Annons
Annons
Foto: Marcus Westberg

Foto: Marcus Westberg

Island

Äventyrliga Island

Sitt stadigt i sadeln och följ med på en tur genom Islands vackra vulkanlandskap. Möt islänningar vars hjärta slår hårt för sina trogna hästflockar och gamla folksagors tro. 

Text: Marcus Westberg • 2015-01-03 Uppdaterad 2021-06-23

Grus och lera stänker från däck som snarare ser ut att höra hemma på en traktor när Jón Gíslason styr sin Ford F350 uppför sluttningen. Bakom oss breder Vatnsdals lapptäcke av gårdar och åkrar ut sig mot Hornafjörður och Grönlandshavet.
En fjällräv betraktar oss oroligt från en jordhög men verkar bestämma sig för att vi inte utgör något hot. Jón bromsar in och räcker över en kikare. Fjällräven är Islands enda inhemska däggdjur, även om isbjörnar ibland kommer på tillfälligt besök från Grönland.
– Ibland skjuter vi dem, ibland inte. Det finns inte många rovdjur här på Island, men rävarna kan ta små lamm under våren. Fast nu är det nog ingen fara. Lammen har vuxit till sig lite, och den där räven är ändå inte fullvuxen.
Gården Hof har varit i bruk sedan 895, endast 21 år efter att Ingólfur Arnarson som första nordbo bosatte sig på Island. Tusen år efter att gården byggdes togs den över av Jóns familj. Idag livnär de sig framförallt på får- och hästuppfödning men har som så många andra även öppnat sina dörrar för resenärer. Eftersom det inte finns några välkända attraktioner i närheten stannar de flesta bara en natt.
– Det är lite synd, menar Jóns fru Eline. Det här området har faktiskt jättemycket att erbjuda.

Ett tjugotal islandshästar betar i närheten utan att visa oss något större intresse. Vi har vandrat bort från vägen i riktning mot en djup klyfta. Ett dovt muller blir allt tyd­ligare, men det kommer inte från de hopande molnen.
– De här vattenfallen till exempel. Turisterna flockar till Gullfoss och Goðafoss. Men är inte de här minst lika vackra? Ändå är det bara vi och några enstaka gäster som har sett dem sedan jag kom till Hof.
’? Det är så här Island är egentligen: vackert, vilt och folktomt. Det var därför jag bestämde mig för att stanna här på Hof. Ja, och så Jón då såklart. Och hästarna – jag älskar verkligen islandshästar.

Äventyrliga Island
Långt ovanför gården Hof hälsar Lara Jónsdóttir på sin häst Keisari.

Även på nästa gård, Hofsstadir, finns det gott om hästar. Guðný Vésteinsdóttir stiger ut från en torvtäckt trästuga iklädd komplett ridmundering, en extra hjälm dinglande från ena armen.
– Jag skulle just ge mig ut en sväng. Vill du följa med? Kan du rida förresten?
Väl ute i leran bland familjens kor visar sig min oro vara obefogad. Tölt, en gångart unik för islandshästar, gör det möjligt att njuta oavsett hur okoordinerad ryttaren råkar vara. Något som passar mig förträffligt. Islänningar är hästtokiga, och i landet finns mer än en häst för var fjärde in­vånare. På Guðnýs inrådan vänder vi mularna mot gården och påbörjar återfärden när tunga regndroppar börjar slå mot våra hjälmar.
– Jag kan inte föreställa mig ett liv utan hästar. De tillför så mycket: sällskap, motion, arbetsverktyg, inkomst. Det var inte så länge sedan hästar var det enda sättet att ta sig fram vintertid här ute på landet, och många använder ­fortfarande häst för att driva in fåren till hösten. Vi ser­verar till och med hästkött i restaurangen, så ingenting går till spillo.

Äventyrliga Island
Tóti lagar till en festmåltid på Hofsstadir.
Äventyrliga Island
Hofsstadir. Att bo på lantgård kanske inte passar alla, men det gör vistelsen mer personlig.

Det frodiga land jag nu befinner mig i har inte mycket gemensamt med det Island jag upplevt tidigare under veckan. Redan de första milen från Keflavik flygplats förde tankarna till månen, eller möjligen någon postapokalyptisk katastroffilm.
Vägen slingrade sig förbi ett ogenomträngligt hav av nattsvart lava, omgivet av vulkaner och svavelånga. Av växtlighet syns bara nyanlända lupiner och någon enstaka glasbjörk. En gång i tiden var stora delar av Islands landyta täckt av björkskog. Efter ett drygt millennium av husbyggen, ved och jorderosion är siffran nu mindre än 1 procent.

Detta Island gör sig åter påmint när jag fortsätter min resa norrut och det lätt surrealistiska landskapet än en gång domineras av lera, lava och vulkanisk jord. Vintertid ligger snön som ett vitt täcke över sjön Mývatn, hem till jättar och vita vålnader enligt folktron.
Nu är det sommar, men av den frodiga grönska som omgivit Hof och Hofsstadir syns inga spår. För 18 miljoner år sedan skapades Island av vulkanutbrott under Atlantens yta och ön är än idag ett smörgåsbord av gejsrar, vulkaner, varmvattenkällor och andra geotermiska fenomen. Som för att illustrera detta stiger svavelosande ånga plötsligt från en bred spricka i den svarta lavan bara någon meter från mina fötter. Marken påminner om abstrakt konst när den skiftar till synes planlöst från rostbrunt och orange till grått, blått och svart. Allt kokar, bubblar och pyser, till och med leran.
Föräldrar håller krampaktigt fast i ostyriga barn som självklart dras mot oemotståndliga varningsskyltar och temperaturer höga nog att smälta skosulor.Det är svårt att förstå hur någonting kan överleva här, men ett trettiotal meter bort vandrar en tacka och hennes två lamm. Det är kanske sant som islänningarna påstår. Både de – och deras djur – är lite tuffare och tåligare än vi andra.

Äventyrliga Island
Det är full fart när hästarna ska flyttas till nya betesmarker. Varför springa bredvid om man kan få skjuts?

Dagen har annars varit allt annat än livlös. Några timmar tidigare befann jag mig öga mot öga med en av havets verkliga giganter, en 30 tons knölval som gång på gång stänkte ner både passagerare och kamerautrustning i den – som det kändes – på tok för bräckliga gummibåten. Men mina djurupplevelser började redan strax efter gryningen då jag väcktes av mina värdar, systrarna Jóna och Þóra Hlöðversdóttir. Björg är i första hand en aktiv bondgård och i ladan väntade 35 otåliga kor på att bli mjölkade. Här är turistverksamheten helt ny och mer som en hobby. Besökarna bor i något av de fyra gästsovrummen, inte långt från familjens egna. Middagarna, som tillagas av mamma Konný, intas tillsammans i det gemensamma köket.
– Det är verkligen jättekul att ta hand om gäster. Det är ett så fantastiskt område vi bor i, det finns så mycket att visa. Men jag är bonde, och det kommer jag alltid att vara. Och stackars Þóra – hon skulle aldrig klara sig utan färsk mjölk. Vi behöver en ko bara för henne – jag vet inte hur många liter hon dricker på en dag, men det går åt minst en stor karaff varje måltid!

Äventyrliga Island
Södra Islands svarta sandstränder passar fint för en ridtur

Stora delar av Islands kust domineras av fjordar, och det var bland dessa jag började min resa. Mil efter regnig mil av branta bergspass och bortglömda byar leder till slut till Látrabjarg, Europas största fågelklippa och Islands västl­igaste punkt. Väl inom gården Breiðavíks väggar ruskar jag av mig regnet och sätter mig mittemot Birna Atladóttir. En varm kopp te i handen och en filt över axlarna gör att jag känner mig någotsånär mänsklig igen. Birna berättar att de länge höll med får på gården men gick helt över till att driva gästhus för snart två år sedan.
– I många år gjorde vi både och. Men vi börjar bli gamla nu, och att ta hand om tusen får tar på krafterna. Dessutom är familjen mer intresserad av gästhuset. Vi har en son i köket, vår dotter i tvättstugan, och flera av deras kusiner kommer hit och jobbar om somrarna.
Att flytta från Västfjordarna har aldrig varit särskilt intressant, även om de numera har en liten lägenhet i
Reykjavik också.
– Både min man och jag växte upp i närheten, jag inne i byn och han på en granngård. Jag tror nog att det är bra för själen här ute. I Reykjavik är det lätt att tänka “om jag inte har någonting så köper jag det”. Här är det “om jag inte har någonting så behöver jag det inte”. Och det säger väl det mesta om hur man väljer att leva.

 

Äventyrliga Island
Lunnefåglar, luftens clowner.

– Som kvinna måste man vara försiktig här ute i vildmarken. Många är de ungmör som blivit förförda och bortgifta bland huldufolket.
Tretton besökare sitter på kullen som utgör alvdrottningens borg och lyssnar på berättelser om Borgarfjörður Eystris gömda invånare. Några med ett leende på läpparna, andra lite mer osäkra. Det är svårt att veta på hur stort allvar man bör ta den isländska folktron. Enligt ett flertal undersökningar är mer än hälften av landets invånare åtminstone mottagliga för tanken att de delar sin ö med alver, och så sent som på 1980-talet avbröts ett vägbygge i södra Island efter att maskiner gång på gång gått sönder i närheten av Álfhóll (alvkullen). Arbetarna vägrade till slut fortsätta arbetet och kullen är idag skyddad av staten för sin kulturella betydelse. Det har till och med byggts kyrkor för att konvertera alver till kristendom.
Senare under dagen frågar jag Arngrímur Ásgeirsson om tron på alver. Jag bor på hans gård Álfheimar, och ­han har själv gift sig under fornnordiska riter – något som har blivit alltmer populärt på senare år. Han rycker på axlarna.
– Jag vet inte hur många som egentligen tror. Men det är nog många som inte vill vara icke-troende heller, om du förstår vad jag menar. Huldufolket är inte bara en del av våra sagor, de är också en del av vårt förflutna, vårt land och av oss.
Jag nickar, tror jag förstår. Vi har ju våra naturväsen vi också. Näcken och nymfer, tomtar och troll. Dimma är älvdans, berget en sovande jätte, bland träden råder skogsrået och vittrorna. Folktron är kanske inte lika utbredd hos oss som på Island, men än lever den kvar i våra sagor.

Äventyrliga Island
Soluppgång i Borgarfjörður Eystris. Bakum husen syns alvdrottningens borg.

Regnet börjar falla än en gång. Det har blivit dags att ta farväl av både Arngrímur och huldufolket. Med en sista blick mot alvdrottningens borg sätter jag mig i bilen och lämnar sagornas värld bakom mig i en skur av grus och lera.
Hestheimar, bara någon timme från Reykjavik. Sista dagen, sista gården, sista ridturen. Lea Helga Ólafsdóttir frågar om jag har ridit förut. Har jag kanske till och med någon erfarenhet av islandshästar? Jag ler, nickar, och svarar att just islandshästar är faktiskt mina favoriter.

Läs också: 10 isländska måsten

Äventyrliga Island

Miniguide Island

Snabbfakta
Huvudstad: Reykjavik.
Invånare: 315 000.
Yta: 103 000 km2.
Språk: isländska.
Visum: nej.
Tidsskillnad: – 2 timmar.
Valuta: isländska kronor. 100 ­isländska kr = ca 5 svenska kr.
Bästa tid att resa hit: juli och augusti är högsäsong. Vintertid innebär begränsad framkomst på sina håll, men å andra sidan vackra norrsken.

Resa hit

Direktflyg till Reykjavik från Stockholm och Göteborg går
på 2 000–3 000 kr t/r med ­Icelandair, SAS och Norwegian. Från Oslo är det något billigare. Det går också att åka bilfärja från Danmark (smyrilline.com).

Resa runt

Hyrbil är det smidigaste sättet att ta sig runt. Ringvägen går runt hela Island och gör det lätt att hitta. Vägen är i bra skick, men vill man ta sig inåt landets mitt krävs det en rejäl bil med fyrhjulsdrift. Ringvägen och många turistmål kan också nås med ett nätverk av privata och statliga bussar. För den som har ont om tid flyger Air Iceland ­(airiceland.is) till olika inrikesdestinationer.

Bo på lantgård

Att bo på lantgård har snabbt blivit ett populärt alternativ till mer konventionellt boende. Kvalitet och typ varierar, från gästrum på bondgård till ­country hotels. Måltider erbjuds ofta – ibland på restaurang, ibland hemlagade måltider med familjen. Farmholidays.is, med mer än 180 medlemmar, ger en god överblick och kan användas för bokningar såväl som information om de olika gårdarna. Jag bodde på gårdarna Breiðavík (breidavik.is),
Hof (hof-is.com), ­Hofsstadir (hofsstadir.is), Björg (bjorgum.is), Álfheimar ­(elftours.is) och
Hestheimar (hestheimar.is).

Missa gärna!

De långa köerna vid Blue ­Lagoon. Köp biljetterna på nätet istället!

Missa inte!

Islands världsberömda hummersoppa, serverad tillsammans med ett ­signerat foto av Havs­baronen i egen hög person (saegreifinn.is).


Text: Marcus Westberg • 2015-01-03
IslandRestips

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top