En rödblårandig fiskebåt puttrar igång i hamnen. Några farbröder ­skrattar kluckande över en kaffe och ­frukostcigarett. I övrigt är det mest katterna som verkar vakna denna novembermorgon i Agios Nikolaos, en grekisk fiskeby på knappt femhundra invånare. Lugnet bryts av en mansröst som ropar ut genom fönstret på en vit plåtbil. 

– Det är Bobby, berättar servitören. Fiskbilen, lägger hon till när hon ser våra frågande miner. Han åker längs med kusten och säljer färsk fisk i byarna.

Guide: Manihalvön är lugn och ostörd

Bobby har stannat vid farbröderna längre bort för att småprata genom den nedvevade bilrutan.

– Alla känner alla här.

Agios Nikolaos ligger i den grekiska prefekturen Messenien på Manihalvön. Ett område som till största delen täcks av bergsmassivet Taygetos. Den otillgängliga terrängen har gjort att man länge endast kunde nå kustens byar via havet. Först på 1970-talet fick området ett ordentligt vägnät, och än idag lyser massturismen och hotellkedjorna med sin frånvaro.

Emå båtar ligger förtöjda mot en betongkaj. Små hus i bakgrunden.
Den lilla fiskebyn Agios Nikolaos är en bra bas för den som vill ta det lugnt och samtidigt upptäcka Manihalvön. Foto: Sofia Zetterqvist

Anledningen till att vi ens hittat hit är tack vare tips från det svenska paret Johan Green och Annica Alvenäng. De har åkt till Agios Nikolaos minst en gång varje år i tio års tid. 

– Det är litet, avslappnat och med lagom mycket folk. Och så finns det många bra vandringar i området, säger Johan.

Läs mer: Peloponnesos bästa guldkorn omkring Kalamata 

Många som hittar till Manihalvön är just vandrare. I vägarnas frånvaro har åsnestigar utvecklats, och idag bjuder de på fina vandringsleder. 

– Det är en bra blandning av vandringar i olika svårighetsgrader, både längs havet och upp i bergen, säger Annica och fortsätter:

– Men sedan är det förstås människorna som gör det. Folk är alltid vänliga och tillmötesgående, det har vi upplevt från första dagen. 

3 stränder på Manihalvön

Pantazi

Har allt man kan begära av grekisk strand: vacker inramning av bergen, barnvänlig sand, taverna som är öppen året runt och några solstolar att låna.

Stoupas huvudstrand

En barnvänlig sandstrand med möjlighet att hyra kajak, paddelbåt och SUP.  Många kaféer och restauranger på strandpromenaden. Missa inte intilliggande stranden Kalogria med beachvolleybollnät och dykcenter.

Foneas

En badvik med mjuka småstenar, grottformationer och otroligt klart vatten. Populär bland snorklare, med liten taverna på sommaren.

En översiktsbild över strand och blått vatten, träd omgärdar stranden.
Solen strålar över Foneas där vattnet är klarare än man tror är möjligt. Foto: Sofia Zetterqvist

Kustleden från Agios Nikolaos till grannbyn Stoupa är lättvandrad och slingrar sig vackert längs havet. Granatäpplen, citroner och taggiga kaktusar varvas med olivträd – och en doft av mynta för den som kliver för långt ut i det torra gräset.

Quiz: Vad kan du egentligen om grekisk mat och dryck?

Stoupa är Manihalvöns största turistort med en barnvänlig stadsstrand och tillhörande strandpromenad med restauranger och barer. Till Stoupa åker grekerna själva på semester, och det var även här som författaren Nikos Kazantzakis fick inspirationen till romanen Spela för mig, Zorba, som också blev en filmsuccé på 1960-talet. 

På stadens andra strand, Kalogria, dansade verklighetens Zorba i vattenbrynet. Vi tar en cappuccino på den lummiga innergården hos Patriko Pub-cafe med utsikt över badet. I början av november är stranden i princip helt tom – och havet ljuvligt ljummet!

En tom strand vid turkost hav, hus och berg i bakgrunden. Blå himmel.
Stranden i Stoupa är full med turister på sommaren, men under lågsäsong har du den nästan för dig själv. Foto: Sofia Zetterqvist

Förutom stranden i Stoupa rymmer kusten flera badvikar och stränder. Pantazi i utkanten av Agios Nikolaos blir min personliga favorit. Den har allt jag önskar av en grekisk strand: klart turkost hav, blånande berg i bakgrunden, ett gäng solstolar med vass-parasoll och en liten taverna i strandkanten där en tzatziki och en kall Alfa-öl kan avnjutas mellan salta bad. 

Det är i början av november och olivskörden har precis dragit igång på Manihalvön. Överallt ligger nät utbredda på marken och högar av hopsamlade olivkvistar. Att vara självförsörjande på olivolja tillhör det normala. Här odlas nämligen, sedan hundratals år, den berömda kalamataoliven. Precis som champagne och parmaskinka så är det en skyddad ursprungsbeteckning vilket innebär att det bara är kalamonoliver från just Messenien som får kallas kalamataoliv. 

Christos och Yiota Koloveas är ekologiska oliv­oljeproducenter. I tre generationer har Christos familj köpt olivträd för att få till en sammanhållen produktion. Idag har de 3 500 olivträd, en del så gamla som 300 år.

– En gång i tiden var oliver som pengar, säger Christos. Sedan har klimatförändringarna orsakat vattenbrist, vilket gör det svårare att överleva.

– Varje år ber vi om regn, säger Yiota.

En man plockar oliver, det ligger filtar på marken.
Oliverna har byggt upp området – men det blir allt svårare att leva på dem när klimatförändringarna gör odlingen mer oförutsägbar. Foto: Sofia Zetterqvist

Men i år är ett bra olivår och paret har samlat släkten för att skörda. Det är under skördens första dagar som den allra finaste och mest smakrika olivoljan blir till, Agoureleo. Vi köper en flaska och sparar till mörka vinterdagar hemma. 

En av dagarna beger vi oss upp i bergen. Svindlande hårnålskurvor tar oss genom ett bördigt landskap med olivodlingar och spänstiga cypresser, inte helt olikt Toscana.

Vi strosar genom bergsbyn Plátsas charmiga gränder. Tar en kaffe på byns torg där farbrödernas permobiler varvas med pickuper. Äter lunch i skuggan på Platanos i Kastania. Och insuper den krispiga bergs­luften i Eksochori. Utsikten över kusten från vägen är storslagen. 

Lite senare, när solen sänker sig över Agios Niko­laos, börjar folk sedvanligt samlas på den färgglada baren Niriides. Farbrödernas kaffe har bytts ut mot öl. Från baren har vi första parkett till solnedgången med bord precis intill strandkanten. Här är vi oväntat ensamma, de flesta väljer istället borden nära baren. Där tycks pågå ett ständigt samtal. 

”Samma som sist?” undrar bartendern trots att det bara är andra gången vi är där. Visst är det något exotiskt över att vara stammis på semestern?