På kamelrygg i Sahara

Vi såg Egyptens mest berömda sevärdhet, Gizas pyramider till slut – på avstånd, från Hosni Muhammeds tak. Sfinxen såg vi aldrig. Men det gjorde inget, för vi fick se den svarta arabhingsten Shamsi, och höra en saga som hämtad ur Tusen och en natt.

Men dagen börjar vid Sakkara, ungefär tre mil söder om Kairo. Det blåser något bedrövligt och i horisonten tornar mörka moln upp sig. Små stickiga sandkorn följer med vinden upp i ögonen och ansiktet. Zosers pyramid sträcker sig majestätiskt upp mot himlen. Och vi är inte ensamma.

I guidegrupperna som vandrar omkring på området pratas engelska, japanska, tyska och franska. Tusentals turister reser hit varje år.

Egypten är välsignat med så många historiska lämningar att det skulle krävas månader för att besöka dem alla. Pyramiderna vid Giza är de mest berömda. Men faktum är att det fullkomligen dräller av pyramider runt Kairo. 97 stycken – alla inom 70 kilometers radie.

ATT BÖRJA I SAKKARA ÄR LOGISKT. Den stora trappstegspyramiden här brukar betecknas som en av de allra första pyramiderna. När den byggdes var den Egyptens högsta byggnad, 60 meter hög. Farao Zoser ville ha en trappa upp till himlen, till de gudar han skulle ansluta sig till i livet efter detta. Pyramiden ligger på ett stort område, med ett kapell där faraons odödliga själ dyrkades, och rester av byggnader som skulle symbolisera den stad som Zoser skulle kunna styra över i livet efter detta.
Storhetsvansinne är bara förnamnet.

Nästa pyramidområde, Abu Sir, ligger bara ett stenkast bort. Men när vi kommer fram visar det sig att hela området är stängt. Grindvakten Ibrahim säger att det är förbjudet att gå in på området just nu, eftersom restaurering pågår. Men han kan ju förstås visa oss lite grann, om vi lovar att gå försiktigt. Vi kliver förbi avspärrningen, och traskar upp på kullen, och in mellan stenblocken. Snabbt märker vi att Ibrahim är en van guide. Han har uppenbarligen gjort detta förr, och hoppas definitivt på baksheesh, lite dricks, som tack.

PÅ HÅLL NÄRMAR SIG en kamelkaravan. Eller kameler och kameler förresten, de är ju egentligen dromedarer. Under de ihopknåpade hårda sadlarna har de bara en puckel. Men varför skulle vi envisas, när alla kallar dem kameler.

Kamelerna heter Moses, Eld och Pepsi Cola, och de ser ganska snälla ut. Mungiporna pekar uppåt i glada grimaser. Dessa ska ta oss från Abu Sir till Giza, en nätt liten ritt på tre timmar.

Kamelskötaren Muhammed Fouad bär röd sportjacka, mössa mot blåsten, och har pli på Pepsi Cola. Med vant grepp får han honom att lägga sig ned. Omar Fattheya håller koll på Eld och Moses med samma vana. Jag kravlar mig upp på Eld, och virar min packning runt sadelknappen. Färden börjar i maklig takt med vägen till höger om oss, och oändliga Sahara till vänster. Kamelernas långa rundade halsar vajar, de stora trampdynorna parerar den torra sanden. De långa knotiga benen rör sig i sakta mak.
Men särskilt avslappnande är det inte. Man får spänna hela kroppen för att inte halka av.

VI RIDER I EN VID BÅGE ut i öknen och förlorar snart vägen och husområdet ur sikte. Det är vi och sanddynerna, och ovanför oss en molntung himmel. Inser snart att öken kan se ut på flera sätt. Den kan vara stenig, eller slät. Den kan skifta åt tegelrött, men här är den snarare gulgrå.

Det bär snart av i passgång. Balansen blir bättre och allt går fint. Fram till dess att Moses surnar till och nyper Pepsi Cola i baken.

Gizas välkända trekantiga siluetter närmar sig, och efter tre timmars färd rider vi in i gränderna bakom pyramiderna. Här ligger kamel- och arabstallar med namn som ak Stables, och Desert Storm Stables. Gränderna tillhör djuren och deras ägare, kreatur och människor delar värme och vardag.

En liten pojke, inte mer än nio–tio år, lastar sin lilla rökgrå åsna med sand. Han tar ett vigt skutt upp på åsne-ryggen och travar iväg. Efter några svängar till når vi så entrén till Gizapyramiderna. Men väl där visar det sig att den just har stängt.

DÄRFÖR HAMNAR VI på Hosni Muhammed Khatebs tak. Det är han som äger kamelerna, och de lägger sig ned och släpper av oss precis utanför hans höga smala betonghus.
Hosni är stolt över sin nyinredda takterass. Han har satt upp säckväv som tak och väggar, brett ut mattor över golvet, satt upp lampor i rotting, och placerat ut mönstrade sittkuddar på lämpliga platser.

Vi slår oss ned i strumplästen vid ett av de låga borden och serveras sötat blommigt hibiskuste i glas på metallbricka. Värmen sprider sig i bröstet.
Ryggmusklerna värker efter ridturen. Vi anar att det blir än värre dagen efter, men vet ännu inte att det kommer att ta fyra dagar innan träningsvärken släpper.
Snart kommer pizzan, “real egyptian pizza”, förklarar Hosni. “Med kamelkött”, tillägger han. Fast först efter att vi har ätit upp.

Natten kommer hastigt i Kairo. Medan stjärnorna tänds på den svarta ökenhimlen berättar Hosni om sin uppväxt i Giza Village. Om hur hela familjen delade på ett rum, och bodde vägg i vägg med de två hästar som familjen ägde. Om hur fadern lÙ?rde honom rida vid sex års ålder.

Han berättar att han nu har 220 arabhästar ihop med sin bror. Det stora stallet ligger i närheten av Abu Sir, och nu exporterar han hästar över hela världen. De smäckra hästarna är eftertraktade i USA och Tyskland och Hosni Muhammed Khateb får besök långväga ifrån.

DET ÄR EN BRA HISTORIA. Om allt är sant vet man inte så noga. Det spelar mindre roll och vi låter oss bli omsvepta av mystik och rymd. Guldfärgad sand, klapprande hovar och en svart stjärnhimmel med fler stjärnor än vi någonsin sett förr.

– Att rida på en arabhäst är som att köra bmw, säger Hosni, och hans ögon lyser.
Han pratar om den explosiva styrkan i arabhästarnas kroppar, deras envisa styrka, men mjuka följsamhet och mungipor. Deras styrka, skönhet och temperament.
– Kom kom!

Han för oss nedför trappen till boxarna. När vi tänder den skarpa stallampan tittar hästarna fram. En efter en lyfter de sina sammetsmjuka mular, blåser genom mjuka näsborrar, spetsar öronen, nafsar mjukt i en framsträckt hand.
Nu, säger Hosni Muhammed Khateb, vill han visa oss den allra vackraste av hästarna. Han heter Shamsi, arabiska för sol. En skötare går för att hämta honom.

Vi får vänta länge på hans entré. Kvällens stjärna har ingen brådska, och förväntan stiger.
Plötsligt klapprar han in. Och han är sannerligen vacker. Muskulös, glänsande i pälsen, lÙ?ngt smalt ansikte, vidgade näsborrar, hög svansföring. Shamsi rider man inte på hur som helst. Den vackraste hingsten är till för att beskådas. Och för att betäcka ston förstås.

Öknens torra nattkyla börjar kännas. Vi smuttar på kvällens tredje kopp te. Inser plötsligt att vi ju faktiskt ser Gizapyramiderna genom ett fönster från takterassen. Fasaderna lyses upp av grönt, lila, blått ljus. En röst ekar på engelska från högtalarna. Den känns behagligt avlägsen, här från Hosnis tak.

Guide: Rida kamel i Kairos öken

Vid Gizapyramiderna står ofta dromedar- och åsneförare som vill att du ska ta en kort ridtur på just deras djur. De är ofta mycket påstridiga och många turister har känt sig lurade då de fått betala höga summor för en kort tur. På senare år har myndigheterna försökt hålla borta kamelförarna från pyramidområdet. Ett nästan två mil långt stängsel har byggts runt pyramiderna – också för att förhindra folk att klättra längs pyramidväggarna på nätterna, något som förstås är helt förbjudet.

Att rida i öknen är en fantastisk upplevelse – om djuren är välskötta och utrustningen bra. Boka därför hos något av de seriösa stallen. En del har både dromedarer och hästar till uthyrning. Om du får en häst som inte ser ut att må bra, säg ifrån. Fråga efter en annan.

En timmes hästhyra kostar 45–60 kr. En timme på en dromedar/kamel 35–45 kr.
Dessa stall är, enligt rekommendationer, att lita på:
AA Stables, tel  +20 (0)12-373 18 03 eller +20 (0)2-385 05 31. MG Stables är svårare att nå på telefon, men ligger även det i närheten av pyramiderna. Fråga på plats.
KB Stables (Hosni Mohammed Khateb) nås på +20 (0)10-493 97 65.

---

Text: Angelica Zander • 2009-03-06
Egypten • Restips • Kairo