Karin skickar flaskpost till en försvunnen reskamrat.

Kommer du ihåg när vi jobbade ihop på Olembia Bed & Breakfast i St Kilda utanför Melbourne?
Det var i december 1993, du hade rak lugg, gillade Blind Lemon och var en jävel på att imitera Kermit. Du lärde mig att laga snabbnudlar och stekta grönsaker och jag kan för mitt liv inte föreställa mig vad jag åt innan jag träffade dig. Mackor förmodligen.
Jag tänker på dig ibland, och undrar om du blev en sådan där facklig ombudsman, som du ville bli. Eller ”umbudsmen”, som det hette när du sa det med din kanadensiska accent. Jag undrar om det höll med den där killen hemma i Toronto, trots att du hade råkat vänstra lite när du var på kasino i Atlantic City.
VI PRATADE OM ALLT. Vi åt allt. Drack allt. Plockade allt – till förtret för den vänlige aprikosodlaren i Mildura som gav oss ett jobb trots att säsongen var dålig. När det avslöjades att vi även plockade karten, fick vi kicken.
Vi drog tillbaka till St Kilda, tog in på Olembia och bad om ett nytt jobb. Vårt gamla städjobb var redan taget av några andra fattiga backpackers men föreståndaren var snäll nog att låta oss göra något litet varje dag för att bo gratis.

En dag dammade vi glödlampor. En annan dag rensade vi kylskåpet på omärkta varor. Det var det bästa jobbet man kunde tänka sig, för allt som blev över tillföll oss. Jag minns speciellt en burk Nutella och en nästan orörd tårta.

SUE, DU HAR SÄKERT GIFT DIG och bytt efternamn. Jag minns ändå inte ditt efternamn. Förresten, jag är inte helt säker på att det var Sue du hette. Det kan ha varit Sam. Eller Pam.
Men nu vill jag att du ska göra som Dick. Han dök upp efter 47 år, som från intet. Han hade kvar en gammal adress till min pappas föräldrahem, och den vägen kom han i kontakt med honom. Pappa mindes i ärlighetens namn inte vem han var. Inte på det viset jag minns dig, Sue.
Men Dick hade bildbevis. Han och pappa hade varit på en månads läger för flygintresserade ungdomar i Storbritannien en gång på 1950-talet. International Air Cadettes. Pappa var 17 år och Dick var väl ungefär lika gammal.

47 år senare satt han i mina föräldrars radhusträdgård, och berättade sin historia. Hur han blivit pilot i det amerikanska flygvapnet, tjänstgjort i Vietnam och till slut lagt uniformen på hyllan och blivit pensionär. Hur hans fru gått bort, och hur han sedan börjat leta upp gamla vänner från förr, spridda över jordklotet. Pappa mindes honom fortfarande inte, men det spelade ingen roll nu.

VARJE JUL SKICKAR DICK ett långt brev som sammanfattar årets resor, kompletterat med några sidors kollage av bilder från världens alla hörn. Där står han med lockigt hår och valrossmustasch, rutig skjorta och hängslen – som en blandning mellan Karlsson på taket och Jon Skolmen. Likt en trädgårdstomte i stram givakt framför varje sevärdhet (ofta en flygbas eller ett propellerplan från andra världskriget) med ett stort leende på läpparna. Han står intill ”gamla vänner” i Korea, Frankrike, Hongkong. Han lyser.
Jag tittar på gamla bilder från Melbourne. Du och jag, Sue, på Olembia, med den där dammsugaren som man bar på ryggen.
De andra kallade oss för Ghostbusters.

Sues och Karins St Kilda-favoriter

Palais Theatre

1993 var det Blind Lemon, men än idag hålls många bra evenemang på kultiga Palais (palaistheatre.net.au), nära stranden i St Kilda. Nu i maj kan man till exempel lyssna på The Wombats eller gå på St Kilda Film Festival.

Acland Street

När vi hade råd gick vi loss på en tårta i något av alla konditorierna längs Acland Street. Idag har det tidigare judiska området, där de överdådiga skyltfönstren med bakelser och tårtor fick det att vattnas i munnen på oss, blivit lite mer av en multikulturell matgata.
Bra alternativ när snabbnudlarna börjar kännas lite enahanda.

Luna Park

För den hederliga gammel-tivolikänslans skull. Med anor från 1912 har Luna Park
(lunapark.com.au) länge varit ett landmärke i St Kilda, med skramlande karuseller, socker-vadd och varmkorv. Och att gå in genom porten – en stor, gapande käft – är fort-farande helt gratis.