• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Rwanda - de dimhöljda bergens gorillor

    För fjorton år sedan var Rwanda platsen för ett av de värsta folkmorden i modern tid. Idag blickar landet mot framtiden, med bergsgorillorna som dragplåster.

    Rwanda - de dimhöljda bergens gorillor
    Rwandas huvudstad Kigali vaknar i gryningen. Från Hotel des Mille Collines frukostservering är utsikten över staden generös. På branta sluttningar klättrar små tegelhus med korrugerade plåttak. Rökpelare stiger mot blå-orange morgonhimmel. Mellan husen skjuter bananpalmer ner rötterna i den roströda jorden.

    På ytan finns det inget som skvallrar om blodet som flutit, om machetehuggen, stympningarna och våldtäkterna som skedde här under 1990-talet och som gjorde Rwanda känt över världen. Under hundra dagar av folkmord miste nästan en miljon människor livet.

    Det går inte att berätta om Rwanda av idag utan att berätta om de där hundra dagarna för fjorton år sedan.
    Bild 775183

    The New Times är trots den tidiga timmen redan vältummad på Hotel des Mille Collines. Förstasidan domineras av nyheter om nyfunna massgravar. Som resenär i Rwanda förstår man tidigt att landets mest sorgliga kapitel i historieboken är långt ifrån avslutat, trots att fred nu råder. Det som började med tysk och belgisk kolonialism kom att sluta i en av de värsta människoslakterna i modern tid.

    När första världskriget tog slut fick Belgien ta över Rwanda efter tyskarna. För att underlätta sitt styre behövde kolonisatörerna allierade rwandier och omformade således Rwandas 18 klaner till i huvudsak två etniciteter. Alla med fler än 10 kor betecknades som tutsi och alla med färre kor blev hutu. Tutsierna fick fördelar gentemot hutubefolkningen och ihop med de belgiska kolonialisatörerna kom de att kuva den fattiga hutubefolkningen.

    När Rwanda blev självständigt 1962 var klyftan mellan de två folkgrupperna avgrundsdjup. Årtionden av förtryck av hutubefolkningen var nu över. Nu var det tutsiernas tur. Den i antal betydligt mindre tutsibefolkningen fick utstå en gradvis allt värre särbehandling. De flyttades till malariafyllda träskområden, nekades jobb, fick utstå rasism och kränkningar av såväl gemene man som medierna.

    Våren 1994 kom den stora urladdningen. Den hutudominerade militären upprättade dödslistor över alla tutsi. Snart var en intensiv jakt på tutsier och moderata hutu igång. Ivrigt påhejade av tutsifientliga radiosändningar gick hutuerna man ur huse för att hjälpa till i slakten. Efter att alla vita hade flugits därifrån lämnade fn och omvärlden Rwanda åt sitt öde. Över 800 000 män, kvinnor och barn mötte sina öden i form av machetes, klubbor och kalasjnikovs.
    Bild 775184

    I Kigali blev Hotel des Mille Collines mer känt som Hotel Rwanda i filmen med samma namn – räddningen för många. Hotellchefen Paul Rusesabagina öppnade hotelldörrarna för tusentals människor som flydde undan rensningen av "tutsikackerlackorna". Hotel des Mille Collines, som då var Kigalis främsta lyxhotell och hade utländska ägare, blev en skyddande oas, som hutuerna aldrig vågade attackera.

    Elaka tungor menar att Paul Rusesabagina, som själv var hutu men gift med en tutsi, bara gjorde sitt jobb – de som hade pengar fick bo på hotellet helt enkelt. Samma tungor säger att omvärlden, tack vare Hollywood, satte glorian på fel huvud. Bill Clinton träffade Paul Rusesabagina under pompa och ståt, men ännu har ingen amerikansk president skakat Paul Kagames hand – Rwandas nuvarande president och den som tågade in med sin tutsidominerade gerillarörelse Rwandan patriotic front och avbröt folkmordet.

    När jag efter min frukost checkar ut från Hotel des Mille Collines slår det mig att det på hotellet inte finns en endaste broschyr, informationstavla eller plakett som berättar om Paul Rusesabagina och händelserna som utspelade sig här för fjorton år sedan.

    Kigali dallrar i ett värmedis då jag lämnar staden bakom mig. Vägen upp mot bergen är bitvis asfalterad och plöjer genom ett vackert böljande landskap av berg, åkrar och gula flodfåror. I en ålderstigen Land Rover färdas jag genom alla nyanser av grönt i Le Pays des Milles Collines, de Tusen kullarnas land. Målet är Virungabergens vulkansluttningar. Där, i gränslandet mellan Rwanda, Kongo och Uganda, lever världens enda bestånd av bergsgorillor, i dagsläget omkring 700 till antalet.

    Pinn- och lerhus gömmer sig här och var i det frodiga landskapet. Träskyltar med texter på kinyarwanda uppmanar befolkningen att återförenas efter folkmordet. Låt det aldrig hända igen, är presidentens och också det rwandiska folkets mantra. Beteckningarna hutu och tutsi finns inte längre. Bittra fiender bor nu grannar igen. Hur paradoxalt det än kan låta så sammanförde folkmordet befolkningen. Årtionden av misstänksamhet, stridigheter och särbehandlingar har upphört. Återföreningen kan på det stora hela inte betecknas som annat än lyckad.
    Bild 775185
    Kaffe, te och turism är fattiga Rwandas framtid. Fortfarande är landets gorillaturism blygsam, men den har ökat kraftigt sedan nationalparksområdet Parc National des Volcans i Virungabergen öppnades igen, några år efter folkmordet. Idag utfärdar nationalparksmyndigheten ungefär 40 besökstillstånd per dag för de fem gorillagrupper som turister får besöka. Varje tillstånd kostar 500 dollar, cirka 3 000 kronor.

    När jag anländer till nationalparkskontoret finns där ett femtontal turister. Gorillaguiderna diskuterar lågmält sinsemellan om de olika gorillafamiljerna som finns i närområdet. Tillsammans med två österrikiska veterinärer, specialiserade på bergsgorillor, och deras kamrater påbörjar vi snart vandringen mot gorillafamiljen Amahoro.

    Efter att ha passerat prydligt plöjda åkerlappar sträcker sig långa, spretiga bamburör mot skyn och bildar en bjärt grön skog. Elefantspår avtecknar sig i leran där vi går. Förutom gorillor och nästan 200 arter av fåglar finns här skogselefanter, kafferbufflar och den utrotningshotade apan Kandts markatta.

    Det var i de här skogarna som gorillaforskaren Dian Fossey mötte sitt öde. Hennes liv blev känt för omvärlden efter storfilmen De dimhöljda bergens gorillor. Hennes död blev aldrig helt klarlagd, men troligtvis blev hon mördad av tjuvjägare. Hennes ande och arbete lever kvar i Rwanda och Virungabergen genom Dian Fossey Gorilla Fund, som arbetar med att skydda och studera gorillorna.

    Efter två timmars vandring sitter skjortan klistrad mot bröst och rygg. Taggar från regnskogens buskar och träd kliar och sticks på händer och ben. Amahorofamiljen som vi ska besöka består av 16 individer. Ledaren för gruppen är den äldsta och största hanen, Ubumwe, en 23 år gammal och 200 kg tung Silverback.

    När vandringen för en stund övergår till brant klättring halkar de övriga i gruppen efter. Det är då det händer. Några knak bland de smala bambustammarna. En svart skugga. Jag och guiden Francis blir stående blickstilla. Adrenalinet ökar på någon mikrosekund med flera hundra procent i kroppen. Femton meter bort sitter plötsligt en gorilla fullt synlig.

    Den korpsvarta pälsen är yvig och ser nästan nyduschad ut. Ingenstans finns ett enda löv, en gnutta lera eller annan smuts. Den tar ingen som helst notis om sina besökare, utan riktar sin koncentration mot något på marken. Skrapar lite, pillar lite, skrapar lite igen. Jag sjunker ner på knä och tar upp kameran. Genom kameralinsen upptäcker jag snart en annan korpsvart boll bland bambuträden. Den reser sig sakta från sittande position. Rör sig mot sin kamrat. Slår den löst i ryggen med underarmen och tar plötsligt sats rakt mot där jag sitter.

    Avståndet på femton meter är sekunden senare tio meter, för att snart vara fem. Han stannar inte. Jag gör mig så liten jag kan och sjunker ner på alla fyra med ryggen uppåt. Om en bergsgorilla blir hotad eller visar tecken på aggressivitet – vilket de mycket sällan gör – ska man visa sig underlägsen, ringer det i mina öron, från guidernas säkerhetsgenomgång. Nu är han framme vid mig. Hjärtat slår febrilt, blodkärlen vid tinningarna känns som de ska sprängas. Han springer rakt över mig. Precis på samma sätt som han slog gorillan i ryggen slår han mig. Sekunden senare är han som uppslukad av skogen igen.

    – Det där har jag aldrig varit med om tidigare, berättar Francis upprymt.
    Mina händer skakar, medan han förklarar sin teori:
    – Det finns flera gorillagrupper i det området som vi är i nu och troligtvis har de precis bråkat och så råkar vi komma. När han slog dig i ryggen så var det bara en markering. Hade han velat skada oss så hade vi inte haft en chans.
    Bild 775186
    Då händer det igen. Ett aggressivt vrål dundrar genom regnskogen och bambu knäcks som tändstickor knappt två meter till vänster om oss. Plötsligt står vi öga mot öga med 200-kiloshanen Ubumwe, flockens ledare och beskyddare. Mellan mig och gorillan hamnar Francis. Han sjunker sakta ner i sittande ställning, bara en meter från gorillan. Jag gör likadant. Ubumwe grymtar högt, och flyttar blicken om vartannat från Francis till mig. Hans bröst och armar ser ut som om de tillhörde en gigantisk bodybuilder.

    Ögonen är brunsvarta, insjunkna under ett utskjutande kraftigt pannben. Den läderartade huden är glänsande svart och rynkig. Han är både mänsklig och djurisk på en och samma gång. En del av mig vill krama om honom, den andra, större delen, vill bara springa skrikande därifrån.

    Men Ubumwe gör ingen ansats till att vilja skada oss. Han bara står där, med de muskulösa armarna vilande mot marken. Fundersam, vacker, vild. Från den stora bröstkorgen kommer med jämna mellanrum några djupa grymtningar. De österrikiska veterinärerna och de övriga i gruppen har nu kommit ikapp och är tio, femton meter bakom oss. De stannar upp vid åsynen av Ubumwe. Han släpper blicken från oss och betraktar dem misstänksamt.

    Gorillaguiderna uppmanar mig att på alla fyra sakta krypa därifrån. Jag försöker, men bambun är för tät där jag sitter. Jag kommer ingenstans. Till slut tvingas jag krypa ut rakt framför Ubumwe och tillbaka. Hjärtat studsar som en basketboll i kroppen. Först när jag når gruppen vågar jag vända mig om. Ubumwe ger precis då Francis en sista närgången blick innan han i sakta mak vänder sig om och försvinner i grönskan.

    Tillbaka i Kigali sussar sig staden mot sömn i ett persikofärgat ljus. I baren vid poolen på Hotel des Milles Collines beställer gorillaturister öl och drinkar. Storslagna upplevelser från de dimhöljda bergen samsas med skålar och nya beställningar. The white folks are back in town. Ett säkert tecken på att Rwanda inte längre är osäkert. På Hotel des Milles Collines hänger vi som har råd att uppleva de bästa bitarna av Rwanda – priset för ett gorillatillstånd överstiger Rwandas bruttonationalprodukt per capita med nästan det dubbla – och som alltid har första tjing på flygen från de sämsta.
  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!