Hemma hos gorillor

Trummor ljuder, barn sjunger. Ett barnhem alldeles i närheten har börjat sin kvällsceremoni med sång och dans. Jag går barfota med vandringskängorna i ena handen. Har fått skavsår på höger fot. Min nyinköpta skjorta är sönderriven. I andra handen har jag ett gorillacertifikat, beviset på att jag gjort det; spårat gorillor i Bwindi i sydvästra Uganda. Jag går mot lodgen där vi bor, Rogers, en i personalen, möter mig med passionfruktjuice i immigt glas. Han står där med blank väst och fluga, serverar på fint fat fastän vi bor väldigt enkelt.
–Well, did you see them? säger han och jag tycker han rör sig i slowmotion, att hans munrörelser inte är synkroniserade med ljudet som kommer ut. Lyfter mitt gorillacertifikat till svar och stapplar upp till vårt lilla hus. Benen har åtta timmars vandring i sig. Sätter mig på verandan och sippar på juicen, solen går ner bakom de afrikanska bergen, trummorna ljuder, barnen sjunger, en colobusapa sitter högst upp i ett träd. I kroppen krockar utmattning och eufori, glädje och gråt, ödmjukhet och engagemang. Och en fråga lämnar mig aldrig ifred: Hur ska jag kunna berätta detta, hur ska jag någonsin kunna berätta om mitt livs resupplevelse?
En stjärnklar natt i juli landar vi på Entebbe flygplats i Uganda. Ett dygn senare rullar vår jeep in i Bwindi Impenetrable National Park. Tolv timmar senare står vi i en grupp av 18 turister som får information om hur det ska gå till. Att spåra gorillor.
Tre gorillaflockar är habituerade i Bwindi. Habituerade betyder att de är vana vid människor. Normalt skulle en gorilla lägga benen på ryggen om han eller hon vittrade människa. Habitueringen pågår i cirka två år innan turister får besöka dem. Med myrsteg och universums samlade tålamod vänjer parkpersonalen gorillorna vid mänskliga besök. Lite varje dag, närmare varje dag. Men aldrig närmare än fem meter, får vi höra på informationen.
Vi står i ring, indelade i tre grupper, solen letar sig fram genom dimman som sakta släpper taget om bergen. Klockan är halv nio. Alla har kraftiga skor, långÙ�rmat och långbent, hatt mot solen, lunchlåda i ryggsäcken och massor av vatten. De med stora kamerautrustningar ropar till sig en porter, en bärare, unga män från området som ges arbetstillfälle för en dag.
Gorillaturismen är strikt kontrollerad. Endast sex personer till varje flock per dag. Varje tillstånd kostar 360 dollar, ett per person, inte helt enkla att få tag på (se guide). Vi är de lyckliga, vi är spända till bristningsgränsen, en del pratar oavbrutet av nervositet.
–Jag har hört att man inte ens får spotta i nationalparken, stämmer det? frågar en amerikanska i gruppen.
–Ni är hemma hos gorillorna nu, svarar guiden, ni ska helst inte lämna några spår efter er alls, inte slänga något, helst inte spotta och om någon av er är sjuk, förkyld eller känner sig hängig så ber jag er träda fram med en gång. Ni får alla pengar tillbaka. Många sjukdomar kan smitta gorillorna, dessutom är vandringen en utmaning. Inget för den som känner sig dålig.
–Hur lång tid tar det innan vi ser dem?
–En av flockarna uppehåller sig i närheten, kan ta en timme kanske två att hitta, de andra är längre bort. Häromdagen gick en grupp i sex timmar innan de hittade sin flock.
–Är vi garanterade att se gorillor?
–Nej, men med största sannolikhet hittar ni dem. Och om ni inte gör det lovar jag att ni ändå har en upplevelse med er hem, säger han och skrattar, och ni får 75 procent av avgiften tillbaka. Om ni däremot inte orkar gå hela vägen får ni ingenting tillbaka.
Det där med orka och utmaning skrämmer oss lite. Och att se beväpnade vakter stå runt omkring inger sannerligen ingen trygghet.
–Lugn, säger guiden, det är inte för att skydda er från gorillorna.
Det var i mars 1999 det hände, i de här bergen. Åtta turister blev kallblodigt ihjälhuggna med machetes och yxor i händerna på rebeller från Rwanda. Turismen i Uganda föll platt och har först under senare år hämtat sig. Sedan dess har två beväpnade vakter gått med varje grupp, men de har aldrig använt vapnen.
—Ta en vandringskäpp, ni behöver den, och nu, let’s go!

Som en lydig skolklass går vi på rad, beväpnade vakten först, han är från armén och håller sig en bra bit bort. Sedan guiden Christopher, grönklädd i stora gummistövlar och med walkie talkie i hand, så vi, fyra svenskar och två lärare från New York, efter oss återigen en av arméns beväpnade män. Det går uppåt men stigarna är vältrampade, de går sicksack i de riktigt branta partierna och den där utmaningen de pratade om känns lite överdriven. Däremot flåsar vi som om vi sprang. Bergstoppen vi ska över mäter 2 000 meter över havet och luften är tunn.
Regnskogen böjer sig över oss som vilda armar, de raka släta stammarna på mahognyträden påminner om sårbarheten. Eftertraktat virke, mycket pengar, i ett av världens fattigaste länder är de svåra att stå emot. Vi kan se gränsen där man en gång satte stopp för skövlingen, nu vårdas skogarna märkta nationalparker av Uganda Wildlife Authority (uwa).
Långt där nere ser vi byn Buhoma, där slutar allmän väg, där börjar parken, vi går i bergen som delas av Rwanda, Uganda och Kongo Kinshasa. Bara här finns bergsgorillor. Förr hotade, mestadels av att hemmet de bodde i och livnärde sig på skövlades, men också av att de fastnade i de snaror som sattes ut för jakt av andra djur, inte minst hotades de av tjuvjakt. Gorillor stympades, händer gjordes till askfat och köttet hamnade på middagstallrikar.
Dian Fossey var en av dem som ägnade hela sin livsenergi åt att studera och rädda gorillorna, bland annat genom att utbilda vakter att vaka på tjuvjägare. Hon kom gorillorna riktigt nÙ?ra, år efter år satt hon med dem, riktigt nära ville hon aldrig komma med risk för att påverka deras naturliga beteende, men gorillorna ville annat. Dian blev mer eller mindre en del av flocken och accepterades inte minst av flockens ledare, Digit. Förbehållslös kärlek, inget annat kan man kalla den relation som uppstod. Respekt och tillit, en jätte på 200 kilo som lät Dian vara med. Men också Digit blev ett offer för tjuvjakten, man fann honom med huvudet och händerna avskurna.
I 13 år bodde Dian Fossey i bergen, för att till slut mördas. Året var 1985, en händelse dold i dunkel, men misstankarna riktas mot tjuvjägarna. Dian Fossey är begravd bredvid Digit i Virunga-bergen i Rwanda.
NÙ�gon tjuvjakt förekommer inte längre i Uganda, enligt uwa. Kanske för att det är lät-tare att tjäna pengar på levande gorillor och ha inkomstkällan kvar, än att göra pengar på att döda och såga av den gren man sitter på. Bergsgorillorna frodas. Sedan förra räkningen 1997 har antalet gorillor bara i Bwindi ökat med 17 procent. Allt som allt finns 700 bergsgorillor, 320 av dem finns här. Där vi går. Steg för steg mot ett möte vi aldrig ska glömma.
Vi når toppen efter nästan två timmars vandring. Det sprakar i Christophers walkie talkie. Han mumlar med munnen tätt intill, får ett raspigt svar, mumlar igen, vänder sig mot oss och skjuter upp kepsen i pannan.
–They have found the nest.
Spårarna har varit igång sedan sju på morgonen. De letar först upp den plats där gruppen senast sågs dagen innan, den platsen är markerad med gps-mottagare. Därifrån söker de sedan efter spillning, matrester och spår i naturen som kan leda dem till nattnästet, ett nytt byggs varje kväll. Nu har de alltså hittat nästet. Nu återstår bara resten. Naturen där de vistas är täckt av meterhöga buskar. Där flockarna drar fram ligger buskarna vikta mot marken.
Spårarna befinner sig en knapp kilometer framför oss, vi går ner i en dal, sneddar ett träsk och trampar i gyttja där också elefanter gått. Deras väldiga fötter har lämnat stora gropar i marken. Solen är varm men inte outhärdlig. Det är skönt, riktigt skönt.
Gorillorna är i rörelse, meddelar spårarna, de har inte stannat för att äta. En tredjedel av dagen ägnar de åt att förflytta sig, en tredjedel åt att äta, den sista tredjedelen åt vila. Så länge de går, måste vi gå, och vi är inte riktigt gjorda för att ta oss fram i regnskogens anarkistiska härjningar. Nu fattar vi vad utmaningen är, vissa partier är så branta och så snåriga att vi knappast rör oss mer än två meter framåt i minuten. Först hitta fäste för högerfoten, sedan sakta flytta vänster, hitta tag med högerhanden och sätt vänster hands vandringspinne i något som känns stadigt. Jag skänker en tacksamhetens tanke till den som tipsade om att det kan vara bra att ha handskar. Tjocka skinnhandskar. Taggarna på buskar och träd är allt från millimetersmå till centimetertjocka. De sliter upp kläderna, men jag slipper tänka på vilka växter jag kan ta i, det är bara att hugga tag.

Efter fyra timmars vandring är vi slaka. Upp med energi ur ryggsäckarna, vi delar på vatten, russin och energikakor. Det sprakar i walkie talkien. Vi blir knäpptysta.
–They have found them, they are five minutes away.
Det är nu det ska hända. Det är nu alla känslor ska ta över. Ska jag börja gråta när jag ser dem, ska jag sätta handen för munnen och kvÙ?va mina skrik? Vi tittar på varandra som om vi hört en hemlighet. Sinnena skärps och om jag inte hör fel så ber en av amerikanerna tyst.
Genom snåret skymtar vi spårarna. De sitter i snåret, har tagit av sig kepsarna och tuggar på varsitt grässtrå.
–You are welcome, säger de och flinar, vi hälsar i hand och tycker de är fantastiska. De knappar in gorillornas position på sin gps-mottagare för att spåra härifrån i morgon.
Christopher ber oss lämna våra ryggsäckar, vattenflaskor, käppar, allt utom kameror, blixtarna får vi absolut inte använda.
Vi håller oss tätt intill varandra, smyger fram. Flugorna är första tecknet. De blir fler, där gorillorna finns trivs miljoner flugor. Sedan hör vi dem. “Hrmmmmm.” Säger de. “Hrmmmm.” Och där, bakom buskarna ser vi huvudet på en hona med unge på magen. “Hrmmmm”, låter det snett bakom oss, där är en till, och längre fram knäcks grenarna och silverback, flockens omisskännliga ledare tittar på oss med vänlig blick.
En högljudd fis bryter genom djungeln, en lång en. Väldigt lång, alltså hur länge kan en gorilla fisa … nämen nu borde den vara slut … och när den är slut skrattar vi inte alls utan bara förundras. Vi sitter mitt i flocken och jag varken gråter, kväver skrik eller är det minsta rädd. Glädjen rusar som kolsyra i kroppen, mungiporna far upp, blicken blir klar och jag känner mig barnslig och rakt igenom lycklig. Vi människor är små, naturen är så stor och de här djuren skapar det fredligaste ögonblick jag någonsin varit med om.
Christopher böjer ner snåren med sin mache-te, där sitter en av ungdomarna, äter, blinkar långsamt. Bryter en ny gren, tuggar, spottar, säger “hrmmm” för att det smakar gott. Christopher vinkar åt mig att komma närmare, fem meter är nära, sätter mig och så lyfter bergsgorillan blicken och tittar rakt in i mig, och stannar där med blicken medan han äter.
Jag ser rakt in i en avgrund, jag ser in i det sista orörda av världen, in i mig själv, in i ett mirakel. Vad tänker han? Jaha, här kommer de igen med sina kameror och hattar. Undrar vad det är som kan vara så intressant. Vi äter, fiser, leker och umgås. Varje dag, hela livet. Så är det. Stanna en stund, men var snälla och lämna oss sedan ifred.
Skådespelet de bjuder på är livets fundament. Äta, leka, umgås. Kärlek, vänskap och frihet. Flocken vi besöker består av 10 individer. Silverback är 30 år gammal, berättar Christopher. Silverfärgen kommer med åldern (efter cirka 12 år), makten är inget man får, snarare tar genom kamper och uppgörelser. Varje gorillagrupp har ett komplicerat rangsystem, men högst upp är alltid silverback. Det är han som gör barn, han som leder flocken och försvarar den. Alfahannen, ledarnas ledare, stor, vacker, på en minut skulle han kunna förgöra oss allesammans. Nu sitter han här bredvid, kliar sig i sidan och smaskar på det gröna. När gorillorna “upptäcktes” i början av 1900-talet beskrevs de som monstruösa varelser till hälften människa, till hälften djur. Filmen King Kong hjälpte till att sprida myten av gorillamonstret. Enligt uwa har aldrig någon gorilla anfallit en människa. Bara vid ett enda tillfälle markerar de mot oss, fotografen Fredrik tar ett steg för nära en mamma med unge, hon reser sig på bakbenen och ryter till, blodet i våra ådror stannar och vi kryper ihop mot varandra. Vi har blivit tillsagda att inte springa, om något sådant händer.
Vi turas om att fotografera, snåren gör det svårt, men vi hjälps åt att få bra fotoläge. Amerikanskan Eileen är längst fram nu, ligger på mage med sin lilla kamera som också kan videofilma. Då hoppar en gorillaunge fram, en halvmeter framför kameran sätter han sig. Lite vinglig, rufsig i kalufsen och med yrvaken blick tittar den nyfiket på oss. Vi håller andan. Videokameran går, gorillaungen tittar rakt in i linsen, ställer sig på skakiga bakben och slår på bröstet så som han sett pappa göra. Han ramlar baklänges och skyndar sedan tillbaka till mamma.
Det är nu det kvävda skriket kommer. Eileens ansikte blir som ett russin, hon gallskriker inuti, lyfter upp kameran i en gest som betyder: “Jag fick den, jag fick den!” Och vi skriker allihop som om det var mål i ett fotbolls-vm det gällde.
En timme har gått och Christopher manar oss att lämna flocken. Inte en minut längre får vi vara där. Vi hämtar våra ryggsäckar och går med guide, bärare och spårare till en djungelglänta där vi äter medhavd lunch. Kyckling, ägg och bananer. Stämningen pendlar mellan hysterisk och melankolisk. Vi har gjort det, är det redan över, men fattar ni!
Vi vandrar en annan väg hem, genom öppna landskap, bananplantager och små byar. Vi lär oss hur man plockar teblad och går genom fjärilsflockar och över brusande bäckar. Den sista biten går jag ensam. Jag går barfota med vandringskängorna i ena handen. Har fått ett skavsår på höger fot. Min nyinköpta skjorta är sönderriven. I andra handen har jag ett gorillacertifikat, beviset på att jag gjort det; spårat gorillor i Bwindi i sydvästra Uganda.
Trummorna och barnens sång gör mig nyfiken. Ännu Ù�r det inte mörkt. Efter passionsjuicen trär jag på mig vandringskängorna igen och går mot byn. En parkvakt stannar mig.
–Please don’t go, gorilla passing the road.
En av de tre flockarna som vants vid människor har blivit lite väl van. De är nu alldeles utanför byn, en efter en passerar de över grusvägen. Jag skojar med vakten och säger att jaha, tänk om man vetat det, här har man betalat dyra pengar och vandrat en hel dag och så finns de precis utanför där vi bor! Parkvakten tycker inte att det är roligt.
Gorillaturismen omsätter cirka 20 miljoner dollar om året (gäller Uganda, Rwanda, Kongo Kinshasa tillsammans) vilket gör det till den viktigaste exportinkomsten efter kaffet.
Pengarna har bidragit till upplysning om gorillor och bevarande av regnskogen, men också till arbetstillfällen för en hel region. Parkvakter, guider, spårare, bärare, information och administration, dessutom små affärer som säljer hantverk i anslutning till parken. I Buhoma har man kunnat bygga en ny skola, vattenkällor har renats och så barnhemmet för föräldralösa barn. Området är hårt drabbat av aids.
Dian Fossey var aldrig särskilt intresserad av att turister skulle kunna besöka gorillor. Snarare tvär och ilsken. Internationella gorillaprojektet igcp utreder nu huruvida människors besök påverkar gorillorna. Trycket på att besöka dem ökar, gorillatillstånden är få, bara 18 varje dag här i Bwindi, allt som allt finns 54 officiella tillstånd per dag i de länder som har bergsgorillor. Någon massturism blir det aldrig tal om.
Jag går mot ljudet av trummorna. På vägen möter jag kvinnor på väg till byns brunn för att hämta vatten, vi möter varandras blickar och ler. Gorillaflocken som passerat ropar i djungeln. Colobusapan sitter på sin gren högst däruppe och tittar ner.
Barnens röster går rakt genom huden. De dansar, de trummar, de skickar in mig i sin lilla affär där jag köper en sned handgjord gorilla i trä. Den kostar fyra gånger mer än om jag skulle köpt den i huvudstaden Kampala. Men det är här jag vill köpa den.
Med gorillan i en liten påse vänder jag hemåt igen. Trummorna ljuder, barnen sjunger. Föräldralösa barn, de har inget annat hem än madrassen de sover på bland de andra barnen. Jag förstår inte vad de sjunger, men det låter som om de sjunger av glädje.
Läs också guiden Gorillor i Uganda.

---

Text: Bodil Sjöström • 2005-01-02
Restips • Uganda