Annons
Annons
Det gröna hjärtat. Foto Anders Kristensson

Det gröna hjärtat. Foto Anders Kristensson

Guyana

Guyana – Sydamerikas sista hemlighet

Här, i Sydamerikas minst besökta hörn, finns ännu orörd regnskog. Gigantiska träd vars kronor gömmer spindelapor och aror. Mellan blommorna fladdrar kolibrier och fjärilar, i träskmarkerna slingrar kajmaner och anakondor. Följ med till Guyanas gröna inre.

Text: Henrik Brandão Jönsson • 2017-09-04 Uppdaterad 2021-06-23

Guiden väcker oss klockan 05. Jag trasslar mig ur mitt moskitnät och snörar på kängorna. Det är sista dagen på vår djungelvandring och guiden vill försäkra sig om att vi verkligen gjort allt för att skåda några av de vilda kattdjuren som lever i Guyanas regnskog. Ännu har inte solen gått upp, men vrålaporna är vakna och tjuter som om världens bästa rejvfest fortfarande håller på uppe i trädkronorna.

Vi går längs stigen som leder till lervägen som slingrar sig genom hela Guyana. Mellan klockan tio på kvällen och sex på morgonen är grusvägen stängd för trafik och djurlivet kan ostört ta sig över. Guiden går först och efter kommer Anders med sina kameror hängande över axlarna. Minsta prassel i den täta grönskan får honom att ta upp kameran till ögat som en jägare för bössan till sin axel.

Den senaste veckan har vi tillbringat på olika lodger i den regnskog som fascinerade den svenske filmaren och naturkännaren Jan Lindblad. I nästan tio år bodde han i Guyana och kom nära både djurlivet och ursprungsbefolkningen. Inte mycket har hänt sedan han flyttade hem till Sverige 1975. 80 procent av Guyana är fortfarande täckt av orörd regnskog. Det gör att chansen att se vilda djur är mycket stor.

Vi har sett papegojor i träden, ibisfåglar i skymningen, kajmaner i floden och spindelapor i träden. Det enda vi har missat är jaguaren, ozeloten och puman – de tre vilda kattdjuren – som är anledningen till att de flesta reser hit.

Guyana – Sydamerikas sista hemlighet
En curassow-höna kollar in oss.

När vi når fram till den leriga grusvägen har solen gått upp och morgondimman sveper över trädkronorna. Jag har ormfobi och tittar alldeles för mycket ned i marken. Anders tittar upp i träden. Guiden är den ende som kollar rakt fram. Det är knäpptyst och vi viskar mellan varandra. Två röda aror iakttar oss från en gren högst upp i lövverket. De undrar nog vad vi är för några. Plötsligt pekar guiden och viskar.

– A cat! A cat! That’s a cat!

Tjugofem meter framför oss står en ozelot stilla på vägen och möter vår blick. Pälsen är prickig som en jaguar och jag vet inte om jag ska bli rädd eller glad. Anders tar fram kameran och går ned på knä. Sakta vandrar ozeloten över vägen och försvinner in bakom den gröna ridån på andra sidan vägen. Han vill inte vara med på bild.

– Wow, säger guiden. Det är första gången jag ser en ozelot här.

Jag tror knappt att det är sant. Efter bara en vecka i Guyanas regnskog har vi sett ett vilt kattdjur. Det tog Jan Lindblad betydligt längre tid. Under några sekunder visade den sin gulbruna päls för oss. Det kan låta kort, men för mig är det tillräckligt. Jag har sett en livs levande Leopardus pardalis melanurus

Guyana – Sydamerikas sista hemlighet
Georgetown känns mer som Karibien.

Guyana är något så ovanligt som ett karibiskt land i Sydamerika. Det är det enda landet på kontinenten som har engelska som första språk och det enda land, fÙ�rutom Surinam, som har vänstertrafik. Nästan hälften av befolkningen kommer från Indien och var tjänstefolk åt britterna när Guyana var en koloni på 1800-talet.

När landet blev självständigt från Storbritannien 1966 övertog indierna deras position och den svarta befolkningen, som härstammar från förslavade afrikaner, blev tjänstefolk åt indierna.

Att svarta inte har chans att få ett välbetalt jobb i Guyana gör att stora delar av den afroguyanska befolkningen migrerar. Eftersom engelska är deras modersmål har de inga problem att få jobb i New York, Toronto eller London, vilket gör att det idag bor fler guyananer utomlands än det gör i Guyana. Varje år minskar invånar­antalet med några tusen och trots att Guyana är stort som Storbritannien bor här inte fler än 735 000. Att folk tvingas lämna sitt land är en tragedi, men för regnskogen är det utmärkt. Påverkan på naturen blir mindre.

När vi planerade resan till Guyana varnade många av mina kolleger mig för huvudstaden Georgetown. “Ta taxi till allt och gå inte ut på kvällen. Det är livsfarligt.” Jag vet inte om mina kolleger skämtade eller bara försökte skrämma upp mig, men någon sömnigare huvudstad än Georgetown har jag sällan satt min fot i. Invånarna vankar fram och tillbaka under sina skuggande paraplyn och gatuförsäljarna säljer sina varor utan att skrika. Inte ens på kvällen känns det farligt, även om alla rekommenderar taxi.

Guyana – Sydamerikas sista hemlighet
Irengfloden utgör en del av gränsen mot Brasilien.

Den största sevärdheten i Guyana är Kaieteurfallet som ser ut att vara hämtat ur Fantomen. Eftersom det inte finns många vägar i Guyana tar det fem dagar att ta sig till vattenfallet landvägen. Det vanligaste sättet är flyga med ett propellerplan som tar sig dit på 45 minuter. Vi köper varsin biljett och tar taxi ut till den lilla flygplatsen. Det är söndag morgon och vår pilot är en timme försenad.

– Det var egentligen inte jag som skulle flyga idag, men min kollega är så bakfull att han inte kunde. Han fyllde år igår, säger piloten.

Jag och Anders tittar förskräckt på varandra och går ut till det turkosa propellerplanet som tar max sju passagerare.

– Hon är byggd 1970 i England, men flyger ännu, försäkrar den indiske piloten.

Säkerhetsbältet är ett före detta bilbälte och det bullrar så mycket från det tvåmotoriga planet att det inte går att kommunicera med varandra. Jag lämnar mitt liv i pilotens händer och vi lyfter över Georgetown med dess vita trävillor på pelare.

Vi flyger över utdikade risfält som varje år svämmas över av Atlanten och kommer ut till den mäktiga Essequibofloden. Piloten navigerar efter floden och viker sedan av över den täta regnskogen som från luften ser ut som broccoli. Efter en stund flyger vi över en djup dalgång med branta klippvägar som karvats ut i landskapet. Vi har kommit fram till Kaieteurfallet­ och piloten flyger så nära han kan. En vit vattenvägg dundrar ned i en mossklädd gryta som ser ut att dölja ingången till Fantomens dödskallegrotta.

Guyana – Sydamerikas sista hemlighet
Det här trädet får aldrig några riktiga kramar. Det går helt enkelt inte att krama runt stammen.
Guyana – Sydamerikas sista hemlighet
Imse vimse.

När planet landat vandrar vi fram till stupet och beundrar fallet som är fyra gånger högre än Niagarafallet. Vattenmassorna slår upp och trots att det är söndag finns det inga andra turister vid fallet. Vi får det helt för oss själva. Guiden berättar att vi har tur med att vara här under torrperioden. Under regnperioden är det så mycket vattnet i floden att den gröna grytan fylls av en vit dimma som döljer nästan hela det 250 meter höga fallet. 

På eftermiddagen flyger vi vidare till Orinduikfallen som ligger på gränsen till Brasilien. Fallet är format som en trappa och guiden säger att det går att bada här. Jag tvekar inte en sekund och simmar ut i det svarta vattnet. Jag kliver upp på en av klippavsatserna och sätter mig under fallet. Vattenmassorna smattrar ned på mina axlar och ger mig den skönaste massage jag fått på länge. Kaieteurfallen i all ära, men det finns inget bättre än att uppleva ett vattenfall på riktigt.

Jag sitter under fallet så länge att piloten kommer ned från landningsbanan och hämtar mig. Vi måste skynda oss tillbaka. Snart går solen ned och landningsbanan i Georgetown har ingen belysning.

Guyana – Sydamerikas sista hemlighet
Kaieteurfallen är 226 meter högt och faller ned i mossklädd gryta som påminner om Fantomens dödskallegrotta.

Att det inte finns några asfalterade vägar genom Guyana gör att det lilla flygbolaget Trans Guyana Airways är det enda som binder samman landet. Flygbolaget har tio enmotoriga plan som kan ta upp till tretton passagerare var och flyger allt från regeringsfolk och guldgrävare till sjuka indianer och kvinnor som ska föda. Att åka med de små planen är som att cykla. Man hinner ta in mer av omgivningen.

När britterna koloniserade Guyana på 1700-talet flydde ursprungsbefolkningen till hjärtat av den svåråtkomliga djungeln. Hit vågade inte engelsmännen ta sig och makushifolket kunde leva i lugn och ro av vad naturen gav. De döpte området till Iwokrama, som betyder tillflyktsort, och bor kvar här än idag.

Iwokrama, som är större än Småland, har blivit en av världens mest framgångsrika forskningsstationer nÙ?r det gäller regnskog. Området är så väl skyddat att inte ens propellerplanen får gå ned här. Vi landar istället i byn Annai som ligger på savannen, tre timmar i jeep från reservatet.

Guyana – Sydamerikas sista hemlighet
Piloten Raul Seecharran tillhör den indiska minoriteten i Guyana.

Tanken med Iwokrama är att det inte ska vara ett regnskogsmuseum. Myndigheterna vill att skogen ska leva och att makushifolket ska kunna försörja sig av vad skogen ger. De får lov att fälla en del av träden fÙ?r försäljning, men de får inte bedriva någon gruvdrift. På reservatet finns också Iwokrama River Lodge som ligger vackert där Essequibo­floden gör en krök. Här bor forskare och ekoturister från hela världen. En del av inkomsterna från lodgen går till ursprungsbefolkningen och alla guiderna är från makushifolket. 

Vår guide är en blyg tjej som, precis som jag, är rädd för ormar. Hon bär höga svarta gummistövlar upp till knäna och leder oss på vandringarna i regnskogen. Lövverket ger en svalkande skugga och vi lär oss namnen på de enorma träden som producerar syre åt vår planet. En del av träden är stora som dinosaurier och det krävs minst femton människor för att skapa en ring runt stammen.

På vår andra dag bestämmer vi oss för att bestiga Turtle Mountain som reser sig flera hundra meter upp i regnskogen. För att komma så nära berget som möjligt kör en motorbåt oss nedför floden. Trots att regnperioden är över för en månad sedan står vattnet fortfarande högt. Floden har ätit sig in i regnskogen och vi kryssar fram mellan träden i det mörka vattnet.

Föraren slår av motorn och tyst glider vi in i grönskan. Jag inspekterar varje gren vi åker under för att försäkra mig om att där inte ligger en boaorm som kan slingra sig ned i båten.

Min ormfobi har sin grund i barndomen då vi hälsade på våra kusiner på Lidingö. Vi sprang omkring bland stenar och stockar och rätt som det var hamnade vi framför en huggorm i attackläge. Antagligen hade våra lekar retat upp den. Synen av det vaggande huvudet över kroppen lämnar mig inte, trots att jag bara var sju år. När jag tretton år senare skulle åka på min första Sydamerikaresa besökte jag terrariet i Malmö för att bota min ormrädsla. Istället fick jag höra den ena skräckhistorien efter den andra och det skrämde upp mig ännu mer.

Guyana – Sydamerikas sista hemlighet
Orinduikfallen vid gränsen mot Brasilien är faktiskt underbara.
Guyana – Sydamerikas sista hemlighet
På seneftermiddagen faller alltid ett snabbt regn över River Lodge.
Guyana – Sydamerikas sista hemlighet
Papegojan pratar inte goja, utan engelska.

Fördelen med ormfobin är att det är extra spännande för mig att vandra i regnskogen. Varje steg jag tar är en utmaning. Nackdelen är att jag missar mycket. Det finns över 500 fågelarter i Iwokrama. De lever i trädkronorna medan jag scannar av marken. Men jag njuter i alla fall av deras läten.

– Vill ni vila lite? undrar guiden.

Vi tar paus och jag får en chans att titta upp i lövverket. En hel värld gömmer sig i trädkronorna. Jag ser en svart spindelapa som klänger fram över träden och en rödnäbbad tukan som iakttar oss från en gren. En ljusblå fjäril fladdrar mellan oss och det känns som om den kom förbi bara för att säga hej. Efter nästan två timmars vandrande når vi toppen av Turtle Mountain. Utsikten Ù?r fantastisk och det går att se över hela naturreservatet. Vid horisonten reser sig en bergskedja som ligger på gränsen mot Surinam. Det går också att se Essequibofloden som slingrar sig genom grönskan som den anakonda Jan Lindblad brottades med i filmen Guyana – vattnens land

Vi ställer oss på utsiktsplatsen och tittar ut över ett av världens mest orörda och oförstörda områden – en spillra av den uråldriga regnskogen – och blir stumma av beundran.™?

Jag känner att jag mår bra av att vara i regnskogen. Alla nya växter och djur får mig att koppla av och gör mig ödmjuk inför livet. Jag inser hur lite jag vet om naturen och hur viktig den är för vårt liv. När vi kommer tillbaka till lodgen på kvällen lägger jag mig i hängmattan på terrassen­ och blickar ut över floden som glänser i månskenet. Jag känner att regnskogen gör mig gott.

Guyana – Sydamerikas sista hemlighet
Turtle Mountain. Guiden är lika rädd för ormar som skribenten och har tagit på sig de högsta gummistövlarna som finns i Guyana.

Efter några dagar flyttar vi över till Atta lodge som ligger i andra änden av reservatet. Lodgen är betydligt mindre och omgiven av tät regnskog. Här finns en av de andra höjdpunkterna i Iwokrama – en lång hängbro som bundits fast i trädkronorna, 30 meter upp i luften. Från hängbron har du fri sikt över hela skogen. Bästa tiden att gå upp här är i skymningen. De vilda fågelskockarna far fram och tillbaka över regnskogen och letar efter någonstans att sova.

Jag hänger över relingen och suger in atmosfären. Förr i tiden kallade européerna Guyana för Det gröna helvetet. Jag tycker istället att landet borde kallas Det gröna hjärtat. Jag har sällan mått så bra som när jag rest runt i detta bortglömda land vid ekvatorn. 

Vad som bidragit till mitt välmående är att jag inte ägnat någon tid åt min så kallade “smarta mobil”. Jag har inte lagt upp några bilder, kommenterat andras bilder eller ens kollat mina mejl. Befriad från mobilen har jag tagit in det verkliga livet. Regnskogen har renat mig. 

När solen går ned i sin vinkelräta bana, som den endast gör vid ekvatorn, dyker en kolibri upp framför mig. Den slår 80 vingslag i sekunden, vilket gör att den kan stå helt stilla och även backa i luften. Det är den ensam om att kunna göra i fågelvärlden. Varje dag suger kolibrin i sig nektar som motsvarar dess vikt nio gånger och pollinerar över tusen blommor per dag. Den har en livsviktig uppgift i regnskogen. Ändå är kolibrin mest känd i Sverige för att vara ett gulligt inslag i en Disneyfilm om jularna. 

Guide: Guyana

Maxad lista – 19 heta tips till Sydamerika

13 anledningar att besöka karibiska Sint Maarten


Text: Henrik Brandão Jönsson • 2017-09-04
GuyanaRestipsDjur & naturReportage

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top