Den röda flaggan fladdrar frenetiskt på stranden i badorten Arenal d’en Castell. Snart är vi uppe vid Cala Alejandra där de branta klipporna störtar rakt ner i havet. Långt där nere väller tunga vågor in med öronbedövande brus och skummet yr. Vi vandrar en dagsetapp längs Camí de Cavalls – vandringsleden som löper runt hela Menorca.

Den 18 mil långa leden är uppdelad i 20 sektioner. En del av sträckorna går längs vanliga vägar men ofta traskar man längs gamla kuststigar där man red med häst förr i tiden.

– Detta är en av de finaste sträckorna längs hela leden, säger vår guide Anne Marie Espinasse när vi vågar oss fram till branten för att njuta av utsikten.

– Härifrån är det bara öppet hav hela vägen till Frankrike.

Läs också reportagets tillhörande guide.

Vinden blåser obönhörligt. Tramuntana kallas den nordliga vinden som blåser genom Balearerna, ögruppen där Menorca ingår. Till skillnad från grannön Mallorca som har höga berg som kan skydda från vinden så är Menorca plattare och extra exponerad för de hårda vindarna. Det finns till och med ett lokalt talesätt, man säger att folk som bor här är tocat per la tramuntana, ”rörd av tramuntanan” vilket insinuerar att man är lite konstig och galen.

Det är första gången jag besöker Menorca och den första insikten är just att det är betydligt plattare än jag trodde. Grannön Mallorca har bergskedjan Serra de Tramuntana (som för övrigt är uppkallad efter vinden) med flera toppar kring 1 500 meter. Menorcas högsta punkt är en kulle på blygsamma 358 meter över havet. Trots detta är naturen väldigt varierad på ön, vilket vi snabbt märker när vi reser runt här ett par dagar.

Här på den norra sidan där vi vandrar är det vilt, kargt, branta klippor, knappt någon växtlighet. Ett par mil söderut är det grönt, mer bebyggelse, ofta mer vindstilla. Den andra saken som slår mig är stränderna. Wow, vilka stränder! Och så många av dem. På den lilla ön ryms inte mindre än 130 stycken playor. Det som är speciellt med Menorcas stränder är att de ofta är pyttesmå och gömda inne i djupa vikar med kristallklart vatten.

Så småningom kommer vi fram till en av öns alla avlägsna naturstränder, Platja de Cavalleria på nordkusten. På den rödfärgade och för Menorca relativt stora stranden ligger ett par enstaka familjer och vilar. Och några vandrare på väg längs Camí de Cavalls strosar längs vattenbrynet. I övrigt är det helt tomt.

– Sådana här platser ser man sällan på Mallorca eller Ibiza. Oförstörda stränder är vad Menorca är känt för. Här kan man alltid hitta en strand där man får vara ifred, även under högsäsong, säger guiden Anne Marie Espinasse.

Lite längre bort ligger fyren som markerar den nordligaste punkten på Menorca och hela Balearerna – Cap de Cavalleria. Över 700 skepp har förlist här utanför. Efter att fyren invigdes 1857 reducerades skeppsbrotten kraftigt.

Menorca har knappt 100 000 invånare, att jämföras med Mallorca som har närmare en miljon. Ön saknar grannöarnas glamorösa image, utan har en mer lantlig atmosfär. Här finns ingen party- eller jetsetturism att tala om, utan det är snarare lugnet och naturen som lockar – och även maten. Ön är känd för sina opastöriserade ostar av hög kvalitet och här finns flera välrenommerade vingårdar och restauranger.

Ön hade länge en blomstrande skotillverkning, så man var inte lika ivrig att hoppa på turisttåget som grannön. Först när skoindustrin på Menorca krisade på 1980-talet började man satsa mer helhjärtat på turismen. Men då hade man redan sett avigsidorna av oreglerad turism på Mallorca och andra spanska öar och ville gärna undvika att göra samma misstag.

– Menorca är annorlunda mot andra platser i Medelhavet. Framför allt så finns här ett lugn och det är lätt att hitta tysta platser där det inte är en massa bilar och trafik, säger guiden Javier Mendez.

Han är född på ön, och ett intresse för fåglar växte till att bli ett heltidsjobb. När han inte arrangerar guidade fågelskådningar så forskar han och föreläser om fågellivet på Menorca.

Tillsammans med Javier har vi tagit bilen till badorten Son Bou på sydkusten. Precis intill Menorcas längsta strand finns nämligen ett våtmarksområde som är en av öns hotspots för fåglar. Öns läge mitt i Medelhavet innebär att många flyttfåglar stannar till på Menorca under höst och vår. Vi spanar på vadare, kungsfiskare och änder som flockas i dyn som bildas där sötvattnet rinner ut från en djup ravin.

I kikaren ser jag två stora smutsgamar högt uppe på en klippa med sina karakteristiska orangefärgade huvuden. Smutsgam är en utrotningshotad art, men tack vare aktiva insatser har antalet häckande par ökat på Menorca. Under dagen ser vi flera stycken, vissa och med på nära håll.

1993 utsågs Menorca till ett biosfärområde av Unesco. Tanken är att ön ska vara en modell för en hållbar turism, en plats där det råder balans mellan människa och natur. Det är därför som Menorcas kustlinje har klarat sig undan från exploatering på många ställen. Upprustningen av vandringsleden Camí de Cavalls är också en del av öns satsning på ”slow tourism”.

Javier tycker att Menorca på det stora hela är föredömligt i sitt naturskydd men att det självklart går att göra mer.

– Att göra hela ön till ett biosfärområde skapar balans mellan djurliv och mänsklig aktivitet, men det är en konstant kamp eftersom det finns stora pengar på den andra sidan och många hotellägare som gärna vill expandera.

Turismen är nödvändig, tycker Javier, men balansen är viktig inte minst för turisternas skull. Oförstörd och fridfull natur är Menorcas signum och det blir en krock om turisterna inte får uppleva det när de kommer hit, menar han.

– Det är inte bra att marknadsföra en plats med bilder på tomma stränder och när man sedan kommer dit är det proppfullt med folk.

Öns huvudstad Mahón ligger längst inne i en naturlig hamn. Den vindskyddade hamnen var en stor anledning till att britterna erövrade ön under 1700-talet. Sedan dess har det brittiska inflytandet varit stort på ön. Här finns bland annat flera gindestillerier och många britter har semesterhus på Menorca.

Efter att ha strosat runt i Mahóns gamla stadskärna och besökt den nyrenoverade saluhallen tar vi båten till den pyttelilla ön Illa del Rei som ligger en bit längre ut i hamnen. Här fanns tidigare ett brittiskt flottsjukhus som byggdes under 1700-talet. Sjukhuset användes till 1964, då ön övergavs och naturen tog över. Men för ett par år sedan öppnade det schweiziska konstgalleriet Hauser & Wirth ett stort konstcentrum på ön med en trädgård som har designats av landskapsarkitekten Piet Oudolf som bland annat står bakom High Line i New York.

Vid vårt besök visas en utställning med Eduardo Chillida, en baskisk skulptör som vistades mycket på Menorca. Oavsett hur intresserad man är av modern konst så är det en imponerande skapelse och en perfekt utflykt om man befinner sig i Mahón. Efter konstrundan njuter vi av ostar, bläckfisk och vin från Menorca på museets utomhusrestaurang Cantina. Hauser & Wirth har gallerier över hela världen och är kända för att ha ett starkt engagemang för det lokala samhället och
samarbetar ofta med konstnärer i närområdet.

– Att bygga ett konstgalleri på en sådan här historisk plats kan vara kontroversiellt. I början var en del skeptiska men nu upplever jag att folk är mer positiva. Vi vill att detta ska vara en välkomnande plats för alla och därför är det självklart gratis att besöka utställningarna, säger Lluna Obrador som jobbar som guide på konstgalleriet och bor på Menorca.

Det är enkelt att ta sig runt med buss mellan de stora orterna, men om man vill utforska Menorcas landsbygd rekommenderas att hyra bil. Det är dessutom inga avstånd och sällan mer än 30 minuter från ena sidan av ön till den andra.

Efter att ha utforskat sydkustens alla strandpärlor i ett par dagar åker vi upp till Es Grau på nordkusten. En sömnig men mysig fiskeby med en familjevänlig strand med långgrunt vatten. Es Grau har bara 60 åretruntboende och känns som en bohemisk surfstad med vitkalkade hus som ligger precis vid vattnet. Tillsammans med guiden Adrian Barcelo paddlar vi kajak ut till lilla ön Illa d’en Colom strax utanför den skyddade bukt som omsluter Es Grau.

Vi befinner oss i öns största nationalpark S’Albufera des Grau och vart jag än vänder blicken ser jag oexploaterad klippig kust och öde stränder.

– Det är så lugnt och tyst här. Det är detta som Menorca står för och det som folk kommer hit för att se, säger Adrian Barcelo.

Till och med havets botten är skyddad tack vare stora bojar som båtägare uppmanas att förtöja sina båtar i – istället för att använda ankare. Jag tar på mig cyklop och snorklar bland färgglada fiskar som leker i det gungande neptungräset – Posidonia oceanica. Efteråt sitter vi kvar en stund på stranden och blickar ut över havet.

Säsongen är snart slut och Adrian planerar att åka upp till Finland eller Norge för att söka jobb under vintersäsongen. Men hans hjärta blir kvar här på den lilla ön i Medelhavet.

– Jag vill inte att Menorca blir ett nytt Ibiza där alla locals har flytt sin kos. Går man omkring här i Es Grau så ser man lokala familjer, hör det lokala språket, det är inte bara turister som vistas här. När en plats tappar all lokal kultur och ingen pratar språket – vad finns då kvar? Jag kan inte påverka så mycket, men jag brukar prata om dessa saker när jag gör utflykter med turister. Det är mitt bidrag, mitt lilla saltkorn i oceanen.

Läs också reportagets tillhörande guide. Sen är du redo att bege dig till ön!