Jag hasjoggar fram i avgångshallen i klumpiga springskor och lite för korta byxor. Glipan mellan byxa och sko blottar de glansiga, trånga stödstrumporna som jag så duktigt kommit ihåg att trä på mig inför långflygningen. Strumporna var planerade. Resten blev lite hipp som happ.
Mitt ressällskap står tålmodigt och väntar vid incheckningen. Hon ser snygg ut. Den jäveln.
Själv ser jag ut lite som en pajas, och inser att det blivit en tradition. Jag kan packa pannlampa, myggsprej, reselakan och silvertejp. Jag kan inte packa kläder.
Hafsar ihop något i sista stund, tänker att det ordnar sig. Och det gör det ju egentligen. För vad spelar det för roll vad jag har på mig när jag åker om jag ändå ska tappa allt omdöme så fort jag landat.
För det, inser jag, är också en tradition. Jag kommer att börja snegla på hattar med alldeles för stora blommor på, jag kommer att ömsint fingra på batikmönstrade paljettlinnen och med brinnande övertygelse känna att klänningar i fluffig chiffong är ”jag”.
En befogad kontrollfråga hade varit: Är det här något jag skulle ha på mig hemma? Alltså inte hemma i soffan, utan – säg, mitt på Odenplan i Stockholm? Svaret är förstås nej nio gånger av tio. Och sedan ett tvekande ”ja, kanske om man liksom skulle ändra stil när man kom hem?”. Men det gör man ju inte.
Så nu ligger de där i drivor på vinden. Chiffongklänningarna som sytts upp i Vietnam. Den otäcka jumpern i gulgrön plysch som skulle få mig att slippa frysa i Jordanien. De ”roliga” ballongbyxorna i beige gardintyg som jag trodde jag ville ha en gång i Indonesien.
Min snygga kompis är smart. Hon har lovat sig själv att aldrig mer försöka packa speciella reskläder, utan helt enkelt åka i det hon gillar hemma. Hon minns Iran, och sina stadiga promenadskor, bekväma fritidsbyxor och korrekta slöja som noggrant täckte håret. Tanken var förstås att anpassa sig till den rådande kulturen och försöka smälta in.
Men tjejerna i Teheran bara glodde på henne. De, i sina tajta jeans, glansiga toppar och omsorgsfullt skruvade lockar som skymtade fram under den trendiga sjalen på huvudet. De hade nätta klackar och fnissade åt hennes bastanta kängor. Hon kände sig som ett ufo.
Själv minns jag Indien. Backpackerresan i slitna, småskitiga kläder som skvallrade om att man minsann sett ett och annat. En måltid på en restaurang i Delhi och bekymrade blickar från en välklädd indisk familj. Föräldrarna som snabbt ledde de storögda ungarna förbi vår plats som om de bevittnade en otäck trafikolycka. De ville väl skydda barnen från att se de stackars fattiglapparna till resenärer som girigt delade på en ostdrypande pizza. De stackars fattiglapparna som åkt över halva jordklotet för att få gå i trasiga kläder och känna sig fria. Jag minns inte exakt vad jag hade på mig, men något ledigt, oformligt och medfaret var det.
Någon kontrollfråga flög aldrig genom mitt huvud. Och även om svaret hade blivit ”ja, jag skulle haft på mig det hemma”, kan jag i efterhand tycka att vi borde haft vett att skämmas en aning.
Men det är ju så man ser ut i Indien. Om man reser alltså.
3 Packningstips för klädidioter
Tänk inte praktiskt
Alltså, de här tipsen är främst menade för mig själv. Jag lovar att aldrig mer råka fynda på vinden och tänka ”den här trasan har jag nog aldrig använt – den blir bra att ha på resan”. Det är lite som att skaffa praktiska, fula byxor ”för att de kan vara bra om man ska plocka svamp”. Nej. Ta dina vanliga jeans istället.
Färgmatcha för böveln
Ska det vara så svårt?! Klarar du inte det här döms du till att för evigt vandra i sådana där ”praktiska sidenreskläder” som saluförs på bästa annonsplats och ser ut att sitta som skrynkliga papper på kroppen. Även hemma!
Testa weekendflyg
Nu, den ultimata utmaningen: Res med enbart handbagage på lågprisflyg (för inte vill du betala dubbelt så mycket som biljetten kostade bara för att checka in en väska?). Tänk efter. Vad behöver du, egentligen? Snart är du en fullfjädrad resefashionista, och inte alls fulast i avgångshallen!
