Krugerpark – upptäck Sydafrikas vildmark och djurliv

Natten är både mån- och molnfri. Jag kan känna markens ojämnheter genom det tunna liggunderlaget. Jag ligger på rygg, med en tröja som kudde. Det doftar av jord, gräs och rök från den fortfarande glödande elden. Ljuden, som för en timme sedan var öronbedövande, har dämpats något. De kommer från grodor, nattfåglar och insekter eller grenar som knäcks av någon nattvandrande elefant. Hela tiden ackompanjerade av guiden Kewans dova snarkande några meter bort.

För den som aldrig själv legat under en sprakande afrikansk stjärnhimmel är det inte helt lätt att förstå hur andäktig upplevelsen kan vara. Det handlar inte bara om vad man ser, utan vad man känner. Något man erfar med både kropp och själ. Lite som med norrsken. Det är inte bara att stjärnorna ser annorlunda ut härifrån än de gör i Sverige. De är också oändligt fler, skenet starkare. Vintergatan är inte något man behöver gissa sig till var den finns. Det är som om någon dragit en kniv över himlavalvet och stjärnorna läckt ut från såret. På vissa ställen är de så många och så tätt tillsammans att det knappt går att urskilja dem från varandra.

Kanske är det något från min svenska uppväxt som gör att det är så här jag vill uppleva även den sydafrikanska vildmarken. Till fots, sovande under bar himmel, långt från brummande motorer och elektriska ljus. Närheten till naturen. Lugnet som infinner sig. Äventyren som väntar.

– Vi låter dem komma till oss. Det blir bättre så. Vi stör inte dem, och vi slipper motorljudet. ”Dem”, i det här fallet, är en flock afrikanska vildhundar.

– Fast jag föredrar att kalla dem målade vargar, säger Chad.

– Mer romantiskt, eller hur? Lite finare?

Dessutom är ju det deras latinska namn. Lycaon pictus betyder just målade vargar. Chad Cocking är rödblond, strax över trettio och chefsguide på safariarangörern Tanda Tula. I knäet har han en välanvänd kamera med ett stort, tungt objektiv. Det är Chad som kör den öppna Landcruisern. Längst fram till vänster på motorhuven finns ett extra säte där vår spårare Ginger sitter och spanar.

Vi hör dem innan vi ser dem. Gläfsande, skällande, gnällande. Med sina långa ben och lätta kroppar kan vildhundarna röra sig snabbt och täcka enorma områden, framför allt när de är på jakt efter nästa måltid. Men nu har de precis vaknat och är fortfarande halvt upptagna med sociala ritualer. Solen har gått ner, men det har inte börjat skymma på allvar än. Vildhunden är ett av Afrikas mest hotade stora rovdjur. Kulor, snaror, gift och biltrafik har lett till en enorm beståndsminskning. Idag finns kanske 1 400 fruktbara, vuxna individer kvar. Tio av dem, och ett dussin halvvuxna valpar, har vi runt omkring oss när månen gör sig synlig ovanför horisonten och ännu en magisk dag i Sydafrika går mot sitt slut.

I tio år undvek jag Krugerparken. Inte ens när jag roadtrippade runt södra Afrika och trots allt spenderade två månader i Sydafrika var jag här. Alla åker till Kruger, resonerade jag. Med asfalterade vägar och 1,5 miljoner besökare om året är det ingen riktig vildmark. Nu, tio år och ett tjugotal afrikanska länder senare, har jag hamnat här ändå. Och undrar varför jag väntade så länge som jag gjorde.

Tanda Tula ligger förvisso i Timbavati Private Game Reserve, inte i själva nationalparken Kruger. Här finns varken särskilt många asfalterade vägar eller besökare. Men det är samma ekosystem, och sedan 1993 finns inga stängsel mellan Kruger och de privatägda reservaten som ligger längs dess västra gräns.

Stängslen finns istället mellan reservaten och fruktodlingarna, motorvägarna och de miljontals människor som lever i samhällena ännu längre västerut. Krugerparken har en yta som motsvarar två Skåne, privatreservaten ytterligare 800 kvadratkilometer, och det finns planer på samarbeten med Moçambique och Zimbabwe för att kunna skydda ett mångfalt större område.

Nästa morgon lämnar vi bilen i campen och ger oss ut till fots. Det är Chad som leder, Ginger som ser till att ingen hamnar på efterkälken. När vi gör en omväg för att undvika att förstöra spindelväven mellan två buskar blir en av de and- ra gästerna nervös. Chad försöker lugna henne.

– Folk oroar sig ofta över helt fel saker. Vi rör oss främst i öppna områden. Självklart är vi försiktiga – men det svåra är inte att undvika stora djur, utan att ens få dem inom synhåll innan de försvinner. De hör, ser och känner lukten av oss långt innan vi ser dem.

Han ser sig om och går bort mot en av buskarna. När han återvänder är han inte längre ensam. På skjortans bröstficka sitter en svart och gul spindel, stor som hans handflata. Han ler.

– Inte ens de här rackarna är farliga, även om det inte är så skönt att bli biten. Men det är ovanligt. Lämna dem ifred så lämnar de oss ifred. Nej, den största faran på den här promenaden är att du stukar foten, fastnar i ett taggsnår eller glömmer att dricka vatten.

Vi fortsätter under tystnad. Då och då stannar vi för att titta på något. Ett spår eller torkad spillning här, en fjäril eller en blomma där. Sedan har vi tur. Riktig, riktigt tur.

Om det finns något djur man gärna vill möta till fots är det nog giraffer. Dels syns de på långt håll. Dels har de en tendens att vilja undersöka potentiella hot ordentligt innan de flyr. Ta sig en närmare titt. De är dessutom fascinerande djur att se, komiska och majestätiska på en och samma gång. De är kanske fem eller sex, på väg till ett vattenhål. En av dem ser oss och stannar. De andra gör snart samma sak. Vi tar några steg till. De tar några steg till. Blickar möts. Jag känner mig liten, vilket inte tillhör vanligheterna. Jag är en bra bit över en och åttio, men det innebär ändå att jag skulle kunna gå raklång mellan dessa bjässars ben.

Plötsligt bestämmer sig den giraff som stannat först för att vi kanske utgör ett hot trots allt och rycker sig ur transen. Ett ögonblick senare är de på väg därifrån på det där speciella springsättet som bara giraffer har, en sorts slow motion som ändå är fullt jämförbar med en galopperande häst. Mer än nöjda med det magiska ögonblicket vi fått uppleva söker vi oss till skuggan av ett stort träd för en lunchpaus innan det är dags att påbörja hemfärden.

Privatreservat som Timbavati, Sabi Sands och Klaserie är inte viktiga enbart för att de lockar välbärgade besökare som hellre vill bo i lyxsviter än på någon av Krugers offentliga campingplatser. De är också en väsentlig del av kampen mot Sydafrikas brutala tjuvjakt. Krugerparken har kanske drabbats hårdare än någon annan del av Afrika det senaste decenniet. Det är främst noshörningar som tjuvjägarna är ute efter. Hornens värde på den svarta marknaden är obscent högt, tiotusentals dollar per kilo. Tusentals har blivit slaktade och hittats med avhuggna ansikten. Den illegala djurhandeln omsätter mellan 80 och 200 miljarder kronor om året – fantasisummor som bara narkotika och illegal vapenhandel överstiger.

Genom gemensamma bekanta träffar jag Sharon Hausmann, chef för Greater Kruger Environmental Protection Force – som koordinerar träning och kommunikation för alla de olika säkerhetsorganisationerna i området. Det är inte billigt. I varje område behövs tungt beväpnade rangers, tillgång till helikoptrar och veterinärer, utrustning för mörkerseende, videoövervakning, lögndetektorer, spårhundar och avancerade datorsystem. Miljontals dollar varje år. Covid-pandemin utgjorde en rejäl kris eftersom det främst är de där välbärgade turisterna som står för finansieringen.

Jag får se en hel del av detta nästa morgon. När solen går upp står jag bredvid Sharon i ett organiserat kaos bland veterinärer, rangers och forskare. Vi befinner oss i Thornybush, ännu ett av de privata naturreservaten kring Kruger. Några meter från mina fötter ligger en noshörning. Någon har täckt hans ögon med ett stycke tyg.

Han är inte död. Inte ens skadad. Bara nedsövd. Samtidigt som forskarna tar blodprov drar en av veterinärerna igång en motorsåg. Flisorna flyger i en vid båge när han snabbt och effektivt kapar de två hornen. Han avlägsnar så mycket han vågar utan att riskera att komma åt någon känslig nerv.

– Det är hemskt att vi är tvungna att göra det här, suckar Sharon. Hon är tydligt upprörd. Ledsen, men också arg.

– Men vi har inget val. Det är livsviktigt att sänka det ekonomiska värdet av noshörningarna samtidigt som vi gör det så svårt som möjligt för någon att komma åt dem. Annars har vi snart inga kvar. Mindre horn, mindre pengar, mindre risk.

Jag frågar om hon tror att folk i Europa, Amerika och Asien förstår situationens allvar. Hon skakar på huvudet.

– Nej. Det här är krig. På riktigt. Mot fullständigt hänsynslösa, extremt välfinansierade kriminella nätverk. Det är inte det de flesta tänker på när man säger tjuvjakt.

När veterinärerna är färdiga går vi fram till den fallna kroppen. Jag lägger en försiktig hand på den grova, varma huden. Den rör sig upp och ner i takt med de djupa andetagen. Nästintill osårbar, om det inte vore för våra vapen. Vi drar oss tillbaka mot bilarna och väntar i tystnad tills noshörningen vaknar, skakar på huvudet och vacklar in bland de täta buskarna. Stämningen är lågmäld. Allt har gått bra, men det är ett jobb som alla på platsen önskar inte behövde göras.

Naturbevarande är ofta komplicerat, och många av Afrikas nationalparker skapades på någons bekostnad. Krugerparken är inget undantag. 1969 tvångsflyttades 1500 medlemmar av makulekestammen från sin mark mellan Limpopo- och Luvuvhufloderna i det som blev Krugers nordligaste hörn. Strax efter apartheidregeringens fall lämnade stammen in ett markanspråk för att återfå de 240 kvadratkilometerna de förlorat. De vann, och många trodde nog att Pafuri, som området heter, skulle få sina bufflar ersatta av boskap. Så blev det inte. Istället valde makulekefolket att bosätta sig utanför Pafuri, som fick förbli skyddat. De startade samarbeten med lokala safariarrangörer, och turismen har skapat hundratals jobb men även försett de växande byarna med skolor och elektricitet.

Resan till Pafuri går rakt genom Krugerparkens hjärta. Ofta känns det som vilken bilresa som helst, men när värmen och solen börjar sjunka påminns jag om var jag befinner mig. Tre gånger stannar vi bilen. Först för en försiktig kisspaus, sedan för att släppa fram en grupp elefanter och slutligen för att vi upptäcker en lejonfamilj med tre pyttesmå ungar. Som taxiresa slår det nog det mesta jag varit med om.

Jag vet inte riktigt vad jag hade föreställt mig, men Pafuri liknar varken resten av Kruger eller något annat jag sett tidigare. Förutom skogsdungarna av feberträd och ensamstående, uråldriga baobabträd är allt täckt av någon sorts klätterväxt. På morgonen ligger dimman tät över hela landskapet. Ibland dyker ett huvud upp bland allt det gröna. En elefant här, en babian där. Några zebror. Ovanför våra huvuden hörs tiotusentals vingslag. Det är blodnäbbsvävare, världens mest talrika vildfågel, som flyger förbi i stora flockar.

Godfrey Baloyi började sin resa som guide. Idag är han generaldirektör för sydafrikanska safariföretaget Return Africa. Det har inte varit lätt. Godfrey kommer inte från någon av de styrande familjerna i makulekesamhället, och det fanns andra som tyckte att de förtjänade jobbet. Men hans talanger, organisatoriska såväl som diplomatiska, har inte gått att blunda för.

Tillsammans vandrar vi genom det långa gräset tills vi når toppen av ett av de mindre bergen i det böljande, brokiga landskapet. Vi sätter oss på varsin sten. Godfrey pekar mot några stenruiner på nästa berg. Thulamela. För fyra hundra år sedan var det regionens viktigaste samhälle. Arkeologer har funnit rester av kinesiskt porslin och arabiska glaspärlor. Men området har varit bebott i tusentals år.

– Det här är vår mark. Vår historia. Men med ägandeskap kommer ansvar. Det fanns de som ville att vi skulle öppna gruvor när vi återvände hit. Kom ihåg att vi varit borta i trettio år. Många hade inget minne av Pafuri och hur vi levde här.

Godfrey gör en svepande gest med ena armen.

– Då hade allt det här varit borta. Men vi bestämde oss för att inte låta det ske. Varje dag påminner jag våra anställda. Det här är inte bara ett jobb. Det är vårt. Våra djur. Vår framtid.

Dagarna i Pafuri spenderar jag mest till fots, även om vi använder bil för att ta oss till olika startpunkter. Med mig har jag Kewan Bagley och Shiluva Khosa, Pafuris första kvinnliga guide. Vi klättrar i de tusenåriga baobabträden och strosar planlöst fram genom feberträdskogen. I de små insjöarna hittar vi pelikaner, storkar och fiskörnar. Två gånger ser vi på nära håll hur ett femtiotal elefanter korsar en av floderna. Varje morgon och varje kväll kommer blodnäbbsvävarna. Det tar nästan en halvtimme för alla småflockar att flyga förbi.

När min vistelse börjar lida mot sitt slut är det egentligen bara en sak jag fortfarande saknar: en natt under bar himmel. Kewan skiner upp när jag nämner det. Det har inte blivit någon camping sedan pandemin startade, och tar vi med oss ytterligare några guider – vi behöver vara minst fyra personer – så behöver vi inte använda tält.

Vi hittar ett särskilt mäktigt baobabträd. Kewan gör upp en eld i en låg, öppen grill. För att minska brandrisken, förklarar han. Skymningen faller. En efter en dyker stjärnorna upp. Vi packar upp den mat och dryck Shiluva tagit med sig från köket. Bakgrundsljuden förändras allteftersom, från fåglar till cikador och slutligen grodor. Trots att alla är erfarna guider är det bara Kewan som sovit ute på det här sättet. Det märks. De andra har svårt att slappna av, framför allt när vi hör en flodhäst fnysa och plaska ett stenkast därifrån. Kewan, däremot, lägger sig på rygg med händerna bakom nacken och ser upp mot stjärnorna. Han suckar, ljudligt och nöjt:

– Det finns ingenstans jag hellre skulle vilja vara än här.

Jag kan inte annat än hålla med!

---

Text: Marcus Westberg • 2022-12-24
Sydafrika • Djur & natur • Reportage