• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Vandring i Kanada – över stock och sten i Squamish

    Bergen innanför Kanadas västkust ger oss blåmärken, rivsår och svidande muskler. Som tur är lyfter gondolen oss därefter mjukt och snabbt till svindlande höjder med makalös utsikt över en gnistrande havsvik.

    Vandring i Kanada – över stock och sten i Squamish
    Branta sluttningar i Squamish. Foto: Sara Arnald.

    Glaciärflodens mintgröna vatten virvlar framför oss när vi bär ner kanoten från bilen. Vi befinner oss på grusvägen som leder ut till den smala sandbanken, "the spit", där Squamishfloden möter havsviken Howe Sound. Där nere, där hav och berg möts i en svidande vacker bild, leker kitesurfarna som vanligt med sina brädor i vinden. Vi, däremot, har andra aktiviteter i sikte. 

    För att kunna göra vandringen upp till Echo Lake behöver vi först paddla över floden och lämna kanoten i skogen på andra sidan. Sedan ska vi följa vattenfallet upp till sjön som är dess källa, en höjdkilometer upp.

    Echo Lake är vad som länge kallats "en väl bevarad hemlig­het", inte minst på grund av logistiken som behövs för att ta sig dit. Det ska inte vara någon lätt bedrift att ta sig upp heller.

    – Gå till Echo Lake så får ni ett äventyr, sa Eduardo Baldioceda, chef på Sea to Sky Adventures, och vinkade av oss med ett stort leende. Det var ett uttalande som var svårt att motstå, men som också utlovade en del strapatser.

    Squamish innebär ofta en dos av "scrambling", det vill säga att kravla med både händer och fötter. Där det är riktigt brant kan det i bästa fall finnas ett rep att hålla sig i.

    Vi tror han använde ordet "vandring" i sammanhanget, men vet också att vi kommer att behöva ägna oss åt en hel del "scrambling" för att ta oss upp till vårt mål. 

    Scrambling är ett vedertaget sätt att ta sig an bergen runt Squamish. Det innebär kort sagt att man tar sig uppför en brant bergssluttning, utan utrustning, men ofta kravlande på alla fyra, greppande efter vad man nu kan få tag i längs vägen. Men exakt vad det innebär, det vet vi i ärlighetens namn inte än.

    Men det är inte det där kravlandet uppför berget vi bävar för, utan att klara själva kanot­färden över floden, för att sedan hitta uppdragsplatsen innan det är för sent och vi hjälplöst driver ut i Howe Sound. Det skulle säkert bli en jättefin färd, men inte riktigt vad vi tänkt oss. 

    Sedan var det det där med bilen. Vi har blivit varnade för att lämna den här, om vi inte vill komma tillbaka till sönderskurna däck, så vi har ordnat med skjuts som ser till att den parkeras på en säkrare plats.

    En grouse, inte den famösa whisky­sorten, utan snarare en typ av ripa, tittar fram.

    När vi lägger i kanoten befinner vi oss på mark som tillhör First Nation. Alltså ättlingarna till ursprungs­befolkningen i trakten. Squamish, eller Skwxwú7mesh, som det stavas på First Nation-vis, sägs betyda både "vindens mor" och "det heliga vattnets folk". Båda betydelserna verkar rimliga när vi nu sätter oss tillrätta i kanoten och börjar sicksacka ut på strömt vatten.

    Andra sidan. Snårig skog och mygg möter oss när vi drar upp kanoten på torra land. Något lås att fästa den med skulle inte behövas, enligt personalen på Sea to Sky Adventures.

    Så vi lämnar den med en enkel knytning runt ett träd och börjar följa den snitslade stigen som leder oss in i en John Bauer-värld där mossan ligger mjuk och murrig över varenda gren, sten och stam. Piggt gröna ormbunkar täcker marken och snart hörs ett ljud som kommer att finnas i vår närhet under de närmaste två dagarna. Vattenfallet. Monmouth Creek börjar uppe vid Echo Lake och spritsar sedan bergsväggarna med vita strängar som vi redan sett från stan. 

    Stigningen har börjat när vi för första gången befinner oss intill den frustande kaskaden. Det ligger en svalkande dusch i luften, och det är välkommet efter att ha svettats i den fuktiga och täta skogen. 

    Vattnet i trakten ska inte drickas utan att filtreras först.

    Snart börjar stigen allt mer likna en hinderbana, med fallna träd som blockerar vår framfart. Ömsom kliver vi över, ömsom kryper vi under. Det är inte helt lätt med stor packning på ryggen. Vi bär på tält, sovsäck, liggunderlag, stormkök och mat. Det är som ett svettigt träningspass, men snart ska vi bli belönade. 

    När utsikten äntligen öppnar sig ordentligt tar vi paus intill vattenfallet, där en disig regnbåge sträcker sig över den vita slöjan av fallande vattenmassor.

    Med vattnet i ryggen ser vi ut över stan. Ner mot Squamish med sina låga, praktiska hus, och bergen som höjer sig på andra sidan. Sky Pilot, Diamond Head, och någonstans där bakom – Garibaldi Lake, Black Tusk och utsikten mot Whistlers baksida och Blackcomb. Topparna bildar en taggig drakrygg som tronar över skogen och dalen.

    Vi ser gondolen som lyfter människor upp till högre höjder, och kulissen som verkligen är förknippad med Squamish: The Stawamus Chief, oftast bara kallad The Chief, är ett 700 meter högt ljusgrått stycke vertikal granit som får det att klia i fingrarna på hugade klättrare.

    Högt uppe mellan bergstopparna ligger mängder av undangömda sjöar som går att nå på en dagshajk. Echo Lake är en av dem, inkilad mellan branta sluttningar. Om det ekar mellan bergsväggarna? Jodå. Jodå. Jodå

    Squamish var förut känt (om ens det) för sin timmerindustri och sociala problem med alkohol, våld och droger. Det var innan adrenalin­knarkare och naturälskare började upptäcka omgivningarna och innan mikrobryggerier och äventyrs­arrangörer började poppa upp som svampar ur jorden. 

    Här finns mountainbikestigar, kitesurfing och klättring i världsklass, och bergen erbjuder både vandring och toppturer med skidor. Att vyerna stundtals är så vackra att det gör ont i hjärtat hjälper förstås till, och att huspriserna gått upp med 30 procent bara det senaste året är resultatet av att Vancouver­borna börjar söka sig hit på allvar. 

    Många som bor här väljer småstadslivet och närheten till spektakulär natur, och pendlar varje dag längs Sea to Sky Highway till jobbet i Vancouver. Bara det är en upplevelse. När det turkosgröna havsvattnet i Howe Sound möter branta berg och öar uppstår magi. Och vid infarten till den lilla timmerstaden sitter skylten som sätter ribban på en kaxig nivå: "Squamish – the outdoor recreation capital of Canada". 

    Uppfriskande paus. Vi följer vattenfallet, Monmouth Creek, hela vägen uppför berget.

    Vi har björnbjällror med oss, men rådet är annars att man ska sjunga så att björnarna hör en. Så jag sjunger. Mest blir det en dålig version av den puertoricanska sommardängan "Despacito" där de flesta orden byts ut mot "ladadada", men som björnskrämma borde det fungera. Vattenfallet överröstar mig visserligen, men jag sjunger ändå. Mest för pumorna egentligen, eftersom de skrämmer mig mer än svartbjörnar. Här finns perfekta klippavsatser att spana från och skrevor att gömma sig i. Det ser onekligen ut som pumaland. 

    Ibland delar sig stigen, ibland upphör den nästan att existera. Men vi litar på att de slumpvis utslängda snitslarna ska leda oss rätt, och i värsta fall vet vi ju att det enda vi behöver göra är att följa vattenfallet – uppåt, uppåt, uppåt – till dess källa, som är vårt mål. 

    Med en stor ryggsäck är det inte alltid så lätt att ta sig fram, när den branta stigen då och då blockeras av fallna träd­stammar. Stundtals hasar och kryper vi mer än vi går upprätt, och i vissa tvärbranta partier finns det rep att ta hjälp av. 

    Jag fortsätter ta sjungandet på allvar och låter min stämma ljuda genom björnskogen. Hör därför inte när fotografen Sara fastnar i en rot och gör en faceplant någonstans bakom mig. Hon sitter fast med skosnörena och kommer inte loss. Tydligen ropar hon på hjälp men jag trallar glatt vidare och hon får rulla sig ur naturens grepp. 

    Stigen är en hinderbana i djup skog, men här och där växer blommor i en springa av ljus.

    Till slut är vi framme – där vattenfallet blir en sjö, eller snarare tvärtom. Echo Lake öppnar sig som en rund spegel, omgiven av mörka, imposanta bergstoppar där fläckar av vit snö ligger kvar. För bara tio dagar sedan var sjön täckt av en hinna is, enligt Eduardo. 

    Men jag är så svettig, så jordig på knäna och riven av buskarna – och så sugen på ett svalkande dopp – att jag bara måste göra det. Så jag strippar av mig alla kläder och tar sats. Skriker till när det iskalla vattnet omsluter mig, men hör inget eko. 

    Efteråt lagar vi mat på en klippa i vattnet och hissar upp mat och toalettprylar i ett träd vid sjön, för att inte locka björnar till tältet. Vi är helt ensamma, sånär som på bromsarna som vill ta stora tuggor av oss. 

    Vi lägger oss tidigt, men hör gänget som ansluter senare och slår läger en bit bort. De testar ekot över sjön. Det funkar fortfarande inte, men det stoppar dem inte från att försöka igen och igen. Deras rop, bruset av vattenfallet en bit bort, och björnbjällran som ligger i en tältficka och pinglar till när vinden fläktar, följer mig som en ostämd orkester, ända in i sömnen. 

    Tälta björnsäkert. När du tältar i den kanadensiska naturen ska du alltid se till att hänga maten högt, och på avstånd från tältet. Vid "riktiga" campingplatser brukar det finnas en bod att låsa in maten i. Där förvarar du även tvål och andra mumsiga saker som björnar kan få för sig att de gillar.

    Howe Sound ligger nedanför oss som ett vykort. De senaste två dagarna sitter kvar som blåmärken och rivsår på knän och smalben, och en ilsken smärta i lårmusklerna. Idag har vi därför tagit gondolen upp till vandringsstigarna öster om Squamish. Härifrån ser vi vattenfallet, som glimmande silver på andra sidan dalen. Märkligt ändå. Att vi klättrat, hasat, krupit – scramblat – uppför hela den branten och ända upp dit?

    En annan märklig sak är vad som hände med vår kanot. När vi kom ner från Echo Lake igår var den borta. Inte helt spårlöst försvunnen, eftersom vi kunde se främmande fotavtryck och märkliga släpspår av något som dragits genom sanden. Våra egna fotavtryck fanns kvar på den torra marken där kanoten legat, så vi tycker det kan uteslutas att den kan ha sköljts ut av stigande vatten. Till slut fick vi lift med en motorbåt som hjälpte oss över floden, tillbaka till civilisationen. Men nu står vi här, 10 770 kronor fattigare, för det är tydligen vad en kanot, två flytvästar och två paddlar beräknas kosta. 

    Det är bara att bita ihop och gå vidare. Vi börjar med att sänka axlarna och ta in utsikten. Har man tur kan man se valar som bryter vattenytan där nere. Pustande gråvalar och späckhuggare, eller sprudlande delfiner. 

    Vid toppen av Sea to Sky Gondola väntar hängbro, restaurang och vandringsleder.

    Den som vill kan nöja sig med att sitta här på restaurangen och bara ta in vyerna. Men bakom oss börjar vandringslederna. De är av det vågräta slaget. Helt scramble-fria. 

    En bit in på Al Halbrich's trail hejar vi på Katelyn Merritt och hennes pojkvän Ryan Loustalet. De bor i Vancouver men åker till Squamish ibland – för friluftslivet och småstadskänslan.

    – Det går snabbt att åka hit från stan, och vi brukar försöka utforska nya leder så ofta vi kan. Det finns fler än man hinner med. Och det är mycket lugnare och mer jordnära här än i Whistler, säger Katelyn, som drömmer om att skaffa ett fritidshus i området. Kanske redan nästa år.

    Vi går vidare, utan att någonsin behöva använda händerna för att ta oss fram. Det här är vandring när den är som snällast, på stigar som är välskötta och tydligt skyltade. 

    Ytterligare en bit in träffar vi de vandrande vännerna Michiko Clarke och Makiko Ogawa. Bördiga från Japan men sedan länge boende i Squamish och Whistler. 

    – Vi vandrar så mycket vi bara kan, och jag har säsongspass till gondolen. Men idag gick vi ända upp, säger Michiko hurtigt. 

    Michiko Clarke och Makiko Ogawa bor i trakten och vandrar så ofta de kan.

    Hon börjar rabbla favoritvandringar – Cypress Peaks, Lake Lovely, Panorama Ridge, Wedge Mountain. Och hon talar sig varm om längd­skidåkningen i Callaghan Valley, mellan Squamish och Whistler, där tävlingar hölls under vinter-OS 2010. 

    Snart öppnar sig skogen och Howe Sound ligger åter framför oss, med glittrande turkosblått vatten och toppiga berg och öar. 

    Vad jag inte vet nu är att jag om ett par veckor kommer att få ett mejl från Sea to Sky Adventures, om att vår hyrkanot blivit funnen där nere i sundet. Oskadd och med paddlar och flytvästar i behåll. 

    Jag kommer att tänka att jag önskar att kanoten kunde berätta vad den varit med om. Hur den färdats i virvlarna på Squamishfloden, förbi kitesurfarna vid The Spit och förbi ensliga stränder, tills den någonstans tagit land igen. Med eller utan hjälp.

    På den vilda sidan av Squamishfloden är skogen som tagen ur en John Bauer-målning. Här finns inga liftar och gondoler utan vi får lita till vår egen benkraft för att ta oss upp på berget.

    Och jag kommer att tänka på Nyrie, som inte kunde låta bli att lägga sig i när jag pratade äventyr med kanotuthyraren Eduardo den där gången, precis innan alla strapatserna skulle börja. 

    – Squamish är bäst! sa hon med övertygelse och lutade sig ivrigt fram med en skummande kopp cappuccino i handen. 

    – Jag vill flytta hit på riktigt. Tänk att bo här. Mittemellan Vancouver och Whistler, en timme åt både hållen, sa hon, och hävdade att hon kände sig mer hemma i Squamish än i Kitsilano, den välmående strandnära stadsdelen, strax söder om Vancouvers downtown.

    Från toppen av gondolen öppnar sig en vy över vackra Howe Sound.

    På ena benet hade hon ett stort gips. Resultatet av en klätter­olycka på The Chief. Men hon kunde inte hålla sig borta. Hon tog gondolen upp och haltade ut på sina kryckor. 

    Bara för att få se det här igen. 

    En bilresa från Vancouver till Squamish är värd att göra, om inte för att vandra, cykla eller klättra – så bara för att se utsikten från "the Sea to Sky Highway". Ett gnistrande Howe Sound med de omgivande bergen kan visserligen vara något av en trafikfara. Särskilt om delfiner och valar behagar visa upp sig.