Just när törsten slagit till och resans första Guinness inte ligger långt borta – då dyker den upp: skylten med texten ”SLOW! Funeral”. Vi bromsar pliktskyldigt in cyklarna, precis före bron över Achillsundet. Ändå tycks vi fortfarande inte riktigt ha tagit in budskapet. För när vi ser en ström av människor som glatt pratande och skrattande är på väg till en lokal nere vid vattnet tar vi genast rygg på dem.
– Det där måste vara vår pub, säger fotografen Pernilla, innan vi inser att vi i själva verket är på väg till … en begravning?
Egentligen borde det inte vara särskilt förvånande att just irländarna vill ta farväl till jordelivet med en rejäl fest. Men att råka våldgästa en begravning känns ändå som en lite väl magstark start på vår resa. Så vi styr generat om cyklarna till puben på andra sidan gatan. En halv pint Guinness sköljer effektivt bort dum-turist-skammen tillsammans med salt and vinegar-chips, bara för att landa ordentligt i vår första roadtrip-dag längs Wild Atlantic Way.
Wild Atlantic Way är vad man sedan tio år kallar rutten som följer längs hela Irlands natursköna västkust, från Kinsale i Cork till Inishowen-halvön i Donegal. En minst sagt kurvig sträcka som sammanlagt mäter 250 mil. Men att försöka sig på hela sträckan och samtidigt hinna göra något längs vägen skulle ta sin lilla tid – så vi har spanat in en specifik liten bit uppe i norr, där det inte råder brist på aktiviteter för sittfläsket när bilen får vila. Och vi har alltså börjat i County Mayo, med en cykeltur från Mulranny till Achillsundet.
Inne på puben är det uppsluppet, familjärt, irländskt. Alla generationer på plats och sport på tv. Det enda som saknas är den omtalade irländska live-musiken, men den håller väl till på andra sidan gatan. Där livet firas och döden skålas.
Nästa morgon är det dags att sitta upp i sadeln igen. Men idag behöver jag en stege för att ta mig upp och grensla den. Big Mick, som hästen heter, är nämligen gigantisk.
– Han är 50 procent Irish draught, säger Helena Kelly, vars familj driver Carrowholly Stables, strax utanför staden Westport.
Big Mick består alltså till hälften av Irlands svar på den brittiska Shire-hästen, som räknas som världens största hästras. Vad den andra hälften är vet jag inte, men någon annan med väldigt långa ben har helt klart varit inblandad i den genetiska mixen.
Snabbt står det i alla fall klart att Big Mick är en gentle giant. När vi rider ut i Clew Bay har tidvattnet börjat komma in och jag tackar Big Micks långa, trygga ben för att jag håller mig torrskodd.
Nu har vi staden Westport i ryggen och alla öarna framför oss och omkring oss. Det här är de gamla hemmavattnen för piratdrottningen Grace O’Malley, eller Gráinne Mhaol. 500 år senare lever hennes minne vidare genom åtskilliga pubar, kaféer, och annat som passar att få namn efter en piratdrottning.
Hästarna plaskar i vattnet, och omkring oss sticker öarna upp med namn som Inishraher, Clynish, och – rakt framför oss – Dorinish. Det är inte vilken ö som helst.
– Det var John Lennons ö, berättar guiden Alex Denney.
Året var 1967 när den dåvarande Beatles-medlemmen gjorde slag i saken och köpte sig en egen ö. Irlands vilda västkust var drömmen för en kändis som ville kunna dra sig undan. När han fick en rundtur av en lokal båtbyggare visste denne inte ens vem den långhårige britten var.
Snart kom fler långhåriga män och kvinnor till Dorinish. Under 1970-talet fungerade ön som ett hippie-kollektiv, på uppmuntran av Lennon som aldrig var bofast här. Däremot ska han ha närt en dröm om att leva på ön när han blev äldre. Så blev det aldrig, och efter hans död 1980 sålde änkan Yoko Ono ön och skänkte pengarna till ett irländskt barnhem.
Idag tjänar ön som betesmark för boskap – som då och då får sällskap av ett och annat Beatles-fan.
Några timmar senare har vi hunnit både galoppera i vattenbrynet, luncha i Newport – och tagit oss längre norrut, till Wild Nephin National Park, för lite vandring. När eftermiddagen börjar bli kväll träffar vi Neil Hegarty och Imor Hartnett från Dublin, som slagit läger i en raststuga. De har packat sina cykelväskor med allt de behöver för en helg i nationalparken – inklusive varsin hurlingklubba och en boll. Hurling är en av de irländska nationalsporterna och spelas på samma planer och med samma mål som gaelisk fotboll.
Jag vill prova.
– Okej, häng med då, säger Imor och visar hur jag ska studsa upp bollen med klubban.
Tydligen får man också tacklas, så länge en fot är i marken. Jag låter bli att prova det.
Vi har nämligen tänkt klämma in ytterligare en grej ikväll. Vi vill till Achill Island, helst innan dagens sista lilla eftersläpsljus drunknat i horisonten.
Ändå väljer vi en omväg. Det är väl ändå det som är charmen med roadtrip – att göra spontana vägval som i bästa fall blir ett lyckokast. Nu råkar också kustvägen till Achill Island vara den som är märkt som Wild Atlantic Way, så det är väl egentligen det enda rimliga att vi tar den istället för snabbaste vägen.
Det är då det händer. Just när vi kör långsamt uppe på höjd och betraktar den fantastiska utsikten över havet, precis där vägen slingrar sig fram ovanför en vit skärva till sandstrand.
Fotografen Pernilla ser dem först.
– Delfiner!
Ja, eller tumlare kanske. Deras blanka ryggar bryter vattenytan i synkron perfektion. Vi räknar till fyra av dem, och kastar oss ur bilen för att springa ner till stranden. Som tur är riskerar vi inte att bli påkörda på kuppen eftersom vi är helt ensamma med härligheten. Med delfinerna, det stålgrå havet, den persikofärgade horisonten, den lilla sandstranden och de buckliga vackra stenformationerna som vi klättrar upp på för att fortsätta spana.
Snart är de borta, våra vackra vänner. Men deras exklusiva show gör att det känns helt okej att Achill Island badar i mörker när vi väl är framme. Vi kör runt en stund, men ser inte mycket. Landar istället på den söta lilla puben Lynott, en stenlagd stuga där torvbrasan brinner i ett hörn, och tre stammisar hänger med servitrisen. De är lagom imponerade av vår delfinhistoria, och pratar hellre om sägnerna om Achill-monstret. Vi lovar att hålla utkik efter det mytomspunna amfibiska ”djuret” när vi kör över bron till fastlandet. Imorgon bär det av norrut, till Sligo.
Aisling Kelly Hunter håller upp vad som ser ut som en skrovlig sten framför oss. Inte helt olikt ett av fotografierna jag googlat fram på Achill-monstret, faktiskt, fast i betydligt mindre storlek.
– Nu ska ni få smaka på världens bästa ostron, säger hon och lirkar in ostronkniven för att bända upp skalet.
Staden Sligo har aldrig kunnat tävla med exempelvis Galway när det gäller pittoreskt myspys och attraherar kanske inte de stora massorna. Men området i stort ruvar på många fina tillgångar i form av berg, hav och tillhörande aktiviteter. Och även stadens matscen har fått ett uppsving på senare år, vilket vi märker när vi avverkat några av restaurangerna längs Sligo Food Trail. Vi har smakat oss igenom förrätter och efterrätter, stoppat i oss sidfläsk från den lokala slaktaren, rökt lax från Donegal och en hel del annat – som vi sköljt ner med det lokala bryggeriets IPA.
Men det är klart att det finns plats för världens bästa ostron. Både i sin traditionellt råa form, i sällskap av heta såser och citron – och i en gratinerad variant, med brödsmulor, örter och vitlök – och med ost och whisky!
– Vi försöker få ostronen att bli lite mer vardagsmat. Allt har tidigare skeppats ut för export, folk här har inte lärt sig att äta ostron, säger Aisling, som äger och driver WB’s Coffee House, som också inrymmer Sligo Oyster Experience.
Nästa morgon beger vi oss till närliggande surf-byn Strandhill, men gör ett stopp precis innan vi är framme vid stranden. För nu vill vi veta var ostronen kommer ifrån.
Aislings man, Glenn Hunter, vadar ut i sina gula galonhängselbyxor. Solens strålar får vattenytan att gnistra i den lilla viken som ligger inbäddad mellan två små berg – Bullben och Knocknarea. De bidrar med att läcka ut mineraler, som är en av flera orsaker till att ostronen trivs så bra.
– Atlanten är perfekt, inte för kall, inte för varm, och det finns gott om näring. Floderna som rinner ut här drar med sig mineraler. Det är bra förutsättningar för att få mycket kött i ostronen.
Han öppnar några ostron ur en nätkasse för att kolla kvaliteten. De är stora, riktigt stora, med mycket kött. Han skakar om en nätkasse och knackar bort snäckskal på utsidan från några av de oöppnade ostronen. Allt för att de ska växa till sig ytterligare. Ju tunnare skal, desto mer kött inuti, och det är så marknaden vill ha det förstås. 300 ton av skörden exporteras varje år, och ungefär sju miljoner ostron är ständigt under odling, på något stadium.
– Det tar tre–fyra år för dem att mogna, säger Glenn och skakar om ännu en kasse som ligger och gror i viken, i väntan på att någon gång i framtiden lassas upp på isfyllda fat, kanske i New York eller Paris.
Strandhill har verkligen allt som anstår en surfby: sanddyner, ett glasskafé, en restaurang som heter Stoked, några surfskolor och – såklart – vågor.
Surfguiden Alvaro tar sig an oss och märker ut vårt område med två flaggor på stranden. Det är tur att han gör det, annars hade vi snart följt med strömmen och hamnat längre och längre bort. Det är nämligen lätt att tappa både tid och rum när man har med en surfbräda att göra. De slukar en, ofta med hull och
hår, och översvepande vågor. Och man vill ju inte ge upp.
Alvaro ser exakt vilka fel vi gör, och faktiskt även framstegen. Jag är glad när jag står upp i några sekunder, och bryter mot alla regler genom att jubla för mig själv och mina enorma framgångar.
– Nej, inte fira, rättar Alvaro. Då tappar du fokus.
När det är dags att motvilligt runda av det sporadiskt framgångsrika tumlandet i de lagom stora vågorna väntar det som alla pratat så varmt om sedan vi kom hit: tångbadet inne på Voya Seaweed Baths.
Det ska sägas att jag hade haft en lite annan vision för mitt inre. Jag hade kanske föreställt mig att ha utsikt över havet, byggnaden ligger trots allt på strandpromenaden, och eventuellt hade jag adderat lite spa-mässig valsång i fantasiversionen. Kryddat med en spa-terapeut som skulle massera mina axlar medan jag sjönk ner i den välgörande ångande havssalladen.
Den verkliga versionen ger oss – ett badrum. Med två badkar. Inget fönster. Absolut ingen spa-terapeut som slänger in en massage av bara farten. Istället får vi fylla våra egna badkar med det saltvatten som finns i kranarna. I botten av karen ligger redan alger och tång och bara väntar på att få göra påstådda underverk med både kropp och själ.
Det är lite absurt. Men – inser jag efter en stund – också skönt för kroppar som mörbultats av både ridning, vandring och surf. Vi sjunker ner i värmen och tar in utsikten av våra egna fötter som pyntats med blåstång. Vår mest havsnära dag längs Wild Atlantic Way fullkomligen sveper in oss i en saltdoftande varm filt och får oss att domna bort för en stund.
Nästa dag, vår sista, vet vi inte riktigt vad vi ska ta oss för innan vi måste lämna den vilda västkusten och vända tillbaka till Dublin. Vi har fått oss en munsbit av irländsk gästfrihet och hunnit höra mer pubförlagd livemusik på bara några dagar än vi gjort på en livstid i Sverige. Vi har kärat ner oss i naturen, den vilda, som pendlar mellan hav, berg och stränder. Men har vi sett några riktigt vertikala irländska klippor störta ner i havet? Nope.
Alltså beger vi oss ytterligare en bit norrut och lämnar County Sligo för County Donegal. De flesta har hört talas om Cliffs of Moher, som ligger längre söderut, i County Clare. Men Slieve League, som ligger drygt 30 mil norr om Irlands mest välbesökta havsklippor, är tre gånger så höga. Och visst är de häftiga. Det är bara det att de är täckta av dimma.
– Det är ju ändå lite snyggt. Det blir liksom mer dramatiskt, säger jag, i ett försök att släta över det lilla klippdebaclet.
Och då lättar den. För några sekunder är det vi och klipporna. Och de vilda vågorna som slår in mot berget.
Tillhörande guide
Resa till Irland
För att ta sig till västra Irland behöver man oftast först ta sig till Dublin. SAS och Ryanair flyger direkt till Dublin från Stockholm och Köpenhamn. Från Köpenhamn flyger även Norwegian direkt. Men det går också färjor – från några hamnar i Storbritannien och Frankrike kör Stena Line till Dublin, Cork och Rosslare. Det går också en färjelinje till Belfast i Nordirland från England och Skottland.
Resa runt
Hyrbil kan hyras på flygplatsen i Dublin, där många av de stora firmorna finns. Att köra från flygplatsen i Dublin till Newport på västkusten tar drygt 3 timmar. Till Sligo cirka 2,5 timmar. Om du avslutar uppe i Sligo eller Donegal kan det hända att gps:en visar att snabbaste vägen tillbaka till Dublin går via Nordirland. Det tillåter vanligtvis inte hyrbilsfirman, eftersom du då hamnar i ett annat land (Storbritannien), där försäkringarna inte längre gäller.
Boende
Mulranny Park Hotel, Mulranny: Pampigt hotell med bra restaurang (inklusive livemusik) och utsikt mot Clew Bay. mulrannyparkhotel.ie
The Glass Hotel, Sligo: Bra och centralt beläget hotell intill ån i Sligo, med krypavstånd till alla pubar. theglasshouse.ie
The Driftwood, Rosses Point: Mysigt och smakfullt designat hotell i natursköna och strandnära Rosses Point, utanför Sligo. thedriftwood.ie
Äta och dricka
Lynott’s Pub, Achill island: Hemtrevligt, gammaldags och med en inpyrd lukt av brinnande torv från öppna spisen. Lynott’s är en väldigt liten pub med ett stort hjärta. Belägen i Cashel på Achill Island.
Stoked, Strandhill: Surfigaste och bästa restaurangen du hittar i surfbyn Strandhill. Trevlig atmosfär, bra mat och goda drinkar.
stokedstrandhill.ie
Hooked, Sligo: Här serveras riktigt god mat från lokala producenter i uppsluppen miljö – mitt i Sligo. hookedsligo.ie
Lillie’s Cocktail Bar, Sligo: Oerhört mysig och retroinspirerad bar som ofta bjuder på livemusik, bland inredningsdetaljer som tar dig tillbaka till 1970-talet.
lilliescocktailbarsligo.ie
3 schysta kaféer
Kelly’s Kitchen, Newport: Vill du starta dagen med en ”full Irish” eller bara få en stunds återhämtning och en fika mellan aktiviteterna så är det här ett bra ställe. Genuint, småstadstrevligt, enkelt och gott.
kellyskitchen.ie
Shells Cafe, Strandhill: Beläget på strandpromenaden i surfbyn Strandhill har detta ställe precis allt som passar in vid en strand: servering både ute och inne, bra kaffe och frukosterbjudanden ända fram till lunch – och dessutom en alldeles bedårande liten butik med coola accessoarer man inte visste att man behövde.
shellscafe.com
Foam, Bundoran: Behöver du ett kaffestopp på väg från Sligo upp till Donegal – då är Foam i surfstaden Bundoran rätt ställe. Bra kaffe, goda tillbehör, diverse t-shirts, muggar, tavlor och gud vet vad – och allt med en surfvibe trots att kaféet inte ligger direkt vid stranden, utan på genomfartsleden i stan.
3 aktiviteter längs vägen
Rida vid Clew Bay, Westport
Irland är ett riktigt hästland, och det finns ett stort antal stall med guidade ridturer. Vid Clew Bay, inte långt från Westport i County Mayo, ligger Carrowholly Stables. Här rider du på stränderna – och i havet! I skärgården där John Lennon en gång ägde en ö.
carrowholly-stables.com
Surfa i Strandhill, Sligo
Mysiga surfbyn Strandhill strax utanför Sligo är väl värd ett besök. Sommartid är det en turist-hotspot, men i liten skala. Här finns bra nybörjarvågor och flera surfskolor, bland annat Strandhill Surf School, som erbjuder lektioner på alla nivåer.
strandhillsurfschool.com
Imponerande vallhundar, Sligo
Fåren kommer du att se, överallt. Men hur gör man för att samla ihop dem när det behövs? Svaret får du på Atlantic Sheepdogs, där skicklige Martin Feeney visar och förklarar hur han jobbar med sina duktiga border collies.
atlanticsheepdogs.ie
