Venedig – upptäck staden under lågsäsong

Vintern är här. Turisterna har åkt. Svalkan lindrar. Dimman sveper in. Lokalbefolkningen träder fram. Det är nu Venedig är som bäst.

Venedig – upptäck staden under lågsäsong
Vinter i Venedig. Foto: Bruno Ehrs

Jag blickar oroligt mot kajkanten: Ska jag få uppleva mitt livs första högvatten efter tre decenniers regelbundna besök i lagunstaden? 

Ja, det verkar så. Det är inte mer än 15 centimeter kvar till kanten där det grönblå vattnet redan stänker högt upp på "la riva" som kajen kallas. Jag kollar färgskalan på kommunens högvattenprognos. Den peakar rakt i topp under slutet av veckan med minst 150 centi­­meter med varnande klarröd färg.

– Ni har otur. Det är första gången på hela vintersäsongen. Det kommer starka siroccovindar från sydost som trycker in enorma mängder vatten i lagunen. Dessutom har vi full­måne och starkt tidvatten, säger vår luttrade hotellportier och slår ut med armarna samtidigt som han försäkrar att hotellet har höga stövlar till låns.

Ponte dei Sospiri  – "suckarnas bro". Venedig.

Ponte dei Sospiri – "suckarnas bro".

Fotografen Bruno Ehrs blir omedelbart exalterad. Han ser fantastiska bilder framför sig med en vattenfylld Markusplats, där basilikans ornamentik och mosaiker speglar sig i vattnet. Jag som är mer praktiskt lagd inser trängseln på de smala spångarna som läggs ut och hur omöjligt det kommer bli att kunna rulla tunga resväskor med fotoutrustning där. 

Jag är antagligen inte tillräckligt sportig eller grabbig heller för att stoltsera i endast badbyxor på torgets Caffè Lavena. Och sedan sittande i de matchande gula plaststolarna lajva iväg en bild till hela världen på Facebook eller Instagram, som en grupp högvattenstinna killar gjorde häromåret med en bira i handen.

Högvattnet är ett vinterfenomen. 1966 inträffade det absolut värsta scenariot hittills.
Då steg lagunen till en aldrig tidigare nådd nivå på 196 centimeter över medelvattenståndet. 

En katastrofnivå som aldrig har återupprepats och där hela stadens centrum hamnade under vatten. Det fick stadens politiker att bilda kommittéer med förslag till lösningar. Plötsligt stod hela världen i kö och ville rädda Venedig från att sjunka. Lösningen på problemet blev italiensk – tyvärr – och heter MOSE. 78 stora slussportar håller på att installeras på lagunens botten. De reser sig vid högvatten och ska på så sätt täppa till lagunens fyra sund där havsvattnet strömmar in fritt.

Duvfri dag på Markusplatsen, tack vare spöregn. Då framträder torgets mönster och dekorationer. Venedig.

Duvfri dag på Markusplatsen, tack vare spöregn. Då framträder torgets mönster och dekorationer.

Projektet, som hittills kostat över 6 miljarder euro, är ännu inte färdigt. Det har kantats av en gigantisk korruptionsskandal. Ingen vet när det blir färdigt och om det kommer att fungera. Låt oss hoppas att Venedigs miljökämpar har lika fel som de svenska miljökumpanerna hade om att bygget av Öresundsbron i sig skulle förstöra hela Östersjöns ekosystem. 

Förgängligheten känns påtagligare i Venedig än i andra städer. Festen är över, bordet rakat, lamporna släckta. Jo, det kan kännas så under en färd kvällstid utmed Canal Grande med vaporetton linje 1; den som venetianarna tar och som anlägger varje hållplats. Det är mörkt och tyst. De förnäma palatsen, där Byron och otaliga av stadens doger bott, är nästan alla släckta. Vattnet kluckar bara en och en halv meter nedanför mitt kanalfönster. Sorgset och romantiskt.

På morgonen tar vi båten ut till öarna. San Michele är den första, Venedigs kyrkogårdsö som kantas av höga cypresser. Här kliver nästan bara venetianare av och någon enstaka besökare som vallfärdar till poeten Ezra Pounds grav. 

Markusplatsens vackra hus ingick i sjörepublikens forna administration. Varje valv har unika detaljer och olika kapitäl. Venedig.

Markusplatsens vackra hus ingick i sjörepublikens forna administration. Varje valv har unika detaljer och olika kapitäl.

Det färgrika Burano med sina små kanaler är pittoreskt, där husen går i regnbågens alla färger. Sommartid är det en myrstack med människor, svårt att hitta något som känns autentiskt. Nu är det tyst och stilla. Ön är berömd för sina spetsar.

– De knypplas inte, utan sys för hand, säger Daniela Novelli som på öns museum visar hur spetsarna sys stygn för stygn mot en förlaga på papper.

– Förr fanns här en jättelik skola, där unga venetianskor fick lära sig detta hantverk. Idag är ingen intresserad. Vi är troligen den sista generationen.

Ingen har heller råd att betala. Har ni köpt en liten bordstablett 30 x 40 centimeter för några hundra kronor så är den industrigjord och kommer från Asien. Tabletten tar nämligen flera månader att sy. Det symboliska priset borde åtminstone vara 5 000 kronor.

I motljus syns det enorma arbetet med en duk där spetsen är handsydd i minsta stygn. En stor duk som görs enligt äkta Burano-tradition tar åratal att göra. Venedig.

I motljus syns det enorma arbetet med en duk där spetsen är handsydd i minsta stygn. En stor duk som görs enligt äkta Burano-tradition tar åratal att göra.

Murano är den större ön starkt förknippad med Venedigs glasbruk, som med tanke på brandrisken omöjligt kunde förläggas till stadens centrum. Precis som i Sverige genomgår branschen ett stålbad. Flera glasbruk har stängt, andra berömda som Barovier & Toso och Venini har nyligen bytt ägare. 

Adriano Berengo definierar sig själv som "förläggare" trots att han jobbar med glas. Hans stora glashytta som han grundade 1989 är som ett jättelikt konstgalleri. Han har valt att jobba med konstnärer som normalt inte ägnar sig åt glas. Bland konstnärerna finns flera svenska som Ernst Billgren, Marie-Louise Ekman och Lena Cronqvist samt förstås Bertil Vallien som härom året hade en stor utställning i ett av stadens finaste palats.

I hyttan är mästaren Silvano Signoretto ifärd med att förverkliga en stor drottningliknande glasskulptur kallad "Reine" efter en målning av den spanske konstnären Juan Ripollès. Silvano börjar med basen, en tjock glödande glasstav som han förvandlar till ett uppochnervänt U. På den bygger han sedan en lång kvinnokropp med ett clownliknande ansikte.

– Det går inte att stanna upp. Skulpturen måste göras klart vid ett enda tillfälle. Det tar ungefär två timmar, säger Signoretto som oberörd badar i svett framför den heta ugnen.

Berengo är idag ett glasbruk som arbetar med internationella konstnärer. Här görs basen till en skulptur ritad av den spanske konstnären Juan Ripollès. Venedig

Berengo är idag ett glasbruk som arbetar med internationella konstnärer. Här görs basen till en skulptur ritad av den spanske konstnären Juan Ripollès.

I kvarteren bakom kyrkan San Trovaso finns stadens sista gondolvarv, ett så kallat squero. Efterfrågan har stigit och det händer att en turist kommer och vill beställa en gondol. 

– Det tar två månader att bygga en gondol. Skrovet täcks med elva lager mahogny. Väntetiden för att få en gondol blir lång, säger Roberto Tramontin.

Hans squero är historiskt och öppnade här 1884. Merparten av jobbet idag består av renoveringar, säger han när vi går in på varvet. Tillsammans med en medarbetare lägger han sista handen vid en gondol, där namnet Eleonora förnyas med äkta bladguld.

Såväl årorna som själva årklykan görs av en särskild yrkeskår som kallas forcolaio. Paolo Brandolisios historiska verkstad ligger undangömd i en gränd precis bakom Markusplatsen. Årklykan som skulle kunna liknas vid en stiliserad vriden häger är ett konstverk i sig. Ett exemplar finns mycket riktigt utställt på Moma i New York. 

– Årklykan är som en bilnyckel. Väl isatt går gondolen att navigera på åtta olika sätt, utan årklyka kommer varken gondoljär eller tjuv någonstans, förklarar Paolo Brandolisio.

– Ett utdöende hantverk. Vi är antagligen den sista generationen som kan göra detta, säger Daniela Novelli , som visar  på museet hur äkta Buranospets görs. Venedig.

– Ett utdöende hantverk. Vi är antagligen den sista generationen som kan göra detta, säger Daniela Novelli , som visar
på museet hur äkta Buranospets görs.

I inget annat sammanhang har Venedigs hantverkare excellerat som vid återuppbyggnaden av La Fenice. Stadens berömda operahus brann ner en vinternatt 1996. Enligt den kvicke Woody Allen måste det ha varit en musikälskare som tände eld på teatern "eftersom jag skulle spela där en vecka senare". Sanningen var banal men inte mindre hemsk: två elektriker som var försenade med sitt arbete valde att tända på för att undgå att deras firma skulle få betala höga böter.

Det tog sju år att bygga upp operan. I en stad med biennaler, som vartannat år visar upp de mest avancerade samtida arkitekturprojekt, hade man kunnat vänta sig en rejäl förnyelse. Det var aldrig på tal när det gällde La Fenice. Den återuppstod – som namnet fågel Fenix förpliktigar – exakt som venetianarna ville ha sin teater: "Där den var, som den var."

Det var inte givet att denna återuppbyggnad blev av. Idag med den ekonomiska kris som råder i Italien hade detta antagligen inte varit möjligt. Nu byggde staden upp en identisk kopia i marmor med gyllene stuckatur, speglar och kristallkronor. 

Exklusiva broderier i guldtråd kantar den djupt smaragdgröna ridån. Med de starka färgerna i den praktfylla salongen liknar La Fenice mest ett Disneyland för Pinocchio. Men om 100 år bör teatern ha återfått sin patina.

Speciell dubbel årklyka tillverkad av Paolo Brandolisio och avsedd för den gondolliknande båten ”pupparin”.  Venedig.

Speciell dubbel årklyka tillverkad av Paolo Brandolisio och avsedd för den gondolliknande båten "pupparin".

Vi bor på några riktigt bra hotell till rabatterat pris under lågsäsongen och får på så vis pengar över till middagar på några utmärkta restauranger. 

Det är svårt att äta någonting annat än venetianskt i staden. Det finns visserligen en kines, ett thaiställe och en indier i stan. Men bäst är att satsa på venetianskt. De flesta rätterna är fisk. Vanligt är kabeljo kokt i gryta med mjölk och olivolja. Eller rört till ett vitt mos som äts på rostade brödskivor. Här finns flera bläckfiskrätter, lika sotsvarta som stadens nätter. 

Men givetvis även kötträtter som kalvlever på venetianskt vis med mycket stekt lök.

Det som venetianarna älskar särskilt är att gå barrundor och äta smårätter. Cicchetti kallas denna italienska tapasform. Den finns bara i Venedig. Normalt syftar ordet på att ta sig ett glas, men i Venedig är det synonymt med allt man äter till. Vinet är nästan det enda som är riktigt billigt i stan. 

Ett litet glas som man tar vid disken kostar sällan mer än 15 kronor. Och venetianarna dricker många. Gå gärna till Harry's bar och ta en bellini (vita passerade persikor som blandas med champagne). Priset 17 euro är en klar markering att besöket bör stanna där.

Roberto Tramontin utanför familjens gondolvarv ”squero”, ett av stadens sista, som startade här redan 1884.

Roberto Tramontin utanför familjens gondolvarv "squero", ett av stadens sista, som startade här redan 1884.

Maria Luisa Semi är en känd notarie. En yrkeskår som tjänar grymt med pengar och som man i Italien måste gå till för en rad juridiska akter, som att få lagfart på en fastighet till exempel. Hon är urvenetianska och har i hela sitt liv bott nära Markusplatsen. Jag träffar henne på Caffè Florian, där hon ofta slinker in, tar en espresso och röker en cigarett vid utomhusborden.

Venetianarna var bland de första att introducera kaffet i Europa. Detta fantastiska hak med guldstuckatur, antika målningar och speglar är ett av världens äldsta kaféer. Florian slog upp sina portar den 29 december 1720.

Det första Maria Luisa Semi gör är att förmana mig är att stället ska uttalas franskt. Jag provar "Flåriann" och får hennes godkännande leende.

– Turismen har förstört Venedig. Den stad som fanns när jag gick på gymnasiet och på universitet är sedan länge borta, säger hon med ett torrt konstaterande utan att vara det minsta snobbig. Jag förstår att hon måste tala om det sena femtiotalet.

Paolo Brandolisio i sin vackra verkstad bakom Markusplatsen.  Här tillverkar han åror och årklykor till Venedigs gondoler. Paolos tillhör en yrkeskår på utdöende, men efterfrågan har ökat stadigt de senaste åren. Venedig.

Paolo Brandolisio i sin vackra verkstad bakom Markusplatsen. Här tillverkar han åror och årklykor till Venedigs gondoler. Paolos tillhör en yrkeskår på utdöende, men efterfrågan har ökat stadigt de senaste åren.

Det värsta övergrepp som man gjort på staden är att man under 1800-talet byggde en järnvägsbro från Mestre på fastlandet till La Serenissima, som den forna sjörepubliken fortfarande omnämns. Mussolini förvärrade saken genom att bredda bron på 1930-talet så att även bilar kunde köra över. Sedan kom flyget och lågprisbiljetterna. 

La Serenissima blev därmed något som det aldrig var meningen att hon skulle bli: Tillgänglig! Maria Luisa Semi nickar.

Hon bor mitt i den värsta turistsmeten. Sommartid ska Markusplatsen undvikas – eller besökas först efter klockan 22. Men nu är det februari och lågsäsong. Regnet duggar dystert. Duvorna deppar och burrar upp sig. En pinande nordanvind sveper in över stadens enda piazza – alla andra kallas för campo, eller campiello om de är mycket små. Vårt besök i Markuskyrkans klocktorn för att ta fina bilder varar bara några minuter. Regnet piskar i ansiktet. På 80 meters höjd är det storm.

Operahuset La Fenice har återuppstått i praktglans med guld, röd sammet och otroliga sniderier. Napoleons besök 1807 gjorde att man planerade och skapade en praktloge (t h).

Operahuset La Fenice har återuppstått i praktglans med guld, röd sammet och otroliga sniderier. Napoleons besök 1807 gjorde att man planerade och skapade en praktloge (t h).

På kvällen drar en cyklon in över lagunen. Vinden når full stormstyrka. Regnet blir ursinnigt och spöar de stenlagda gatorna. Det dånar i stuprör och jag ser från hotellfönstret hur Santa Maria della Salutes kupoler, som ger staden en tydlig orientalisk profil, äts upp av moln och mörker på några minuter. Vattnet sköljer in över gatan.

Hotellet har ingen restaurang och vi har inte provianterat. På med lånade regnkläder och paraplyer. De senare går inte att använda i blåsten. Kvarteret är öde. Nästan allt är stängt. Vi flyr in på ett av mina gamla stamställen Ai Cugnai (Svägerskorna). Tre glada virriga damer drev i decennier detta underbara ställe. De är sedan länge borta. Och vad värre är att med dem försvann varje uns av deras unika kokkonst.

Cyklonen urartar, men prognosen som talade om 50-60 centimeter högvatten slår fel. Vinden har vänt och det är betydligt mindre vatten som trycks in i lagunen än beräknat. Vid midnatt har vattnet stannat några centimeter ovanför den höga kajen vid Salute.

Handgjorda masker av Marilisa Dal Cason. En av de roligaste saker som finns att köpa med sig hem från Venedig. Masken med den långa näsan tillhör pestläkaren.

Handgjorda masker av Marilisa Dal Cason. En av de roligaste saker som finns att köpa med sig hem från Venedig. Masken med den långa näsan tillhör pestläkaren.

Jag går till sängs med Joseph Brodsky. Den ryske poeten tillbringade många vintrar i Venedig. Det resulterade i en liten tunn, men oerhört tät Venedigbok som heter Vattenspegel.

Nobelpristagaren skriver:

"Vatten är lika med tid och förser skönheten med dess dubbelgångare. Själva delvis vatten tjänar vi skönheten på samma sätt. Genom att nöta vatten förbättrar den här stan tidens utseende, förskönar framtiden. Det är det som är den här stans roll i universum. För staden är statisk medan vi rör oss. Tåren är ett bevis på det. För vi försvinner och skönheten blir kvar. För vi är på väg mot framtiden medan skönheten är det eviga nuet. Tåren är ett försök att dröja sig kvar, att bli fast, att bli ett med staden."

På morgonen har vinden mojnat. Lätta krusningar är allt som finns kvar på vattnet efter stormen. Båten till flygplatsen kommer punktligt. 

Lagunens öar ligger insvepta i ett lätt dis. Den bleka vinterhimlen förefaller vara gjuten i glas. Himlen går inte att skilja från lagunen. Vid horisonten flyter de samman i en ton av pärlemor.

En sådan morgon är det grymt att skiljas från Venedig.

Gondol i skymningen framför Santa Maria della Salute. Verklighetens Venedig överträffar besökarens alla förväntningar.

Gondol i skymningen framför Santa Maria della Salute. Verklighetens Venedig överträffar besökarens alla förväntningar.

Peter Loewe åkte till Venedig med förhoppningen att få träffa och intervjua Giorgia Boscolo. Stadens första kvinnliga gondoljär är en skygg varelse. I flera år har han ringt, mejlat, kontaktat hennes familj och hennes stamlokus. Men trots idogt spanande såg Peter inte skymten av henne.

Gilla Vagabond på Facebook för mer reseinspiration ditt flöde!

Relaterade artiklar