En kristallklar bäck uppstår ur intet på dryga 2 000 meters höjd, tar fart och virvlar ner i en djup skreva, rundar ett större klippblock och kryssar lekfullt vidare mellan blocksten och grusåsar. Ett litet vatten­fall här, en naturlig damm där – allt i samklang med den alpina terrängen.

Längre ner i dalen frodas alpängar och jordbruksmarker, mycket tack vare den ständiga bevattningen från de höga topparna. Medan vår lilla bäck växer till floden Reuss och ger karaktär åt den lilla bergsbyn Andermatt sköljer grannbäckarna vidare genom Europa under namn som Rhen, Rhône och Ticino.

Andermatt har varit en snackis i alpvärlden de senaste åren, sedan den egyptiske miljardären och resort-utvecklaren Samih Sawiris köpte mark och drog igång ett enormt utvecklingsprojekt med målet att skapa en modern året runt-destination. Innan dess var det främst skidåkare med puderdille som hittade hit – byn ligger högt med förstklassigt snöläge, lättillgänglig offpist och soliga toppar som lockbeten vintertid.

Jag var själv här en vinter, det måste vara 20 år sedan eller mer. Minns skuggande massiv och höga pass i alla väderstreck, smala gator och timrade balkonger mot floden. Men också trista betong­kolosser som sades tillhöra det schweiziska försvaret. Inte så ”alp chic”, direkt. 

Mycket av det militära ska nu ha jämnats med ­marken och Sawiris bolag Andermatt Swiss Alps har hittills investerat mer än 15 miljarder (!) i flotta hotell och lägenhetshus, restauranger (två med michelinstjärna), en konserthall och en 18-håls golfbana, bland annat. 

Det ska bli spännande att se om jag känner igen mig, när dimman lättat.  

Så, vad har byn och bergen att erbjuda när snön smält för säsongen? Det ska vi ta reda på. Andermatt hör inte till Alpernas mest kända vandringsdestinationer, men det beror enligt ryktet på att de som upptäckt lederna svurit tystnadsed. Med vandringsskor på samt bröd, ost och korv i ryggsäcken tar vi tåget upp till Oberalppasset, 2 048 meter över havet. Här startar Vier Quellen Weg, de fyra källornas led. 

Men nej, den blir det inte den här gången. 

Vi insåg redan hemma på googlestadiet att en tur på 80 kilometer skulle vara att ta sig vatten över huvudet på en tredagarsresa. Planen är nu att ta en rejäl men dagstursanpassad tugga av leden och förhoppningsvis få uppleva en liten dos av allt som kännetecknar den: slingrande stigar, luftiga vyer, gemytliga bergshyttor, blommande alprosor och åtminstone en källa.

Dimman lämnas i dalen, här uppe råder ­växlande molnighet – världens bästa vandringsväder. Vid en pil med texten ”Pazolastock 2 739 m” börjar vi klättringen mot dagens högsta punkt. 

Stigen är smal och kryssar i breda slag över en frodig bergssida som skiftar i gult, lila, blått och rosa. Ovana vyer – och dofter – för oss som oftast vandrar om hösten när blomsterprakten är på dekis. Den första timmen fyller jag mobilens bildbank med rosor och klockor, som en hänförd Linné på upptäcktsfärd i Gotthardmassivet.

Men det är ingen promenad i parken, om det låter så. Terrängen är klippig och brant med få naturliga avsatser att pusta ut på. Vi inser snart att de rekommenderade fem timmarna inte kommer att räcka – efter två har vi avverkat en tredjedel av sträckan, utan någon egentlig rast. 

Pazolastock är värt mödan. Här befinner vi oss mitt i de schweiziska Alpernas stora gap, med rader av vassa gaddar i alla riktningar. Medan lappskojs sväller­ i termosvatten intar vi sjöstjärneposition på en hyfsat platt gräsplätt och betraktar himlens ­flytande graffiti.

Långt där nere i passet skymtar infrastrukturen­ i sin helhet, med både bilväg och järnväg som förbinder Andermatt och kantonen Uri med Sedrun och Disentis i gränsande Graubünden. Vägen stänger under vintern men tåget kan man alltid lita på i det här landet. 

Om flodkällorna är ett av traktens kännetecken så är de utbyggda och vältrafikerade bergspassen ett annat. Förutom Oberalp har vi Gotthard- och Furkapassen, som leder väg till Ticino och ­Italien respektive Gletsch i kantonen Valais. 

Man skulle kunna säga att Andermatt är en riktigt fet väg­korsning, och då menar jag i begreppets allra vackraste betydelse. De utbyggda passen är inte bara viktiga transportvägar mellan länder och landsdelar, utan också praktiska knytpunkter för oss natursvärmare som möjliggör dagsturer i riktigt högalpin terräng under både sommaren och vintern.  

Här och där i terrängen syns små stenlagda befästningar från andra världskriget, då neutrala Schweiz ville försäkra sig om kontroll över strategiskt viktiga ägor. Man kan ana att det sprungit soldater här i bergen även långt senare, så länge försvaret huserade i Andermatt. 

250 negativa höjdmeter senare firar vi den utdragna men lyckade nedstigningen med kall öl och salta nötter vid ett bänkbord framför Badushütte. Stugan drivs av Schweiziska Alpklubben, SAC, och är ett populärt stopp för mat och boende bland dem som vandrar mellan källorna.

Kartan säger att det inte är långt kvar till Tomasee, den lilla sjön som är floden Rhens första­ anhalt på vägen mot Rotterdam och utloppet i Nordsjön. Stigen faller vidare längs en av flera bäck­raviner som skär genom landskapet, ner mot den blågröna spegeln. Och det tycks vara det här som är själva källan, ett kluster av små bäckar.

Där vattnet sköljer fram identifierar vi stjärnblomma, alpgentiana och edelweiss – dessutom lejongap och förgät­migej, eller vad som måste vara alpsläktingar till dessa. Sjön är klar som aquavit och på dess botten syns små och större stenar som formats av tid och friktion. Inte en enda cykel eller kundvagn i sikte, inte ens ett litet sugrör till en festis.­ 

Sofie kastar kläderna och tar ett dopp, förstås, medan jag kämpar för att hålla tårna under ytan. ”Rätt kallt” är hennes omdöme.

Efter Tomasee viker leden tillbaka ner mot Oberalp­passet. En blommande alpsluttning göder Sound of music-känslorna, men bladen ­gömmer en hel del sten så vi tassar försiktigt utan att joddla. Förmodligen är det därför vi får se två murmeldjur kika upp ur en håla, vädra i luften och rulta utför ängen med karakteristisk swag.

Maighelshütte får vi inte missa, sa folk med koll nere i byn. Denna SAC-hytta vid foten av Piz Ela syns på avstånd under någon timmes­ vandring, men leden luras och viker gång på gång av i en helt annan riktning. Ett tag pratar vi om att skippa hyttan för att inte riskera att missa sista tåget tillbaka från Oberalp, men ett sådant antiklimax vill jag inte vara med om.

Vi hinner båda delarna. Maighelshütte är trivsam och värd de extra stegen, men mer än en halv­timmes fikapaus på terrassen vågar vi inte unna oss. Nattgästerna, de ska få ostfondue.

Det är öronen som först upptäcker att vi närmar­ oss cirkelns slut. Kontrasten är total mellan å ena sidan det prunkande landskapet med lager på lager av blånande berg i fonden, och å andra sidan vad som måste vara ett lämmeltåg av trimmade motorcyklar med obefintliga ljuddämpare. 

Det förtar en del av upplevelsen, förstås, men who can blame them? Vore jag motorcyklist hade jag nog valt exakt den här sträckan att gasa på.

Åtta timmar längs en led som beskrivs som en femtimmars, det tar på krafterna. Tillbaka i Andermatt stapplar vi rätt in på kvarters­krogen Biselli med stela påkar, salta pannor­ och armhålor som inte doftar edelweiss. Att ta vägen­ via lägenheten vore att ge kroppen­ möjlighet att välja sängen. 

Vi befinner oss i Andermatt Reuss, den nya delen av byn med modern arkitektur och tydlig gästfokus. Mellan bilfria gator ståtar ett dussintal lyxiga lägenhetshus, vart och ett med sin egen fasadbeklädnad och färg. Många av lägenheterna ägs av välbemedlade och alpfrälsta européer – även en del svenskar och norrmän – som hyr ut veckovis när de inte själva är här.

På andra sidan floden ligger det Andermatt jag känner igen från förr, originalbyn med äldre byggnader och traditionell schweizisk charm. Här påtar pensionärer­ i rabatter, barn kliver på skolbussar och katter slåss på slitna bakgårdar. 

Tänk om en resort-utvecklare skulle komma till min hemby, ta fram plånboken och dra igång enorma byggprojekt som skulle förändra hela samhället i grunden – inte bara visuellt utan också stämningen och klientelet. Då hade jag nog höjt ett skeptiskt ögonbryn. 

När jag bollar över frågan till kommunikations­chefen på Andermatt Swiss Alps, Stefan Kern, berättar han om en enkätundersökning man lät göra bland byborna innan satsningen klubbades. Mer än 95 procent ska ha gett tummen upp.

– De allra flesta vill leva på en plats där man kan försörja sig, och Andermatt var inte längre den platsen. Idag slipper byns ungdomar flytta efter skolan, om de inte vill det.

En som kan förklara bakgrunden närmare är Bänz Simmen. Han är uppvuxen här i Andermatt och startade byns första snowboardskola på 80-talet, men har sedan dess sadlat om till bland annat stig­cyklist och kioskägare. Han har också tagit på sig uppgiften att bena ut Andermatts brokiga historia för besökare med alpbyfördomar.

–  Folk har en bild av platser som den här, man tror att vi är inavlade bönder. Att min pappa måste ha varit herde och min mamma ystade ost, ungefär. Men kolla här, nu ska ni få se …

Han rotar fram en karta över Andermatt och de kringliggande bergen. Med pekfingret drar han linjer från byn, genom dalar och över pass, för att poängtera det centrala läget.

– Med de vintrar vi har här går det inte att försörja sig på jordbruk, det var vi smarta nog att inse tidigt. Handel och nätverkande har varit vår grej, ända sedan medeltiden. 

Mot slutet av 1800-talet genomgick byn någon form av identitetskris, i takt med att järnvägs­systemet utvecklades och skapade nya och mer effektiva handelsvägar genom Alperna. Spiken i kistan kom 1882 när tunneln genom Gotthard­massivet stod klar. Varför ta omvägen över bergen när man kan färdas genom dem?

Som på beställning uppstod i samma veva nya affärsmöjligheter – vackra alpvyer, frisk lyft och helande källvatten hade nämligen blivit trendigt i överklasskretsar. 

Under denna geopolitiskt svajiga tid passade också det schweiz­iska försvaret på att etablera sig i byn, givetvis på grund av dess strategiska läge. Militära byggnader och befästningar uppfördes redan vid 1800-talets slut och med tiden blev de både fler och större. 

De båda världskrigen satte käppar i hjulen för mycket av turismen, men andermattborna hade å andra sidan fullt upp med att serva försvaret. Officerare och soldater behövde äta, dricka, få kläder och sänglinne tvättade, tänder lagade och sår omplåstrade. Turismen dog inte ut helt, Andermatt höll ställningarna som alternativt pudermecka för skidåkare med koll, men Bänz Simmen menar att serviceförmågan tog stryk.

– Det är skillnad mellan att serva militärer och gäster som kommit för att uppleva naturen. Behoven är helt olika, och med tiden fanns det inte många här som förstod det.

Efter kalla krigets slut var det dags för ännu ett stålbad för den strategiskt placerade bergsbyn. Militären avvecklade sin verksamhet pö om pö under 90-talet tills bara en bråkdel återstod; de grönklädda försvann och med dem jobben.

Många schweizare associerar än idag Andermatt med värnplikt och betongkaserner. Att själva byn ligger på en nordsida, dit solen knappt når under vintern, gör inte saken bättre. 

Så en och annan tappade nog hakan när det 2022 stod klart att amerikanska jättespelaren Vail Resort, som driver 40 destinationer runtom i världen, valt att köpa in sig i just Andermatt när de för första gången gör affärer i Europa. Nya miljarder är med andra ord på ingång och det alpina lift­systemet står överst på att göra-listan.

Som vandrare kan man ju störa sig på liftar, järn­vägar och annan ingenjörskonst som gör åverkan på naturen.­ Samtidigt kan dessa vara till stor hjälp när vi på kort tid vill uppleva så mycket friluftsliv som möjligt, gärna på otillgängliga platser. Hur ska vi ha det, egentligen?

Jag tänker på det nästa morgon när vi tar tåget till grannbyn Göschenen. Det är här Gotthardbanan går in i tunneln för vidare färd söderut, men vi hoppar av och tar istället en buss upp till kraftdammen­ Göscheneralpsee. 

Dammens huvuduppgift är att generera el i det lokala kraftverket, men extraknäcket är nog så viktigt: att välkomna vandrare längs leden som följer dess konturer.

Skjortan klibbar mot ryggen innan vi ens har börjat gå. Det får bli ett kort stopp på Gasthaus Göscheneralp, även den en del av SAC-familjen, för att svepa ett par glas iskall lemonad. 

Leden börjar vid själva ingenjörskonsten, den 155 meter höga dammen som sedan 1962 håller stånd mot de glaciärgröna vattenmassorna. På andra sidan syns den torrlagda flodfåran där våra vänner alprosorna tycks trivas. Sofie drar paralleller till Stora Sjöfallet därhemma och kan inte låta bli att tänka på hur det såg ut här när floden tilläts rusa fritt. 

Risken att gå vilse är obefintlig, vi ser i stort sett hela den 6,5 kilometer långa rundturen från första steget. Efter bara några hundra meters vandring  mixas blomdoften med något mustigare, är det … solvarm get? Jajamen. Snart hör vi också bjällrorna, innan de hornbeklädda till sist dyker upp bakom ett krön. De har sin gård alldeles i närheten och är vana vid besökare, men vem av oss som äger leden råder det inga tvivel om.

Efter någon halvtimme kommer vi ifatt ett gäng pigga pensionärer från staden Zug ett par timmar bort. Fyra av dem har gått turen tidigare och talar varmt om de mindre SAC-hyttorna som ligger uppe på höjd, medan den femte känner ­terrängen sedan värnplikten utan att ha så mycket erfarenhet av njutarturer.

 – Jag har stor respekt för vädret, det kunde slå om på ett ögonblick när jag låg inne. Helt plötsligt blev det dimma, från ingenstans.

De fem var bara barn när dammen byggdes och vet inte om det blev någon debatt. Varför det nu skulle blivit det – alla ville väl ha el? 

Vi skråar vidare längs den klövtrampade stigen med berget Dammastock (3 630 m) och dess glaciär i blickfånget. Långt där uppe syns en liten flagga som signalerar att hyttan är öppen och bemannad. 

Vid det här laget har jag glömt att sjön vi rundar är uppdämd på konstgjord väg. Om det är något som känns helt overkligt så är det kraften i färgpaletten, men där har garanterat ingen annan än moder jord varit inblandad. 

I halvtid viker leden ner till sjön, som på närmare håll tycks krusa sig i den obefintliga vinden. Eller är det tillflödet från floden Göschener Reuss som får ytan att vibrera? Något slags bad måste det bli i värmen, för min del en blaskvariant där inget utöver de yttre extremiteterna nuddar vätan. 

På vägen tillbaka mot Andermatt med buss och tåg konstaterar vi att de senaste tre dagarna har bjudit på hällregn, dimma, växlande molnighet och flammande sol. Vi har stått på världens tak och plöjt igenom prunkande dalvegetation, morsat på bergsgetter och murmeldjur, beskådat blanka vattenspeglar och rasande fall. Tillräckligt för att fylla tre veckor, gott och väl.

Dagens tur må ha varit betydligt snällare än den över Pazolastock, som fortfarande känns lite i benen, men våra pannor är om möjligt ännu saltare än sist. Tur att det finns både tid och ork kvar för en dusch innan kvällens middag, som ska av­njutas på klassiska restaurangen Sonne i original­byn. Hoppas de inte har lappskojs.

Vier Quellen Weg, de fyra källornas led, finns kvar på önskelistan. Men vi väntar några år med den, av ren nyfikenhet. Det ska bli spännande att följa utvecklingen i Alpernas just nu mest expansiva område, och se om man lyckas fläta samman gamla och nya Andermatt.

Vandra i Andermatt

Den lilla bergsbyn i kantonen Uri i Schweiz är kanske mest känd bland puderjägare, men de omgivande bergen är minst lika lämpade för vandring som för skidåkning. Här finns ett stort antal toppar på runt 3 000 meter, hyfsat tillgängliga tack vare tåg, gondoler och bussar upp i passen.

Hitta till Andermatt

Det är förhållandevis smidigt att ta sig till Andermatt med tåg från Sverige. Du kan till exempel åka via Köpenhamn, Hamburg, Zürich och Luzern. Internationella flygplatser finns närmast i Zürich och Milano, båda 2,5–3 timmar bort.

Boende i Andermatt

Budgetalternativen är eget tält (en natt per plats), SAC-hytta med vandrarhemskomfort eller airbnb. I byn finns också genuina alphotell i den äldre delen och spatiösa lägenheter i den nya. För fetare plånböcker finns lyxiga The Chedi, med schweizisk-asiatisk touch och dubbelrum från 8 000 kronor natten. 

Mer info: andermatt.swiss/en; sac-cas.ch.

De fyra källornas led

I Andermatt finns en populär vandring på lite drygt 80 kilometer – Vier Quellen- Weg – som tar dig mellan källorna till floderna Rhen, Reuss, Ticino och Rhône. Du vandrar i ett högalpint alplandskap genom kantonerna Uri, Graubünden, -Ticino och Valais och passerar de sex bergspassen Maighels, Sella, Gotthard, Lucendro, Nufenen och Furka.

Startplatsen är Oberalppasset, dit du kan ta dig med tåg eller bil, och turen avslutas vid Furkapasset som även det trafikeras regelbundet. 

De flesta går turen på fem dagar med boende i hyttor och hotell längs vägen. Badushütte, Maigelshütte, Capanna -Piansecco och Capanna Corno Gries är vanliga val – se till att boka övernattning i god tid.

Leden är väl utmärkt och lätt att följa, men bitvis brant och klippig. God fysik och en del bergsvana krävs. 

Mer info: vier-quellen-weg.ch

Publicerades först på Vagabonds systertidning Utemagasinet.