Vi vaknar i fiskestaden Palamós och ser ut över stranden. Nu under lågsäsong är det en sömnig plats, den hästskoformade sandremsan är nästan öde. Vi hann bekanta oss med den gamla stadskärnan när vi anlände; byns första bebyggelse uppfördes på 1100-talet. Sandfärgade och vita stenhus och så den ståtliga sengotiska kyrkan Santa Maria del Mar som kaxigt tar plats mitt i bebyggelsen med utsikt över havet.

Så när som på några hundrastare och en handfull soldyrkare som inte tar notis om att det är slutet av november utan ligger med ansiktet vänt mot solen är den vidsträckta playan tom. Vi traskar bort mot marinan, där både pråliga yachter och rader av glänsande segelbåtar ligger och vilar inför nästa säsong och vittnar om att staden är betydligt mer full av liv sommartid.

Vi är här för att vandra delar av den långa taggiga kusten upp mot franska gränsen. Bergsmassivet Les Gavarres som skär genom de här delarna av Katalonien har lockat länge. Kustlederna, Camins de Ronda på katalanska, som snirklar sig fram genom oländig terräng har historiskt använts på flera praktiska sätt.

Skeppsbrott var vanligt på denna klippiga och farofyllda kustremsa. När skepp förliste nådde man dem via gångvägarna. Piratattacker upptäcktes också tidigt från utskjutna positioner vid randen till havet. Under spanska inbördeskriget på 1930-talet fungerade stigarna som smuggelleder. Idag är de förträffliga vandringsvägar genom enastående natur. Sommarhalvåret kan man vandra mellan badvikar med lätt packning och stanna någon dag på varje strand. Vinterhalvåret ger mer plats, vi träffar högst en handfull vandrare varje dag, men säsongen är minst lika fint lämpad med hög, klar luft och bra sikt – och faktiskt badbart hav för den som vill det.

Vår vandring

• Dag 1: Palamós – Calella de Palafrugell
• Dag 2: Cala d’Aiguablava – Sa Riera – Illa Roja
• Dag 3: Platja Portlligat (Cadaqués) – Far del Cap de Creus, t/r (passa också på att gå andra leder i området, skyltar finns och lederna är väl utmärkta)
• Dag 4: Cap de Norfeu
• Dag 5: Fageda d’en Jordà – Volcano Santa Margarida–Volca de Croscat

Vi har ringat in Calella de Palafrugell på kartan som dagens etappmål. En fyratimmarsvandring som verkar förhållandevis enkel men som har sina stigningar och branta nedgångar mot vattnet. Några kilometer bort, efter den lilla stranden Platja de la Fosca, startar den egentliga leden. 16 kilometer skön vandring förbi små havsvikar med ännu mindre sandstränder. Solen värmer där den hittar ner mellan trädkronorna. Enstaka byggnader instoppade i grönskan. Som Mas Juny, dit den katalanske konstnären Josep Sert kom på 1920-talet och blev så förtjust att han köpte huset.

Under de tio år Sert vistades här samlade han dåtidens kulturelit på fester och förlustelser, bland andra Coco Chanel, Marlene Dietrich och Salvador Dalí. Just Dalí tog denna del av Europa till sitt hjärta och bodde i trakten stora delar av livet. Mångmiljonären och Barcelona-jetsettaren Alberto Puig Palau tog så småningom över Mas Juny, och han ville ha Dalí nära sig så till den grad att han byggde en studio till den surrealistiske konstnären, med lutande dörr och allt. Dalí skapade dock ingenting här, utan blev trogen en plats längre norrut – till vilken vi är på väg.

Etappmålet Calella de Palafrugell är en söt liten bakelse till by som nu på senhösten är slumrande och stilla. Vi har varit här under sommarsäsongen och då invaderas stranden av solbadare, nu har den något yrvaket över sig. Innan middagen hinner vi med ett besök på vingården Clos d’Agon en kort bit in i landet.

– Markerna här har gett vin sedan åtminstone 1400-talet, och huset Mas Gil byggdes på 1700-talet, men vi har gjort viner i 35 år, förklarar Nora Roig som visar oss runt tillsammans med hundarna Sisou och Luna på de soliga sluttningarna. Området är Emporda, och druvorna som trivs bäst här är viognier, marsanne, syrah, merlot och cabernet sauvignon, förklarar hon.

Nästa morgon möts vi av strålande sol när vi snör på oss kängorna igen. Efter ännu en cortado på ett av de få öppna kaféerna startar vi vandringen. Denna vandringsetapp är än mer spektakulär än gårdagens. Dramatiska klippor, sommarhus som balanserar på de många trädklädda kullarna. Ett skummande hav som möter kustlinjen. Vi passerar små idylliska strandvikar som ligger skyddade och gömda längs den klippfyllda kusten. Grottor och vikar där drivved guppar spär på fantasierna om pirater och skeppsbrott.

Vid en solig klippa äter vi den medhavda lunchen som hotellet fixade och vi är glada för att vi lyssnade på den rekommendationen. Alla restauranger vi passerat under dagen har varit stängda.

Efter en lång stigning nedifrån vattnet vid Port de Fornells når vi Begurs historiska centrum som domineras av det medeltida slottet som ser ner på bebyggelsen. Begur har inte alltid solat sig i prakt. För ett par sekel sedan var området fattigt och utarmades på folk som sökte lyckan på andra sidan Atlanten. Stora villor vittnar om det välstånd som vissa av Amerikaemigranterna uppnådde. De flydde armodet och återvände förmögna och ville visa upp sin lyckade sejour. I Begur samlas än idag förmögna sommarfirare – att viljan att visa framgång är densamma ser vi på de maffiga husen som tävlar i att vara finast.

När vi når vår logi för kvällen sjunker solen undan snabbt och en ihållande vind blir allt starkare.

– Det ryktas om kraftig storm inatt, så vi har surrat fast alla möblerna nere vid stranden, säger Celia Blázquez när hon välkomnar oss till hotellet Hostal Ses Negres.

Dagens tokheta värme är förbi och vi kurar nere på stranden Sa Riera, som är största playan i Begur. Ikväll är vi ensamma på hotellet, två vandrare som pustar ut i restaurangen och låter kocken välja meny från det som finns. Det visar sig att det som finns räcker långt. Spänstig calamares, smakrik botifarra, bra risotto med räkor och en dorada med sardiner och blomkål. Kocken och Celia drar hem och vi släcker ner hotellet själva och kryper till kojs. Fönsterluckorna smattrar mot fasaden när vinden tar i än mer under natten.

Från Cadaqués följer vi nästa morgon den historiska leden ut mot fyren i Cap de Creus. Genom böljande olivlundar som gör oss på gott humör. Den här kustremsan är ännu mer dramatisk än tidigare, inte lika insmickrande, lite vildare. Det är klart att Salvador Dalí trivdes här, tänker vi när vi når den lilla fiskebyn Portlligat där konstnären formade sitt liv under så många år tillsammans med sin livskamrat Gala.

– De lockades hit av landskapet, ödsligheten, ljuset. När de kom hit på 30-talet var huset i stort sett bara en liten fiskehydda, säger guiden Carles som leder oss genom huset och trädgården.

Under de följande fyrtio åren utvecklades huset gradvis. Salvador Dalí har själv kallat det för en biologisk byggnad, där varje ny impuls i deras liv blev ett nytt rum. Därav den labyrintlika och ständigt överraskande promenaden genom byggnaden, som också kantas av mängder av föremål från parets liv. Varje fönster är unikt, men motivet som syns genom dem är detsamma – den lilla havsvik som Dalí förälskade sig i och som återkom i många av hans verk.

Vi gör oss klara för nästa etapp just på den avbildade stranden i viken, härifrån tar vi den klippiga leden vidare ut mot udden Cap de Creus. Det öppna utsatta läget gör att stormbyarna river i kläderna. Vi tystnar och knatar på, för det är omöjligt att överrösta vinden. När vi når den lilla restaurangen uppe på toppen möts vi av en fenomenal utsikt, vi pausar inne i fyrens restaurang som känns som en toppstuga i alperna.

Tillbaka i Cadaqués vilar vi ut på tilldragande hotellet Villa Gala som ligger mitt i staden och vinkar till Gala och Salvador inte bara i namnet, utan i den konstnärliga ambitionen, med kyrktorn och vita takåsar i blickfång från poolen. Cadaqués är ännu en av de snygga semesterorterna längs kusten, hit lockas fransmän och spanjorer – även nu under lågsäsong.

Strandpromenaden badar i sol och vi fastnar länge i folkspan och vinsmuttande på Bar Melitón. Här hängde franska konstnären Marcel Duchamp under sina somriga utflykter till byn. På lilla hål-i-väggen-baren Brown Sugar märker vi att det går att hitta semesterstämning även en vardag i slutet av november.

Kustens vindlingar upp mot franska gränsen fortsätter nästa dag. Cap Norfeu är en majestätisk del av kusten och området är skyddat som nationalpark, bara till fots får man ta del av den här enastående naturen.

Lederna är flera och ibland har de en dramatisk dragning längst ut på klipporna med det skummande havet nedanför, skyltar visar att rasrisk föreligger och vi tar det försiktigt. Ibland går lederna brant upp över kullarna. Då och då ser vi de snöklädda Pyrenéerna i horisonten. Typisk buskvegetation övergår snart i en mer varierad växtlighet som vi bockar av i en lista vi googlat fram över nationalparkens flora. Stenek, kermesek, svärmorskudde, mastixbuskar och mängder av olika cistus-, törel- och triftväxter.

Känslan av att vara vid världens ände, isolerat och svåråtkomligt, finns hela tiden här. I en söt liten vik går vi förbi El Bulli, den numera stängda men legendariska restaurangen där en ung och helt oerfaren Ferran Adria anlände och så småningom under närmare 30 år skapade gastronomi som förärades tre stjärnor i Michelinguiden, satte Spanien på den gastronomiska kartan och gjorde Adria världsberömd. 2004 fanns han med på Time Magazines lista över världens hundra mäktigaste personer.

När vi traskar vidare mot det stora blå havet förstår vi att landskapet och det isolerade läget måste ha varit en kreativ katalysator för Ferran Adria, på samma sätt som Salvador och Gala Dalí hittade inspiration i sin självvalda isolering i Portlligat.

Det här är så långt österut man kan komma i Spanien. Området lockar också fågelskådare som kommer för att spana in glador, örnar, bivråkar och många andra arter. Efter en sista brant stigning ser vi dagens mål, den lilla bukten Jóncols där hotellet Cala Jóncols utgör hela civilisationen. En flock nyfikna får följer oss sista biten som för att försäkra sig om att vi hittar fram.

Michael Gomez tar emot och vill först visa oss sin lilla vinodling – Kataloniens minsta registrerade, säger han när vi sicksackar uppför branten mellan rankor och hittar en rastplats på toppen. After hike-ölen kommer åkande i en korg på en liten linbana som man transporterar druvorna i vid skörden.

– Sinnrikt byggt av brorsan eller hur, han måste alltid hitta på nya projekt som detta, säger Michael med ett leende.

– Hela anläggningen är biodynamisk, allt vi gör gör vi med minsta påverkan på naturen. Vi är de enda med certifikat i Costa Brava, fortsätter Michael när vi njuter av utsikten och ölen. Olivlundarna ger 3 000 liter olja varje år. Solpaneler energi. Det är nästan så att vi lever off the grid, förklarar Michael.

Föräldrarna José och Maria Fernandez kom hit för femtio år sedan och arbetade åt de dåvarande italienska ägarna. Men efter några år fick man hyra och så småningom köpa rubbet. Nu för sönerna Michael och Manuel arvet vidare.

Vi säger inte så mycket, utan lyssnar på Michaels spännande berättelse, lutar oss tillbaka och kisar ut över bukten och Medelhavet. Den här lite undangömda delen av Katalonien är fenomenalt fin. Nationalparken rör inte bara marken här, utan fortsätter ut i havet.

– Jag har arbetat som dykinstruktör på många platser i världen men nu vill jag bara vara här och dyka, förklarar Michael och sveper med handen mot den klippiga bukten.

Tillbaka på hotellet, där vi förstås är de enda gästerna, slår vi oss ner på terrassen och provar viner till långlunchen. Både maten och vinet är producerat i den här lilla hemliga viken vid havet. Vinyes de Mar är som det låter, viner som lagras djupt nere i havet, unikt och kanske en galen idé, utkristalliserad och framtagen här i ensamheten och isoleringen av bröderna.

När Gala lämnade jordelivet kunde Salvador Dalí inte förmå sig vara kvar i Portlligat. Nästa dag fortsätter vi i parets fotspår och avslutar i inlandet. Först utforskar vi den klassiska leden i området kring vulkanen Santa Margarida. Vi traskar genom dramatisk natur men på ett helt annat sätt än vid kusten; lummig och kuperad, vild och lynnig. En skylt förkunnar att vulkanen är en strombolisk vulkan, vilket innebär att den när den bryter ut konstant levererar lavakaskader i en jämn takt.

Med sina 160 meter är det den högsta vulkankonen på Iberiska halvön. Vi tycker naturen i sig är belöning nog och hoppas undvika utbrott när vi närmar oss konen.

Slutmålet Santa Pau visar sig vara en av veckans allra finaste byar. Den medeltida befästa bosättningen är sagolik med vindlande gränder, vidsträckt utsikt över det kulliga landskapet och med en restaurang öppen. Vi tar en kaffe och småpratar med andra vand- rare, utbyter erfarenheter, får förslag på kommande vandringar.

Från Santa Pau rattar vi hyrbilen mot Pubol och Gala Dalí-slottet. Redan på 30-talet hade Dalí lovat Gala ett eget palats, och 1969 var han redo att uppfylla drömmen. Då en ruin men snart ett praktfullt återuppväckt slott från 1300-talets slut, komplett med tronrum.

När Gala dog i Portlligat transporterades hennes kropp till slottet i samma Cadillac som fortfarande står här och skimrar intill den legendariska lejongula Datsun 610 som Gala gärna använde. Dalí följde med sin älskade och blev kvar i slottet tills en vådlig eld tvingade honom att flytta. Efter Dalís död sex år senare fick han sin sista vila intill hustrun i slottet.

Allt ser ut som när paret bodde här, tiden har stannat. Lite som i ett av konstnärens mest berömda verk, Minnets envishet, där klockor ligger smälta och förvridna över grenar och betongkanter och man ser klipporna i Cap de Creus i bakgrunden, har tiden här stannat och saknar betydelse.

För oss har dock tiden tagit slut och vi lämnar Galas och Salvador Dalís värld – för den här gången!