Bali-fakta:

• Yta: 5 780 km²
• Antal invånare: 4,4 miljoner
• Koordinater: 8°20′06″S 115°05′17″Ö
• Tidszon: GMT +8 tim
• Högsta punkt: 3 031 m ö h

ESSÄ/LÅNGLÄSNING: Fullmånens bleka sken får de gropiga gränderna i byn Anturan att se ut som om de vore perforerade av nedfallande kometer. Mörkret i avloppsdikena känns hotfullt, som om en skräckinjagande demon låg och lurade i de våta skuggorna. Är det inte Rangda med sina vassa klor, ondskan själv, demonernas drottning och trolldomens gudinna som lurar i mörkret? Jovisst är det det. Men varför är stämningen ändå så lättsam och förväntansfull? Jo, för där i det vita månljuset kommer den godmodiga Barong lufsande, han som är kungen över andarna, han som ser ut som ett lejon med rött huvud, vit man och glad mun. Han som får Rangda att fly, ondskan att besegras och den himmelska ordningen att återställas.

Ikväll är det fest i templet. Snart börjar ceremonin med flämtande ljus, starka färger och söta dofter för gudar och människor. Förberedelserna har pågått i flera dagar. I byn har man stekt kycklingar, vikt små palmbladskorgar och lagt i blomblad, bakat skrikigt karamellfärgade rismjölskakor, staplat frukter i höga smala pyramider och någon har till och med helstekt en liten men välgödd gris.

Jag är hembjuden till bybon Ketut Sukrawarsa och hans vänner. De ska ta med mig till templet, men först ska vi klä om. Jag får precis som de andra en sarong (tygstycke som viras runt höften), ett selendang (brett, blankt tygskärp) och en destar (scarf som knyts runt huvudet med knut i pannan). Skjortan klibbar mot kroppen och svetten pärlar i pannan under scarfen.

Krabang! låter det från grannhuset. Jag tittar ut. Diset som skymde månen har spruckit itu och blottat stjärnorna. Jag hör avlägsna xylofoner, gonggonger och flöjttoner i en harmoni som känns utomjordisk; jag är inte van vid pentatonisk polyfon musik. Desto bekantare är det som strömmar ut från tv:n i hörnet av vardagsrummet: den amerikanska rocksångerskan Alanis Morissette som svänger sitt långa, svarta hår i scengolvet medan hon sjunger ”Thank you India, thank you providence, thank you disillusionment”. Ketut sliter motvilligt blicken från rutan, rättar till hårbandet runt sin långa och blanka hästsvans. Medan Brahma, Wisnu och Siwa väntar på att stiga ner från evigheten och ta templet i besittning hörs hundarna yla.

Luften luktar våta trasor när vi i våra snäva saronger trippar ut i gränden och bort mot det månbelysta bytemplet. Gatan utanför detta pura desa är kantad av hemsnickrade partytält med träbänkar, plastpallar och campingbord där man bullat upp med långa rader av Bintang-ölflaskor, Coca-Cola-burkar, kex, cigaretter och vetebröd med chokladfyllning insvepta i plast. Dunkande techno ur högtalare, söta dimmor från kretek (nejlikecigaretter), feta chipsdofter, trötta barn på axlar, fluktande tonårsgrabbar och fnissande tonårsflickor. Denna fascinerande blandning av vardag och fest, profant och sakralt, världsligt och gudomligt. Något som understryks av att Ketut på väg in i det allra heligaste berättar att hans lillebror brukar passa på att ragga tjejer i templet.

– De är ju så vackra under ceremonierna i sina genomskinliga, guldfärgade spetsblusar, säger han.

Vi slår oss ner på palmbladsflätade mattor samtidigt som prästen börjar recitera kvällens mantra ur Vedaskrifterna på en blandning av sanskrit och kedung, högbalinesiska. Färgsprakande offergåvor uppradade som julpynt på cementpodierna runtom. Vackert klädda människor i bön med händerna som ett lutande tak framför huvudet och tummarna mot pannan.

Läs också: Här är Balis första restaurang med ”zero waste”-filosofi.

Reklamaffischer från 1930- till 1950-talet för resor till Bali. Foto: Pinterest

Det är en kväll som många andra för dem som har kommit för att ge gåvor och lyssna på prästen. Men för mig är det förstås allt annat än en kväll i mängden. I timmar sitter vi stilla och lyssnar på orden som rabblas. Jag förstår dem inte. Det verbala budskapet går mig förbi. Ändå blir jag inte uttråkad. Jag gillar att höra de främmande orden som blandas med ljudet av klingande mässingsklockor, doften av rökelse och den kalejdoskopiska färgprakten i noggrant staplade högar av tropisk frukt. Jag antar att den känsla som fyller mig just nu utgör kärnan i det som brukar kallas exotifieringen av det främmande.

Nästa kväll är jag tillbaka i templet. Frukten, de grillade kycklingarna och den stekta grisen är borta. Men gudarna har inte frossat hela natten, utan byborna kom tillbaka i morse och bar hem offergåvorna. Idag har de ätit mango, fläsk och riskakor så att magarna står i fyra hörn. Ikväll är det inte bön, ikväll är det joged, ett sekulärt dansuppträdande med erotiska inslag.

– Vi brukar sjunga sånger medan vi dricker palmvin, säger Ketut. Sedan, när vi är fulla, dansar vi.

– Precis som i Sverige, säger jag.

– Det är samma överallt, slår Ketut fast.

En ung, vacker kvinna med gulddiadem dekorerat med vita tempelblommor, ett långt läderförkläde med snirkliga röda och guldfärgade mönster och bulliga guldörhängen glider in med korta, snabba steg. Gamelanorkestern slår på sina gonggonger och manskören sjunger ”Ale, ale, ala, le, le, le, aee, aee”. Flickan pekar ut en man i publiken. Han tvekar, vill egentligen inte, men hans kompisar tvingar upp honom. Han får ett glas grumligt palmvin som måste svepas. Hon svänger på höfterna. Han följer motvilligt efter. Hon juckar. Han stöter motvilligt sin höft mot hennes. Publiken vrider sig av skratt. Sedan får mannen gå och sätta sig igen. De andra männen i publiken hukar – ”… nåd, inte jag, låt mig slippa” – men flickan pekar självsäkert ut en ny danspartner. Att tacka nej är oartigt och opassande så även han låter sig övertalas. Så håller det på om och om igen medan manskören sjungande böljar från sida till sida och publiken snart har så ont i magen av skratt att de inte orkar skratta mer och det bara är tårar som rinner och förtjusta kvidanden som hörs.

När Bali kröntes till paradis för hundra år sedan fanns det redan en annan ö som gjorde anspråk på titeln. För många västerlänningar var det Polynesien i allmänhet och Tahiti i synnerhet som var Edens lustgård. Det började i slutet av sjuttonhundratalet med expeditioner ledda av britten James Cook och fransmannen Louis Antoine de Bougainville. På Tahiti tyckte sig båda ha hittat den ädle vilde och det naturliga och därför lyckliga urtillstånd som upplysningsfilosofen Jean-Jacques Rousseau fantiserat om.

Tahitierna sågs som sköra ursprungliga, feminina, vackra och åtråvärda. Ön fick därför smeknamnet Nya Kythera efter den grekiska ön där kärleksgudinnan Afrodite föddes. Att anspela på Afrodite var på sjuttonhundratalet liktydigt med mjukporr, alltså ett lite finare sätt att säga att något var sexuellt inbjudande. Enligt socialantropologen Anne Salmond föddes myten om det erotiska Söderhavet med Bougainvilles ankomst till Tahiti 1768. I boken Aphrodite’s Island – The European Discovery of Tahiti berättar hon hur välkomstdelegationen bestod av bland andra en ung vacker flicka. Plötsligt tog hon av sig kläderna inför de sexsvultna franska sjömännen som inte sett en kvinna på ett halvår. Men det som sjöfararna tolkade som en invit var i själva verket något helt annat. Anne Salmond menar att det fanns en polynesisk sedvana inför möten med gudar, hövdingar och högt uppsatta främlingar på besök. Den gick ut på att låta en kvinna insvept i tyg sakta snurra på kroppen tills tyget lindats upp och hon var helt naken. Det var en rituell handling som handlade om att visa respekt och vördnad, inte om att presentera sig som tillgänglig. En missuppfattning alltså. Men det hindrade inte Bougainville från att efter hemkomsten till Paris ge ut boken Voyage autour du monde par la frégate du roi la Boudeuse et la flûte l’Étoile (1771) där han skildrade mötet med den nakna kvinnokroppen som om det vore Venus själv som hade uppenbarat sig framför honom.

James Cook var också upphetsad av allt det som han uppfattade som naturligt, feminint och vackert och skickade konstnären John Webber till Tahiti. Myten om Söderhavet späddes på av myteriet på brittiska örlogsskeppet HMS Bounty 1789. Besättningen gjorde uppror mot den auktoritära skeppsordningen, som också var den rådande europeiska samhällsordningen, och skaffade sig varsin tahitisk kvinna att vara ihop med. Några av dem slog sig ner på den obebodda ön Pitcairn där deras ättlingar fortfarande bor kvar. Om den mer än tvåhundra år gamla föreställningen om sexuell frigjordhet haft någon påverkan vet jag inte, men 2004 dömdes sju män på Pitcairn, däribland borgmästaren, till fängelse för flera sexuella övergrepp, en del av dem hade begåtts mot minderåriga. Myteriet och hur det gick sedan på den pyttelilla ön där alla känner alla har Anders Källgård skildrat i reportageböckerna Myteristernas ättlingar och På Pitcairn – återbesök i Polynesien, medan Lotta Lundberg gestaltat anklagelserna om sexövergrepp i satirisk form i romanen Ön.

Men på artonhundratalet var bilden av Söderhavsöarna ännu idyllisk och okomplicerad. Parallellt med att himlarna i Europa förmörkades av grå kolrök från fabriksskorstenar och ånglok blomstrade Söderhavsromantiken. Två polynesiska män hade fått följa med hem till Europa för att visas upp i salongerna som exempel på den ädle vilden och exotiske främlingen. Polynesiska tapeter blev högsta mode och romantiska diktsviter, reseskildringar och äventyrsromaner med söderhavstema sålde som smör. I bokhandlarnas skyltfönster frontades, bara för att nämna en handfull, Johann David Wyss Den schweiziske Robinson, Lord Byrons Ön, Herman Melvilles Taipi  och Omoo, Robert Ballantynes Korallön, Jules Vernes Den hemlighetsfulla ön, Pierre Lotis Rarahu – en kärleksroman från Söderhavsöarna, Robert Louis Stevensons Skattkammarön, H G Wells Dr Moreaus ö och Victor Segalens alias Max Anélys Les immémoriaux.

Störst betydelse för den romantiska bilden av Söderhavet fick den franske impressionisten Paul Gauguin som besökte ön två gånger på 1890-talet. Hans målningar föreställde halvnakna kvinnor och män i ett ångande, prunkande tropiskt landskap. I ett av sina sista konstverk som fick titeln Varifrån kommer vi? Vilka är vi? Vart är vi på väg? skildras en ö med barbröstade tahitiska kvinnor och dignande fruktträd framför en fond av blått hav.

När det tjugo år efter Gauguins Tahititavlor var dags för Bali att rycka fram som västerlandets favoritparadis var det många som ville placera den indonesiska ön i Söderhavet. Kunskapen var vag om var alla dessa avlägsna platser låg. Det tillhörde överkursen att veta att Bali i själva verket ligger inklämd mellan Java och Lombok tusen mil västerut. Trots osäkerheten kring det geografiska läget har ingen annan ö än möjligtvis Tahiti ensam burit på så många paradisförhoppningar som Bali. Medan Polynesien kristnades och blev alltmer västerländskt till sin karaktär bjöd Bali förutom på en söderhavslik natur också på indisk andlighet och mysticism. Bilden av ön har därför inte bara handlat om palmkantade stränder, utan också om de ständiga tempelfesterna, religiösa danserna och begravningsprocessionerna. För att inte tala om penjorerna (dekorationerna gjorda av flätade palmblad), risterrasserna och hustemplen.

Men Bali har inte alltid betraktats som paradisisk. Medan Tahitiromantiken blomstrade sågs Bali ännu som en vild och farlig ö. Som den holländske besökaren Dirk van Hogendorp skrev år 1800: ”Balineserna är ett våldsamt, vilt, illvilligt och krigiskt folk som avskyr att jobba … är benägna att löpa amok och ägnar sig åt barbariska riter som änkebränning.” Holländarna var förfärade, men också besvikna över att man ännu inte lyckats underkuva alla öns kungadömen. Fortfarande var södra delen av ön inte intagen. Men efter två blodbad i början av nittonhundratalet erövrade holländarna till slut också den och kunde påbörja förvandlingen.

Under mitt första besök i slutet av nittiotalet intervjuade jag en it-entreprenör om digitaliseringen av paradiset. Gede Sanat Kumara, som han hette, var med och såg till att små pensionat, bed and breakfast-ställen och homestays kunde bokas online från andra sidan jordklotet. Jag var så imponerad. Innan internet slog igenom i den västerländska resebranschen hade Bali redan tagit första steget.

Vid ett oexotiskt brunt laminatbord under en kitschig tavla med en tung guldram och med blå och rosa fåglar satt Gede och klickade sig genom dagens frågeskörd. Skärmens blå sken på hans prydligt strukna rödvitrandiga skjorta, välkammade hår och korta, kraftiga mustasch. Ljudet från den mullrande luftkonditioneringen. De vita spetsgardinerna som fladdrade i luftkonditioneringsdraget. Gede som hummade för sig själv:

– Mail från Southhampton, Brisbane, Bremen och Katrineholm … från … Sverige? Så långt borta (han skrattade belåtet). Vad vill de nu då? Två familjer. Hotell på Bali över julhelgen… okej!

1996 hade han startat Access Bali Online hemma i kedjehuset i en förort till öns huvudstad Denpasar där gatorna är gropiga och trånga, husen aldrig är högre än två våningar och bougainvillean, julstjärnorna, rosenkallorna och frangipaniblommorna växer med tropisk kraft. Där hade Gede tretton anställda hotellbokare, html-kodare och webblayoutare.

– Nu kan Balis hantverkare, hotell och restauranger göra reklam för sig över hela världen på min internetsajt till nästan inget pris alls, sa Gede.

Då, 1998, var det något oerhört. Den digitala tekniken var så hoppingivande för öns alla små aktörer som hyrde ut rum till backpackers. Gede sa att turismen är guden Wisnu – upprätthållaren, garanten för att balineserna även i morgon ska ha en rimlig inkomst och ett värdigt liv, trots oroligheter i Jakarta och ekonomisk tillbakagång i resten av den indonesiska övärlden. Internet – som på Bali förstärkte länken till de rika, till västerlandet – såg han som den vagn som Wisnu kör över himlavalvet.

Puputan Square i Denpasar är namngivet efter de två blodbaden. Holländarna som kolonialiserade de ostindiska öarna hade mest varit intresserade av Moluckerna, Java och Sumatra. Bali saknade stora flacka områden för kryddplantager. Så de flesta handels- och militärskepp seglade förbi. Det dröjde ända till mitten av artonhundratalet innan nederländska staten insåg att kolonialt herravälde inte bara handlade om inkomster och utgifter, utan också om territoriell och strategisk makt, inte minst för att hålla Storbritannien stången. Britterna nöjde sig inte med Indien utan nosade också på de ostindiska öarna.

1906 anföll den nederländska koloniala armén de tre sista självständiga hoven på södra delen av Bali: Badung, Tabanan och Klungkung. Men synen som mötte invasionstrupperna förbryllade soldaterna. Istället för att möta balineser med skjutvapen stod de öga mot öga med en procession av vitklädda präster, hovadjutanter och deras familjer och längst fram i en bärstol satt rajan själv, pyntad med guld, blommor och palmblad, som om det var fest på gång. Plötsligt på en signal rusade en av prästerna fram och stack en dolk i sin egen rajas bröst. Resten av den kungliga processionen höjde sina lansar och dolkar och började springa mot de nederländska soldaterna. Kolonialarmén svarade med att skjuta rakt in i hopen. Då utbröt vanvettet. Istället för att fullfölja attacken började balineserna sticka ihjäl sig själva och sina skottskadade kamrater. Efter några minuter låg hela hoveliten död i högar framför holländarna. Samma eftermiddag upprepades händelsen, fast med mindre blodspillan, vid ett annat hov i närheten och två år senare vid hovet i Klungkung. Över tusen balineser dog, men knappt en enda holländare.

Att begå kollektivt självmord när man inser att slaget är förlorat kallades puputan. Det gick kort sagt ut på att det är bättre att dö än att ge upp. Det innebar samtidigt ett moraliskt bakslag för fienden, vilket holländarna fick erfara. Effekten var densamma som om soldaterna hade skjutit ihjäl Bambi. Världspressen fördömde de grymma holländarna som hade skjutit mot sina självmordsbenägna motståndare utrustade med traditionella dolkar.

De koloniala myndigheterna kände att de måste göra något för att förbättra sin image. Dessutom insåg man att hinduismen – som kommit hit med handelsmän från Indien tusen år tidigare – kunde funka som stoppkloss för spridningen av islam i Sydostasien. På kort tid försökte holländarna snygga till bilden av ön och sina egna handlingar. Man förbjöd slaveri, änkebränning, tuppfäktning och bruket av opium. Ett visst mått av självbestämmande skulle garanteras tack vare parallella ekonomiska, administrativa och juridiska system: ett traditionellt balinesiskt som styrde det lilla livet i byarna och ett nederländskt som styrde de stora frågor som sköttes av holländarna. Idén bakom de dubbla systemen var ett på samma gång paternalistiskt som rasistiskt synsätt som gick ut på att öborna befann sig på ett primitivt stadium i sin utveckling och måste skyddas och bevaras för att inte ta skada av inflytandet från det moderna och destruktiva västerlandet. Ett system som enligt Adrian Vickers, professor i Sydostasienstudier och författare till boken Bali – A Paradise Created, har samma rötter som sydafrikanska apartheid.

Efter de två blodbaden försökte kolonisatörerna göra om ön till ett levande museum för att på så sätt tvätta bort blodfläckarna. Kristen mission förbjöds (”… våra aktiviteter på denna utpost har kraftigt begränsats”, klagade prästen Kersten i ett brev från Denpasar), hinduismen skulle få blomma i frihet och balinesisk kultur uppmuntras. G P Rouffer, chef för koloniala Bali Instituut, summerade: ”Låt balineserna leva sitt eget vackra, ursprungliga liv så opåverkat som möjligt. Deras jordbruk, deras byliv, deras egna former för gudadyrkan, deras egen litteratur … Låt den koloniala administrationen … behandla Bali som en sällsynt juvel, en juvel vi måste skydda och vars jungfrulighet måste förbli intakt.” Bali skulle inte bara bevaras som det var, utan återställas som det en gång varit. Bali, bestämde man, skulle baliniseras – till glädje för besökande västerlänningar i jakt på paradisisk skönhet.

Holländarna regisserade målmedvetet klivet från ett självständigt och traditionellt jordbrukssamhälle till en kolonialt administrerad turistekonomi: 1908 bildades Turistföreningen för Nederländska Indien, 1924 började holländska oceanångarbolaget KPM med direktlinjen Bali Express mellan Singapore och Bali, 1928 öppnade rederiet Bali Hotel i Denpasar och 1932 slogs portarna upp till Bali Museum, som skulle ställa ut verk av konstnärer som de båda nederländarna W O J Nieuwenkamp och Johan Rudolf Bonnet och tysken Walter Spies. De fick sällskap av balinesiska konstnärer som Ida Bagus Madé och Made Budi och hjälp av prinsen av Ubud att bilda konstnärskollektivet Pita Maha (sanskrit för förfader men också ett namn på skaparguden Brahma).

De europeiska gummi- och kaffebaronerna stannade på de muslimska grannöarna Java och Sumatra medan hinduiska Bali fick bli lekstuga för europeiska konstnärer, socialantropologer och dokumentärfilmare. Ibland ingrep man för att ”förbättra” traditionen. Det gjorde man med att uppfinna kecak. Ett dansdrama som bygger på det flertusenåriga hinduiska eposet Ramayana och handlar om kampen mellan å ena sidan Hanuman och hans aparmé och å andra sidan demonen Ravana. Berättelsen gestaltas av upp till hundrafemtio män i schackrutiga saronger som simultant höjer armarna medan de ropar ”chak ke-chak ke-chak ke-chak”. Dansdramat utvecklades på 1930-talet av Walter Spies i samarbete med den balinesiske dansaren Wayan Limbak. Fortfarande är kecak ett nästintill obligatoriskt inslag när ön visas upp för turister och andra besökare. På så sätt kan man säga att västerlandet varit med och regisserat hur kulturen på ön ska uppfattas av omvärlden.

Precis som Paul Gauguins romantiska skildring av Tahiti målade konstnärer som Spies och Bonnet fram en förförisk bild av Bali som jordens sista återstående paradis. I fotoböcker, konstutställningar och tidningar som National Geographic kallades Bali ömsom för Det tropiska sagolandet och Den välsignade ön, ömsom för Lotusön och Gudarnas ö. Den schweiziske resenären Gotthard Schuh skrev efter sina besök i slutet av trettiotalet att balineserna är ett särdeles ”fredligt folk i sorglös harmoni med sig självt och med omvärlden, vaket, andligt högtstående, konstnärligt begåvat och så tacksamt mot sina gudar att hela livet formade sig till en enda glädjefull, i vardagslivet invävd gudtjänst”. Öborna, fortsatte han, lever inte bara i samklang med naturen, utan också i ett ”lyckligt urtillstånd”. På Bali kunde man med andra ord få syn på människans ursprungliga karaktär, så som den tedde sig innan mammon, girigheten, rykande skorstenar, bullrande fabriker och puritansk moral sabbade allt.

Det var mest män som fascinerades av öbornas halvnakna kroppar. Men inte bara. Den svenska konstnären Tyra Kleen stod också hänförd inför öbornas fysionomi. Efter att ha tillbringat ett och ett halvt år på Bali början av 1920-talet och skrivit flera böcker om ön, bland annat Mudras och Tempeldanser och musikinstrument på Bali, konstaterade hon att balineserna ”är ädlare och finare och närmar sig ofta idealtypen för mänsklig skönhet …” och att deras kroppar har ”… en underbar finhet, mjukhet och ytterlig slankhet …”.

Det var heller inte bara européer som såg ön som en plats där civilisationströtta själar kunde få spirituell nytändning. Den indiske premiärministern Nehru blev inbjuden av Indonesiens president Sukarno för att prata om Alliansfria rörelsen. Sedan han fått uppleva öns vackraste platser och sett traditionell dans i templet utnämnde han Bali till ”hela världens morgonstund”. Bali är ett löfte om en ljusare framtid, sa Nehru och la till att ön tillhör hela mänskligheten.

Åsynen av naken bronsfärgad hud var en central del av fascinationen bland besökande män. Bali ansågs vara ön där tygstyckena förföriskt och bekymmersfritt faller ner från kvinnors axlar och blottar jungfruliga bröst, som den amerikanske författaren Hickman Powell formulerade det i The Last paradise från 1930. Han var bara en i raden av västerländska manliga besökare som betraktade de nakna kvinnobrösten som ett sexuellt löfte och satte likhetstecken mellan ön och en ännu ogift och därför tillgänglig kvinna. Den brittiske resenären Joseph G Gorer fyllde på några senare: ”Jag lämnade ön mot min vilja, övertygad om att jag skådat det närmaste man kan komma utopia.”

Den holländske läkaren Julius Jacobs kom hit på 1880-talet för att vaccinera öborna mot smittkoppor och blev djupt involverad i vardagslivet. Balinesiskornas vana att vara barbröstade i det varma klimatet inspirerade honom att dra slutsatser i sin medicinska forskning om att de skiljer sig från européerna inte bara när det gäller hudfärg och kroppskonstitution, utan också vad beträffar könsorganen. Jacobs tyckte sig märka att lesbianism var vanligare bland balinesiska kvinnor än västerländska: ”Den starkt utvecklade klitoris som … många balinesiska skönheter välsignats med uppmuntrar till detta missbruk.” Och med missbruk menade han samlag, möjligen också onani. Därmed anslöt han sig till uppfattningen som var vanlig vid den här tiden att mörkhyade jämfört med ljushyade hade starkare sexualdrift och större könsorgan och var mer promiskuösa.

1920 publicerade den tyske antropologen Gregor Krause en fotobok med nästan fyrahundra bilder från Bali, varav en ansenlig del föreställde barbröstade kvinnor, precis som i Gotthard Schuhs och många andras böcker från den här tiden. Krause, som var en intellektuell man, skrev förstås inte att han var (gud förbjude) kåt, utan: ”Allting är vackert, perfekt vackert” och ”Jag var rasande på Gud att jag inte var född på Bali”. Hans fotobok innehöll allt som behövdes för att kicka igång drömmar om ett oförstört Eden bortom det förödda och dekadenta Europa. Han skrev om livet på ön som den perfekta sammansmältningen mellan gud, natur och människa, en plats där människorna förvaltar jorden som ägs av gudarna.

Han menade att balineserna hade ett organiskt förhållande till samhället och religionen. Dessutom en moraliskt högtstående inställning till djuren, eftersom öbon före slakten av gåsen, grisen, sköldpaddan och hönan talar vänligt till djuret och ber om förlåtelse för den handling som snart kommer att utföras. Vardagslivet på ön var helt enkelt i samklang med de naturliga förutsättningarna och på så sätt ett med det gudomliga, vilket ju bara var ett annat sätt att säga att de hade en ekologiskt hållbar livsstil.

Tack vare de europeiska konstnärerna blev Bali den kulturella parnassens favoritö. H G Wells, Charlie Chaplin, Barbara Hutton och Noël Coward var bara några av alla de skådespelare och författare som vallfärdade hit från väst. Ön lockade också homosexuella västerlänningar som upplevde sexualmoralen på ön som mer avspänd och frigjord än i väst, även om ryktet om öns frigjordhet överträffade verkligheten. När en nattklubb i New York döptes till The Sins of Bali motsvarade det lika lite verkligheten som Ingmar Bergmans film Sommaren med Monika, eller Monika – the Story of a bad girl som filmen hette i USA. Ungefär samtidigt som Bergman spred myter om Sverige spann Hollywood vidare på föreställningen om Balis erotiska lockelse i musikalen The Road to Bali. I den flirtar Bing Crosby och Bob Hope med en balinesisk prinsessa spelad av amerikanska Dorothy Lamour. Allt inspelat på ett låtsas-Bali, det vill säga i en studio i Los Angeles.

– Vi ska till ett paradis, säger Bob Hope till Bing Crosby.

– Med flickor? undrar Crosby.

– Kan det finnas ett paradis utan flickor? svarar Hope.

När jag hösten 2017 är tillbaka på Bali spyr Gunung Agung ut glödande lava och tjocka askplymer för första gången på femtiofem år. Varje morgon betraktar jag askmolnet ovanför kratern. Men den här gången skördas inga dödsoffer. Utbrottet är mildare än det förra, samtidigt som man är bättre på att förvarna och evakuera dem som bor närmast.

Suzukiminibussen jag sitter i kör genom vattenfyllda gator, från havet, till bergen och tillbaka. Seminyak-Denpasar-Ubud-Sukawati-Batubulan. Som en enda avlång by som det på grund av den täta trafiken tar timmar att köra igenom. Vi kryssar fram mellan skotrar och motorcyklar genom den ångande eftermiddagen och genom en avsmalnande tunnel fylld av blå rök, med ett tak av gröna blad. Vulkanen mullrar i fjärran, regnet piskar asfalten.

Efter sju timmars monsunregn spricker äntligen molnen upp och den ljusröda solen som snart försvinner bakom palmkronorna färgar himlen lila och rosa. Alla dessa människor med korgar på huvudet som nu är på väg till kvällsmarknaden på Jalan Diponegoro och alla dessa skotrar i den kaotiska kvällsrusningen på den tvåfiliga leden mellan Kuta och Sanur. Riset som befinner sig i samtliga mogningsstadier på en och samma gång. De späda ljusgröna plantorna som badar i vatten. De höga mörkgröna buskarna som rasslar i vinden. De gula mogna kärvarna som piskas mot masonitskivor så att risaxen yr. Bakgården till huset i Ubud där wayang kulit-mästaren Wayan Wija skär till en ny apgud till sin skuggteaterensemble. De gröna risplantorna som sticker upp ur blågrå vattenspeglar inramade av gräsbevuxna vallar. Ankorna som badar i flock i de vattenfyllda åkrarna.

Trafiken har tätnat sedan mitt tidigare besök. De vindlande smala vägarna är desamma som nitton år tidigare, men bilarna, motorcyklarna och skotrarna är mångdubbelt fler. Kokospalmerna och risterrasserna är numera allt som oftast inbäddade i ett ljusblått moln av bensinångor. Sedan jag senast var här har amerikanska Elizabeth Gilbert gett ut feelgoodromanen Lyckan, kärleken och meningen med livet där huvudpersonen efter en skilsmässa med efterföljande livskris hittar harmoni och balans på Bali. Boken och filmatiseringen av den ledde till en ökad ström av västerländska kvinnor i jakt på traditionell balinesisk healing.

Vad som också hänt är att Ubud Writers & Readers Festival har startats på ön och växt till en av Asiens mest aktade litterära mötesplatser. Bokfesten drogs igång strax efter bombattentatet 2002 mot ett diskotek på Kuta Beach. Det utfördes av terrorgruppen Jemaah Islamiyah och dödade drygt tvåhundra människor, de flesta unga ryggsäcksresenärer, sex av dem svenska. Initiativtagarna till festivalen, australiensiska Janet de Neefe och hennes balinesiska man Ketut, ville framförallt locka tillbaka dem som skrämts av terrordådet, men också i konstnärskollektivet Pita Mahas anda ordna möten mellan västerländska och balinesiska kulturutövare.

Festivalen, som jag bjudits in till för att prata om en av mina böcker, arrangerar ett smörgåsbord av seminarier om aktuella litterära och samhälleliga frågor. Paradismyten återkommer hela tiden som diskussionsämne och det faktum att om man inte är vaksam kan även en paradisö förvandlas till ett litet helvete. Det goda utmanas hela tiden av det onda. Litteraturfestivalens ambition att sammanföra öst och väst och Elisabeth Gilberts bok om sökandet efter spirituell nytändning bygger båda vidare på den sekelgamla bilden av det kulturella Bali. Fokus ligger inte längre på stränderna, charterhotellen, barerna och klubbarna, det Bali som islamisterna angrep, utan på öns kulturella hjärta, Ubud, byn i öns inland som omges av estetiskt arrangerade risfält och dungar av fruktträd och är full av konstnärsateljéer, kungapalats, dansföreställningar, religiösa processioner och hinduiska tempel.

Att vända havet ryggen och söka sig mot bergen är inget nytt. Tvärtom. Visserligen har det fiskrika havet sedan urminnes tider varit en viktig födkrok för öborna. Det framkallar därför vördnad, respekt, tacksamhet och välbefinnande, men samtidigt rädsla. Havet är oförutsägbarhet och hem för de farligaste gudarna och demonerna, säger man. Att sträva mot öns mitt, kaja, är den allra heligaste av handlingar. Att sträva mot havet, kelod, är den minst heliga.

På ett av seminarierna på bokfestivalen diskuteras öns kulturella guldålder som tog slut i och med den japanska ockupationen 1942. Efter kriget följde den blodiga frihetskampen och republiken Indonesiens grundande 1949. Självständigheten följdes av ständiga regeringskriser samtidigt som landet splittrades av militära och muslimska motståndsrörelser. 1958 genomfördes ett CIA-stött försök till militärkupp, 1963–64 inträffade århundradets värsta vulkanutbrott på ön (2 000 öbor fick sätta livet till) och 1965–66 pågick klappjakten på kommunister under ledning av general Suharto och öns bäckar och floder färgades röda av blod (80 000 balineser mördades).

– Först hade lavafloderna förstört risfälten. Sedan ledde kaoset kring utrensningen av kommunister till utbredd svält. Vi var så hungriga att vi åt eldflugor, blommor och grodor i brist på annat, minns Jan Mantjika som tillsammans med sin balinesiske man flyttade till ön från Nya Zeeland strax före vulkanutbrottet.

Jag träffar henne på ett seminarium på litteraturfestivalen som döpts till Det hotade paradiset. Hon berättar hur det efter de traumatiserande händelserna var dags för ännu ett skifte av bilden av Bali. Nu skulle helvetesbilden tvättas bort och precis som i början av nittonhundratalet skulle det ske med hjälp av en satsning på turism.

– Turisterna blev vår räddning. Folk fick jobb. Ingen behövde längre vara hungrig, säger Jan som grundade öns första resebyrå efter självständigheten.

– Det är fortfarande något paradisiskt över ön, turismen blev vår räddning, men samtidigt håller den på att förstöra allt, fortsätter hon. Petflaskor slängs överallt, grundvattnet sinar, bilköerna är fruktansvärda och luften förgiftas av avgaser.

En annan av de inbjudna till seminariet om det hotade paradiset är Asana Viebeke Lengkong. Hon har startat organisationen I’m an Angel som jobbar med mikrofinansiering av lokala projekt för att öka medvetenheten kring miljöfrågor. Hennes mål är att försöka stoppa regeringens planer på att öka turistströmmarna. I Jakarta Post har jag läst att man vill få dagens fyra miljoner årliga besökare att bli tio miljoner. Det ska framförallt ske genom att locka hit fler kineser.

– De säljer ut Bali. Men vi vill inte bli ett Disneyland fullt av plastskräp. Vi ska göra allt för att stoppa det, säger hon där hon sitter i en rottingfåtölj på verandan till Neka Art Museum i Ubud.

Frågan kvarstår om Bali är ett paradis eller ett helvete? Svaret blir: någonting mitt emellan. Kampen fortsätter mellan det godhjärtade lejonet Barong och den ondskefulla demonen Rangda. Vem som i slutänden segrar, det är inte gudarnas sak att avgöra, utan människornas.

Men hinner öborna med? De är ju så upptagna med att ta reda på var man är född och vilken familj man tillhör.

Det här är ett utdrag ur Vagabondredaktören Per J Anderssons bok Drömmen om en ö (Ordfront förlag 2022) som förutom om Bali handlar om ytterligare nio öar världen runt: Gotland, Norrbyskär, Usedom, Amorgos, El Hierro, Denis Island, Muravandhoo, Sri Lanka och Norra Sentinel. Här kan du läsa mer om boken – och införskaffa den!

LÄS OCKSÅ: 24 timmar i Ubud – Balis andliga hjärta.