Taiwan – Asiens okÙ�nda ö

Taroko sägs vara ett av Asiens sju underverk. Därför borde jag väl inte bli så förvånad över nationalparkens storslagenhet. Men jag blir fullkomligt överväldigad. 

Inte främst av de mäktiga bergen även om också de är magnifika. Nej, framförallt tänker jag på klyftan som floden Liwu skurit ned 3 000 meter mellan topparna. 

Denna bottenlösa och bitvis hypersmala rämna är inte bara den mest förtätade kanjon av stort format som jag satt min fot i, utan också – och just därför – det svåraste landskap jag mött som fotograf. Vi åker på vägen som leder genom hela klyftan och min första reaktion kommer blixtsnabbt. Hur i hela fridens namn ska man kunna göra denna monumentala natur rättvisa? Hur ska man kunna förkroppsliga denna extremt tredimensionella verklighet med kameran? De flesta storskaliga klyftlandskap som jag besökt kan man fånga i bilder som åtminstone låter ana de fulla dimensionerna. Men i Taroko är miljön så trång och djupt nedskuren, och samtidigt så enormt högrest, att bilderna inte räcker till ens en antydning. 

Med detta sagt tror jag mig ha funnit förklaringen till nationalparkens anonymitet hos oss i väst, trots att den räknas till Asiens underverk. Det är svårt att skapa bilder som förmedlar det imponerande intrycket man får nere i djupet, omgiven av bergväggar som räcker upp till himlen. 

Guiden Lih Kai Ching ser min reaktion. 

– Jag tror att Kina skymmer Taiwan för er i väst, säger han. Få västerlänningar hittar hit. Vår ö är inte tillräckligt känd hos er, men mängder med fastlandskineser och japaner kommer årligen hit för att beundra Taiwans natur. 

Lih pratar hyfsad engelska och är till god hjälp. Under en resa i Taiwan är det praktiskt, för att inte säga nödvändigt, att ha med sig en tolk, även om en hel del tryckt information har engelska översättningar parallellt med de kinesiska tecknen. Men bara ett fåtal öbor talar engelska. Ändå tycks mig mötet mellan urgamla kinesiska traditioner och västerländska påfund vara chosefritt. En kultur med rötter i taoism och konfucianism lever sida vid sida med dagens globala trender. 

Elektronikindustrin och dess exportframgångar har lagt grunden för Taiwans välstånd. 75 procent av alla hem är uppkopplade mot internet. Mängder av datorprylar tillverkas här och uttrycket “made in Taiwan” är världskänt, men som resmål är detta “andra” Kina förvånansvärt anonymt. 

Formosa Oolong, tesorten från ön, känner många till. Och alla som kan sin världshistoria vet att Chiang Kai-shek flydde till Taiwan 1949 efter den kinesiska revolutionen. Åtskilliga vet också att förhållandet mellan de två kinesiska republikerna varit ansträngt sedan dess, men blivit bättre under senare tid. Mer kunskaper har de flesta inte om Taiwan. Jag vill påstå att Taiwan är Asiens vita fläck för resenärer. 

Kanske är frånvaron av kända ikoner en förklaring? Taroko borde vara en av dessa, även för oss västerlänningar. 

Taroko är en av öns åtta nationalparker. Bilvägen genom klyftan öppnades 1960 och byggdes under svåra strapatser som krävde 450 människors liv. Numera trafikeras den av busslaster med kinesiska turister. 

Tunnlar och skyhöga klippväggar gör färden spektakulär. Få andra vägar korsar Taiwan från öster till väster. Landets geografi är naturligt uppdelad på längden, med den tätbefolkade kustslätten i väster, de vilda bergen i mitten och en smal bebyggd kustremsa i öster. Centralt reser sig en ryggrad av berg och där finns stora vildmarker. Högsta toppen heter Yushan, smaragdberget, och reser sig 3 952 meter över havet, vilket gör den till det högsta berget i nordöstra Asien. 

Av öborna är 70 procent hankineser. Hakka kallas en annan stor folkgrupp som också kommer från Kina men har en egen etnicitet. Dessutom finns tolv olika stamfolk som intog ön för 2 000 år sedan. Deras blodsband går till både kinesiska och polynesiska folkgrupper. Länge levde de i naturen som samlare och jägare, några var kannibaler, men alla är sedan länge assimilerade i det moderna samhället.

Det var sjöfarande portugiser som vid mitten av 1500-talet upptäckte ön för Europas räkning. De kallade landkänningen Ilha Formosa – den vackra ön – men av någon anledning ockuperades den inte, som brukligt var för portugiser. 

Hundra år senare var holländarna på plats med sina koloniala ambitioner. Deras epok blev dock kort och 1683 drevs de bort av kineserna som gjorde ön till en provins i kejsardömet. Två sekler senare, 1895, efter det första och kortvariga kriget mellan Kina och Japan, blev Taiwan en japansk koloni. Under femtio år styrdes ön från Tokyo, vilket var till harm för öborna, men det hände också en del bra saker, säger Lih, och nämner satsningarna på landets infrastruktur. Efter andra världskriget blev ön åter kinesisk och när Mao Zedong tog makten i Kina flydde nationalisterna till Taiwan där generalissimus Chiang Kai-shek regerade med järnhand fram till sin död 1975. Han moderniserade ön och satsade på en teknisk utveckling. Politikerna efter honom etablerade demokratin. Idag är Taiwan en framgångsrik parlamentarisk nation – det andra Kina. 

Tydliga spår från den japanska eran finns i bergsskogarna. Kolonialmakten fällde begärliga sawaracypresser som kan bli uppåt 65 meter höga, alltså riktiga bamsingar nästan i klass med amerikanska redwood. I skogsreservatet Taipingshan finns rälsen kvar från små järnvägar som byggdes för att ta ned stockarna från den branta terrängen. Reservatet är en tjusig sevärdhet i nordöstra delen av ön, och vi kör dit på slingrande serpentinvägar. 

Men dimman ligger tät och jag får inget grepp om sceneriet. En stig leder oss till en suggestiv trollskog cirka 2 000 meter över havet. Diset som dallrar i den råa fukten gör skogen mustig som spenatsoppa, och rötterna är hala som såpa. 

När vi dagen efter och i lättare väderlek strövar längs ett förfallet järnvägsspår visar sig landets nationalfågel, den gudomligt blåskimrande mikadofasanen, som är unik för ön. Cirka 60 procent av öns djurarter är endemiska, fågelfaunan är särskilt intressant. Även bland växterna finns åtskilliga unika arter. 

Dimman skingras och ett vidunderligt bergslandskap träder fram. I det fuktiga klimatet belägras bergstrakterna ofta av vidsträckta molnhav nedanför topparna. Jag får bevittna detta omtalade fenomen som får landskapet att likna en inlandsis med uppstickande nunataker. 

Vintertid ligger snö på de högsta topparna. Bergskedjan bildades när jordplattorna, den filippinska och euroasiatiska, stötte ihop för 6,5 miljoner år sedan. Kollisionen pågår fortfarande och bergen höjer sig ungefär en halv centimeter om året. Jordbävningar förkommer dagligen. Katastrofala skalv kan inträffa, det senaste 1999 då tusentals människor omkom.

Söder om Taroko hittar vi till staden Hualian. Det är den största på öns ostkust – vackert placerad på den smala kustslätten, med Stilla havet som granne i öster, och de tvärbranta bergen i väster. Söder om staden finns attraktiva badplayor. 

Vi åker vägen norrut tillbaka till huvudstaden Taipei. Den ålar sig längs klipporna vid Cingshuei, som en höjdkurva på kartan. En del av detta kustparti ingår i nationalparken Taroko. 

Här påminns jag åter om hur förbisett Taiwan är i väst. Denna väg är lika storslagen som den världsberömda kustvägen längs Highway 1 i Kalifornien. Vägen längs Cingshuei förtjänar lika stor uppmärksamhet.

---

Text: Claes Grundsten • 2015-10-09
Restips • Taiwan • Reportage