• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Nya Zeeland - roadtrip i äventyrens land

    Nya Zeeland är stupande berg och djupa fjordar, vidsträckta stränder och världens skönaste folk. Följ med på en resa från norr till söder, från själarnas avstampsplats till sandflugornas paradis.

    Nya Zeeland - roadtrip i äventyrens land
    Roadtrip genom Nya Zeeland. Foto: GettyImages

    Närapå så långt norrut man kan komma i Nya Zeeland ligger Cape Reinga, enligt urbefolkningen maorierna den plats där själen tar sitt sista kliv ut från jordelivet när man dör. Det blåser så mycket att man kan luta sig mot vinden. Ett tag tror jag att jag ska flyga iväg i samma riktning som själarna. Ut, mot den plats där Tasmanska havet och Stilla havet möts i mörka virvlar och skummande vågor.

    Istället tar vi bilen en bit söderut till Te Paki och slänger oss utför sanddynerna på medhavda body boards. En stor kartongbit fungerar också bra, eller en gammal skylt. Dynerna är branta, de ser faktiskt mycket brantare ut upp­ifrån toppen än nedifrån. Huvudet före, kill i magen, och några hisnande sekunder senare ligger jag längst ner med sand i öron, näsa, mun och innanför kläderna.

    Cape Reinga, enligt maorierna den plats där själen tar sitt sista kliv ut från jordelivet när man dör. Foto: GettyImages

    På väg söderut bestämmer vi oss för att testa bilens fyrhjulsdrift. Ninety Mile Beach är trots sitt namn en nittio kilometer lång strand och en del av motorvägen, med den lilla skillnaden att inga försäkringar gäller. Risken att köra fast och få bilen tagen av tidvattnet är alldeles för hög. Det är vansinnigt roligt att köra på sand, parera strandade blåsfiskar som ligger som taggiga ballonger över hela stranden, tuta på måsar och se de aggressiva vågorna krypa allt högre upp på stranden. Två timmar innan högvatten är det dags att hitta tillbaka till en riktig väg. 

    Auckland blir en smärre chock efter vidsträckta stränder och gröna kullar med oräkneliga får. Nya Zeelands största stad är många gånger större än charmiga huvudstaden Wellington och det verkar som om det alltid är rusningstrafik. Varje område har sin specialitet. Svårstavade Kangarahape Road förkortas K'Road och inhyser såväl sexshoppar som secondhandaffärer, i Ponsonby hittar man trendiga små barer och kaféer, medan berget One Tree Hill trots sin ganska centrala position faktiskt huserar betande får.

    Och så finns Waiheke Island, en dryg halvtimmes färje­tur från storstaden. Vingårdar, vita stränder, gröna berg. Waiheke befolkas av såväl hippier som pensionärer och unga par. Jag hinner inte mer än stiga av färjan innan ett äldre par erbjuder sig att köra mig runt på ön.

    – Vi är så vana vid turister du vet, säger Elspeth, och hennes man Jock instämmer:

    – Man måste ju ta hand om sina besökare.

    Ninety Mile Beach nya zeeland

    Sandig motorväg på Ninety Mile Beach. Foto: GettyImages

    Snart sitter jag i parets ombonade hem och mumsar hembakta blåbärsscones och te. Elspeth och Jock har arbetat som lärare och bott på flera stillahavsöar, men valt att slå sig till ro på Waiheke. De har bott här i många år och pekar ut stränder och fågelarter för mig.

    – Det är så lugnt och skönt här, vi brukar bara resa till Auckland varannan månad.

    Jock ger mig en flätad väska som de köpte med sig från Tonga när de var där för tjugosju år sedan. Väskan är äldre än mig. Först vill jag inte ta emot den, men han envisas. Nyzeeländarnas gästfrihet är stundtals nästan överväldigande. Den importerade brittiska artigheten kombinerat med en vänlig nyfikenhet på allting nytt gör att det är behagligt att resa här.

    Tillbaka på Nordön. Vi fortsätter vår resa runt Haurakibukten. Längs vägarna säljer folk dagens skörd av körsbär, avokado och färska skaldjur ur sina bilar. Coromandelhalvön ser ut som en jättelik broccoliplantage i sin overkliga grönska.

    Färden går mot Cathedral Cove, där en klippa reser sig hög ute i vattnet och hålrum i berget skapar en naturlig katedral där svalorna byggt bo. Absolut lugn, tills en busslast ungdomar anländer och påminner om varför det är så skönt att ha sin egen transport. Även den vackraste utsikt kan kännas lite tillgjord när man står mitt bland femtio klickande kameror.

    Tidvattnet är perfekt för närbelägna Hot Water Beach, en strand där man helt enkelt tar sin spade och lite på måfå försöker hitta en varm källa. Sedan gräver man sig ett alldeles eget badkar och försöker reglera temperaturen så gott det går. Vi har tur och får ärva en grop där vi ligger och dricker ljummen öl och roar oss med att titta tillbaka på de japanska turisterna som pekar och tar kort på oss. 

    cove beach nya zeeland

    Populär Cave beach har varit med i diverse filmer. Bland annat Narnia Prince Caspian. Foto: GettyImages

    Nyzeeländarna tackar sannerligen aldrig nej till ett äventyr, och spottar inte heller i glaset, vilket sätter sin prägel även på nattlivet. En utekväll kan sluta på en lekpark eller på toppen av ett berg, och sjukhuset plåstrar om en ständig ström av patienter som blivit lite väl äventyrliga framåt småtimmarna.

    En av de lite lugnare kvällarna går jag för att se reggaebandet Katchafire och det visar sig att den första tjejen jag pratar med jobbar med deras marknadsföring. På någon minut är jag indragen i kindpussar och plötsligt befinner jag mig backstage där jag pratar om Sverige och Katchafires förträfflighet med någon jag först senare inser är sångaren i bandet, Logan Bell. Han frågar om svenska tjejer:

    – Do you Swedish girls like Maori boys? 

    Jag har ingen aning om vad jag ska svara på den frågan. Att vara maori i Nya Zeeland är oftast en enorm del av ens identitet; deras kultur är fortfarande stark och de för ständigt en kamp för sina traditioner och sin mark. De ständiga tvåspråkiga skyltarna är en talande symbol för de två kulturerna som lever parallellt med varandra.

    Även om maorierna har behandlats bättre än många ursprungsfolk i andra länder är de fortfarande i allra högsta grad marginaliserade och har generellt sett en lägre levnadsstandard än den övriga befolkningen.
    De första maorierna tros ha kommit från Polynesien på 1200-talet till nordön, och än idag bor de allra flesta maorier i norr. Det är lätt att förstå varför.

    Bara anblicken av det som kallas östkusten, halvön längst österut på nordön, är anledning nog. Rå, tufsig natur, ingenting insmickrande. Ändå – dramatiska klippor, honungslena stränder, isande blått hav. Distansen till resten av landet är inte bara geografisk.

    Den traditionella hälsningen inom maori-kulturen hongi. Foto: Frans Lemmens/GettyImages

    Lilla Tokomaru Bay är ett av samhällena längst östkusten. Här har gamla affärsbyggnader gjorts om till bostadshus, men bär fortfarande originalskyltar och ger associationer till den amerikanska vilda västern. Detta är den vilda östern. Vi går längst ut på den långa, skrangliga, halvt uppbrända bryggan. Framför oss: hav. Och den del av världen som inte alltid ens ryms på kartor. 

    På kvällen upptäcker vi ett annat slags nattliv än vi är vana vid. Te Puka Tavern är inte så full som man kan förvänta sig en lördagskväll, men så är den totala populationen i Tokomaru Bay inte mer än runt femhundra.

    Några kastar pil, alla dricker öl. Männen bredvid oss undrar vad vi gör här. Med långa avstånd från allt annat och inga uppenbara turistat-traktioner är det inte så många som hittar hit. De kallar mig "Husqvarna" när de får höra att jag är från Sverige. Motorsågar och skogsmaskiner ligger närmare deras vardag än de vanligare Abba- och Ikea-associationerna.

    En av männen säger till oss:

    – Ah, ska du bli jurist, då kan du hjälpa honom här. Två våldtäkter och två fyllekörningar.

    Den nämnde mannen plirar mot oss med vänliga ögon. Alla skrattar. Det är svårt att veta vad som är sanning när det skojas om allt. Han beställer en öl till och frågar om vi vill ha skjuts hem sen. Vi tackar nej med bortförklaringar om en lysande stjärnhimmel och han säger okej,

    – Jag hoppas att jag inte kör över er, I kind of like you.

    Vi tar vägen över stranden hem.

    Tokomaru Bay nya zeeland

    Tokomaru Bay ligger på Nordöns östkust. Foto: GettyImages

    Sydön är en annan typ av plats. Bara en fjärdedel av Nya Zeelands invånare bor här, trots att ön är större till ytan. Bergen och fjordarna gör sydön mer otillgänglig men som gjord för vandringar och äventyr.

    Queenstown utgör den perfekta basen, en kompakt liten stad som har högresta berg som fond och ett intensivt nattliv att avrunda dagarna med. Om vintrarna (då det är sommar på vår sida av jordklotet) är det framför allt de vita backarna som lockar, på sommaren är det alla adrenalinframkallande aktiviteter. En solig dag smattrar helikoptrarna i den krispigt klara luften, himlen är full av skärmflygare och på kvällarna jämförs bungyjump med fallskärmshopp på de högljudda barerna.

    Är man trött på att se andra turister i varje hörn tar man bussen eller bilen ett par timmar norrut till Wanaka. Där finns det långt fler invånare än besökare och tempot är några snäpp lugnare. 

    Sydöns mäktiga natur gör att man stirrar ut genom bilrutorna. Men håll koll på den slingrande vägen. Foto: GettyImages

    Milfordsundet toppar de flesta listor över vad man inte får missa i Nya Zeeland. Och det är onekligen en upplevelse, både själva sundet och resan dit. Busslaster lämnar Queenstown och Te Anau tidigt på morgonen för att kunna stanna så många gånger det krävs på vägen, som är ansedd som en av Nya Zeelands vackraste. Längs sträckan finns spegelsjöar, vattenfall, den mörka och mystiska Homertunneln och hisnande bergslandskap. Och envisa, blodtörstiga sandflugor.

    Vår chaufför heter Nick och underhåller med fakta, historier och myter. Vi får veta att Lake Te Anau är Austral-asiens största sjö, men bara om man räknar i volym, och att hans hemstad Invercargill är "the asshole of the world", i dubbel bemärkelse. Invercargill är en av världens sydligaste städer och har få sevärdheter, men ligger perfekt om man vill utforska sydkusten.

    Det här är Nicks näst sista körning. Han har nämligen sagt upp sig för att leta guld.

    – Priset på guld har aldrig varit högre, mate.

    Och jag som trodde att Nya Zeelands guldrusch tillhörde 1800-talet, med sina mytomspunna tältbyar och glädjeflickor.

    Så äntligen – Milford! Jag hoppar av min buss för en kryssning på fjorden och för att stanna över natten, se stjärnhimlen och lysmaskarna. Över en halv miljon människor besöker Milford varje år. Ändå står jag ensam på bryggan när den sista eftermiddagsbussen lämnar sundet och solen sänker sig över fjorden. Inga själar på väg mot himmelriket, inga partysugna backpackers. Bara jag, och sandflugorna. 

    Magiska Milford Sound. Foto: GettyImages

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!