Uganda – äventyr i Afrikas pärla

Kanoten, tillverkad från en urholkad eukalyptusstam, klyver ljudlöst vattenytan när vi glider ut från stranden. Lugnt och beslutsamt sänks Clement Banyenzakis paddel med regelbundna tag ner i Bunyonyisjöns mörka djup. 

Morgondimman smeker fortfarande sjön, dess öar och små byar. Än har nattens kyla inte ersatts av den tropiska solens obetvingliga hetta, men den för bara någon timme sedan synliga stjärnhimlen vittnade om ännu en varm, vacker dag i sydvästra Uganda. 

Som turistmål är Uganda fortfarande förhållandevis okänt, men landet är rikt som få på upplevelser och naturlig skönhet. Här finns det mesta man kan önska sig av en resa till Afrika, från kontinentens högsta bergskedja och största sjö till nationalparker fulla av lejon och elefanter, utan att för den sakens skull ha förstörts av massturism. Idi Amins brutala styre ligger långt bak i tiden, och även om statsledningen har mindre progressiva åsikter angående homosexualitet så hör folket här till kontinentens absolut mest gästvänliga. 

Uganda kan med rätta anses vara en sorts Afrika i miniatyr, men det är ändå ett område med en yta lika stor som Storbritannien. Turligt nog är Gorilla Highlands, som landets sydvästra del allt oftare kallas, betydligt mer överkomligt, och här finns många av Ugandas mest spektakulära sevärdheter. Det är främst Bwindis gorillor och Ishashas lejon som lockar hit besökare, men bland regionens sjöar, skogar och vulkaner finns också ett helt annat Uganda att upptäcka och utforska. 

Landskapet runt Bunyonyisjön är grönt och frodigt, men domineras till stor del av odlingar snarare än skog och vildmark. Så har inte alltid varit fallet; twafolket, som fanns här långt innan de första bantustammarna anlände på 1000-talet, levde framförallt som jägare och samlare och hade ingen anledning att skövla skog. 

De försköts med tiden av invandrande hutuer och tutsier innan områdets nuvarande majoritetsbefolkning, bakigafolket, anlände med jordbruk och boskap på 1700-talet. 

Av Bunyonyisjöns alla öar är bara en bebodd. Den kallas för enkelhetens skull Tom’s Island efter dess äldsta invånare, Tom Karemire, och det var hos honom vi tillbringade föregående natt. Under gårdagens färd paddlade vi förbi en ödslig ö som knappt syntes ovanför vågornas skum. På ett ensamt träd satt ett tjugotal skarvar, och scenen förde onekligen tankarna till något från Hitchcockfilmen Fåglarna. Punishment Island, berättade Clement.

– Om en ogift kvinna blev med barn lämnades hon här av sin familj. En fattig man som inte hade råd att betala brudpris kunde hämta henne och ta henne till fru. Annars svalt hon ihjäl. Många dog, och det här slutade först på 1960-talet.

Tom’s Island blev en betydligt muntrare upplevelse. Det visade sig att alla öns invånare tillhör Toms familj, ättlingar till hans farfar Kagyesera, och vi välkomnades med kräftgryta och ett tiotal grönsaksrätter: bönor, jordnötsröra, potatis, sötpotatis, spenat och vitkål, bland mycket annat.

Morgonens kanotfärd blir kort. Idag lämnar vi vattnet för en av få kvarvarande refuger av forna tiders urskog. När endast twafolket bodde här sträckte sig skogen från Kongos kust till västra Kenya, och så sent som år 1900 fanns det sannolikt mer än fem gånger så mycket skog i Uganda som mot slutet av 1980-talet. Idag återstår endast mindre enklaver här i sydväst: Bwindi, Virunga, Mgahinga och den betydligt mindre kända Echuya, vars djup vi är på väg in i nu. Vår guide är en mycket respekterad man, Kanusu John, vars förfäder har bott i Echuyaskogen i flera tusen år. Hans engelska sträcker sig inte längre än till “How are you?”, “fine” och “thank you”, så Clement får översätta. Kanusu räcker mig knappt till bröstet; twafolket är så kallade pygméer. 

Echuya är ett sagoland av bambu och regnskog, träsk och vattendrag. Var och varannan växt verkar ha medicinska egenskaper, och Kanusus kunskap är till synes oändlig. Efter någon timmes vandring når vi en öppen plats som vid första anblick ser ut som många andra vi passerat, men uppenbarligen har en speciell betydelse för Kanusu.

–  Hit kom batwa för att slakta och flå djur när vi fortfarande fick jaga. 

Batwa är ordet som används när man pratar om twafolket. Han pekar mot en stor, flat sten några meter längre bort. 

–  Där vässade vi pil- och spjutspetsar. Våra barn har aldrig fått uppleva hur vi levde förr, men det är ändå viktigt att de lär sig. Vi vill inte att kunskapen går förlorad, även om mycket har förändrats.

Hur framtiden ser ut för Ugandas batwa är inte lätt att säga. Trots diskriminering kunde de länge följa sina förfäders fotspår i traktens återstående skogsområden. Det förändrades i ett slag i början av 1990-talet. Bwindi och Mgahinga utnämndes till nationalparker för att skydda landets bergsgorillor, och de batwa som fortfarande levde i skogarna tvingades därifrån. Utan mark och egendom var deras möjligheter få, och alkoholism, prostitution och brottslighet blev snart allvarliga problem i många batwasamhällen. Så är det än idag, även om regeringen sent omsider börjat inse hur felaktigt situationen har hanterats.

På väg mot Kanusus by, där vi ska tälta inatt, visar han upp ytterligare bevis på både kunskap och skarpa ögon. Echuya är tydligen full av kameleonter, även om jag har svårt att förstå hur någon kan upptäcka en välkamouflerad, decimeterlång ödla på mer än tio meters avstånd, mitt inne i en tätbevuxen skog. Kanusu låter kameleonten klamra sig fast i hans hand, men förklarar att vi knappast kan vänta oss samma reaktion när vi kommer till byn. Bland twafolket tror man att kameleontens bett är giftigt, och framförallt barnen skulle bli vettskrämda om vi sträcker fram vår nya kamrat mot dem.

– Men inte så rädda som de kommer vara för er, ler han. Hos oss växer barnen upp med hot om vad som händer om de inte sköter sig. Då kommer bazungu – vita människor – och tar dem. 

Mutandasjön är minst lika vacker som den betydligt mer populära Bunyonyi. Varför den får så få besökare är svårt att förstå; enligt Clement har den helt enkelt inte upptäckts av resebyråerna än. Men det är nog bara en tidsfråga, menar han, och det är lätt att hålla med. Förutom det rent estetiska är sjön dessutom fri från alla möjliga otäckheter: här finns varken krokodiler, flodhästar eller snäckfeberparasiter. Mutanda är med andra ord något så ovanligt som en badsäker sjö i Östafrika, även om man får lov att dela vattnet med klolösa uttrar, kungsfiskare och grå krontranor.

Trötta fötter får vila när vi än en gång byter ut vandrarkängor mot kanoter. Efter Echuyas dunkel är det skönt att åter få färdas på öppet vatten. Härifrån kan vi också skymta vårt slutgiltiga mål: Virungas vulkaner.

Sakta men säkert börjar de dominera synfältet, och när vi når sjöns södra strand framstår morgondagens etapp – Sabyinyos 3 670 meter – som smått överambitiös. Vi befinner oss redan nu på 1 800 meters höjd, och luften känns tunn nog. Men vad gör man inte för att nå Östafrikas eget Treriksröse? Det är bland annat därför vi valt just Sabyinyo i konkurrens med nationalparkens andra vulkaner, Gahinga och Muhabura. På bergets högsta topp markerar en sten gränsen mellan Uganda, Rwanda och Kongo, och på den hade vi tänkt fira slutet på vår resa med jordnötter och chapati – det närmsta vi kan komma en festmåltid här ute.

– Sssh, vänta! Stanna där ni Ù�r, och säg ingenting!

Jag Ù?r fortfarande lite yrvaken när Michael Mugabe utan förvarning gör tvärstopp och höjer sin AK47. Vårt sällskap har tilldelats två parkvaktare från Uganda Wildlife Authority, och Michael, som är yngre än sin kollega, får bära det tunga vapnet. Han ser sig nervöst omkring; han har hört något, men är osäker på vad och från vilken riktning. Båda frågorna besvaras dock omgående: ur ett buskage till höger om oss kommer två bufflar utrusande. Några sekunder senare är skogen återigen tyst.

– Okej, vi kan fortsätta. Men var försiktiga – det finns både buffel och elefanter här, och de kan vara mycket farligare än lejon och leoparder.

En dryg timme senare har vi tagit oss igenom buffel-och-elefant-zonen och påbörjat den branta stigen mot Sabyinyos höjder. Dimman ligger tät över bambuskogen. Det är svårt att uppskatta hur högt upp vi är, men att döma av mjölksyra och värkande lungor måste vi vara nära den första av Sabyinyos tre toppar. 

Redan nu känns luften tunn nog. Men vad gör man inte för att nå Östafrikas eget Treriksröse?

En förfallen hydda förkunnar att vi är där. Det innebär att vi befinner oss på något över 3 200 meter, men dimman gör utsikten obefintlig. En i vår grupp, slovenska Eva Marn, har fått svårt att andas och vänder motvilligt om i sällskap med den kvinnliga parkvakten. 

Michael fortsätter med oss andra. Härifrån blir det om möjligt ännu brantare, och efter den andra toppen – även den omgiven av tjocka moln – försvinner stigen helt, och vi får fortsätta med hjälp av stegar och trappsteg. Träden har vi lämnat bakom oss. Landskapet domineras nu av gigantiska korsörter och klockväxter, vars uppenbarelse i dimman förstärker känslan av att vi befinner oss i en helt annan värld.

 

Allting förändras när vi fullkomligt utmattade når den tredje och högsta toppen. Jag får känslan av att befinna mig i en naturfilm, för helt plötsligt – jag har kanske tre meter kvar av den sista stegen – har jag hamnat ovanför molnen. Där det för några ögonblick sedan endast fanns ett tjockt, vitt täcke ser jag nu Virungas övriga vulkaner, sjöar och skogar. Toppen badar i solsken, nerkylda lemmar värms långsamt upp, och jordnötter har aldrig smakat så gott.  

Michael har tidigare utlovat en överraskning till dem som når toppen, och nu plockar han fram den: en burk Red Bull, som får delas av sex personer. Med utsikt över tre länder har äventyret i Uganda nått sin höjdpunkt, om än inte sitt slut, för har man kämpat sig upp för ett berg sÙ� får man trots allt räkna med att ta sig ner också. 

Gilla Vagabond på Facebook för mer reseinspiration, reportage och resenyheter i ditt flöde.

---

Text: Marcus Westberg • 2017-03-06
Restips • Uganda • Reportage