I tur och ordning för getterna ner sina huvuden mot den lilla högen av mineralpellets. Det är en invand rutin som gör att de hamnar på rätt plats uppe på mjölkbordet. Jag hjälper till att sätta fast spenkopparna och håller koll på tillströmningen av mjölk. I ögonvrån ser jag hur döttrarna kånkar de fyllda spannarna ut till grisarna, som ska få dagens morgonmål. Innan det är dags för ystning av gårdagens mjölk väntar gemensam frukost på gården som ligger på ön Belle-Île-en-Mer i Biscaya-bukten strax söder om Bretagne i Frankrike.

Ungdomarna i familjen hade länge efterfrågat ett äventyr bortom det bekanta hemma i Sverige. De ville uppleva något nytt, äta annan mat, höra andra språk och, framför allt, bada i andra vatten! Vi hade pratat om tågluff i flera år, men saker har kommit emellan. Dessutom är det ju dyrt att tågluffa, om man inte ska leva som en äkta backpacker som på 1990-talet.

Intresset för ett mer jordnära liv under senare år gjorde att jag såg möjligheten med det som kallas Wwoof. Att jobba på en gård, mot mat och husrum. Det finns flera organisationer som bygger på samma grundkoncept, men just Wwoof står för ”Worldwide opportunities on organic farms” och syftar till att främja ett pedagogiskt och kulturellt utbyte och skapa medvetenhet om ekologiska jordbruksmetoder.

Förslaget att åka och jobba på en gård, som en bärande del av en tågluff, togs emot med blandade känslor hos de två döttrarna, 15 och 18 år. De är mycket väl medvetna om mina intressen, och förstår även meningen med ett sådant upplägg. Men det tar förstås emot för de flesta personer som vill utforska, slappa, läsa och bada att behöva jobba. Och det på en okänd plats och ihop med främmande människor. 

Nåväl, efter några förfrågningar på mysiga små gårdar i de italienska bergen landade vi i kombinationen mjölka getter på förmiddagen och bada i Atlanten på eftermiddagen, i Frankrike. Vi skulle alltså bege oss till ön Belle-Île-en-Mer, utkastad i Atlanten strax söder om Bretagne. Skolfranska fanns i bagaget för ungdomarna, medan jag själv inte kan säga mer än bonjour och merci.

Det får bära eller brista, tänkte jag och bokade in oss hos Maël Aillet, som driver chèvreriet på La ferme de Keroulep. Ett äventyr skulle vi i alla fall få, oavsett vad. Och kanske även en och annan lärdom om livet som lantbrukare i en annan del av Europa.

Första målet var Paris, som sommaren 2024 såklart hade OS-feber. Som tämligen ointresserad av sport hade jag nästan missat den aspekten. Avspärrningar, byggnationer och OS-ringar, ända upp på Eiffeltornet. Men också förberedande festligheter och förväntan. Att kliva upp ur metron vid Saint-Michel nära Notre-Dame och bländas av sol och ett särdeles påtagligt folkliv var den fläkt av annorlunda vi behövde. 

Nyfiket och lite yrvaket letar vi oss fram till det pyttelilla och väldigt gamla hotellet Esmeralda, också känt från barnboken Linnea i målarens trädgård skriven av Christina Björk. Vi vaggas snabbt in i den uråldriga atmosfären i kvarteren omkring hotellet, även om de numera också rymmer ett helt pärlband av turistbutiker med likadana kylskåpsmagneter. 

Dagarna i Paris går ut på att ta sig fram till fots, för att få överblick över stadens struktur och sevärda monument. Vi prickar av flera av de mest kända platserna, men njuter kanske mest av den fantastiska falafeln i de judiska kvarteren, Marais, och att aktivt insupa det väldigt levande gatulivet. 

Efter tre heldagar lämnar vi storstaden och hoppar på tåget som med ett byte tar oss till den lilla hamnstaden Quiberon på Bretagnes sydkust. Hittills har vi inte haft några problem alls med tåg och tågbyten. Vi var dock medvetna om att vi reste i ett land som inte är det mest fördelaktiga för tågluff, då de franska snabbtågen alltid kräver att man bokar platsbiljetter. Detta innebär förstås en betydande extrakostnad, som man får lägga ovanpå kostnaden för Interrail-passen.

Bytet från lokalt tåg till båt i Quiberon är dock onödigt tajt. Vi får springa någon kilometer med packningen, som inte alls blev så minimalistisk som vi hade planerat innan vi åkte. Personalen i biljettluckan får ringa till båten, som väntar in oss och några andra resenärer som stressat ner till samma anslutning. Vi hinner precis och sätter oss – stärkta av den resvana man får i fötterna redan efter en knapp vecka i rörelse – uppe på färjans takdäck.  Äntligen hav, äntligen på väg till resans verkliga äventyr. Äntligen på väg till ”Den vackra ön i havet”.

– Förlåt att jag är lite sen. Jag skulle bara avsluta kvällsmjölkningen, säger vår värd och arbetsledare för den kommande veckan när han hämtar upp oss i hamnen i Le Palais, öns ”huvudstad” där båten lägger till. 

Maël är den som idag driver gården La ferme de Keroulep efter sina föräldrar. När de kom till platsen på 1980-talet fanns där ingenting. De köpte en bit mark och har sedan byggt upp hela gården, med dess olika byggnader och verksamheter, så att den vuxit fram i samklang med platsen och naturens rytm. Rytmen och pulsen liknar känslan av hela ön, behaglig och avslappnad. Men detta är förstås inte hela sanningen, för livet som lantbrukare är tufft och kräver ständig närvaro och aktivitet – även på en ö i Atlanten där skönheten ligger som ett distraherande filter och kan förleda besökaren att tro att livet är enklare här. 

Vid vår ankomst är gården full av liv. Det är ovanligt många på plats, däribland våra vänner som åkt i förväg. Erell, en fransk tjej, är också där som wwoofare och har två vänner på besök. Det är livligt i köket, som inryms i en lada där en stor del av inomhuslivet utspelar sig. Någon hackar morötter till en grönsaksgryta, en annan svarvar äpplen till en äppelkaka.

Vi får i uppgift att tillaga en mangoldgratäng, med ett lite oklart recept. Men vi förstår att vi ska förvälla mangolden och hälla över ett slags béchamelsås och sedan grädda i ugnen. Vår franska är mycket begränsad och Maëls engelska lite rostig. Men vi är många som kan hjälpas åt, både att laga mat och förstå varandra. Erell stannar kvar när övriga vänner åkt hemåt igen, hon blir vår tolk och bundsförvant i allt det nya. Hon spenderar några veckor på gården för att lära sig att göra ost. 

Varje dag på gården startar med mjölkning av de 28 getterna. De tas in från betet, eller har gått in redan kvällen innan. De mjölkas i två olika grupper, och viss sortering kan krävas för att rätt grupp ska komma upp på mjölkbordet. Vi får hjälpa till redan första dagen, och mjölkningsproceduren är väldigt smidig. Rasen Alpine härstammar från de franska Alperna och är väldigt vanlig som tamget i de södra delarna av Europa, inte minst för sin mjölk. 

En annan arbetsuppgift, som ungdomarna tar sig an, är att mata grisarna. Gårdsgrisarna är en viktig pusselbit i gårdens kretslopp. Gården har ett avtal med en av matbutikerna på ön och får åka och hämta kantstötta grönsaker flera gånger i veckan.

En del är av såpass god kvalitet att det blir råvaror i matlagningen, medan det mesta går till grisarna. Även vasslen som blir över från ystningen av getostarna ges till grisarna, tillsammans med spannmålsrester i form av skaldelar som blir över efter malning och siktning. Grisarna älskar blandningen av vassle och spannmål, som tar slut inom en minut. Köttet från grisarna är den viktigaste proteinkällan på gården, utöver getostarna. Det blir bland annat till fantastiska korvar. Allt tas tillvara och kött ses som något exklusivt som äts någon gång i veckan. 

Mjölkning av getterna görs även en gång på kvällen, och varje dag görs en ny omgång getost. Vi får vara med även där. Det är handtvätt, rena stövlar, rock och hårnät som gäller innan vi går in i ystningsrummet, som har höga krav på hygien. Här har den obehandlade mjölken från dagen innan koagulerat till ostmassa, enbart med hjälp av lite getlöpe och ett antal timmar i rumstemperatur. 

Vincent, som är den enda anställda på gården och sköter mjölkning och ystning på vardagarna, visar oss hur man skopar upp ostmassan i ostformarna utan att allt går sönder i småbitar. Det är en konst, liksom att få lika mycket i varje form. På kvällen vänds innehållet i formarna en gång, och sedan saltas de små puckarna och läggs på brickor. Det är det hela, allt som krävs efter de första stegen är lagring under kontrollerade former. Ibland kryddas vissa ostar med till exempel fänkål, eller görs i andra format. Men det är lagringstiden som ger ostar av olika karaktär.

Allt från väldigt färska och lite mjukare och mildare ostar till extremt koncentrerade och hårda små puckar som lagrats i upp till ett år. Många av de långlagrade ostarna rivs likt parmesan över en sallad eller annan maträtt och ger en väldigt koncentrerad smak. På gården äts getost till i princip varje mål, och ibland får vi helt färsk ostmassa att äta ur skål, till frukost. 

Frukost äts gemensamt efter morgonmjölkningen. Mynta-te i stora mängder, fruktkompott som tillagas genom att ta hand om ”kasserad frukt” som långkokas till ett osötat och väldigt gott mos. Brioche i limpform och färsk getost. Kaffe är det bara vi som dricker, och det blir naturligt att vi bidrar med lite av sådana råvaror som vi önskar ska finnas i skåpen.  

Tre kvällar i veckan håller gårdsbutiken öppet, där det förutom getost säljs av gårdens eget mjöl, av vete och bovete. För ungdomarna är det till en början en utmaning att anpassa sig till vardagen på gården. 

Standarden är väldigt enkel, och det krävs att man infinner sig i ett arbetslag, där språkbarriären givetvis bidrar till viss blygsel. 

– Jag stannar här i högst fyra dagar, säger det ena barnet första kvällen och känner uppenbart stor tveksamhet inför den kommande veckan. Men redan nästa dag verkar denna önskan vara bortglömd eller i alla fall undanträngd.

Och det är fantastiskt att se hur detta blir något naturligt, på bara några dagar. De ställer upp, sågar grenar på stora träd och drar ihop till en enorm hög. Framför allt lagar de lunch nästan varje dag, vilket kan vara en utmaning då det är ungefär samma råvaror (en mängd grönsaker och frukter som bör tas tillvara) som ska bli till anrättningar med något slags variation. Jag tror de blir stärkta av att upptäcka att de kan bidra, mer än de först trodde. Här passar verkligen uttrycket ”att växa med uppgiften”.

Att delta i gårdens arbete på förmiddagarna är också extra lätt och motiverande när man vet att det finns oräkneliga äventyr och platser att utforska på ön under eftermiddagarna, då vi är lediga. Det är ett vanligt upplägg på Wwoof, att man jobbar på förmiddagen och har ledig tid under eftermiddagen. Det är lättillgängligt precis överallt, så det räcker att packa en badväska och vandra iväg. Längs öns hela kust löper en vandringled, som går igenom det varierande och betagande landskapet.

Positionen i havet har gjort att kusten som vetter mot öppet hav i väst och sydväst är betydligt mer exponerad och därmed vildare och kargare än den som vetter mot nordost. Kusten är generellt klippig, och med jämna mellanrum kommer man till en större eller mindre vik med gyllene sand. Det är väldigt oexploaterat och finns i princip aldrig några hotell, serveringar eller ens toaletter vid stränderna. Idel vacker natur, och i juni är vi ofta helt ensamma på både stigar och stränder.  

På den här ön liftar man, får vi veta när vi pratar om att ta bussen upp till öns norra udde. Att lifta är både vanligt och något helt naturligt här. Ett sätt att hjälpas åt. Det finns till och med särskilda hållplatser där liftare kan ställa sig säkert, vid korsningar mitt på ön. Vi testar både buss och att lifta, och bägge funkar bra. Att lifta ger förstås mer tillbaka och är gratis, och ofta blir man skjutsad ända fram till destinationen även om det inte var dit bilen skulle.

Vi hade kunnat stanna mycket längre på den vackra ön och på gården, men har samtidigt planerat in lite ”semester” med strandliv, och det finns ett starkt önskemål om att besöka Amsterdam på vägen hem. Det kan dock nämnas att Wwoof oftast funkar bäst om man är på plats under minst två veckor, och i vårt fall hade det underlättat både för oss och för vår värd om vi hade pratat franska hjälpligt. 

I hela Bretagne och på ”Belle Île”, som ön ofta kallas, är det vanligt med crêpes, och galetter, som är den salta, matiga varianten gjord på bovete. I nästan varje gathörn finns ett crêperie. När vi återupptagit vår resa landar vi efter båtresan på ett solindräkt hak precis vid stranden i Quiberon. 

Pirret och lusten av att åter vara på resande fot infinner sig, och äntligen får vi uppleva lite sol och värme. Hela resan har hittills bjudit på fuktigt och svalt väder, vilket i och för sig också är ganska skönt. Både fysiskt arbete och vandring funkar bättre då. 

Två tågbyten senare kliver vi av i staden Saint-Malo, på Bretagnes nordkust. En stad som förstördes nästan helt under andra världskriget men har återuppbyggts i ursprunglig stil och visar upp ett enhetligt uttryck, helt i sten. Här blir vi ännu mer medvetna om tidvattnets inverkan på den här trakten. 

Stranden som löper kring stadens murar byter helt skepnad vid hög- och lågvatten. För att möjliggöra bad även då vattnet dragit sig tillbaka har man byggt en invallad bassäng där havsvattnet stannar kvar. 

Vi undrar mycket kring hopptornet som sticker upp ur havet en bra bit ut när vi kommer till stranden första kvällen. Dagen efter förstår vi hur det hela hänger ihop. Vi hyr in oss i en bekväm liten lägenhet via Airbnb, som bokades bara några dagar tidigare. Vi äter baguetter från bageriet intill samt den obligatoriska musselrätten moules marinières. Solen är med oss och vi får två härliga stranddagar, precis som vi hade önskat. Badglada som vi är alla tre, har vi inga problem med den ganska låga vattentemperaturen i Atlantvattnet, varken här eller på ön.

Hemresan blir en ganska utdragen historia, då platsbiljetterna på snabbtågen är slut, så vi får pussla med regionala tåg och många byten. Nu är vi dock såpass varma i kläderna att det känns helt okej. På en dag tar vi oss till Amsterdam, via Paris, och hyr in oss hos en familj strax utanför staden. Det är väldigt dyrt i Amsterdam, och inte ens vandrarhem känns som ett rimligt alternativ för oss i tre nätter. 

Den äldsta dottern njuter verkligen av den fascinerande miljön, med höga, lite vingliga hus på rad och kanalerna som genomkorsar vart och vartannat kvarter. Gatulivet och, inte minst, alla cyklar och cyklister är uppfriskande men ibland även lite hetsigt. Eftersom det finns fler cyklar än människor i Amsterdam och detta är det vanligaste transportmedlet i innerstaden får man se upp. Farten är ofta hög och toleransen för vimsiga gångtrafikanter låg. 

Det är spännande att kolla in alla flytande hus som blivit vanliga i Nederländerna, och vi kommer fram till att vi borde stannat i ytterligare en dag och utforskat landsbygden utanför Amsterdam, som även den är cykelvänlig. Det finns många mysiga byar och kanaler och vatten överallt. 

Sista resdagen hem påbörjas kl sex på morgonen i Purmerend, där vi får skjuts av vår husvärd Jan till busstationen, och avslutas i Ängelholm vid midnatt. Även här får vi förlita oss på de mindre tågen utan krav på platsreservationer, vilket innebär två byten med kort om tid. En försening gjorde att vi fick tänka om i Schleswig och kom med ett senare tåg, men vi hade turen med oss i Köpenhamn och klarade ett tågbyte på två minuter, så att vi ändå hann med sista Öresundståget mot Sverige. 

Med stärkta ben som vandrat många mil, solbrända kinder och en hel del erfarenheter och lärdomar kommer vi hem, utan större missöden och med humöret i behåll. Alla nöjda med resan och, framförallt, med otaliga uppslag om vad vi skulle vilja göra nästa gång. 

Min förhoppning är att ungdomarna ser att det är görbart att resa med tåg, kanske till och med att resa ensam, att ta jobb på en gård, fråga när man behöver hjälp och förstå värdet av att få dela andras vardag. Det är inte så dumt att ha med sig, vad man än vill i livet.

Så reste vi

Interrail med 10 resdagar under två månader bokades med rabatt under Black Week. 

Resan ner till Frankrike

• Göteborg–Malmö (Öresundståg)
• Malmö–Hamburg: Snälltåget (nattåg)
• Hamburg–Karlsruhe: Snabbtåg, med platsbiljetter 
• Karlsruhe Hbf–Paris Est. 
• Paris Montparnasse–Auray, med platsbiljetter
• Auray–Quiberon, regionaltåg (denna sträcka går det även bussar) 
• Quiberon–Le Palais på Belle-Île-en-Mer, båt 50 minuter med Compagnie Océane

Hemresa till Sverige

• Färja tillbaka till Quiberon och sedan tåg till Auray. 
• Auray–Rennes–Saint-Malo. 
• Saint-Malo–Rennes–Paris Montparnasse, med platsbiljetter. 
• Paris Nord–Amiens – Lille Flandres–Courtrai– Antwerpen–Amsterdam: regionaltåg. 
• Amsterdam–Utrecht–Amersfoort–Hengelo–Schleswig–Köpenhamn: regionaltåg. 
• Köpenhamn–Ängelholm: Öresundståg. 

Belle-Île-en-Mer

Belle-Île-en-Mer eller Belle-Île är den största av öarna utanför Bretagnes kust. Den ligger söder om halvön och nås med båt från Quiberon, som också är en trevlig ort. Färjor lägger till både vid öns största ort Le Palais och i det pittoreska samhället Sauzon längre norrut. Färjan kostar runt 20 euro för en vuxen, enkel väg. Övriga orter på ön som även nås med buss är Locmaria och Bangor. Hit åker man för den vackra naturen, då uteliv, kommers och serverade aktiviteter är begränsade. 

Ön har en behändig storlek, från nordvästra udden till den sydöstra är det ca 15 km. Hela ön omgärdas av en vandringsled som är väl utmärkt. Det går bra att ta olika etapper, men det kan vara svårt att hitta boende och mat på vissa sträckor, varför viss planering krävs. Det är vanligt och enkelt att lifta på ön, vilket rekommenderas! Kusten består av exponerade, branta klippor på sydvästsidan, Côte Sauvage (”den vilda kusten”), medan lugna stränder och hamnar finns på nordöstsidan. Den största stranden är Les Grands Sables. Ön har precis som hela Bretagne ett förhållandevis fuktigt och svalt klimat. Vattnet i Atlanten är också svalt och uppfriskande.

Wwoof: Lev och lär på ekologiska gårdar

Konceptet Wwoof (Worldwide opportunities on 0rganic farms) grundades 1971 och finns idag i mer än 132 länder världen runt. Besökare, eller ”wwoofare”, delar det dagliga livet med sin värd och lär sig om ekologiskt jordbruk och hållbarhet medan de tillbringar ungefär hälften av varje dag med att hjälpa till i det dagliga arbetet. Värdar erbjuder boende och måltider till besökare utan att pengar växlas mellan värdar och wwoofare. 

Maël på La Ferme de Keroulep tar emot 30–40 volontärarbetare via Wwoof varje år, och det är ett ständigt utbyte av idéer och tjänster. Hjälpen som detta innebär är värdefull, och fyller även ett socialt syfte. Men, självklart är det också ett ibland ganska krävande arbete att ständigt ta emot nya människor och bjuda in dem i gårdens vardag. En lite längre vistelse, på minst två veckor, är ofta att föredra. 

Vill du testa att wwoof:a är det en bra idé att i god tid höra av sig till olika gårdsvärdar och hitta en som kan ta emot och där upplägget passar just dina önskemål. Det går att filtrera fram gårdar med särskilda inriktningar och även de som är engelsktalande och till exempel tar emot barn. Det är bra att veta att du i de flesta länder behöver köpa ett medlemskap på cirka 300 kr för att kunna ta kontakt med gårdsvärdar i just det landet.