Portugals orörda och vilda kust

Den sandiga stigen karvar sig genom den väldoftande macchiavegetationen. Strandhedarna lyser i vitt, gult och lila. Vi besöker Alentejo i april och kunde inte ha valt en bättre tidpunkt för vår resa. Naturen är i sin prakt, med blommor och fåglar överallt. Långt nedanför mig hörs mullret från Atlantens vågor som dundrar in mot de karga klippväggarna. I övrigt är det helt tyst. 

Fisherman’s Trail kallas leden som löper längs Portugals atlantkust, från Porto Covo i norr till Cabo de San Vicente i söder. En vandringsled på totalt 15 mil som kan man vandra i sin helhet eller bara välja en kortare etapp. Till skillnad från Algarve längre söderut är turismen på Costa Vicentina, som kusten kallas, fortfarande lågmäld, delvis för att den skyddas som nationalpark.

Ett dovt ljud som när man skakar en matta får mig plötsligt att hoppa till. Två meter bort lyfter en stork från sitt gömställe bakom ett pinjeträd. De stora vita fåglarna med klapprande näbbar syns överallt den här tiden på året. Jag står kvar och tittar medan den flaxar med tunga vingslag ut mot havet. 

På en uteservering i byn Sao Teotonio träffar jag mannen som skapade Fisherman’s Trail och startade vandringsboomen i regionen Alentejo. Sao Teotonio är en typisk alentejansk by med vitkalkade hus som gnistrar i morgonsolen, ett virrvarr av trånga gränder som leder till ett litet torg framför den kompakta kyrkan, där äldre män i keps hukar i skuggan. Men här syns också sportigt klädda turister med små ryggsäckar som just lämnat sina hotell för att påbörja dagens vandring och lite överraskande även en del asiater som kommit hit från länder som Indien, Filippinerna och Nepal för att jobba i de stora växthusen längs atlantkusten. 

Rudolfo Müller, klädd i beige väst och vandringskängor, kommer inte heller härifrån. Han växte upp i Schweiz och besökte Alentejo första gången för trettio år sedan på en motorcykelresa. Som hängiven ornitolog lockades han av det rika fågellivet men förälskade sig i en portugisisk kvinna och blev kvar.

– På den tiden fanns knappt några ställen att bo på häromkring, så jag försörjde mig länge på att hyra ut rum till turister, säger han medan han rör ner en påse socker i den lilla koppen med svart kaffe. 

De vilda stränderna på Costa Vicentina har alltid lockat surfare, men vandring är en relativt ny företeelse. Det nyväckta intresset för vandring är till stor del Rudolfos förtjänst. Han är grundare av organisationen Rota Vicentina, som jobbat för att skapa ett sammanhållande nätverk av vandringsleder.

Till en början hade han svårt att få gensvar för sina idéer. Kanske har det med historien att göra. Alentejo är en av Europas fattigaste regioner och här finns ingen tradition av att vandra. Bara luffare som inte har råd med egen bil promenerar av egen fri vilja, var synsättet som rådde bland lokalbefolkningen.

– För tio år sedan plockade taxichaufförerna inte upp dig om du kom gående längs vägen, säger Rudolfo och ler.

Kanske behövdes det en utböling för att skapa en förändring och få folk att tänka i nya banor. Projektet Rota Vicentina startade för tio år sedan och har blivit en injektion för turismen i Alentejo. 

– Säsongen har förlängts, tidigare kom folk bara hit på sommaren. Nu kommer turisterna redan i mars och stannar ända in i mitten av november.

Nästan alla som kommer hit för att vandra går längs kusten, men för att sprida ut turismen försöker Rudolfos organisation också lyfta fram Alentejos inland som ett alternativ. Idag har han lovat att ta oss med på en nyligen invigd vandringsled från Sao Teotonio till Odemira, två byar som ligger ett par mil in i landet. 

Vi går längst en rödfärgad jordstig, omgivna av gröna böljande fält prydda av korkekar. Det känns som en kuliss ur filmen om tjuren Ferdinand. Kork har varit en viktig exportvara historiskt sett för hela regionen. 

– Men numera satsar många på snabbväxande eukalyptus, vilket ger mer pengar men är sämre för den biologiska mångfalden, berättar Rudolfo som hela tiden stannar för att entusiastiskt peka ut olika orkidéer och fåglar. En kornsparv som sjunger uppe i ett träd. En minervauggla som gömmer sig bland buskarna.

Att Rota Vicentina har betytt mycket för regionen bedyrar Odemiras vice borgmästare Ricardo Cardozo som vi stÙ�ter på av en slump vid en bensinmack när vi vandrar in i den lilla staden, vackert belägen vid den virvlande Mirafloden. 

– Odemira ligger en bit från kusten så vi har inga fina stränder att erbjuda, men det vi däremot har är väldigt vacker natur. Utan vandringen skulle väldigt få turister upptäcka vår stad, säger Ricardo Cardozo.

Tidigt nästa morgon styr vi vår gula jeep österut för att utforska inlandet. Vi börjar med en luftballongtur i Castro Verde. Det är ett ypperligt sätt att uppleva det vackra landskapet, och se djur och fåglar på nära håll utan att störa. Ballongen färdas ljudlöst över det platta landskapet. Korkekar strödda över en grön filtmatta. Olivträd i prydliga rader. Klockan är kring nio på morgonen och landskapet vaknar sakta till liv. En färgglad biätare kvittrar runt korgen, och långt där nere ser jag den vita silhuetten av en tornuggla bland trädkronorna.

Efteråt äter vi tidig lunch på en krog i närheten av Castro Verde. Baren sorlar av lördagslediga män som dricker öl och ser fotboll på tv:n, och servitören visar oss till ett tomt rum bakom baren. Väggarna pryds av gamla jordbruksredskap och svartvita foton från lantbruksmiljöer. Lunchen är enkel men prisvärd. Omelett, sallad, bröd och dryck för två personer går på drygt tio euro för två personer. Kaffet kostar 70 cent. 

På vägen tillbaka svänger vi av motorvägen och irrar omkring en timme på vackra dammiga grusvägar kantade av torra lejongula fält. Hör det avlägsna kluckandet av kobjällror, annars är det helt stilla. Det böljande landskapet i Alentejo har jämförts med Provence och Toscana, men själv känner jag fler likheter med inlandet i norra Norrland, även om temperaturskillnaden är väsentlig.Det är otroligt glesbefolkat med ensliga gårdar omgivna av korkekar och eukalyptus.

 

Här finns en lång historia av strävsamt och enkelt leverne. Alentejo är en vidsträckt avfolkningsbygd där jordbruket fortfarande är den dominerande industrin. Alentejo kallas för Portugals kornbod men är fortfarande en av de fattigaste delarna av Europa. Fortfarande finns äldre som inte kan läsa och skriva, framförallt i inlandet.

I den torra eftermiddagshettan stannar vi för kaffe och glass på Café Central vid kyrkan i sömniga men bildsköna Entradas, en vitkalkad by med flagnade tjurfäktningsaffischer på husväggarna. Nu känner jag mig plötsligt förflyttad till Mexiko.

Tidigare lämnade många Alentejo och styrde kosan mot Lissabon och andra städer i jakten på ett bättre liv, men idag kan man skönja en motsatt rörelse. Många yngre väljer nu att flytta tillbaka till Alentejo. 

Åtminstone till kusten där turismen finns och EU-pengar har skapat nya arbetstillfällen och möjligheter. En av återvändarna är Pedro Franca Pinto som tillsammans med några vänner från Lissabon skapat sitt drömprojekt, lantgården Craveiral ett par mil från kusten. Hotellet är modernt och påkostat men samtidigt enkelt. Utanför den stilrent vita huvudbyggnaden bökar en svart gris i leran medan ett par hönor spankulerar i gräset. 

– Nuförtiden letar många efter det som våra farföräldrar hade. Enkelhet är den nya lyxen. Folk kommer hit för att leva enkelt men bekvämt och i samklang med den vilda naturen. Alentejo är en av de finaste regionerna i Europa, men fortfarande är det inte så många som hittar hit. 

Pedro arbetade som advokat i Lissabon, men när han fick sitt första barn började han fundera på vad han ville göra med sitt liv. Han kände att han ville göra något som han kunde vara stolt över, visa sina barn att om man bara jobbar hårt så kan man uppnå sina mål. 

– Vi är välintegrerade i lokalsamhället, man måste samarbeta med dem som bor här för att lyckas. Det funkar inte att komma hit och tro att man vet bäst. Vi respekterar dem som bor här och de uppskattar oss. Vi planerar att vara här för gott, inte bara ta pengarna och sticka.

När det börjar bli kväll lämnar vi Pedros gård och kör mot kusten på små grusvägar genom fälten. Förbi bondgårdar där gamla par tar in kossorna för kvällen. Via en tunnel av täta snår når vi Praia da Amalia, en undangömd strand nedanför en stor gård som en gång tillhörde den kända portugisiska fadosångerskan Amalia Rodriguez. 

Utflykten slutar med en kvällsdrink på Café Palinhas i Azenhas do Mar, en enkel bar i ett skamfilat betonghus. Plastborden är rangliga men utsikten helt magnifik. Inför det vidsträckta havet skålar vi i stora glas med svalt vinho verde medan en glödgande röd sol sänker sig vid horisonten.

---

Text: Fredrik Brändström • 2019-11-11
Portugal • Restips • Aktiv semester • Vandring