Jag har alltid associerat Patagonien med spetsiga, snötäckta berg. Men kring landningsbanan i El Calafate syns knappt en kulle i skymningsljuset.

– Det är fullt med berg, jag lovar, skrattar vår ciceron Francisco under den korta bilfärden till hotellet.

– Men Calafate ligger intill en stor sjö. Bergen finns på andra sidan.

Nästa morgon möts vi av grå himmel och duggregn. Francisco kör österut längs Lago Argentinos steniga stränder, förbi ett vackert men trädlöst landskap. Bästa sättet att uppleva Los Glaciares nationalpark är med båt, förklarar han, och släpper av oss för en halvdags gourmet-kryssning.

– Bienvenidos! dånar snart en röst ur högtalarsystemet, samtidigt som passagerarna via ett formulär får indikera om de vill att lunchmackan ska serveras med eller utan kött. Ett välkomsttal följer, först på spanska och sen på engelska. Av de kanske hundra passagerarna är de flesta spansktalande, men förutom mig och min pappa finns även en handfull amerikaner, brasilianare och tyskar.

Efter en timmes maklig färd lägger båten till vid en ranglig träbrygga. Vi får strosa runt i en moss- och lavrik sagovärld bland Patagoniens vilda boskap, vars förfäder togs hit av kroatiska emigranter. Att få bort dem från nationalparken – korna, inte kroaterna – har varit en huvudvärk för myndigheterna i flera decennier. De lämnades här i protest av missnöjda rancheros när parken skapades 1937, och de äter upp det känsliga gräset betydligt snabbare än det hinner växa.

Men som nationalparkens namn antyder är det inte långhåriga kossor som lockar hit turisterna. Nästa stopp blir mycket riktigt en glaciär, med det svensk-klingande namnet Upsala. Kaptenen cirklar långsamt tätt intill isväggen för att alla ska kunna ta sina selfies. Eller smaka på uråldrig is.

– Iiiiiis, vem vill ha iiiiiis? ropar mycket riktigt en av guiderna samtidigt som hans kollegor fiskar upp lagom stora bitar som de fördelar bland de ivrigaste turisterna.

De större isstyckena kring båten – en del stora som flervåningsvillor – är så blå till färgen att det ser ut som om landskapet har målats för hand. Det har att göra med isens täthet, enligt den tvåspråkiga högtalarrösten. Med jämna mellanrum hörs dova muller följt av rejäla plask, när ytterligare någon del av glaciären faller ner i fjorden.

Vandringshuvudstaden El Chaltén

El Calafate är en av Patagoniens snabbast växande städer, från knappt 3 000 invånare i början av 90-talet till fler än 25 000 idag. Det är helt och hållet turismens förtjänst. Det är på sätt och vis Patagonien light: nära till många av regionens höjdpunkter, samtidigt som här finns lyxhotell, asfalterade vägar och gourmetrestauranger. Vackert – fast vildmarkskänslan vi var ute efter saknas. Efter en mättande måltid bestående av ungefär tretton olika sätt att tillaga guanaco – ett vilt kameldjur som bara förekommer i Sydamerika – fortsätter vi därför till El Chaltén, landets officiella vandringshuvudstad.

Vägen dit är bara några timmar lång. Gång på gång ser vi vilda guanacor, som trots att beståndet sjunkit från femtio miljoner till 500 000 på några hundra år uppenbarligen inte är särskilt svårfunna. Eller svårjagade, om deras beteende längs vägen är något att gå efter. Väl framme i El Chaltén möts vi av låga, täta moln, en stril av tunt duggregn och av vår värd, Anita. Hon är en av många som rest hit från Buenos Aires och helt enkelt stannat kvar.

– Det var 1996. På den tiden var vi kanske 80 invånare. Jag jobbade deltid på en restaurang innan jag öppnade Anita’s House, berättar hon samtidigt som hon visar oss lägenheten vi ska bo i.

– Jag träffade min man här. Han driver bageri, jag hyr ut lägenheter. El Chaltén är vårt hem nu, och det kommer nog alltid att vara det.

El Chaltén är ett relativt nytt samhälle, grundat av Argentina under senare delen av 70-talet, mest för att förekomma Chile. Bägge länderna har gjort anspråk på samma delar av Patagonien sedan de blev självständiga från Spanien i början av 1800-talet. Först 1994 löstes den sista konflikten av en domstol i Buenos Aires, och då var det just området kring El Chaltén det handlade om.

Lika många invånare som El Calafate har El Chaltén inte, även om de blivit betydligt fler under åren som Anita bott här. Men det är fortfarande en by. Längs huvudgatan, San Martin, finns gästhus, restauranger, kaféer och researrangörer samt några butiker som säljer antingen souvenirer eller vandringsutrustning. Känslan är lite som i Longyearbyen på Svalbard eller Queenstown i Nya Zeeland, fast mer oborstad – vilda västern möter Alperna. Turistverksamheten är nästan uteslutande inriktad på vandring, och ingen verkar gå utomhus utan kängor, regnjacka och ryggsäck.

Vandringsalternativen från El Chaltén är nästan otaliga. Det är även antalet besökare, upptäcker vi tidigt nästa morgon när vi ger oss iväg på en av de populäraste rutterna, till Laguna Capri. Efter att ha följt San Martin till byns slut och nationalparkens början fortsätter vandringen uppåt längs en smal stig. Den slingrar sig genom magiska bokskogar och utmed branta sluttningar, och här är det bokstavligen talat köbildning. När vi kan tar vi oss runt grupperna av makligt lunkande turister, en del med matchande tröjor eller kepsar. Lite högre upp tunnas både växtligheten och folkmängden ut, och vid sjöns strand är vi plötsligt ensamma.

I klart väder ser man Fitz Roy härifrån, men inte idag. Traktens högsta berg, och ett av de mest svårklättrade, är omringat av täta moln. Inte för att det förminskar utsiktens storslagenhet, som är bland det vackraste jag någonsin upplevt. Dessutom är vandringen förvånansvärt enkel, eftersom man börjar såpass nära havsnivån. Omgivna av spetsiga bergstoppar befinner vi oss inte ens nu på mer än 770 meters höjd.

Med gott om kraft kvar i benen och luft i lungorna föreslår pappa att vi ska fortsätta upp till nästa sjö, men vi har knappt hunnit ut på stigen innan alla tankar på ytterligare utsiktspunkter försvinner. En ung kvinna med lätt tysk brytning visar oss en bild från sin mobiltelefon.

– Har ni sett honom? Snälla, har ni sett min pojkvän?

Hon presenterar sig som Marina. Det visar sig att pojkvännen, Sebastian, lämnat stigen för att kissa.

Det var nästan en timme sedan. Trots att hundratals personer passerat sedan dess är det ingen som tror sig ha sett honom. Medan två volontärer från byn håller Marina sällskap börjar pappa och jag systematiskt söka igenom området där hon såg honom sist. Då det inte ger något resultat fortsätter vi längs stigen med varsin kopia av bilden. Men när vädret vänder gör även vi det; troligast är ändå att han tagit sig ner till El Chaltén, och enda sättet att ta reda på det är att själva göra samma sak. Väl där kommer ett meddelande från en lättad Marina, som mycket riktigt funnit en orolig Sebastian utanför deras gästhus.

Nästa dag ösregnar det, så jag passar på att träffa Paz Fiorito. Hon driver föreningen Amigos del Parque Nacional Los Glaciares, och slår uppgivet ut med armarna när hon får höra vad som hänt under vandringen.

– Mycket är sociala mediers fel. El Chaltén har alltid varit populärt bland erfarna vandrare, men nu vill alla komma hit. De ser bilder på Instagram. Många förstår inte att även om bergen är underbara så är de också farliga. Solen skiner på morgonen, som igår, så de är inte alls förberedda på hur snabbt förhållandena kan förändras och hur lätt allt kan gå fel.

Den ökade turistverksamheten är givetvis bra på många sätt, men inte oproblematisk. Paz förening har på senare år fått fullt upp med en särskilt tråkig uppgift: skräpinsamling.

– Du såg hur mycket folk det är. För tio år sedan skulle ingen kommit på tanken att slänga plast eller burkar i naturen. Men nu kommer det busslaster på dagsturer från El Calafate. De flesta tänker nog inte på att det här är vildmark och skyddat område. Alla vandringslederna måste göras rent flera gånger varje säsong.

Tack vare Paz och hennes vänner var nedskräpning ingenting jag la märke till under gårdagen, men problemet hon tar upp – balansen mellan en turistnäring som stöttar lokala samhällen och en som blir för stor och gör mer skada än nytta – är ett återkommande tema i Patagonien. Det gäller inte minst vårt sista resmål: Ushuaia.

Eldslandet – världens ände

– Welcome to world’s end! skrockar den polisongprydde postmästaren när han stämplar våra pass och ett vykort till min systerdotter.

Postkontoret är utan tvekan utflyktens höjdpunkt, vilket kanske inte säger så mycket. Fin del Mundo är visserligen vackert men går inte att jämföra med utsikten från vårt hotellrum ovanför Ushuaia. Dessutom är det inte en ände i någon egentlig bemärkelse; vi befinner oss mitt i snarare än i utkanten av Eldslandet, skärgården söder om det sydamerikanska fastlandet. Turisttåget hit, upphaussat som en ”måste-upplevelse”, var snarare pinsamt: pampig filmmusik och ofrivilliga souvenirbilder med ”fångar” i randig pyjamas och fotledsbojor som man halvvägs in i resan kan få köpa.

Eldslandets historia påminner i mångt och mycket om Tasmaniens. Båda områdena ”upptäcktes” tidigt, men koloniserades relativt sent. Båda etablerades som fångkolonier. Och i båda fallen ledde sjukdomar och strider till att urinvånarna nästan helt utplånades.

I Eldslandets fall fanns det strategiska skäl för fängelsets konstruktion i slutet av 1800-talet. Precis som längre norrut hade ingen tydlig gräns satts mot Chile, och rykten om guld gjorde det ännu viktigare för Argentina att fastställa sin nationella suveränitet över området. När fängelset lades ner 1947 fanns det ingenting kvar förutom militärbaser. Men det skulle snart förändras.

– På 70-talet blev hela Eldslandet en sorts skattefri zon, förklarar vår guide Leo.

– Det var det bästa regeringen gjort för oss på hundra år. Elektronikindustrin flyttade hit och befolkningen exploderade.

Idag produceras merparten av Argentinas mobiltelefoner, mikrovågsugnar och tv-apparater i Eldslandet, där genomsnittsinkomsterna är landets näst högsta, efter Buenos Aires.

– Ah, Ushuaia. Det finns ingen annan plats i Argentina med samma livskvalitet. Vi vandrar på sommaren och åker skidor på vintern. Vad mer kan man begära? säger Leo.

Ännu en underskön soluppgång över Ushuaias hamn följs av en halvdagsvandring till Laguna Esmeralda och en båttur i Beaglekanalen bland sälar och fågelkolonier. Regnskurarna kommer titt som tätt, men det gör också regnbågarna. Och först nu inser jag att hela resan varit totalt myggfri.

Vår sista dag i Patagonien blir, som sig bör, den bästa. Guiden från Baqueanos, Martin, är relativt ny i Eldslandet. Men inte i Argentina; hans familj emigrerade från Frankrike för tvåhundra år sedan. Efter sju år i Ushuaia tycker han, precis som Leo, att han hittat hem.

– Ett paradis på jorden, intygar han när vi korsar Garibaldipasset och får se en helt ny grupp berg.

– Här finns bra jobb, billig bensin och el. Ingen brottslighet – jag låser aldrig mitt hus eller min bil. Och familjen är fantastisk. De var med och byggde Ushuaia, och de är fortfarande en jätteviktig del av den.

Familjen i fråga heter Bronzovich. Farfar Jure kom från Kroatien och flyttade hit permanent efter första världskrigets slut. Uppväxta med jordbruk och boskap valde hans söner att bli skogsbrukare och startade så småningom ett sågverk vid Lago Escondido. Ytterligare en generation senare grundades Baqueanos, familjens turistverksamhet.

– Det finns ingen som kan det här landet som vi, menar familjemedlemmen Jorge när vi träffas för en kopp maté, det lokala teet, i en av familjens stugor intill sjön. Han har kort, grått hår, buskiga ögonbryn och bär som alla gauchos en basker på huvudet.

– Vi har gått, kört och ridit över varenda stig i hundra år.

Rida ska även vi göra. Ledda av Juancho – skäggigare än Jorge, men även han med en basker över sitt gråa hår och buskiga ögonbryn – skrittar vi lugnt genom en bokskog ner till sjön. Ömsom i vattenbrynet, ömsom på stranden rör vi oss makligt fram. Det är inte svårt att förstå varför familjen bosatte sig just här.

Betydligt snabbare går det när vi byter ut hästarna mot fyrhjulsdrivna bilar. Vi glider och studsar hit och dit på den leriga vägen tills den ser ut att ta slut vid nästa sjö, Fagnano. Men istället för att stanna kör Martin rakt ut i vattnet.

– Håll i er! ropar han samtidigt som han rattar runt bilen nittio grader och börjar köra parallellt med den steniga stranden. Några ögonblick senare är även Jorge där med en familj från Brasilien, och de två roar sig med att köra fram och tillbaka i sjön under allt mörkare moln.

Upprymda fortsätter vi till ännu en av familjens stugor. Jorge grillar kött i eldplatsen samtidigt som Martin häller upp vin och förbereder en färsk sallad. Pappa och jag värmer våra händer kring varsin kopp nybryggt kaffe.

Genom ett av fönstren ser vi en räv slinka förbi. Den stannar en bit bort, men har uppenbarligen känt doften av kött. Jorge plockar upp en handfull från fatet intill elden, öppnar dörren och kastar dem mot räven, som snabbt börjar tugga i sig godbitarna.

– Vi har mer än nog, säger han med ett snett leende.

Det känns helt rätt. Inte ens räven ska väl behöva gå hungrig en så strålande dag.