesta städer här, byggd kring kanaler. Alla man pratar med har en relation till kanalerna, inte minst har alla sina favoriter bland mängderna av restauranger, barer och kaféer som kantar dem. Vi hittar en egen favorit hos Michelle Beerstra som driver De Markies, ett ställe med fokus på kombinationen ost och öl.

– Är man ostälskare så är man. Folk säger att ost och vin passar ihop. Jodå. Men ost och öl passar ännu bättre. Jag har lagt ner hundratals timmar på att skapa en modell där gästen med hjälp av en karta själv kan hitta kombinationer av öl och ost, berättar hon.

Hennes favoritost? Cremeux de Bourgogne. Favoritöl? Grutte Pier Triple. Gärna tillsammans.

– Ni måste bara besöka Grutte Pier! Har ni redan gjort det? Han, Frans, är bara bäst! Hela Friesland älskar hans öl, säger hon.

Själv bor hon och hennes familj i lägenheten en trappa upp, kallar baren sitt vardagsrum och tycker att de hittat det fria och perfekta livet.

Och apropå boende och perfekt liv. Vi cyklar en dag förbi Leo Springer, en 31-åring som står på en båt och hänger tvätt. Han lever sedan två år med flickvän och hund på den 128 år gamla båten vid en av kajerna. Han slår fast:

– Det här är livet! Jag har alltid älskat båtar och jobbar dessutom på en cargobåt. Vad vi gör lediga helger eller på semestern? Då tar vi båten och åker runt på kanalerna i Friesland och gärna ut till öarna i havet. Det är frihet. Livet behöver inte vara svårare än så.

Båtens namn? De Eenvoud. Enkelhet. Nästa dag trampar vi på. Över ett par smala broar, stannar till vid ett bokstånd vid en kanal där alla böcker kostar två euro. Tänker slå till på några men inser sedan att de är på nederländska. Eller om det är frisiska? Istället ser vi en skylt in mot en restaurang som heter De Winze, “Vinsten” på svenska, och det känns som en riktig högvinst. I solen på en terrass precis vid en kanal mitt ute i ingenstans käkar vi lunch och blir bara sittande.

Det bästa med en cykelsemester är ju att man får ändra sig. Tio-tolv mil en dag får förvandlas till tre mil också. En liten bemannad cykelfärja tar människor över till kanalens andra sida och det är ett skådespel som gör att man liksom känner sig som en åskådare på teater så vi blir kvar där. För med vilket ord var det Frans på Grutte Pier, Michelle på ost- och ölstället och Leo som bor på en båt sammanfattade sina val? Frihet. Det känner vi där på uteserveringen vid kanalen när vi bestämmer oss för att låta dagen bara komma till oss och stryka alla planer.

– Ah, ni har blivit lite friesländare, säger någon vid bordet intill. Hon menar det som en komplimang.

En dag lämnar vi Leeuwarden några mil in i landet för att cykla mot den lilla kuststaden Harlingen tre mil västerut. Vi fipplar med kartan i telefonen men inser snart att det inte behövs. På samma sätt som man kan köra bil och hitta enbart med hjälp av vägskyltar är cykelbanorna perfekt skyltade. Att vi hela tiden cyklar under havsnivån är däremot svårt att förstå. Man cyklar längs med eller över kanaler mest hela tiden. Kanalerna finns där just för att kunna reglera vattennivåerna och förhindra översvämningar men används också som en naturlig del av infrastrukturen. Folk tar helt enkelt båten för att handla eller för att besöka vänner. När vi närmar oss havet ser vi de gröna vallarna. De byggdes för länge sedan för att hålla havet borta när stormvindarna piskar Nordsjön. Idag byggs på många platser i Nederländerna nya skyddsvallar i metall. Effektiva och fascinerande jättekonstruktioner men inte alltid så snygga. Det är däremot de här.

På de flera mil gröna vallarna betar får medan människor promenerar, cyklar, joggar och fiskar. Gärna i solnedgången. Man kan antingen cykla på landsidan eller, som de flesta gör, på havssidan där cykelbanan lutar så att det blir lite velodrom-känsla. Här, om någonstans, förstår man att havsnivån är högre än marknivån. Det är så där fascinerande att man inte kan sluta ta bilder. Men det är också lite skrämmande. Inte minst när klimatförändringar är aktuella. Man förstår vad en översvämning skulle kunna ställa till med. Och har ställt till med. 1703 berättade journalisten Daniel Defoe, som senare skrev romanen Robinson Crusoe, om den storm som dödade 10 000 människor när Friesland svämmade över. ”Så fruktansvärd att ingen penna kan beskriva den”, konstaterade han.

Många äldre vi träffar minns en annan storm. En januarinatt 1953 drunknade ett tusental människor och 40 000 djur i den senaste stora översvämningen av Friesland. Kanske den sista? Åtminstone menar experter i Nederländerna att de med dagens pumpteknik, ett stärkt system av kanaler och diken och de gamla och nya skyddsvallarna i princip är säkrare än alla andra platser på jorden – trots att man lever under havsnivån. De som var med 1953 håller kanske inte med.

Från Harlingen kan man ta färjan ut till Terschelling, den största av de Västfrisiska öarna som ligger som ett band i det grunda och fågelrika Vadehavet. Vi är på väg att göra det när någon säger att nej, nej, nej ni måste välja Ameland istället. Sagt och gjort. Vi trampar fyra mil norrut till Holwerd, kliver ombord på en färja och är en timme senare i ett litet paradis. Ameland är en liten ö med några små byar och lååånga stränder. 3 500 invånare bor där och de flesta försörjer sig på ett eller annat sätt på turismen. Det känns lite som att vara på Visingsö eller Ven.

Hit åker folk för att bada, vandra och cykla. Hela 90 kilometer cykelleder och 29 kilometer strand på en liten ö säger det mesta. Här blåser det lite mer, vilket känns för den som cyklar, men är fortfarande platt. Öns högsta punkt är 4 meter (jo, fyra) över havsnivån. Den 55 meter höga fyren Bornrif på västra spetsen syns, om man säger så. Överallt på Ameland ser man namnet Nobel. Nej, inte det svenska Nobel med dynamiten. Här är det en familj som producerar gin och en särskild söt likör som heter Nobeltje Likeur. Dessutom driver de öns kanske trevligaste hotell i en av de fyra byarna, Ballum.

Vi säger något om att flaskan är snygg …

– Va! Pratar ni svenska?

Vi vänder oss om. Där står en ung kvinna som jobbar i Nobelbutiken och visar sig heta Charlotte. Bördig från Göteborg men kärleken gjorde att hon hamnade på lilla Ameland.

– I ett par år har jag bott och jobbat här nu och, nej, jag har aldrig träffat någon svensk förut. Det är ju massor av turister här men inte svenskar. Egentligen är det konstigt, säger hon.

Den rombaserade likören har en historia som känns lite rebellisk. Av en slump började den tillverkas 1902, när slattar blandades efter en lång vinter som fått spriten att sina på ön. Slattblandningen gjorde succé och blev till ett familjerecept. Den såldes – illegalt – enbart här på ön som en offentlig hemlighet ända fram till 1982. Då gjorde polisen ett tillslag som slutade med att de beslagtog alla flaskor och åklagaren tvingade den ganska kaxiga familjen att betala skatter och börja tillverka lagligt.

Som moderna varianter av frihetskämpen Grutte Pier kände de sig överkörda av överheten men gav med sig och såg, lite typiskt frisiskt, till att ändå få sista ordet. För vem gav de den första lagliga flaskan? Riksåklagaren. Sånt tänker vi på när vi parkerar cyklarna och lämnar Friesland efter några soliga och vindstilla dagar. Vi tackar för oss och nämner för cykeluthyraren att det är så platt och härligt att cykla i Friesland.

Han suckar lätt:

– Jojo, i morgon ska det bli regn, tolv grader och blåsa arton sekundmeter här …

---

Text: Ola Liljedahl & Lena Nyblad • 2022-05-25
Nederländerna • Aktiv semester • Reportage