Jämfört med Europa finns det få järnvägar och tåglinjer i Nordamerika. Trots det bjuder de som faktiskt existerar på långa distanser med storslagna vyer. Eller vad sägs om att resa med ett och samma tåg i två dygn från de stora sjöarna, korsa Kansas boskapsslätter och köra över Klippiga bergen till Stilla havets stränder? Eller att ta tåget från Seattle i Pacific Northwest till soliga Los Angeles i söder.

Jag bestämde mig för det senare. Bokade plats på Coast Starlight, statliga bolaget Amtraks allra västligaste långdistanståg, som kör de 222 milen på 35 timmar vilket är längre än någon nu existe-rande europeisk tåglinje, även om jag bestämde mig för att hoppa av i San Francisco.

Start i Seattle

Det regnar inte i Seattle. Jag befarade det efter att ha sett tv-serien The Killing med Joel Kinnaman där regnet forsar ner i fyra långa säsonger. Min farhåga stärktes efter att ha läst nederbördsstatistiken som säger att Seattle till och med är regnigare än Sveriges allra våtaste stad (Borås).

Men gör man som jag och reser till Pacific North West under de torraste och varmaste sommarmånaderna ser prognosen bättre ut för fri sikt mot snötäckta Mount Rainier och Olympic Mountains. Jag ser heller inte ett moln på himlen under fyra dagar med promenader i downtown, på valsafarin i Pugetsundet och cykelutflykten till Bainbridge Island.

I gryningen dag fyra promenerar jag till King Street Station där de silverglänsande dubbeldäckartågen börjar sina långa mödosamma resor över den amerikanska kontinenten.

När jag kliver in på stationen med tjugo meters takhöjd slås jag av att amerikanska järnvägsstationer, inklusive den här, har två egenheter:

Den ena är att de ofta är byggda för hundra år sedan i antikinspirerad stil med grekisk-romerska
kolonner och arkitraver med krusiduller. Det känns högtidligt att göra entré i de här palatslika byggnaderna som förebådar storslagna tågresor.

Den andra egenheten är att fjärrtågsresenärer behandlas som flygpassagerare. Man har sin biljett som man bokat på nätet. Ändå måste man gå till en disk för att checka in och tilldelas sittplatsnummer. Med det handskrivna boardingkortet i handen får man sedan sitta ner och vänta tills avgången ropas ut. Då köar man vid gaten där biljetten kontrolleras en andra gång innan man äntligen får ta plats ombord.

Läs mer om vad Vagabonds skribent upplevde i Seattle med vildmarken runt hörnet.

Seattle–Portland (4 timmar)

Amtraks långdistanståg skiljer sig från sina europeiska kusiner. De har både restaurang- och utkiksvagn och saknar första klass. Jag har valt den enda klass som finns på det här tåget förutom sovkupéerna. Den kallas coach class, -vilket betyder sittvagn med fåtöljer bredare och med mer benutrymme än i europeiska förstaklassvagnar. Dessutom kan man fälla bak ryggstödet till snudd på liggläge. Perfekt för nattliga resenärer som inte har råd med sovvagn.

Så rullar äntligen tåget ut ur staden som omväxlande kallas för Emerald City (för att den är så grönskande grön) och Rain City (ni fattar varför), förbi kilometerlånga godståg med containrar och öppna kolvagnar. Efter bara några minuter lämnar jag min plats och går till utkiksvagnen med de stora välvda fönstren. Jag har läst i Seattle Times att det sedan 25 år tillbaka finns en guide i den här vagnen under sommaren. Idag heter han Stuart Snyder, är volontär för National Park Service och är redan igång och berättar om utsikten för alla som tagit plats i sofforna med en pappmugg med kaffe från brickserveringen.

– Och till höger ser ni flygplanstillverkaren Boeings flygfält, säger Stuart som har vidbrättad hatt i kanvas och skjorta med fastsydda tygmärken, vilket får honom att se ut som en scoutledare.

– Det är här amerikanska presidenter på besök alltid brukar landa, fortsätter han och ger oss en gåta:

– Här har man också byggt en vit bil med elmotor som såldes för 78 miljoner dollar. Kan någon gissa till vem?

Alla skakar förundrat på sina huvuden.

– Nasa förstås. Och bilen var the moon buggy som astronauterna åkte runt med på månen, utropar han triumfatoriskt.

I samma glada anda fortsätter han att berätta vad vi ser utanför tågfönstren.

– På höger sida har ni humleodlingarna från 1800-talet. Och NU kör vi över White River. Och vet ni vad, plötsligt rullar vi rakt igenom ett rabarberland … sjuttio procent av all rabarber som äts i USA odlas här … och staden vi NU kryper igenom kallas för The Rhubarb Pie Capital of the World. Och där borta ser ni berget jag pratade om, Mount Rainier, och NU ska jag berätta om piloten som nödlandade på berget under andra världskriget …

Efter Tacoma och Olympia blir landskapet vildare och vägarna, bilarna och husen färre. Det är böljande kullar med björk och gran, vilket får Washington State att påminna om Hälsingland. Tåget ringlar sig upp för berg och ner i dalar och kör sedan tätt intill den mäktiga Columbiafloden med forsande smältvatten från glaciären på Mount Rainier.

Så rullar vi över floden som utgör delstatsgränsen till Oregon och stannar i Portland. Tåget ska fortsätta till Los Angeles. Men jag kliver av för att ta mig en titt på stan som brukar klassas som födelseplatsen för såväl food truck- som hantverksöls-hajpen.

Portland – rosornas stad

Rose City, som stan kallats sedan mer än hundra år tillbaka, förknippas idag mer med radikala aktivister och snabbmat från portabla matvagnar än med blommor. Den livliga ungdoms- och studentkulturen tar sig uttryck i många coffee shops och arga protester mot missförhållanden i det amerikanska samhället.

Intrycket när man promenerar från Union Station och genom Old Town bort mot floden är dock varken rosenskimrande eller aktivistisk. Här visar fentanylkrisen i kombination med den illa skötta kommunala förvaltningen sitt fula ansikte. Neddrogade och okontaktbara män och kvinnor som dubbelvikta står och vajar i sitt rus, brinnande sophögar, utströsslat skräp och allmänt förfall. Men några kvarter längre bort byter stan skepnad och blir prydligare, ordentligare och mer levande.

På kaféerna runt Pioneer Courthouse Square, Portlands vardagsrum, känns det nästan som om man hamnat i Sydeuropa – och på Powell’s City of Books (powells.com), en extremt välsorterad bokaffär med kafé, får jag en känsla av att det är här och ingen annanstans man ska träffas för att det ska hända något kul.

Men den allra starkast lysande stjärnan under det ett dygn långa tågstoppet i Rosornas stad hittar jag på andra sidan Willamettefloden i form av Kex Hotel (kexhotels.com), vars coola vintage-design hämtats från en kexfabrik i Reykjavik. Lobbyn och baren utgör en mysig blandning av vardagsrum och bibliotek där resenärer och Portlandbor möts.

Portland–San Francisco (18 timmar)

Gnisslande ormar sig tåget genom ett virrvarr av flerfiliga motorvägar. Precis som Seattle är Portland inte bara asfalt, stål och betong, utan också inbäddad i frodig grönska. Trädstammarna i parkerna är omslingrade av klängväxter. Trädkronorna välver sig över rälsen och bildar en grönskande tunnel som om jag befann mig i en sval version av tropikerna.

Även nu sitter jag i sittvagn. Jag frågade visserligen på stationen vad det skulle kosta att uppgradera till en roomette, Amtraks namn på tvåbäddskupéerna, och jo, ja, det fanns lediga. Men priset på 400 dollar avskräckte.

Tåget accelererar sig ut ur höghuslandskapet
och in i villakvarteren med de kortklippta gräsmattorna med tre, ofta fyra, bilar parkerade på varenda garageuppfart. Sedan kör vi genom vinodlingarna i Willamette Valley, där pinot noir är kungen av druvorna.

Ett kort stopp i delstatshuvudstaden Salem säger mig att den lokala ekonomin inte bara handlar om vindruvor, utan också om skogsbruk. För på taket till det cylinderformade delstatsparlamentet ser jag Oregon Pioneer, även känd som Gold man, den jättelika bladguldstäckta statyn av en skogshuggare.

I Eugene blir det ett längre stopp.

– Gå gärna av och ta en promenad på perrongen, uppmanar konduktören i högtalarna, men tillägger:

– Men ni hinner inte utforska hela stan. Igår missade vi två passagerare som försökte det. För vet ni, vi stannar inte för dem som springer efter tåget.

Konduktörens goda humör smittar av sig. Oavsett besked låter allt både familjärt och skojigt.

Som när han inför stoppet i Albany ute på slätten med de raka raderna av fruktträd utbrister:

– Till er som ska gå av här vill jag bara säga: Vi kommer att sakna er.

Och som när vi stannar i friluftsmeckat Klamath Falls på 1 290 meters höjd (klamathfalls.city).

– Come on down, folks, säger han och syftar på trappan ner från tågets andra våning där de flesta befinner sig.

– Och kära ni, ta på er jackan, det är lite kallt där ute, fortsätter han och får mig att känna mig väl omhändertagen.

Resan upp i bergen och genom naturreservaten och nationalparkerna är kvällens höjdpunkt. De snötäckta konformade vulkanerna Diamond Peak och Mount Scott i det orangerosa-skimrande solnedgångsljuset. Den mörka, mystiska och spegelblanka Lookout Point Lake. De glest utspridda byarna med timmerstockshusen där invånarna står på farstukvisten och vinkar till tåget som om det vore ett skepp på havet.

Jag missade att boka bord i restaurangvagnen där det varje kväll serveras trerätters middag. Sätter mig istället i utkiksvagnen och köper en Swizz pretzel roll och en liten flaska Ryder Estate Chardonnay i brickserveringen. Runt omkring sit–ter mina medresenärer och spelar schack och kort, skrattar, pratar, umgås och njuter av den storslagna utsikten. Som i en gillestuga på en fjällstation med panoramafönster.

Efter att ha konverserat i en timme med stolsgrannen Derek från Minnesota, som varje sommar tar tåget till Oregon (en resa som tar två dygn) och inte kan tänka sig att flyga (”för tråkigt, man upplever ju inte ett dyft då”), somnar jag i den tillbakalutade fåtöljen.

När solen lyser mig rakt i ansiktet sju timmar senare är vi i Kalifornien och närmar oss delstatshuvudstaden Sacramento. Jag släntrar iväg till restaurangvagnen för frukost och blir placerad bredvid Sara och Willy, ett par i trettioårsåldern från Texas som emigrerat till Oregon.

– Vi tar alltid tåget. Om vi inte cyklar förstås, säger Sara och tittar ner i mobilen där hon följer livesändningen från Giro d’Italia.

– Ja, vi är tåg- och cykelnördar, säger Willy och nyanserar alla mina förutfattade meningar om Texasbor.

Sista biten in mot the Bay Area domineras av kala rödbruna berg, åkrar med fruktträd och vinbuskar och hagar med kor med spetsiga horn. Grizzly Bay med oljecisterner och jättelika fraktfartyg. Carquinez Strait med pinjeträd och bränt gult gräs. San Pablo Bay med vadande sjöfåglar och djupa tidvattenstränder.

Så anar jag San Franciscos skyline i fjärran och ser bilköerna på motorvägen som löper parallellt med spåret. Vi kör om kön i snabb fart med en känsla av att vara vinnare i racet in mot Golden City.

Kliver av i Emeryville, där Amtraks transferbuss tar oss vidare in till Market Street i Financial district, downtown San Francisco.

Slutstation San Francisco

Efter ett par dagar på ett tåg är det underbart att få promenera i en av USA:s mest promenad-vänliga städer. Och hyra cykel och trampa genom Golden Gate Park till Ocean Beach och över Golden Gate Bridge till Sausalito, byn som påminner om italienska Portofino. Och avsluta med en osso buco på en av de många italienarna runt Washington Square i North Beach.

Men det är en helt annan historia.

Läs om vad Vagabonds utsända fann sedan han klivit av tåget i San Francisco och letat sig in mot centrum men ändå bort från turiststråken.

Guide till tåg i USA

Tåg eller bil?

Att hyra bil och köra själv ger frihet att stanna var du vill. Att åka tåg ger dig en annan frihet: att sitta med ett glas vin i handen i utkiksvagnen och betrakta landskapet som passerar förbi som i en naturfilm. Dessutom är rälsen på många sträckor dragen genom jungfruliga naturområden, långt från närmaste motorväg. Södra delarna av Kaskadbergen, som Coast Starlight kör upp i, bjuder på fantastisk sightseeing.

Jag klev av i San Francisco, men nästa gång ska jag fortsätta söderut. Då kör tåget en bit inåt land jämfört med bilvägen Highway One. Men strax innan tåget anländer till Union Station i downtown Los Angeles, mellan Pismo Beach, Santa Barbara och Ventura, blir det havsutsikt och doft av salt hav.

Så bokar du och åker tåg i USA

På långdistanståg som Coast Starlight, som kör Seattle–Los Angeles på 35 timmar, finns coach class (sittvagn), roomette (tvåbäddskupé) och bedroom (två- och fyrbäddskupé).

Jämfört med europeiska tåg är det ungefär samma prisklass för sittplats, medan sovkupéerna är dyrare. Man får dock betänka att de här tågen tillryggalägger mångfalt längre sträckor än i vår världsdel.

Billigast blir att köpa USA Rail Pass, ett klippkort med tio resor (oavsett längd) för 499 dollar.

Kombinera tåget längs västkusten med att åka österut till Chicago. Empire Builder går från Seattle, California Zephyr från San Francisco och Southwest Chief från Los Angeles. Från Chicago kan du fortsätta till New York med Lakeshore Limited. Eller ta en sydligare rutt med Sunset Limited Los Angeles–New Orleans och med Crescent Train vidare från New Orleans till New York. Alla dessa tåg bokas på amtrak.com.

Läs mer: Amerikanska tåg – 7 ikoniska rutter du inte får missa.