Lurö skärgård i Vänern – kajakpaddling bland hemliga öar

Synen som möter oss är smått surrealistisk. Innanhavet vilar som en blank dröm omkring oss, utan en krusning. Vatten och himmel flyter samman i en horisontlös kuliss. Solen som värmer bara ryggar, ljuset som leker i ytan, ett svagt ljud av droppar från paddeln – annars helt stilla. Det är en illusorisk känsla, som om vi är de enda människorna kvar på jorden. En jord utan land.

Det är bara drygt en timme sedan vi lade i kajakerna i Ekenäs camping och lämnade husvagnar, glasskiosk och gästhamn bakom oss. Vi har glidit längs vassruggar ut genom farleden, öarna har blivit allt mindre, glesare och slätare ju längre västerut vi styrt och plötsligt tar de slut.

Jag och kompisen Jörgen tittar på varandra och bara garvar. Det här är ju galet. Vi befinner oss i en insjö, bara en timme från hamn – och vi är ute på öppet vatten, omgivna av Vänerns mäktiga innanhav.

Och märkligast av allt – vi är helt ensamma.

Stunden fångar på många sätt det som utmärker Lurö skärgård. Lättillgänglig och lättpaddlad, men ändå vidunderlig och ödslig. Luröarkipelagen är Europas största insjöskärgård och består av cirka 300 öar som sträcker sig som ett pärlband från Värmlandsnäs i norr, drygt en mil söderut till Lurön mitt i Vänern. Större skogsklädda öar i öster, mindre, slätare kobbar och skär i väster. Saltkråkan möter Koster, typ.

Här väntar också en annan osannolik och oslagbar kombination – sötvatten med havskänsla. Lägg till ett av Sveriges solrikaste klimat och du har en miljö som skapad för kajakpaddling. Ändå är Lurö fortfarande obegripligt oupptäckt.

En gång i tiden sägs skärgården ha varit ett blomstrande centrum för både handel och religion, då pilgrimer från hela Europa slog läger på öarna under sina färder till den helige Olavs grav i Nidaros, nuvarande Trondheim.

Man har bland annat hittat rester från ett gammalt kloster på en av öarna. Under medeltiden var Lurö också en viktig knutpunkt mellan Sverige, Norge och Danmark, då gränsen mellan länderna gick kring Vänern. Nu är skärgården sedan länge övergiven, helt utan bofasta. Under den här soldränkta helgen ser vi inte en själ, inte en enda båt, på två dygn.

Länge ligger vi stilla på vattenspegeln och bara tar in stillheten och ensligheten. Kramar varje uns ur magin. Men till slut får vi slita oss ur det naturromantiska frosseriet – det börjar bli dags att hitta en lägerplats. Jag vet vad jag letar efter. När jag paddlade i Lurö skärgård för 14 år sedan kom vi förbi några skär här ute i havsbandet, som jag tappat namnet på men aldrig glömt. Nu är utmaningen att hitta tillbaka. Det går oväntat lätt.

Vi paddlar i stort sett rakt på dem – och jag känner igen mig direkt. Vi lägger iland och drar upp kajakerna, och jag inser omgående varför den här platsen etsat sig fast i mitt minne och sinne. Här snackar vi kuliss ur paradiset.

Läget är inget annat än episkt; från den sista lilla ön längst ut i havsbandet har vi obruten horisont i fonden. Klipporna häver sina mjuka hällar som en tunga ut mot innanhavet. Den runda udden ser med lite fantasi ut som toppen av jordklotet, en mini-jord avtecknad mot ett blått universum. En känsla av att landa och slå läger vid jordens ände, på en avsats mot himmelriket, en sista utpost mot evigheten.

När nu vädergudarna dessutom välsignat oss med total stiltje kan vi bokstavligen slå upp tältet i vattenbrynet. Begreppet sjötomt får ny omfattning när jag en stund senare sitter i förtältet och plockar fram fika – med fötterna doppade i vattnet.

Den sena eftermiddagen utvecklar sig till ett slags mästerskap i superlativer. Vi kan inte sluta förundras över platsen, läget, vädret, stunden och magin. Ljuset blir alltmer skimrande i takt med att solen sjunker, och snart badar hela himlen och havets spegel i persikofärgade nyanser – och då måste vi bara lägga i kajakerna igen och paddla ut på en tur i solnedgången.

När solen trillat ner bakom horisonten och färgerna släckts, då tänds istället en mäktig stjärnhimmel sakta upp och ett annat skådespel tar vid. Så när vi sköljt ner en fisk- och skaldjursgryta med varsin kall öl – då lägger vi oss på klipporna och bara låter oss slukas av universum. Här ute mitt i Vänern är vi helt befriade från ljusföroreningar, vilket gör att stjärnhimlen blir desto klarare, och ju längre vi ligger här och tittar, desto fler stjärnor tycks tändas upp.

Vi vaknar till en dröm. Vänern ligger fortfarande slät och stilla, gryningsljuset i öster glittrar i kanalen på insidan av skären. Doft av daggstänk i vassen. Kärvhet i luften. Långsamt ser vi dagen vakna och låter frukosten ta tid; dröjer oss kvar i tron att det inte kan bli så mycket bättre än just här och just nu.

Det kan det, ska det visa sig. När vi först ett par timmar senare lägger i kajakerna och paddlar söderut är det med sikte på Lurön och Husön, där vi tänkt gå iland och utforska vandringslederna som slingrar sig genom det kulturhistoriska landskapet på skärgårdens största öar. I fonden tornar berget Kinnekulle upp sig på fastlandet, som ett slags taffelberg i horisonten. Solen värmer och vi ser fram emot en lång dags paddling.

Men vi kommer inte så långt. En kvart, närmare bestämt. Då dyker den upp, nästan som en hägring ur den spegelblanka havsytan. En liten kobbe, bara några meter i omkrets, rundad och slät av tidens vatten, skiftande från vit till svart – som en mikroplanet i ett blått och vått kosmos.

Och den är förstås fullkomligt oemotståndlig. Vi dockar våra kajakfarkoster och kliver iland. Ett litet steg för en människa, men ett jättekliv för mänskligheten – eller, ja … i alla fall för mänskligt välmående.

Här står vi, mitt i Sveriges största sjö, på en liten pytteö, så liten och grund att den skulle försvinna av minsta lilla våg. Det är som om vi svävar i havet. Det som bara skulle bli ett kort strandhugg utvecklar sig snart till en heldag. Kaffekokaren åker fram. Kläderna åker av. Och när vi väl tagit första doppet är vi fast. Kanske 12 grader i vattnet, friskt som en fjällbäck, ljuvligt beroende­framkallande. Upp och soltorka och så i igen. Lite som bastu och isvak, fast på sommaren. Äh, vi stannar väl till lunch också.

Och när Jörgens frystorkade thaikyckling väl åkt ner – vad sägs om eftermiddagsfika också? Solen steker, doppen isar, horisonten är fortsatt obruten. Allt är blått.

Längre fram under turen väntar Munkstockarna, vars smala vikar och passager lockar till lekfull paddling. Lurön och Husön, med kulturlandskap och vandringsleder. Vithall med ett gammalt skärgårdshem bevarat i ursprungligt skick, som idag utgör museum, och ön Tyskland längre norrut med god chans till att se havsörn.

Men det får fortsätta vänta. Vi har satt bo på en kobbe i oändligheten.

Mini-guide: Lurö skärgård

Luröarkipelagen mitt i Vänern är Europas största insjöskärgård. Den består av cirka 300 öar som sträcker sig som ett pärlband från Värmlandsnäs i norr drygt en mil söderut till Lurön.

Resa hit

Lurö skärgård nås enklast från Ekenäs Gästhamn & Camping på Värmlandsnäs, knappt fyra mil söder om Säffle. Hit tar du dig lättast med bil. Skärgården kan även nås från Kållandsö norr om Lidköping, dock en mer krävande färd över öppet innanhav och två farleder.

Boende

Lurö Gästhärbärge & Krog på Husön erbjuder boende i både stugor, sjöbod och fyrhus samt en restaurang med lokala råvaror på menyn. Annars är förstås tält det givna och bästa alternativet.

3 äventyr vid Vänern

1. Mountainbike på Kinnekulle

På toppen av det säregna platåberget norr om Lidköping väntar härliga cykelupplevelser med häftiga vyer. Här har man sedan några år satsat på att utveckla nya MTB-leder med en massa roliga stigar i varierande längd och svårighetsgrad. Utmanande, hisnande och naturskönt.

2. Naturby i Värmland

I Naturbyn utanför Långserud är det friluftsliv i råformat som gäller – enkelt, avskalat och naturligt. Här bor du i stugor utan el och lagar mat över öppen eld, där middagen serveras på flatsågade stockar, som enkelt eldas upp när maten är uppäten. Här finns kanoter för den som vill upptäcka sjöns öar och stränder. Söker du något extra finns Gökboet, en timrad bröllopssvit i form av en koja högt upp i träden, med balkong och fantastisk utsikt mot sjön.

3. Glashus i Dalsland

72 hour cabin på ön Henriksholm i sjön Ånimmen bjuder på en upplevelse utöver det vanliga. Här bor du 72 timmar i designade glashus utan el och uppkoppling, omhuldad av skog och sjö. Här väntar enkel vandring och paddling i vacker miljö – men framför allt en sinnlig, befriande känsla av att uppgå och landa i naturen.

---

Text: Roger Borgelid • 2021-08-19
Sverige • Aktiv semester • Båtresor • Reportage