Annons
Annons
Kulturcentret RAW är såväl hardcorepunkarnas som de chica fotomodellernas favorit.

Kulturcentret RAW är såväl hardcorepunkarnas som de chica fotomodellernas favorit.

Krönika

Bowies Berlin består

Berlins borgmästare insåg att loppet var kört när det gällde att locka till sig storfinansen. Istället valde han att locka hit miljömuppar och kulturknuttar, sådan som jag, med sloganen Berlin är fattigt men sexigt. Och han lyckades. Jag åkte tillbaka!

Text: Per J Andersson • 2016-08-17 Uppdaterad 2021-09-15

Bowies Berlin består
Per på strövtåg i Kreuzberg i ett Berlin som han känner igen från 1982.

Berlin hade en stark dragningskraft på mig i början av åttiotalet. Inte så konstigt. Stan var en avantgardistisk ö i ett annars konservativt hav. Här hade David Bowie, Iggy Pop och Brian Eno inspirerats till stordåd. Här fanns en spännande punk- och konstscen, upproriska husockupanter och dygnetruntöppna barer. Här fanns mångkulturella egenheter som döner kebab och currywurst. Här fanns kalla krigets alla spioner och hemliga agenter – och längs den taggtrådsprydda muren som serpentinade sig genom den sönderbombade stan patrullerade soldater med skarpladdade vapen. Wow!

Året då jag fyllde tjugo var jag i Berlin två gånger. Jag åkte tunnelbanelinje U8 som sakta gled förbi de halvt nersläckta spökstationerna under diktaturens Östberlin, såg lokala rockband i rökiga källare i Schöneberg – och tyckte att det kändes som jag befann mig i en James Bond-film där den adrenalinhöjande filmmusiken bytts ut mot de esoteriska melodierna från Bowies Low-platta.

Pulsen höjdes ett snäpp till under dagsbesöket i Östberlin, där jag träffade östtyska killar i min ålder och blev förföljd av en Trabant som enligt mina nya östtyska vänner innehöll två agenter från underrättelsetjänsten. Jag har för mig att den blygrå dimman låg tät medan jag småsprang med Stasi hälarna, men det kan vara en efterhandskonstruktion.

I somras, 34 år senare, var jag tillbaka i Berlin. Trots att spionerna flyttat in i montrar på ett trist och dyrt museum vid Potsdamer Platz och trots att muren rivits för att säljas i småbitar i souveniraffärer på Unter den Linden kryllar stan fortfarande av pretentiösa Bowie-wannabees som vill sticka ut, kopior av mitt tjugoåriga jag.

Visst är Berlin lagat och uppsnofsat, och flera av hålen har fyllts igen med fula skrythus ritade av prestigearkitekter, men fortfarande vimlar det av klottrade tegelväggar, alternativa kulturhus, turkisk snabbmat och unga vuxna med något rovgirigt i blicken, som drar genom stan med en brun ölflaska i ena handen och mobilen med Google maps i den andra i jakt på något unikt.

Berlin må vara Tysklands huvudstad, men landets egentliga politiska och ekonomiska centrum finns någon annanstans. Berlin är fortfarande en underbefolkad storstad som ännu inte hämtat sig efter andra världskrigets bombmattor – ett undantagstillstånd och en fristad för alla konstnärer, musiker och författare som inte har råd att hänga i Paris och förstått att Brexit-London blivit för inskränkt.

Berlins borgmästare Klaus Wowereit insåg för några år sedan att loppet var kört när det gällde att locka till sig storfinansen. Istället valde han att locka hit miljömuppar och kulturknuttar, sådan som jag blev, med sloganen Berlin ist arm, aber sexy (Berlin är fattigt men sexigt). Och han lyckades. Jag åkte tillbaka!

Berlin är de stipendieberoende fattigkonstnärernas sista chans. Även om bostadspriserna skjutit i höjden senaste åren har stan fortfarande kortare lägenhetsköer, lägre hyror och billigare köpelägenheter än andra europeiska storstäder. Ett glas vin på en schyst krog i Prenzlauer Berg kostar inte mer än två euro, det vimlar av Biomarkt (ekologiska snabbköp) och på en klubb i kulturcentret RAW, inrymt i ett graffitibombat industriområde i Friedrichshain, spelar övervintrade amerikanska hardcorepunkare medan kidsen i rucklet bredvid åker skateboard.

Hette jag David Bowie och fortfarande levde skulle jag genast flytta tillbaka.

Pers Berlinfavorit: Trots all ny kultur föll han pladask för antika Clärchens Ballhaus und Spigelesaal på Auguststrasse 24 i Berlin Mitte, som sett likadant ut sedan det slog upp portarna första gången 1913 och som frekventerades av Franz Biberkopf i Alfred Döblins roman Berlin Alexanderplatz (som blev en fantastisk tv-serie i regi av Werner Fassbinder).


Text: Per J Andersson • 2016-08-17
KrönikaTysklandBerlin

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top