Williamsburg – hippare än Manhattan

I New York är det normalt sett svårt att sticka ut. Men när jag vandrar längs Lee Avenue i Williamsburg känner jag att jag har blickarna på mig. Anledningen: Jag har inte svart kostym av 1700-talssnitt. Inte heller har jag stort skägg, rakat hår och långa tjocka hårtestar som dinglar kring öronen. Det har nämligen alla andra. Och då menar jag alla. Åtminstone männen.

Kvinnorna har sitt eget uniforma utseende. Blek hy, lodenrock, peruk och svarta lågskor. Detta är chassidernas rike, i södra Williamsburg.

Chassiderna är en ultraortodox judisk sekt som grundades i Östeuropa under 1700-talet. Många kom till usa under judeförföljelserna i Europa på 1930- och 40-talen. I Williamsburg finns en av de största bosättningarna i New York. I likhet med till exempel amishfolket så är chassiderna fientligt inställda till det moderna samhället och allt vad det innebär. Film, tv, västerländska böcker och tidningar Ù�r bannlysta.

De har valt att konservera den livsstil som de första chassiderna i södra Polen hade för snart trehundra år sedan. Det gäller även klädseln, som liksom allt annat i chassidernas liv följer strikta regler. De flesta hus i området ägs av judar och på så sätt kan man reglera inflyttningen i området. Tomma lägenheter reserveras för barn inom församlingen.

Målmedvetet har chassiderna byggt upp ett fungerande samhälle, med egen lokaltrafik, ambulans och egna skolor. Inne på tidningskioskerna säljs dagstidningar på hebreiska och på snabbköpet spelas hurtig klezmer-musik i högtalarna. Från ett öppet fönster i en synagoga hörs extatisk sång.

Men man behöver inte vandra långt upp längs Bedford Avenue för att gatubilden ska förändras radikalt. Affärerna som saluför filthattar byts ut mot trendiga modebutiker, kosher-bespisningarna byts ut mot sushirestauranger och skyltarna på hebreiska byts ut mot färgglad graffiti. 

Sedan flera år tillbaka är Williamsburg ett av de populäraste bostadsområdena i hela USA. För tusentals ungdomar över hela världen står en loftvåning i Williamsburg högt upp på önskelistan. Det är inte bara läget nära Manhattan och de förhållandevis låga hyrorna som lockar. Det är även den kreativa atmosfären och känslan av att vara där det händer som får så många att söka sig hit. Inte minst svenskar. Det gäller att vakta sin tunga i Williamsburg, inte babbla på som man gör när man är utomlands. 

– När jag kom hit tänkte jag, skönt, här kan man säga vad som helst på svenska utan att någon fattar vad man pratar om. Men jag förstod snabbt att det var livsfarligt, eftersom det är så mycket svenskar här, säger Pablo Frisk som vi springer på i ett fik på Bedford Avenue dit han går dagligen för att kolla mejlen på sin laptop.

Pablo är på sätt och vis typisk för den nya generationen USA-emigranter. 23 år gammal åkte han från Stockholm till New York för att försöka rivstarta karriären som fotograf. Williamsburg var ett solklart val, nära Manhattan, fast billigare, och fullt av jämnåriga med liknande drömmar om att jobba med något kreativt. Och lyckas man inte slå igenom kan man ju alltid festa och ha det kul, så länge uppehållstillståndet räcker.

– Vi är ett stort kompisgäng som umgås på fritiden, mycket svenskar, britter och fransmän, alla under 30 år. De flesta pluggar till formgivare, det är helt klart den vanligaste sysselsättningen i Williamsburg, säger han.

Sedan tre veckor tillbaka delar han en 110 kvadrats lägenhet nära Bedford Avenue med två kompisar. Än så länge betalar föräldrarna för hans uppehälle, boendet är dyrt, fotoskolan som han går på kostar mycket, och de foto-assistentjobb som han gör vid sidan om är bra för meritlistan men ger inga stora pengar. Men Pablo trivs i avslappnade Williamsburg, långt från höga skyskrapor och hetsen på Manhattan.

– Williamsburg är som en småstad mitt i storstan. Lite som Södermalm i Stockholm. Man känner sig hemma. 

– Det är ganska typiskt svenskt, att vilja vara där det är som häftigast. Svenskar är väldigt noga med att vara “rätt”, säger Fredrik Larsson som driver butiken Scandinavian Grace på en sidogata till Bedford Avenue. 

Där säljer han skandinavisk design och inredning som han importerar från Sverige. Han bodde på Manhattan i femton år men för ett par år sedan sålde han sin lägenhet i West Village med god förtjänst och huserar numera i en loftlägenhet ovanpå affären. Skandinavisk formgivning ligger rätt i tiden och affärerna går enligt honom själv strålande.

– Jag chansade när jag flyttade hit, och tänkte att Williamsburg är trendigt och lite billigare än Manhattan. Det har ett rykte om sig att vara ett ställe för de unga, men det stämmer inte helt längre, mycket par och barnfamiljer har flyttat in, folk som tjänar pengar. Nu bygger de 20 000 nya lägenheter i området och jag tänkte att alla dessa människor måste ju ha nya soffor, säger han och skrattar.

Williamsburg var för inte så länge sedan en nergången stadsdel, främst befolkad av polacker, puertoricaner och ortodoxa judar. Men när hyrorna på Manhattan började skjuta i höjden under nittiotalet började folk få upp Ù�gonen för Williamsburg. Först på plan var Manhattans musiker och konstnärer, som såg sina en gång så bohemiska kvarter i SoHo och Lower East Side ockuperas av yuppies och flashiga modebutiker. Williamsburg var perfekt – bara en tunnelbanestation från Manhattan, men med hälften så höga hyror, och gott om tomma industrifastigheter som kunde göras om till musikstudior och ateljéer. 

Med de kreativa nybyggarna fick Williamsburg ett rykte om sig som ett coolt ställe. Nya restauranger, klubbar, gallerier, kaféer och barer öppnades, och så småningom flyttade folk som hade gott om pengar hit i förhoppning om att den hippa atmosfären skulle smitta av sig lite på dem själva.

Williamsburg rustades upp, risiga hyreslägenheter renoverades och gjordes om till bostadsrätter. 
Nu har det snart gått varvet runt. Elaka tungor menar att Williamsburg har blivit trist och nästan lika dyrt som Manhattan.

– Vi kallar det för “Condoburg”, (condo = bostadsrätt, red anm) säger Lori Ellison med ett snett leende. Hon har bott i området i elva år och driver två konstgallerier i norra Williamsburg.

Men även om Williamsburg har dödförklarats av avantgardet så är de flesta överens om att utvecklingen inte bara är av ondo. Hela Brooklyn har fått en välbehövlig injektion. Det är här ute saker och ting händer numera – inte bara i Williamsburg, utan även i Red Hook, Park Slope, Cobble Hill och Fort Greene, för att bara nämna några områden. Och Williamsburg är Brooklyns givna “downtown”. Till och med de mest inbitna manhattaniter tar sig numera över East River till Williamsburg för att gå på konserter, konstgallerier och äta och dricka gott. 

– Brooklyns renässans är definitivt det mest upphetsande i New York just nu. Ingen jag känner bor på Manhattan längre, om de inte nödvändigtvis måste. Vi har grymma parker och gratiskonserter om somrarna, oslagbar arkitektur och dans- och rockklubbar, praktiskt taget allt det som Manhattan brukade ha när konstnärer och artister hade råd att bo där, säger Norman Brannon som är musiker och driver ett litet skivbolag i Brooklyn. 

Williamsburg har inte den omedelbara charmen som andra delar av Brooklyn. Här finns inte de klassiska Cosby-miljöerna som är sinnebilden för New Yorks största stadsdel; lummiga parker, lugna gator med bruna tvåvåningshus i tegel med en liten trädgård. Williamsburg är råare, präglad av gamla industrier och billiga bostadshus som ibland ser ut som western-kulisser. Men det ruffiga och skamfilade är såklart en del av själva lockelsen. 

I Williamsburg är gentrifieringen (fenomenet då ett fattigt område tas över av folk med pengar) ingen smygande, knappt skönjbar process. Den pågår mitt framför ögonen, ibland nästan övertydligt. Graffititäckta väggar ligger sida vid sida med annonser för lyxiga loftvåningar, som några grävskopor redan är i full färd med att realisera på en ödetomt en bit bort. 

På Grand street ligger den lilla skivaffären Pass Out Records, som drivs av eldsjälen Mike Federline, eller “Memphis Mike” som han föredrar att kalla sig. Han lockades till Williamsburg av den heta musikscenen för nio år sedan och anordnar fortfarande gratiskonserter med lokala band i butiken varje lördag. 
Taket har ljudisolerats för att hålla grannarna lugna, och bland färgglada posters står skivbackar med vinylskivor, en elorgel och ett fotbollsspel. 

Sedan han flyttade hit har han sett området förändrats på kort tid. 
– Bara för fem år sedan var gatan här bredvid full av prostituerade. I mitt hus fanns inte ens en ytterdörr, och i hallen bodde folk som missbrukade crack. 

Han pekar på en avlång vit betongbyggnad med stora fönster som står mitt på en ödetomt mitt emot affären.™�

– Där låg tidigare ett judiskt bageri. Hela huset såldes för ett tag sen, utropspriset var 6 miljoner dollar. New York förändras hela tiden, det är ofrånkomligt, men jag tycker det är tråkigt att man måste tjäna 100 000 dollar om året för att ha råd att bo i Williamsburg. Jag gillade det bättre när jag var den enda vita killen i kvarteret, säger han och ler lite finurligt.

Men alla ser inte Williamsburgs och Brooklyns förvandling som något negativt.

– Det är lustigt, alla som klagar på att Williamsburg har förändrats är de som kom hit för tio år sedan. De som är födda här ute och har bott här hela sitt liv tycker att det är suveränt. Det är bra för ekonomin och det är bra för folklivet, säger Rob Bryn som driver en skobutik på Bedford Avenue. 

Som entreprenör välkomnar han Bedford Avenues omvälvning från slumområde via bohemisk konstnärskoloni till renodlat shopping- och nöjesdistrikt. 

– Det är som Manhattan var för tjugo år sedan. Eftersom det är så dyrt på Manhattan så är det få som törs chansa, ingen gör något annorlunda och knäppt av rädsla för att misslyckas. Här ute finns det en annan leklust.

Frågan är vad Williamsburgs mest intakta etniska folkgrupp tycker om utvecklingen. Jag återvänder till chassidkvarteren och stöter på trettioårige Moshe Klein, som är född och uppvuxen i området. Många av de förbipasserande tittar misstänksamt på oss, på väg mot eftermiddagsbönen med sin tallit, bönesjal, under armen (och inte sällan med en bluetooth-snäcka i örat – mobilteknik samt kameror är två av de få moderna företeelser som chassiderna har tagit till sig) men Moshe är hjälpsam och berättar gärna.

– Det här området har inte förändrats på samma sätt som norra Williamsburg. Det är bra. Det är en väldigt skyddad värld, utan influenser från andra kulturer, säger han och tvinnar sina långa hårlockar mellan fingrarna.

– Vi uppfostrar våra barn på ett väldigt speciellt sätt, det skulle störa om andra flyttade in. Vi har jobbat väldigt hårt för att skapa den här världen. Det kommer inte att förändras, det är omöjligt.

---

Text: Fredrik Brändström • 2008-10-09
Restips • USA • New York