• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Drömmen om det gamla Peking

    Ett mahjongtärningskast från de raka breda avenyerna finns en annan värld. Gränder. Eldar. Ankrestauranger. Kaféer. Tehus. Basarer. Det åtråvärda gamla Peking.

    Drömmen om det gamla Peking

    Jag åker upp i World Trade Center. Vilket töntigt dussinnamn på en skyskrapa, tänker jag där jag står trängd mellan blanka kostymer och lyssnar på en konversation på kinesiska fullproppad med grötiga ra- och sha-ljud. Hissen är ljudlös och snabb och magen kittlar när vi bromsar in på åttionde våningen, drygt 300 meter över marken. Jag kliver ut i Atmosphere Bar där allt från kyparnas frisyrer till drinkpinnarna ser designade ut.

    Utanför panoramafönstren ligger Peking i hela sin kyligt stålgrå vinterelegans. Kinesiska statstelevisionens huvudkontor, ritat av stjärnarkitekten Rem Koolhaas, sticker ut i skogen av snarlika grå stålhus. Det ser ut som en farkost från en annan planet, en jättelik kantig hästsko eller kanske ett par byxor som är ute går för sig själv. Jag tänker på alla kinesiska program jag sett på platt-tv:n på hotellrummet. Trots många nischade kanaler har allt som sänds en sak gemensamt: den höviska inställningen till regeringen och partiet. I kinesisk tv uttrycks inga åsikter – president Hu Jintao förbjude – som de styrande anser är olämpliga.

    Avenyerna långt där nere: åttafiliga och igenproppade med fem miljoner personbilar, 80 000 taxibilar, oräkneliga transportfordon och elmopeder.
    Himlen över Peking: hög och klar.
    I baren, i hissen, på gatan: pliktskyldiga miner, duktig tystnad och hela, rena och välnärda människor.

    Bild 806533
    Säg hej till World Trade Center, Pekings högsta byggnad (till vänster), och China Central Television, Pekings märkligaste byggnad (till höger).


    Bild 806534
    I ett ångmoln nära dig: dumplings med fläsk och kål.

    Bild 806535
    Eviga fredens aveny. Så bred att man känner sig mycket liten.

    När jag tittar på bilder från sjuttio- och åttiotalens Peking ser jag avenyer översvämmade av cyklar med Pekingbor i Maouniformer. Idag verkar folket vara ekiperade på H&M i olika nyanser av svart och grått, medan eliten ser ut att ha köpt kläderna i en Louis Vuitton-butik. Jag ser inte en enda blå eller grön Maouniform eller färgglad kostym med snirkliga mönster från Qingdynastin. Då är då. Och nu är nu.

    Den plingande och rasslande floden av cyklar har ersatts av ett hav av dånande och mullrande biltrafik som lämnar efter sig skira, blekgrå avgaser. Mellan höghusen expanderar en smog som enligt kinesiska myndigheter har acceptabla nivåer av skadliga ämnen, men enligt amerikans-ka ambassadens egna mätningar är ohälsosamt höga.

    Mycket vatten har flutit i Gula floden och många biljoner sköna yuan har intjänats och spenderats sedan Mao dog, men det bleka vinterljuset är ändå sig likt från de gulnande färgfotografierna – och jätteporträtten runt Himmelska fridens torg på Mao, Engels och Marx hänger kvar och lyser ilsket rött.

    Utanför Ginza Mall ovanför tunnelbanestation Donzhimens fullproppade perronger flimrar en reklamfilm från en jättelik plasmaskärm. Trafiken brusar i den korsande åttafiliga andra ringleden och i det gula skenet utanför McDonald's står jag i en strid ström av jäktade Pekingbor med prydliga kläder och ett duktigt och smart uttryck i ansiktet. En av kvinnorna i människohavet kommer närmare, lägger handen på min axel, ler, skrattar och öppnar famnen.

    – Välkommen, säger hon och kramar om mig. Det är jag som är Gillian. Gillian Yip.

    I en silverglänsande stålkokong susar vi upp till 25:e våningen där hon har sitt lilla kontor, inrett med ljust trä-laminatgolv och möbler i nordiskt ljust trä. Stora fönster från tak till golv: där ute det glittrande, löftesrika Peking, den nya ekonomiska världsordningens centrum.

    Gillian går fram till datorn och klickar på "stäng av" medan hon berättar om sitt jobb. Hon försöker få skandinaviska företag att investera i Kina. Men efter de senaste finanskriserna är det ombytta roller.

    – Nu har ni ont om pengar. Nu kommer ni och frågar om vi vill investera hos er, säger hon och visar bilderna på väggen där hon syns tillsammans med svenska handelsdelegationer och kronprinsessan Victoria och prins Daniel.

    – Kan Kina rädda Europa?

    – Vi måste. Men Sverige klarar sig ändå. Ni jobbar flitigt, precis som vi kineser. Men norrmännen är lata. För att inte tala om sydeuropéerna. Inte så konstigt att de har problem så lata som de är.

    Det känns som vi förstår varandra, tänker jag. Kina och Sverige, vi har ändå något gemensamt. Gillian tar på sig sin grå kavaj med blå rosett på kavajslaget, föser ut mig ur kontoret, bort till hissen, ner till shoppingcentret med de blankpolerade stengolven och halvtomma caffe latte-barerna, genom det svettiga, varmfuktiga gymmet där Gillian tränar en timme om dagen, ut i den kyliga Pekingkvällen med väldig fart och upp i ännu en snabb stålkokong i ännu ett höghus.

    Bild 806536
    Orm då? Gillian Yip vet hur man handskas med kinkiga européer.



    Bild 806537
    Maos lilla röda. Då rättesnöre, idag souvenir.



    Bild 806538
    Minnen från gamla Peking. Hutongerna sydväst om Himmelska fridens torg.

    Jag och Gillian skyndar förbi entrén till restaurang Spice Spirit högt upp i skyskrapan med det generiska namnet Sky Plaza.

    – Mat är medicin, förklarar Gillian när vi sitter med stora högblanka menyer med naturalistiska närbilder på vattendroppbestänkta vårlökar, färgglada bullar, glansiga fiskar och hala ålar.

    – På sommaren är det bra för kroppen att äta fisk, anka och kyckling. Men nu är det vinter och vi ska därför beställa fläsk.

    – För du är väl inte muslim?

    – Jag gillar gris, säger jag.

    – Äter du konstiga saker? Som ormar och spindlar? undrar Gillian.

    Jag vill inte framstå som inskränkt och räddhågsen, men blir blek i ansiktet inför tanken på att få en spindel på tallriken och klämmer fram ett halvhjärtat:

    – Jodå, men inte så jättekonstiga saker.

    Hon förstår mitt dilemma och beställer mat som hon vet att kräsmagade européer inte ryggar tillbaka inför.

    Rätt efter rätt bärs in. En röra gjord på råa ägg med tofu, krabba och räkor, sötsur kyckling med cashewnötter och purjolök, stekta kinesiska kålblad med chili och en hel fisk med långa spröt vid munnen – ett undantag från vinterdieten – som först visas upp sprattlande i ett plasttråg och tio minuter senare kommer in garanterat livlös kokad i chilistark olja.

    Inne i de rektangulära jättekvarteren, bara ett mahjongtärningskast bort från avenyerna, byter Peking skepnad. Det stålgrå, moderna och spikraka förlorar konturerna, löses upp. Fram träder en bild av en skamfilad, vindlande och dunkel värld av gränder. Här doftar det grillad sötpotatis, rostade kastanjer och stenkolsrök. Här är cyklarna och elmopederna fler än bilarna. Här sitter gamlingarna och spelar kort och dricker jasminte ur pyttesmå koppar.

    Jag promenerar längre och längre in i labyrinten av vindlande gränder och känner stor lättnad. Jag hade inte förväntat mig att Peking anno 2012 skulle se ut som i Tintin-albumet Blå lotus, ändå blir jag överväldigad av moderniteten och förfärad över de spända ansiktena, koncentrerade blickarna. Men här i hutongerna, de traditionella kvarteren med envåningshus, levs livet som förr: öppet mot omvärlden, utan synlig stress, doftrikt, oordnat.

    Utanför en gisten och murrig turistaffär med det oansenliga namnet Tea Pot Shop i Yingtao-gränden blir jag bjuden att sitta ner på en minimal plastpall framför ett bord, lågt och litet nog att passa en docka, och serveras te ur en kopp som rymmer en enda klunk. Jag dricker upp. Mannen med det fint fårade ansiktet och ögonen gömda inne i två mörka springor häller upp mer te. Jag dricker upp i ett svep. Han häller i mer. Så håller vi på i en kvart medan vi konverserar utan gemensamma ord men med en stark vilja att ändå förstå varandra.

    Bild 806539
    Mongolisk hotpot är både kul och gott.

    Bild 806540
    Tekopparna är små nog att passa i ett dockskåp.

    Bild 806541
    Mycket Kina för pengarna på Dongzhimenwai Dajie som också kallas Spökgatan.

    I mörkret samma kväll promenerar jag i förfallna hutonger med ögonkontakt med den jättelika röda stjärnan på Nationalmuseets tak. In i kolröksdoftande gränder förbi grå tegelstensfasader, urinstinkande offentliga toaletter, buckliga soptunnor och små kiosker med flagnande fönster-karmar och gistna bambujalusier.

    Jag vägleds av streckteckningar som ritats med kolbit på de vittrande husväggarna. De föreställer en anka. Och en pil. I nästa tvärgränd ännu en anka och flera pilar. Flera tecknade ankor senare anar jag det gula skenet från en dörr-öppning och får syn på den välkomnande röda rispapperslyktan. Så träder jag ut ur slummen och slinker in i värmen på Li Qun där ankor snurras på sina järnspett över en sprakande vedbrasa tills de fått den rätta konsistensen på det knapriga skinnet.

    På Li Quns ankrestaurang trängs man på den inglasade innergården med sotiga fasader och sladdhärvor och äter Pekinganka enligt traditionen: vackert upplagda filébitar med högblankt skinn, flortunna platta bröd, gurkstavar, finskuren vårlök och en tjock, svart bönsås som smakar plommon.

    Hutongerna, mongoliska för brunn, de kyffiga låga husen åtskilda av smala gränder, är Pekings motsvarighet till de svenska stadskvarteren med kullersten och röda träkåkar.

    I sin iver att höja standarden och släppa in ljus och rymd har Pekings hutonger rivits i snabb takt. Syftet har varit gott: bostäderna är trånga, omoderna och saknar avlopp. Inför olympiska spelen 2008 skulle det sista av slummen som påminde om gamla fattig-Kina utrotas: schakt-maskinerna gick varma dygnet runt och hutong efter hutong förintades och ersattes med höghus i stål och glas.

    På Photo Bar 3780 i en av stans få bevarade hutonger står jag och tittar på fotografen Jia Yongs vemodiga bilder från ett Peking som för bara tio år sedan såg helt annorlunda ut. Precis som i Sverige på sextiotalet har rivningsvågen varit för brutal. Först nu har myndigheterna efter massiva protester insett värdet av förankring bakåt, tryckt på stoppknappen och börjat renovera istället för att demolera. Alldeles för sent, enligt många Pekingbor.

    Bild 806542


    Bild 806543
    Söta Peking. Kanderade frukt­­spett säljs i vartenda gathörn.

    Bild 806544
    Hög glansfaktor. Grillad Pekinganka.

    Jag sitter inklämd i en plåtlåderikska, som ser ut som en förrymd diskbänk på hjul, och skumpar fram genom gränder, ut på Jianguomennei, den fyra mil långa avenyn som skär genom huvudstaden i öst-västlig riktning, och in i nya gränder. I det rullande plåt- och glasskåpet känner jag mig som något de förbipasserande kan beställa och äta upp.

    Åker förbi försäljare med blanka kanderade fruktspett på pakethållaren, mongoliska hot pot-restauranger med immiga rutor, hål i väggen med bambukorgar fyllda med ångande nykokta dumplings, cykelkärror lastade med purjolök och kinesisk kål, kvartersbutiker som säljer chilistarka och sockrade grisöron, akvarier med salamandrar och guldfiskar, gosedjursgrisar i maouniform och tusen och åter tusen röda kinesiska tecken som för mig är vackra exotiska bilder men utan innebörd.

    Från det moderna raka till det traditionella gyttriga. Kliver av i hutonger som är en symbios av båda världarna: gammalt och småskuret, men tipptopprenoverat och med affärer som passar stadens växande klass av bohemian bourgeoisie.

    Alla storstäder har stadsdelar där ungdomar och univer-sitetsstudenter kan mingla tillsammans med uppåtsträvande unga vuxna med stil, smak och bildning. Strax söder om Himmelska fridens torg finns gågatan Liulichang med butiker med lösviktste, tekannor, kalligrafipenslar och hand-gjort papper. Och gågatan Dazhalan som har kläd- och skoaffärer i kvarter med smala, stekosrökiga basargränder.

    Men mest av det unga, trendiga och stilmedvetna goda livet får man på ännu en gågata, Nanlougu, där kaféerna serverar latte och macchiato och affärerna säljer västerländska kläder och inredningsprylar på ett kosmopolitiskt självsäkert sätt, med en världsvan axelryckning, som om de inte gjort något annat de senaste hundra åren.

    Gillian ber kyparen om doggy bag till all kryddstark sichuanmat från restaurang Spice Spirit vi inte orkat äta upp.

    – De uppmuntrar gästerna att ta med sig den överblivna maten hem. Det är så dumt att slänga, säger hon, och jag tänker att motviljan till slöseri kanske ändå är resultatet av ett kollektivt minne från svältkatastroferna så sent som på sextiotalet.

    Vi går ut på Dongzhimen i den kyliga nordkinesiska natten. Klockan är bara nio men Pekingborna är redan huttrande på väg ner i tunnelbanan och in i taxibilar för att åka hem. Det är en digital arbetsdag imorgon också.

    – Har du barn? frågar jag Gillian.

    – Nej, jag och min man jobbar så mycket och har inte tid.

    – Vad gör ni när ni inte jobbar?

    – Vi älskar att resa. Och åka skidor. Längdskidor.

    Vi skiljs åt under en skyskrapa, vid en tunnelbanestation, i en vägkorsning. Folk skyndar förbi med lätta trippande steg och blickarna fästa i sina smartphones. Elmopeder susar ljudlöst förbi. Stora gula löv faller stilla som snö.

    Bild 806545
    Då grym diktator, idag souvenir.

    Bild 806546
    Den som inte orkar äta upp får med sig resterna i en doggy bag.



    Bild 806547

    Mer Soho än så kan det inte bli: gågatan Nanlougu.

    Kina är en diktatur


    Kinas ekonomiska framsteg och välfärdsutveckling är imponerande. Få andra länder har på så kort tid lyft så många människor ur fattigdom. Men Kina förblir en hårdför diktatur med strypt yttrande- och pressfrihet. Amnesty skriver i sin senaste årsbok att tortyr fortsätter att vara vanligt och att dödsstraffet fortsätter att ligga på en mycket hög nivå. Dessutom har fängslandet av internetanvändare ökat, liksom myndigheternas trakasserier av dem som motsätter sig tvångsförflyttningar från storstäderna.
    Senaste uppmärksammade fallet är regimkritiska Pekingkonstnären Ai Weiwei, som myndigheterna på olika sätt försökt komma åt.

    Peking-guide

    Peking eller Beijing

    Peking eller Beijing? Vad heter Kinas huvudstad egentligen? Staden har haft många namn de senaste 3 000 åren: Yanjing (svalornas huvudstad), Zhongdu (mittens stad) och Dadu (stora huvud­staden), för att nämna några. Först under Ming­dynastin (1368–1644) fick staden sitt nuvarande namn, Beijing/Peking (nordliga huvudstaden).
    Traditionen att skriva Peking började på 1600-talet och återger dåtidens rikskinesiska uttal. Idag uttalas stadens namn snarare Beijing på nord- och rikskinesiska (mandarin), medan Peking ligger närmare de sydkinesiska dialekternas uttal. I Sverige finns en lång vana med att skriva Peking. Mediespråksgruppen, med representanter från de stora svenska medierna, rekommenderar därför Peking, vilket Vagabond hädanefter kommer att följa.

    Resa dit

    Reguljärflyg. Air China flyger nonstop Stockholm–Peking, medan SAS har direktflyg från Köpenhamn. Finnair flyger från flera flygplatser i Sverige via Helsingfors. Billigast är Aeroflot som har tur-och-retur-biljetter Stockholm–Peking för 3 000 kr.
    Paketresor. Gruppresor med flyg, hotell, sightseeing och besök vid Kinesiska muren ordnas av flera resebolag från ca 6 000 kr: Kinaresor, kinaresor.se, Lotus Travel, lotustravel.se, Svensk kinesiska resebyrån, svenskkinesiska.se, China Travel, china-travel.se m fl.

    Ta sig runt

    Från Beijing Capital Airports Terminal 2 och 3 finns snabbtåg – Beijing Airport Express – till t-banestation Dongzhimen. 25 minuter och kostar 25 kr.
    Peking har fantastisk tunnelbana med skyltning och utrop på kinesiska och engelska. Täta turer. Världens billigaste: 2 yuan (2,20 kr) vart du än ska.
    De statliga taxibilarna är pålitliga och kör på taxameter. En taxiresa tvärs genom staden på 30 minuter kostar max 20 kr. Chaufförerna pratar sällan engelska. Be receptionen på hotellet skriva en lapp på kinesiska med adressen du ska till.

    Bo

    Beijing Hotel, 33 Dongchangan Jie, chinabeijinghotel.com.cn/en, t-bana Wangfujin, pampigt kulturarvshotell, byggt 1900, vid lyxbutiksgatan, nära Himmelska fridens torg. Från 700 kr för dubbelrum.
    Jianguo Hotel, 5 Jian­guomenwai, hoteljianguo.com, t-bana Jonganli, prisvärt och trevligt mellanklasshotell med pool och stans bästa franska restaurang. Dubbel från 850 kr.
    Downtown Backpackers, 85 Nanlougu Xiang, backpackingchina.com, t-bana Beixinqiao, är ett sympatiskt vandrarhem med både privatrum och sov­salar i stans trendigaste hutong. Dubbelrum från 170 kr.
    Sihe Courtyard Hotel, 5 Dengcao Hutong, sihehotel.com, t-bana Dongsi, är ett annat mysigt hutonghotell. Dubbel från 500 kr.

    Äta

    På Dongzhimenwai Dajie mellan t-banestationerna Beixinqiao och Dongzhimen ligger restaurangerna vägg i vägg. Ute på gatan hänger de röda lyktorna tätt vilket skapar en förtätad känsla av det traditionella Kina. Här finns bland annat Hua's Courtyard Restaurant (235 Dongzhimenwai), ett enormt ställe med orkester som spelar klassisk kinesisk musik och en lång meny med allt från Pekinganka till ål i ankblodscurd.
    Från skymningen är matmarknaden Dongimen Dajie (t-bana Wangfujin) öppen. Ät "vanlig" mat som lamm­grillspett, dumplings, pann­kakor och friterad banan. Testa "kons­tiga" saker som grillad orm, tusenfoting, fårpenis och silkesmaskar.
    Li Qun Roast Duck Resta­u­rant på 11 Beixiangfeng Hutong (t-bana Qianmen), som nämns i reportaget, hyllas av många som stans bästa och mysigaste ankrestaurang. Genuin och befriande ruffig atmosfär.

    Nattliv

    Två bra områden med många barer, ofta med liveband, är de uppiffade hutongerna i Houhai (t-bana Pinganli) och bargatan Sanlitun Dajie (t-bana Agricultural Exihibition Centre).

    Missa inte!

    Familjens Pans gård (Pan Jia Yuan Jiu Huo Shi Chang). Stans bästa lopp- och antikvitetsmarknad. Ligger i sydöst.

    Missa gärna!

    Svarttaxi. Du åker säkert och kommer dit du ska, men det kostar tio gånger mer än statlig taxi.

    Mer att läsa och se

    • Guiden Beijing från Lonely Planet.
    • Reportageboken Den harmoniska revolutionen (2008) av Ulrika K Engström.
    • Rapportboken Kina inifrån av Sven och Cecilia Lindqvist (1962, ny upplaga 2009).
    • Conn Igguldens bokserie om Djingis khans äventyr. Sista och femte delen, Erövraren, kommer på svenska i år.
    • Filmen Den siste kejsaren av Bernardo Bertolucci från 1987 om tiden från Qingdynastins fall till kulturrevolutionen.

    Bild 806548
    Den omhuldade Pekingankan.


    Bild 806549

    4 shoppingtips till fina gator och smala gränder


    1. Bra och billigt fusk.

    Vill du handla billiga kopior av kända västerländska märkeskläder finns tre varuhus du inte får missa: Silk Street Market (t-bana Yonganli), Hongqiao/Pearl Market (t-bana Tiantandongmen) och Yashow Market (t-bana Tuanjiehu). Pruta hårt! Försäljarna börjar på drygt 1 000 kr för en tröja som du kan få för 60–70 kr.

    2. Mysiga gågator.

    Bra shoppingområden är gågatan Qianmen Dajie med den nygamla spårvagnen och många äkta märkesbutiker – och basarkvarteren runt gågatorna Dazhalan och Liulichang (t-bana Qianmen eller Hepingmen).

    3. Pekings Soho.

    Kul mix finns också på trädkantade Golou Dongdajie med musikaffärer, klädboutiquer, kaféer och matställen, och tvärgatan Nanlougu med många små trendiga kaféer och snabbmatsställen och en atmosfär så nära New Yorks Soho man kan komma i Peking (t-bana Beixinqiao).

    4. Fina gatan.

    Spana också in Pekings fina gata med stora varuhus och lyxbutiker – Wangfujin Dajie (t-bana Wangfujin).


    Tai chi i Tiantanparken

    Varje morgon från sjutiden fram till lunchdags är det full aktivitet i Tiantanparken. Pekings pensionärer samlas för att umgås, spela, sjunga och sporta. De virkar mangafigurer och mössor, spelar domino och kort, klassisk kinesisk musik, badminton med två racketar var och ti jianzi, som går ut på att med bredsidan av foten kvickt sparka en stor fjäderboll till varandra. Dessutom: tai chi och qigong, gymnastik, allsång och pardans.
    Gamlingarna sysslar också med matchmaking för sina upptagna och flitiga barn och barnbarn som bara jobbar och aldrig har tid och gå ut och dansa och träffa en partner.
    Ta tunnelbanan till Tiantandongmen, gå in genom östra porten, betala några yuan i entré och fortsätt till Långa korridoren, där många av aktiviteterna äger rum.

    Bild 806550
    Varje morgon i Tiantanparken.

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!