Annons
Annons
Annons
Foto: Sara Arnald

Foto: Sara Arnald

Restips

Europaexpressen – på tågluff i Östeuropa

Vagabonds Karin Wallén missade tågluffartrenden i sina tonår. Men drömmen om ett Europa genom tågfönstret är aldrig för sen att uppfylla. Med ett nyväckt medelålders öga på omvärlden åker hon genom Polen, Slovakien, Ungern och Slovenien. Och vädrar hopp om en fortsatt tågluffarvåg.

Text: Karin Wallén • 2019-02-18 Uppdaterad 2022-12-01
Annons

Kroppkakor med fårost och bacon. Till det ett glas surt vin. Utanför fönstren tornar de slovakiska Tatrabergens spetsiga toppar upp sig och får det mesta att smaka bättre än det egentligen gör. Sara, resesällskap och fotograf, envisas med att betala, och bjuder sedan på en skvätt 42-procentig Tatrasky Caj som får det att brinna i halsen och hela vägen ner till magsäcken.

Det är trots allt min födelsedag. Den fyrtiofemte i ordningen. Det är märkliga siffror. Siffror som verkar påstå att jag är – medelålders?

Annons

Jag funderar lite över om det betyder att jag är en annan resenär nu, jämfört med när jag var yngre. En som väljer bekvämlighet framför några sparade slantar, en som prioriterar sömn framför fest, en som inte flyter ut i världen på samma planlösa sätt som tidigare?

Troligtvis fick vi svaret på det redan när vi checkade in här för ett par timmar sedan. När jag frågade efter lediga bäddar gav receptionisten svaret att det tyvärr var fullt. Att det bara fanns utrymme på golvet i matsalen, om vi hade egna liggunderlag med oss.

– Ja, förutom dubbelrummet då, medgav hon efter viss tvekan.

’? Men det kostar 80 euro.

Hon såg ut att be om ursäkt för erbjudandet. För vem vill egentligen ha ett dubbelrum för 800 kronor när man kan sova på golvet för en tiondel av priset? Verkade hon tänka.

Vi tvekade inte ens en sekund. Fyrahundra spänn var för ett eget badrum och sköna sängar i snarkfri miljö. Som hittat för två resdammiga tågluffare på väg att komma ut som medelålders.

Europaexpressen – på tågluff i Östeuropa
På drift. När tågluffen i Europa äntligen blir av ger den mersmak.

När tåget, som snarare liknar en rälsbuss, rullar ut från Strbske Pleso är det som att åka genom en grön tunnel. Trädens grenar passerar nära, och vispar ibland till fönsterrutorna. Gråknotiga bergstoppar sticker upp ovanför skogen och de slovakiska byhusen ser välmående ut. En del har till och med tinnar och torn. Det är gulligt. Med tåg känns det som man kommer lite närmare omgivningen, och det finns tid att titta, reflektera, tänka. Tid att snacka med sina medpassagerare, tänker den romantiska sidan av mig och spanar omkring mig.

Det är söndag och vagnen är till största del fylld av damer i sjuttioårsåldern som tycks vara på väg hem till stan efter en heldag i naturen. Hon som sitter mittemot mig gestikulerar hjälpsamt när jag försöker få upp ryggsäcken på hyllan ovanför våra huvuden, och tycks mena att jag lika gärna kan ha kvar väskan på golvet. Det är ungefär dit min kommunikation med medpassagerare hittills har sträckt sig under den här tågluffen.

Utan att prata samma språk har vi pekat på väskor och utrymmen och utbytt blickar. Sedan har vi tittat ner i mobilen eller i bästa fall ut genom fönstret eller ner i en bok.

Jag tar upp min laptop. Jag är ju trots allt en arbetande människa. En som har den stora förmånen att ha jobbet i en ryggsäck, som jag kan plocka upp var i världen jag än befinner mig.

För bara några dagar sedan gick jag omkring i Kraków och hittade nya kontorsplatser i den gamla judiska stadsdelen Kazmierz.

Jag drack kaffe och öl och jobbade på distans. Kände mig som en världsmedborgare bara genom att veta att jag hade allt jag behövde i en ryggsäck på 65 liter.

I handväskan ligger ett interrailkort som gör det möjligt att hoppa på vilket tåg jag vill. Och när Sara anslöt bestämde vi att vi ville till bergen.

När tåget tuffade vidare mot skidorten Zakopane lyste fullmånen upp ängarna och åkrarna, och de karpatiska topparna började avteckna sig som siluetter i skymningen.

Europaexpressen – på tågluff i Östeuropa
Szimpla Kert. En av Budapests så kallade ruinbarer, upprättade i gamla nedgångna hus som fått nytt liv.

Jag tillhör den där gruppen som missade tågluffartrenden med en hårsmån. Inför sommarlovet mellan tvåan och trean på gymnasiet var det fortfarande en grej, det där med att luffa runt på kontinenten i en månad. Det var innan Europa delades upp i zoner, innan det gick att välja interrailkort efter antal resdagar, och framförallt innan lågprisflyget hade slagit igenom på allvar. Planen var att dra iväg med en klasskamrat och göra det som alla gjorde: ha en grov plan att följa, men ta dagarna, resorna och länderna som de föll sig. Bo på vandrarhem, köpa billig öl, i bästa fall hångla i dunklet på någon bar i Berlin och känna friheten fladdra som en vind i håret på en skitig tågperrong i Italien. Slumra på en parkbänk i Österrike och spotta ut tandkräm ur ett öppet tågfönster på väg genom Frankrike. Ja, ungefär så såg nog drömmen ut.

Men så dök en annan klasskompis upp med ett erbjudande om att åka till Singapore och Malaysia och ta dykcert. Jag dumpade tågluffarkompisen snabbare än hon hunnit säga Hauptbahnhof och åkte till Asien istället. Det var förmodligen där som ribban sattes för kommande resor. Så långt bort som möjligt skulle jag. Faktum är att jag – som rest på alla kontinenter utom Antarktis – på den här tågluffen ska besöka fyra länder jag aldrig någonsin satt en fot i förut: Polen, Slovakien, Ungern och Slovenien. Europa skulle ju finnas kvar när jag blev äldre, tänkte jag. Och nu är jag tydligen det. Äldre.

Men i Poprad köper vi bröd, snacks och burköl på Lidl som vi intar på en gräsmatta utanför järnvägsstationen, som vore det 1991.

Europaexpressen – på tågluff i Östeuropa
Tågnostalgi på plattformen i Bohinjska Bistrica, Slovenien. Snart dags för avgång.

Efter tre byten har vi bytt land, och när kvällsmörkret sänkt sig rullar vi slutligen in i Budapest och en station som får det att svindla till. Äntligen sätta fötterna på en perrong en sen kväll, under mäktigt välvda tak, höga som himlen själv. Äntligen känna tågromantik med ekande klackar mot hård perrong och gatlyktor som lyser upp i dunklet. Men istället för att trilla iväg till närmaste vandrarhem har vi en reservation på ett hotell. Oklanderligt rent och snyggt. Inte direkt charmigt, men rekorderligt. Den inre medelålders tågluffaren nickar godkännande.

Dessutom är Budapest den där typen av stad som det går att gömma sig i, om man är typen som bara vill trilla omkring och vara åskådare istället för deltagare. Den inbjuder till långpromenader. Den tar oss över Donaus broar, upp till slottskullen och Fiskarbastionen. Den tar oss från sunkiga ölkrogar och solarier på Terez Körut till foodtrucks med veganskt och glutenfritt på Dob Utca.

Den tar oss från Buda till Pest och tillbaka igen. Och när jag sitter ner för att vara vuxen och jobba gör jag det på ett kafé som tilltalar mitt innersta backpackerväsen. Bokkaféet Massolit Books and Café doftar te, morotskaka och bibliotek, och på väggen intill min hårda stol och mitt kantstötta bord hänger en skolkarta över Afrika. Reseromantikern inom mig myser.

Europaexpressen – på tågluff i Östeuropa
Budapest inbjuder till promenader. Vi går över broar och tar oss upp på Slottskullen och till Fiskarbastionens vitputsade tinnar och torn.

Budapest har tre järnvägsstationer. Vi kom in till Keleti, på Pestsidan, och åker vidare från Deli, på Budasidan. Men där Keleti bjöd på pompa och ståt och välvda tak, ger Deli oss en nedgången landsortsstation med tysta suckar bakom den lilla luckan i väggen där jag försöker göra mig förstådd. Efter en stund är jag förstådd. Tror jag. Och vi hittar spåren och tågen och till och med ett bageri som tar bankkort.

Det blir frukost i papperspåse på perrongen. Luffarsjälen ler nöjt och tar en bild med mobilen. Det är något med att starta dagen på det här viset, med språkförbistringar och jakten på rätt perrong. När vi sedan dessutom missar vårt stopp vid Balatonsjön för byte av tåg och ohjälpligt är på väg mot Kroatien, då känner jag mig riktigt upplivad.

Det här är sådant som ska hända på tågluff, tänker jag. För att vara medelålders sköter vi oss riktigt hyfsat. Hade jag rest som artonåring hade jag definitivt vid något tillfälle försovit mig, irrat iväg till fel station eller tappat en biljett, men det här får duga som giltigt klanteri den här gången.  Misstaget är dock lätt åtgärdat. Vi hoppar av i Nagykanizsa och åker tillbaka. Byter duktigt i Balatonszentgyörgy och försöker uttala det så gott det går. Vi älskar det ungerska språket. Utanför fönstret öppnar sig grönskande vyer längs Balatonsjön. Funderingarna har fått vandra i takt med järnvägens taktfasthet, och vi har en hel del att fundera över.

För plötsligt så har vi gjort mer än bara iakttagit och varit i vår egen bubbla. Plötsligt har vi haft ett samtal med en ungrare om hur det är att leva i Ungern idag. Det blir ett samtal om politiskt styrd media, och om att känna sig tvungen att rätta sig i ledet. Att vara intellektuell och i opposition mot regeringen Orbán är att försvåra livet för både sig själv och sina nära.

Det är nedslående och skrämmande att höra. Vi kan ta tåget hemifrån och hamna i ett land där demokratin nedmonterats bit för bit de senaste åren, och tyvärr kan jag inte ens berätta några detaljer, av hänsyn till människorna vi pratade med. Det är en tragedi, men också en viktig lärdom. Något säger mig att medelåldersversionen av mig uppskattar de samhällslärande aspekterna av en tågluff betydligt mer än mitt tonårsjag hade gjort.

Europaexpressen – på tågluff i Östeuropa
Bledsjön ligger vackert inramat av berg i nordvästra Slovenien.

När vi kommer fram till Hévíz är vi plötsligt ungdomar. Här är nästan alla vithåriga och här går nästan alla omkring med färgglada badringar i frigolit hängande över axeln. Hévíz är en kurort, och det stora dragplåstret är termalsjön. Det är runt den allting kretsar. Det är i den man ska bada och bli pånyttfödd.

– Jag har sett människor komma hit stela och halta. När de åker härifrån mår de mycket bättre. Men vill du se verkliga resultat måste du ge det tid. Tre veckor behövs för en helrenovering.

Europaexpressen – på tågluff i Östeuropa
Mostnica gorge, en av flera utflykter nära Bohinjsjön i Slovenien.
Europaexpressen – på tågluff i Östeuropa
Keszthely, en söt liten ungersk stad med mängder av udda museum.

Erzsébet B Vértes, som äger pensionatet Villa Piroska tillsammans med sin bror György pekar ut tips på kartan när vi ses över frukostbordet. Hon gestikulerar när hon pratar om undret som finns i termalsjön. Men barn under tolv år ska absolut inte bada, säger hon med eftertryck. Sjön är full av svavel, mineraler och radium. Den som andas in för mycket av ångan kan känna ett tryck över bröstet. Det är ingenting för hjärtsvaga, menar Erzsébet, men aktiviteten i sjön lockar många med reumatism och en del med hudproblem.

Någon timme senare står jag själv där. Med badring runt kroppen för att följa traditionen, redo att doppa mig i natrium, kalium, magnesium och allt annat som gömmer sig i vattnet. Svavlet luktar ägg, och temperaturen är riktigt behaglig. Och när jag simmar ut i vattnet förstår jag snart vitsen med badringen. Visst kan jag simma. Men att bara ligga och flyta, med ögonen stängda, är underbart.

På pirerna ligger folk på solbäddar och vilar och bättrar på brännan och på sjön ror en livvakt omkring med uppmärksam blick. Några sydafrikanska turister guppar förbi och konstaterar att de upplevde det som varmare och mer luktande förra gången de var här.

– Det var väl mer döingar i vattnet då, skojar en av dem och alla skrattar.

Jag flyter vidare och passerar en dam i vita solbrillor och med knallröda läppar. Tänker att så där skulle man se ut när man blir äldre. Ännu äldre alltså.

Inne på Danubius spahotell verkar varannan dörr gå till en reumatolog. Trötta kroppar släpas omkring i vita tofflor och frottérockar. Jag har bokat in mig på massage och följer en stadig kvinna in i ett rum med bruna väggar. Här hörs ingen delfinsång eller panflöjt. Jag blir knådad till ljudet av en fläkttrumma, och det känns bra. Men det jag har mest förväntningar på och frågetecken inför är det faktum att jag snart ska ta ett “vinbad”. Det lät för spännande för att låta bli. När jag är färdigknådad förs jag därför vidare till ett annat rum, med ett bubbelbadkar i mitten. Jag tittar nyfiket över kanten och finner till min förvåning att det ser ut precis som vanligt vatten. Jag hade förväntat mig att sjunka ner i ett blodrött bad av cabernet sauvignon eller Merlot.

– Är det vitt vin? frågar jag dumt.

Kvinnan ser undrande ut och hämtar en karaff med rödvin, bjuder mig att lägga mig i badet och serverar ett glas. Jag gör som hon instruerar och nickar godkännande som om jag provade ett vin på restaurang. Det är faktiskt det godaste vinet jag hittills druckit i Ungern. Så häller hon ceremoniellt det som finns kvar i karaffen i badet med ringlande rörelser. Vattnet blir rött där hon häller i det men späds snabbt ut. När min badkvart är över har det bildats ett grått skum längs badkarskanten.

Med vin i skinnet fortsätter vi kvällen i samma anda. Cyklar till Egregy, ett par kilometer från vårt boende. Där börjar landsbygden på riktigt och där radar vingårdarna upp sig. Längs vägen står några försäljare och marknadsför sina viner till förbipasserande. Jag fastnar vid den första. Han som heter Roland och har vinet i petflaskor. Väljer ett glas riesling och cyklar vidare till en vingård där vi äter ost- och charkbricka till middag. Därtill ett gott glas rött och en inbjudande utsikt över dalgångens vinrankor som glöder i kvällsljuset. Det är ungefär så röjigt som det blir i Hévíz. Och det passar oss perfekt.

Europaexpressen – på tågluff i Östeuropa
Bohinjsjön är det mindre turistiska och mer äventyrliga alternativet till Bledsjön i Slovenien. Hyr en kanot eller en kajak och padda ut på det kristallklara vattnet som är badbart långt in på hösten.

Slovenien. Jag har längtat hit i flera år. Framförallt är det bergen som lockar, men Ptuj visar sig ha en väldigt gullig stadskärna med kullerstensgator och lämningar från antiken.

Runt klocktornet står flera lämningar från romarriket, men det är ändå bara en liten del av allt som ska finnas i stan. Stadens nästan tvåtusenåriga historia ger lite perspektiv på vad som egentligen kan kallas för “gammalt”.

2019 fyller Ptuj 1 950 år som stad, vilket kommer att firas ordentligt hela året. Det är mycket som är “Sloveniens äldsta” här. Inte minst vinkällaren ett par kvarter bort, där också landets äldsta vin, från 1917, fortfarande ligger på lagring.

Genom tågfönstret på väg hit har vi sett skördandet pågå på vingårdarna. Och när vi sneddar ner från torget och fortsätter runt hörnet ser vi en lastbil fullastad med druvor. Den knölar sig in i en gränd, på väg att bli ännu en årgång som ska tappas upp och korkas igen.

Huvudstaden Ljubljana känns liten och stor på samma gång. Pampiga hus, inspirerande butiker och mysiga restauranger har trängts ihop på en överskådlig yta längs en ringlande älv. Och på varsin sida om älven: en stor park och en kulle med ett slott på.

När kvällen kommer äter vi middag där uppe, och upptäcker efter en stund att en räv stryker omkring på slottsgården. Den går några varv längs fasaderna och sedan ställer den sig ett par meter ifrån oss och glor. Sneglar mot tallrikarna på bordet. Sedan springer den vidare igen, som om det bara var en dröm.

Det är lika overkligt som grottorna i Postojnas undre värld, där vi några dagar senare ska åka tåg in i berget, bland kilometer efter kilometer av stalaktiter och stalagmiter. Vi hoppar av det lilla grottåget och vandrar in i en sagovärld. Det mesta verkar möjligt i det lilla landet med de stora möjligheterna. Men tågen tuffar långsamt. En resa som med bil skulle ta fyrtio minuter, tar ofta det dubbla med tåg. När tåget från Ljubljana till Bled blir ersatt med buss måste vi åka på snirklande småvägar som tar oss till varje järnvägsstation längs vägen, istället för att braka fram på motorvägen, men det gör inget. Nu är vi på väg upp i Juliska alperna och det är där jag förlorar mitt hjärta.

Europaexpressen – på tågluff i Östeuropa
I Bohinjområdet finns mängder av aktiviteter för friluftsälskaren: vandra, paddla, cykla. Kommer du hit på vintern kan du åka skridskor på sjön och skidor i bergen.

Bohinjsjön är så klar att vi kan se flera meter under ytan. Kanoten kanar genom vattenytan i taktfasta stötar. Mustigt grön skog och dramatiska toppar avbildas som pelare på den blanka ytan. En av de spetsigaste är Sloveniens högsta, 2 864 meter hög, men den ligger dold bland molnen just nu.

– Alla riktiga slovener måste bestiga Triglav åtminstone en gång, säger Grega Silc, när vi sitter i bilen på väg norrut längs sjön.

Det är inte första gången vi hör det, så jag tror honom. Och även om jag inte är någon “riktig sloven” så blir jag sugen. Precis som överallt i Slovenien är vi aldrig särskilt långt ifrån ett annat land, och just nu är vi nära både Italien och Österrike. Den här bergskedjan – Juliska alperna – inkluderar även Dolomiterna. På andra sidan bergen ligger vintersportorten Kranjska Gora, känd från världscuptävlingar i skidor ända sedan Stenmarks tid. Grega, som driver företaget Hike & Bike, berättar att skidåkning trots allt är hans största kärlek. Han lägger in en snus (“svenskarna tog hit den och nu har vi vår egen variant”) och namedroppar friåkare från Sverige som vi aldrig hört talas om. Men den störste, menar han, är förstås ändå Ingmar Stenmark. Inte minst med tanke på att han hade slovenska lagg under pjäxorna.

– Han var trogen Elan hela sin karriär, trots anbud från andra skidtillverkare. Det glömmer vi aldrig.

Vi lämnar bilen i byn Ukanc och följer den strida strömmen av människor. Det är en speciell dag idag, den då korna kommer ner från sommarbetet uppe i bergen. Detta firas med “Cow’s Ball”, med folkmusik, dans, mat och öl. Gårdarna ställer upp stånd för att sälja sina ostar, och när de första kossorna kommer travande, fösta av sina ägare, hörs jubel och hejarop. Korna spärrar upp ögonen och tycks undra varför de inte fick stanna i bergen. Jag förstår dem.

Det är en dimmig morgon i Bohinjska Bistrica när vi motvilligt ska lämna det vackra Bohinj-området. Vi har cyklat, paddlat, badat i sjön och gjort mindre promenader i nationalparken. Vi har trivts. Det är nu vi ska börja åka hemåt igen, men jag längtar redan till fler tågresor i Europa.

På perrongen hjälper jag två kvinnor att ta en bild av dem framför vårt graffitisprejade tåg, och jag hör att de är svenskar. De har rest i en månad.

En av dem har slutat flyga helt och hållet, berättar hon när vi slår oss ner i vagnen och genast drar ner fönstren för att känna vinden mot ansiktet.

Rälsen mot Bled går i en grönskande dal, längs floden Sava Bohinjka, tätt inpå naturen.

De två kvinnorna ser avslappnade ut. Som riktiga tågluffare. Och jag gissar att de har varit medelålders säkert tio år längre än mig.

Europaexpressen – på tågluff i Östeuropa
Snyggaste kossan på Cow’s Ball.
Europaexpressen – på tågluff i Östeuropa
Cow’s Ball, det traditionella firandet av kornas återkomst till dalen.

Fakta tågluff i Östeuropa

Startpunkt: Krakóv, Polen.

Slutstation: Venedig, Italien.

Reslängd: 16 dagar.

Antal tågbyten: 16.

Hop on, hop off – 10 dagars tågluff i Europa

Transsibiriska – världens längsta tågresa


Text: Karin Wallén • 2019-02-18
RestipsTågresor

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top