Santiago – Kubas musikaliska hjärta

Tuppen gal punktligt 03.15 på gården bredvid och i gryningen börjar klappret av hästhovar mot asfalten. Sedan ett par dagar väcks jag av skrikande grisar några hus upp på Santa Rita, vår gata, som med hopsnörda trynen är på väg till slakt. Skinka eller helstekt gris ska alla ha på nyårsafton. 

Jag hälsar på Ange Lino, min granne i Sverige och kuban, som har kvar sitt föräldrahem i Santiago de Cuba, dit han åker sommar och jul. Inför mitt besök har han låtit måla om innerväggarna i Stockholmsvitt och fixat det sista med badrummen.

På nedervåningen ligger hans fotostudio med rader av långa volangklänningar i olika färger. Att bli sminkad, uppklädd och fotograferad är en passagerit för 15-åriga flickor. Ange Lino har bestämt att Rosalia ska ge mig manikyr, pedikyr, makeup och lägga mitt hår och jag ska få låna en vit spetsklänning för att platsa på nyårsafton.

– Lino! Lino!

Nu börjar de ropa från gatan, de kraftiga rösterna överröstar gatularmet och de vill bli insläppta. Rosalia, hennes bror Chi-Chi, andra grannar, sonen, bröderna, kompisarna. målaren, de som fixar internet och exfrun med sin dotter. Inte alla på en gång, men lite då och då sätter de sig i soffan och ser på den reklamfria statliga tv:n. Mellan programmen kommer nyårshälsningarna.

“Vad är viktigt att tänka på under året som kommer? Jo, din mamma! Glöm inte heller din pappa! Kom ihåg att fira kvinnodagen nästa år!”. 

Nu börjar grannarna pumpa reggaeton. “Despacito”. Igen. 

 Quiero respirar tu cuello despacito (“Jag älskar att andas långsamt mot din nacke”).

Rosalia rör höfterna i takt. En bild på Trump på nyheterna får henne att knycka på nacken.

– Han tar oss aldrig! Soy communista! Jag är kommunist!

Alla i rummet skrattar lite generat och tittar ner. Ariel, som bor i huset bredvid, slår ifrån sig. 

Rosalia och jag går över gatan in till hennes hem. Hon bor med sina två bröder, sin mamma och pappa, sina två barn, sin mormor och mammas farbror och ibland kommer maken på besök. Hon sätter mig i en brunmönstrad fåtölj bredvid den öppna dörren ut mot gatan. 

– Cafecito? En liten kaffe?

Visst. Det hör till. Mina tånaglar är snart röda och naglarna på fingrarna blå, samtidigt får en man i soffan manikyr. Hon använder Cristal-öl som läggningsvätska när hon rullar upp mitt hår på tomma toapappersrullar medan dottern assisterar med clips. Jag virar en scarf runt håret och ser nu ut som alla andra när vi går runt och hälsar på kompisar till Ange Lino. 

Lukten av grillat kött sprider sig mellan husen. Jag ryggar lite när jag ser att de grillar en jättestor gris på bakgården. Det välstekta skinnet har spruckit, fettet sipprar ut och öron, nos och svans har fått färg. Jag är ovan att se ett helt djur så här, det är ju alltid styckat i småbitar i charkdisken hemma.

Vi fortsätter ner till hotell Casa Granda, favoritstället i centrum vid Parque Céspedes.

Från krönet på vår gata, Santa Rita, avtecknar sig katedralens torn mot Sierra Maestre, bergskedjan i fjärran på andra sidan Santiagoviken. Det är backe upp och backe ner på smala gator med höga trottoarer och vi undviker stråken där motorcyklarna kör fort och förpestar luften. 

En del hus är slitna och flagnade medan andra är nymålade i grönt, blått, turkos, rosa eller mörkrött. På många hus sitter en ankarsymbol som betyder Casa Particular, vilket är begreppet som används för privat rumsuthyrning med frukost, ofta även middag. 

Vi stannar vid en grå byggnad som tar upp ett helt kvarter. 

– Där gick jag i skolan, säger Ange Lino. 

Det gjorde Fidel Castro också på sin tid, får jag veta. Santiago var hans lärdomsstad.

– Det är väl därför folk här är lite romantiska kring revolutionen, säger Ariel och rycker på axlarna.

Nedanför den stora katedralen på de gröna bänkarna på torget, Parque Céspedes, sitter alla med näsan i mobilen. Här ligger en av flera wifi-hotspots. Jag fattar snart att en klunga på 20-30 personer med mobiler nästan alltid betyder att det just där finns uppkoppling. Jag fick en chock när jag förstod att utanför de här begränsade zonerna är mobilen död. Men det märkliga är att jag sakta vant mig vid denna ofrivilliga digitala detox och kan tycka att det är skönt. De få som har råd, som turister, kan numera köpa ett kort som ger tillgång till nätet, men det är utom räckhåll för de flesta kubaner.

Stora svarta moln tornar upp sig och strax tömmer ett ljummet störtregn torget på människor. Lika snabbt är regnet förbi och efterlämnar en regnbåge över hotell Casa Granda. Vi skyndar upp under valven på hotellets stora veranda just när solstrålarna träffar romflaskorna på den altarliknande hyllan i baren. Servitörer i vita skjortor och svarta flugor tar upp beställning.

– Un mojito, por favor! 

Jag sippar sakta på drinken och lyfter blicken. Det är lätt att bli sittande, småprata, kolla på alla coola kubaner eller bara titta ut på torget när inte mobilen är i fokus. Det är faktiskt också en mental detox att vara här, en rening från reklam, näthandel, klädkedjor och snabbmatskedjor. 

Jag tänker att det nog var sig ganska likt när han tog in här på det klassiska hotellet, författaren Graham Greene, i slutet på 1950-talet, utsänd för att bevaka Fidel Castros gerillakrig i Sierra Maestra. Samma femtiotalsbilar rullar än idag. Undrar om han satt här på verandan eller uppe på takterrassen när han skrev på sin bok Vår man i Havannasom kom 1958. Där beskriver han undergångsstämningarna i Batistas Havanna och på Kuba, den utbredda sexhandeln och den maffiakontrollerade kasinovärlden.

Utsikten från takterrassen är strålande och helst ska man sitta här vid solnedgången. Vi sitter i höjd med den stora katedralens torn och ser ända ner till Santiagoviken, där olika fartyg ankrat på det skimrande vattnet. Nere på torget ligger Casa de Diego Velasquez i spansk kolonialstil, Kubas äldsta hus och bostad för öns första guvernör. Santiago var huvudstad på 1500-talet. Det var i den här delen av landet som Christoffer Columbus landsteg 1492 och “upptäckte” det han trodde var Indien. Så började den spanska koloniseringen. 

Till höger ligger stadshuset med sin blå balkong.

Santiago är den kubanska revolutionens huvudstad. La Capital moral de la Revolucion Cubana.Det var på den blå balkongen som den 31-årige Fidel Castro höll sitt första tal 

och utropade revolutionen 1 januari 1959, innan han begav sig till Havanna. I motsatt riktning fördes hans kista, i december 2016, svept i den kubanska flaggan, till graven på kyrkogården Santa Ifigenia här i Santiago. 

Jag ser idolbilder på Fidel Castro och Che Guevara lite överallt. Che, som han kallas, var argentinare och stred vid Fidels sida. Det är ovant att se Che upphöjd till officiell ikon och framhållen som förebild för barnen. Santiago con el esfuerzo de todos, venceremos” (“Santiago, tillsammans ska vi segra”), står det på en husvägg. Den 60 år gamla revolutionära andan hålls vid liv.

En tidsbubbla som förstärktes häromdagen när vi kom in till Eddy Tomayo på bokhandeln Libreria La Escalera med väggarna täckta av gulnade fotografier, karnevalsaffischer, sedlar och flaggor, allt med ostajlad genuin patina. Eddy tittade på mig med dåtidsögon.

– Du liknar Anita Ekberg!

Det var 1960, året efter revolutionen som den svenska filmstjärnan badade i Fontana di Trevi i Rom i Fellinis film Det ljuva livet. Hon var som stigen ur hans vägg. Det kändes som om tiden stannat. Där fanns nästan bara böcker om Fidel och Che Guevara och revolutionen. Men utbudet är liknande hos andra bokhandlare och jag ser väldigt få nya böcker. 

En musikgrupp står på torget nedanför katedralen och sjunger den älskade kubanska sången Guantanamera om den vackra bondflickan från grannstaden Guantanamo. Den ligger här i närheten, den ökända amerikanska flottbasen, oåtkomlig ute vid kusten.

Gruppen på torget ser ut som det legendariska bandet Buena Vista Social Club som tack vare den amerikanske gitarristen Ry Cooder fick världen att öppna ögonen för kubansk musik. 1998 talade man om “the buena vista summer” i New York. Men musiken här är mycket mer än son, det är guarachas, salsa, bachatas, merengues, timba och en mix av son, funk, jazz, reggaeton, rumba och annat. Alltid lika säker, tveklös och stolt. 

Vi går ner på Calle Heredia, en gata vars musikstämning liknar New Orleans, också här har husen balkonger och kolonnader. Vi ställer oss på gatan utanför Casa de la Trova, kronjuvelen bland musikkaféerna. Här framträder grupper från lunch till långt in på natten. En äldre kvinna rör sig till musiken, med cigarr i munnen, turban och snäv kjol. Råd att gå in har hon inte. Hon gillar Perlas del Son, tjejbandet som uppträder och sjunger med starka röster och högt tryck, det är traditionell kubansk musik men också covers som A Whiter Shade of Pale av Procol Harum, en gammal sextiotalslåt.  

– Son, den traditionella musiken, föddes här, säger bandets ledare Oleisis Infante Guerra, över en kopp kaffe när jag träffade henne.

Hennes korta hår är blonderat och naglarna långa och tvåfärgade.

– Perlas del Son bildades 1995. Då fanns bara manliga musikgrupper. Männen motarbetade oss. Kvinnor kunde inte spela traditionell musik sa de. Vi spelar hårt på deras sätt. Det gillar de inte. 

Det finns säkert hundra band i Santiago, men enbart två med kvinnor som gör traditionell musik. Gruppen har släppt fem skivor och varit i Mexiko och Japan. November till februari kan de ha tre spelningar per dag och varje söndag spelar de på favoritstället Casa de las Traditiones, “för det är så genuint”. 

På väg ner till vattnet passerar vi Tivoli, den franska delen av Santiago och hittar Bacardifabriken från 1868, där don Facundo Bacardi destillerade fram den första klara rommen från sockerrör. Fladdermössen i taket skapade symbolen på flaskan. Vi tar en shot rom i baren. 1959 förstatligades tillgångarna i alla företag och då stack familjen Bacardi till Puerto Rico. Nu görs här en mild god rom som heter Santiago de Cuba.

Parque Alameda, är Santiagos motsvarighet till Havannas Malecón, strandpromenaden. Vi stiger ombord på den förtöjda färjan vid kajen där det redan är partystämning. Klockan är fem och dansen i full gång mellan borden, 15–20 kvinnor i alla åldrar från tonåringar till gamla, skrattar och dansar med sväng i höfterna och sjunger med i refrängen.

Quiero respirar tu cuello despacito (“Jag älskar att andas långsamt mot din nacke”).

Jag berättar för en av kvinnorna att restauranger i mitt land måste ha tillstånd för dans. Om någon spontandansar kan bli det polisanmälan och straffböter. 

– Straffbelägga dans?

Alla brister ut i gapskratt och upprepar det gång på gÙ?ng inför varandra.

– Vilken polisstat!

Jag skrattar också, avslutar min mojito och ser ut över det solglittrande vattnet bort mot mynningen av Santiagoviken och längtar dit. Varje dag går en båttur ut till Karibiska havets obrutna horisont och där ligger borgen El Morro på en klippa med milsvid utsikt, en försvarsanläggning som byggdes till skydd för piraterna som härjade på 1700-talet. 

Så blir det nyårsaftonskväll. Tolvslaget närmar sig vid Parque Céspedes och torget kokar av människor. Från enorma högtalare strömmar salsamusiken på hög volym från scenen framför Stadshuset.

Sångaren tystnar när en stor blåsorkester går upp på scenen med ett följe av 20 män och kvinnor som bär den kubanska flaggan mellan sig. Allas blickar följer den enorma flaggan när den klockan tolv hissas upp till sin plats ovanför den blå balkongen. 

Nu utbryter jublet och dansen och alla skålar i cider och vaskar ut över torget som snart liknar ett enormt studentflak. En svans av hundratals människor dansar upp på scenen tätt efter varandra – de gör la conga santiaguera, en typisk kubansk tradition på alla fester.

– Ska ni jobba i morgon? frågar sångaren på scenen.

– Näää, vrålar torget.

03.15 nästa morgon gal tuppen som vanligt. Men den har svårt att överrösta musiken som natten lång öser på hög volym från alla hus.

Fakta Kuba 

Invånare: 11,5 milj. 

Språk: Spanska.

Valuta: Peso convertible (CUC) är valutan som turister ska använda. 1 CUC = 1 euro. Den lokala valutan för kubaner är peso cubano (CUP). Ta ut i bankomat i större städer eller ta med svenska kronor eller euro och växla i bank. Ta inte med amerikanska dollar. 

Tidsskillnad: 6 timmar. 

Visum: Ja. Kubas ambassad i Stocksund, Stockholm har öppet mån, tis, ons och fre 9–12. Kostar 250 kr. En del resebyråer ordnar också visum.

Styrelseskick: Socialistisk diktatur, leds av kommunistpartiet. 

Mer info: kubaportalen.se.

---

Text: Ingela Bendt • 2019-03-29
Kuba • Restips