Kalifornien: Vinresa i Napa Valley

“Man kan prata sig blå i ansiktet om ett vins aromatiska aspekter”, säger vinmakaren Matt Crafton, medan han häller upp en Sauvignon Blanc från 2013 i ett av de sex glasen framför sig. Vi sitter mittemot, också med sex glas var uppradade framför oss, redo att få ta del av vingården Chateau Montelenas bästsäljare och klassiker, både vita och röda. Matt fortsätter:

– Man kan nörda loss på detaljer som om det är Meyer­citron eller Lissaboncitron som märks i smaken, eller om den blommiga nyansen är rosenblad eller liljor. Men det enda som egentligen spelar roll för oss när vi tar de slutgiltiga besluten om våra viner, är om det är en verkligt delikat dryck eller inte. Om jag inte vill ha ett till glas har jag inte gjort ett bra jobb. 

Ett bra jobb tycks Matt och hans kolleger alltjämt göra. Vi sitter vid ett stort träbord i en pampig sal, i det stenslott som utgör Chateau Montelenas huvudbyggnad. Nyanlända turister flockas uppför backen utanför, medan andra kånkar lådor med vin nedför samma lilla stig. Att det snart blir ett andra glas och fler därtill för många av dem, råder det liten tvekan om. 

Det är en gassande het dag i Napa, i kontrast mot den blåsigt svala försommarluften i San Francisco, vår utgångspunkt tidigare samma dag. Det tar strax över en timme att åka bil mellan orterna. Jag kommenterar artigt värmen, vilket får Matt att skratta lätt igenkännande.

– Klimatet här är ganska märkligt. Det blir faktiskt varmare ju längre norrut man kommer i Napa Valley. Så dalens södra del är konstigt nog den kyligaste. Och även fast vi ligger i toppen av dalen är vi inte den allra varmaste delen. 

Vi befinner oss mer exakt i Calistoga, vid berget Saint Helenas fötter i norra Napa Valley, där Chateau Montelena har varit en institution inom fermenterade druvor sedan 1882. Det är en logisk startpunkt för en helgexkursion genom Napa Valleys djungel av vinproducenter, då ett vin härifrån var det som fick Kalifornien att bli en region att räkna med i vinvärlden – dock nästan hundra år efter grundandet. 

Efter förbudstiden var tiderna kärva för vinmakare i USA, då folk vant sig vid spritdrycker som främst dracks på illegala krogar, så kallade speakeasys. Men intresset för amerikanskt vin ökade i stadig takt igen och 1976 – då Chateau Montelena vann den omsusade vintävlingen “The Judgement of Paris” med sin Chardonnay från 1973 – skruvades korken upp för vinnationen USA. 

Syftet med tävlingen, som anordnades i Paris, var att åter bevisa fransmännens storhet. Franska viner blindtestades sida vid sida med amerikanska dito. Ingen hade anat att ett kaliforniskt vin skulle kamma hem flest poäng.

40-årsjubileet av milstolpen sker i maj i år, vilket Matt påpekar när han häller upp ett glas guldgul Riesling till oss. Smaken är jordig, blommig – och ja, med en viss ton av rosenblad. 

– Jag får ibland frågan om varför Judgement of Paris-tävlingen fortfarande är relevant för oss. Och det är för att samma känsla av driv och innovation, vår vilja att testa nya saker, är det som fortfarande definierar våra viner. Och viner från Napa Valley i största allmänhet. 

Vinmakaren bakom den där legendariska flaskan Chardonnay heter Miljenko “Mike” Grgich. Efter att ha utvandrat från det nuvarande Kroatien arbetade han sig upp i norra Kaliforniens vinvärld, med Chateau Montelena som sista anhalt innan han 1977 slog upp dörrarna för sin egen vingård Grgich Hills Estate, året efter sin vinst i Paris. En historia som för övrigt ligger till grund för berättelsen i filmen Bottle Shock från 2008. Idag är Mike 93 år, men flanerar fortfarande omkring bland vinrankorna två–tre gånger i veckan, iförd sin karakteristiska basker, och är ännu den person som har det sista ordet i vinmakarprocessen. 

Så naturligtvis beger vi oss härnäst till Grgich Hills Estate. Under den halvtimme det tar att åka dit från Chateau Montelena, får vi en chans att blicka ut över Napa Valleys idylliska landskap, som är betydligt mindre än vad man kan ana. 

I den blott 48 kilometer långsmala dalen ryms nästan 500 fysiska vingårdar och vinerier, mellan druvfält, oliv­t­räd, planlöst uppstickande palmer och enstaka vykortsbondgårdar. Däremellan hotell, restauranger och värdshus av olika exklusivitetsgrad. Själva staden Napa ligger i södra delen av dalen och är numera en pittoresk, småsnofsig turistdestination med rik flora av vinbarer, restauranger och nattliv. 

Väl framme vid Grgich Hills Estate – omgiven av vidöppna, solindränkta druvfält där det precis har börjat knoppas friskt på vinrankorna och nästintill överdrivet måleriska rosenträdgårdar – tas vi emot av sommeliern Yannick Girardo, som har varit del av den familjeägda vingården “väldigt, väldigt länge”. 

Vinnestorn själv, Mike Grgich, har tydligen inte tagit sig till gården just idag, men Yannick har lärt sig att tala väl i hans ställe. Det första Yannick gör är – inte förvånande – att korka upp en Chardonnay. 

– Det är hundra procent Chardonnaydruvor, allt odlat här på våra marker. Vi köper inte druvor från någon, utan äger alla våra produkter. Vinet har åldrats i fransk ek, i ungefär tio månader. Och det är mer likt ett franskt vin. Det har en väldigt tydlig variationsrikedom.  

Vi smakar av det sötsyrligt, lätt äppelbetonade vinet, och spottar ut, som sig bör. Härnäst blir det en Zinfandel från 2011 som landar i glasen, då Yannick vill berätta “en hemlighet”.

– Mikes smeknamn är av förklarliga skäl Kungen av Chardonnay, men det ironiska är att han är mest stolt över sina röda viner. Vilket ni själva nu får bedöma om han borde vara.

Det är en rungande, pepprig, bärbetonad “zin” som vi har fått i våra djupa glas. Länge trodde man att Zinfandel var en amerikansk vindruva. Men Mike Grgich hade länge misstänkt att den var identisk med en vindruva hemma i Kroatien, och 2001 lyckades han – med hjälp av forskaren Carole Meredith vid University of California Davis – bevisa att Zinfandel delar samma DNA som den italienska druvan Primitivo och den kroatiska Crljenak Kaštelanski.

Men Mike Grgich är och förblir synonym med Chardonnay. Yannick tillåter sig skryta lite å hans vägnar. Tydligen är The Judgement of Paris-flaskan inkluderad i samlingen “101 objekt som skapade Amerika”, vid Smithsonian Institution, USA:s nationalmuseum. 

– Den står bredvid Neil Armstrongs rymddräkt och Abraham Lincolns stormhatt, säger Yannick och skrattar.

Dagen därpå, efter en natt på boutiquehotellet Napa River Inn, beläget intill Napa River och historiska Napa Mill, stannar vi till kort vid Beringer Vinyards, där vi möter sommeliern och vinhistorikern Tim Stel, som tar oss med på en färd genom denna äldsta kontinuerligt aktiva vingården i Napa Valley. 

Förbudstiden klarade man genom att få ett regeringstillstånd att sÙ�lja vin till kyrkan. 

–Gud bevare katolikerna, säger Tim Stel, innan han för oss vidare in i de stengrottor där långa rader av ekfat löper längs väggarna, fram till en liten vinkällare.

– Det äldsta vinet ni kommer att se i Napa finns i det här rummet. Det är från 1939. Och det yngsta här inne är från 1949. Lite kuriosa är att en scen från filmen En vandring bland molnen från 1995, där Keanu Reeves och Anthony Quinn dricker brandy, utspelar sig här.

En av de första filminspelningarna i Napa skedde också på Beringer; det romantiska dramat Din nästas hustru från 1940, med Carole Lombard. Kaliforniens vindistriktskultur skildrades alltså på vita duken långt innan filmen Sideways gjorde att alla ville dricka Pinot Noir, 2004.

Något vi märker under vår helg i Napa Valley, är att den bild som ges av vinmakare i populärkulturen bekräftas av de vi möter. Förvisso besöker vi gårdar där alla vill tala gott om sig själva. Men den på tv och film ofta förmedlade passionen för hantverket, är transparent och tydlig. Eller blir vi halvt lurade? Tim Stel tror inte det. 

– Om du talar med en genomsnittlig vinmakare, vare sig det är över en öl eller under en intervju, så märker du att de älskar de att prata om vin. Och det är för att de älskar det de gör. De har oftast en passion för vin. Så det är sant. De lever drömmen, i mångt och mycket. Och den tävlan som finns mellan oss här i dalen är mestadels vänskaplig. Alla känner alla.

Bilden av den muntre vinmakaren stämmer i allra högsta grad in på Glenn Hugo på Vintage Wine Estates, sista anhalt på vår helgexkursion i Napa. Trots att Vintage Wine Estates ligger i Napa Valleys vindistriktsgranne Sonoma Valley – som är snäppet mindre turistigt – får de sätta Napa på sina etiketter. Det handlar inte om var vinet görs, menar han.

– Det är baserat på var druvorna är ifrån, och de flesta druvor vi använder är från Napa. 

Glenn Hugo tar emot oss i det stora lagerutrymme där Vintage Wine Estates gör vin åt bland andra Girard Winery. Han är ännu en till synes välmÙ�ende kalifornisk vinevangelist, som rör sig bland de hundratals trätunnorna med påtaglig, nästan barnslig förtjusning. Han stannar till titt som tätt, pekar på aggregat, berättar anekdoter, låter oss känna och lukta.  

– Det här är en hybridtunna. Varannan planka är fransk och varannan ungersk, och locken på båda sidor är amerikansk ek. Så tunnan förenar alltså tre olika typer av träd, från tre olika länder, som alla tillför vinet olika karakteristik, med sin egen rätt. Rätt fantastiskt, eller hur?

Eldprovet under vår inblick i Napas vinuniversum blir att hälla upp en 2013 Girard Napa Valley Old Vine Zinfandel direkt från fatet, med en “vintjuv”, vilket visar sig vara en enorm pipett. Jag doppar den, lyfter upp, täcker över vakuumet, och häller i glaset. Glenn ler nöjt.

– Så, nu är du halvvägs till att vara vinmakare.

---

Text: Erik Augustin Palm • 2016-09-15
Restips • USA • Kalifornien • Reportage