Kvinnornas Paris – böcker, barer och byxförbud

Det är vår i Paris och allt är precis så där äkta klichéartat som man kan tänka sig. Körsbärsträden står i blom och uteserveringarna myllrar av folk som läser, röker och samtalar. Jag sitter vid ett bord på Café de Flore och ser på trafiken på Boulevard Saint-Germain.

Tänker tillbaka på den förvirring som 2014 rådde på flera håll i Paris. Turister som slet sitt hår för att hitta rätt efter kartan som menade att de stod framför Notre Dame på adressen Quai de la Tournelle, men på gatuskylten stod det Quai de Nina Simone. Det ingen visste var att den feministiska organisationen Osez le féminisme under natten klistrat över de officiella vägskyltarna med nya skyltar med kvinnliga namn. Det var en protest mot att endast 2,6 procent av stadens dåvarande gator var döpta efter kvinnor.

Sedan dess har fler börjat med samma sak, och i flera korsningar och vägar i Paris kan man hitta inofficiella gatuskyltar som berättar om kvinnliga forskare, kändisar och artister.

För att hitta rätt i kvinnornas Paris har jag bokat en guidad vand­ring mellan vackra hus i Saint-Germain-des-Prés med Heidi Evans. Hon driver guideföretaget Women of Paris. Jag går den litterära rundan tillsammans med två andra, en mor och dotter från Kanada. Vi kommer fram till rue de l’Odéon.

– Det många inte vet är att det turistiga bokhandeln Shakespeare & Co, som idag ligger vid Seine, inte är originalet. Bokhandeln låg här på rue de l’Odéon, säger Heidi och pekar upp mot ett litet plakat, det enda som finns kvar som minne.

Bokhandeln försvann för många år sedan, både från platsen och folks medvetande. Det hela började med att en kvinna vid namn Adrienne Monnier öppnade en bokhandel 1915 på samma gata.

– Efter en tid märkte Adrienne att kvinnorna som kom in aldrig köpte någonting. Varför, de hade ju inga egna pengar! Och eftersom du inte hade pengar eller andra värdesaker saknade deras kläder fickor. Man kan säga en hel del om rådande normer bara genom att se på kläder, säger Heidi.

Men det vara inte bara fickor som saknades. Eftersom kvinnorna inte heller hade en egen plats där de kunde vara ifred och läsa skapade Adrienne Monnier utrymme för dem i bokhandeln, vilket gjorde den till en viktig mötesplats. Några år senare öppnade hennes partner, Sylvia Beach, en bokhandel mittemot som fick namnet Shakespeare & Co.

Sylvia Beachs bokhandel var ett litterärt nav där hon härbärgerade och publicerade ett flertal kända författare. När ingen ville ge ut James Joyces bok Odysseus för att den ansågs pornografisk gjorde Beach det utan ersättning. Hon anordnade poesikvällar och litterära soaréer som gästades av bland annat Ernest Hemingway, T S Eliot och kulturpersonligheten Gertrude Stein.

När nazisterna 1941 tvingade henne att bränna böcker valde hon att stänga bokhandeln för gott och gömde böckerna i sin lägenhet. Efter hennes död 1962 döpte amerikanen George Whitman om sin bokhandel vid Seine till Shakespeare & Co.

Vi promenerar vidare och fortsätter prata om kläder och könsnormer. Heidi förklarar varför kvinnor under 1900-talets början var tvungna att be myndigheterna om lov för att ha på sig byxor.

– Det var förbjudet för kvinnor att ha byxor. Det var en lag som syftade till att stoppa kvinnor från att ha manliga yrken. Vet ni när den lagen togs bort?

Det visar sig att jag själv vid flera tidigare resor till Paris brutit mot byx-lagen eftersom den ströks ur lagboken först 2013. Ibland hänger inte lagstiftningen med förändringens ombyten.

Vi svänger in på en sidogata och Heidis ryggsäck klirrar av vinflaskor. Provsmakning är en del av den guidade turen och samtliga viner är producerade av kvinnliga vinmakare. Snart ska vi få smaka medan Heidi fortsätter berätta om staden där kärleken till litteratur och rödvin är konstant, liksom doften av nybakat bröd från stadens boulangerier. 

På andra sidan av Paris ligger stadsdelen Belleville. Känd för sin mångkultur, relativt låga hyror och som andningshål för dagens stretande konstnärer och arbetarklass. Här möter jag en kvinna som berättar att det idag råder en annan stämning i staden.

– Metoo-rörelsen har absolut påverkat Paris. Det syns kanske inte på ytan, men det är mycket enklare att prata om feminism idag och fler är medvetna om kvinnors rättigheter, säger Margot Lecarpentier som är bartendern på Combat.

Det gula kaklet bakom henne skiner och från taket hänger blommor. Tillsammans med barens två andra kvinnliga ägare slog Margot upp glasdörren mot Paris uteliv för två år sedan. 

– Till en början var vi naiva. Det var definitivt en stor grej att vi var kvinnor. Folk kommenterade det och jag vet att det vid några tillfällen var orsaken till att vi inte fick lån, säger Margot.

Många av gästerna som först hittade hit var kvinnor och hbtq-personer.

– Det är kanske en annan stämning här med bara kvinnor bakom baren. Combat betyder kamp vilket är namnet på närområdet, men för oss handlar det också om kampen för jämställdhet, säger Margot.

Idag har cocktailbaren etablerat sig som en av Paris allra bästa. 2018 blev den utsedd till Årets bar d’auteur, hantverksbar.

– Vi vill vara kreativa och använda nya ingredienser som vinäger, örter, japansk saké och umeshu (sprit gjord på japanska plommon) som går ihop med maten vi serverar.

Från listan väljer jag en drink som heter 1901. Lukten från den hyvlade pepparroten sticker i näsan, men så tar whiskyn, sakén och citrusen över. Det är en bergochdalbana för smaksinnena.

Jag tar med drinken till uteserveringen som lutar ikapp med gatan. Eldrivna sparkcyklister svischar våghalsigt nedför Rue de Belleville. Längre ner i backen ligger Aux Folies. Det är en bar som enklast kan beskrivas som ett gemytligt semi-sunkhak som länge varit ett vattenhål för lokalbor. Jag placerar glaset på bordet och tänker på alla år som gått och på allt som förändrats; byxförbud, klänningar utan fickor och me-too.

Nästa dag är det dags att möta de döda. Även på kyrkogården Père-Lachaise finns nämligen kvinnohistoria. Grandiosa monument och mausoleer trängs med träd och buskar. Precis som i en regnskog lyckas solskenet knappt sippra ner till de lägst belägna delarna. Turister flanerar omkring med kamera och blommor i högsta hugg. Kyrkogården är viloplats för flera celebriteter och Édith Piaf är en av de mest besökta. Det ligger drivor med blommor vid hennes viloplats. När hon 1963 vid 47 års ålder dog gick hundratusentals i hennes begravningsprocession, men ärkebiskopen i Paris vägrade ge henne en dödsmässa på grund av hennes “utsvävande” livsstil.

En bit längre bort ligger Gertrude Stein. Under 1920-talet var hon en central gestalt i den avantgardistiska konst- och litteraturvärlden. På hennes omtalade lördagssalonger diskuterade Stein konst och litteratur med sina manliga gäster såsom Pablo Picasso, Henri Matisse, och Ernest Hemingway, medan partnern och författaren Alice B Toklas underhöll kvinnorna i ett annat rum.

Trots påpekanden om att Stein själv var patriarkal i sitt förhållningssätt till kvinnor och att hennes förhållande med Toklas kan målas upp som den “geniala mannen” och den “hushållande kvinnan” i separata rum är hon en ikon i dagens konstvärld och hbtqi-rörelse.

På väg tillbaka till kyrkogårdens entré passerar jag den kända kompositören Frédéric Chopins viloplats och en skara beundrare som justerar kameralinserna. Jag drar mig till minnes det förhållande han hade med en känd fransk författare – George Sand.

Amantine Lucile Aurore Dupin var en feministisk författare på 1800-talet som blev känd under sitt manliga pseudonym George Sand. Hon förespråkade sexuell frigjordhet för kvinnor och hennes litteratur ansågs vara politiskt radikal. Det sägs att hon blev den första kvinnan att försörja både sig och sina två barn på att skriva som yrkesförfattare. Trots det kommer hon oftast ihåg för något helt annat; på den guidade turen delar Heide med sig av en anekdot.

– När jag berättade om författaren George Sand för en släkting sa han: “Är inte det Chopins älskarinna?” Det var så han kände igen den näst mest sålda franska författaren genom tiderna – som en mans älskarinna.

När Heidi Evans startade Women of Paris var det få guidade turer som ens nämnde de kvinnor vi har pratar om under promenaden.

– Hela turistsektorn genomsyras av att bara uppmärksamma män och på sin höjd de kvinnor som anses vara “dåliga” – som de prostituerade på Pigalle och Marie Antoinette.

Men hon kan se att en förändring är på väg. Heidi pekar på ett väggplakat.

– Här bodde Colette. Jag har faktiskt märkt att fler känner till henne idag och det är nog tack vare filmen som gjordes om henne med Keira Knightley.

Sidonie Colette var en bästsäljande författare vars man gav ut böckerna under sitt författarpseudonym Willy. Bokserien om Claudine var parets största framgång, men när Colette ville få sitt namn publicerat på omslaget fick hon ett nej från maken. De separerade, Colette gav ut nya publikationer under eget namn och som bevis för hennes talang nominerades hon till Nobels litteraturpris.

– För att få ihop pengar jobbade hon även som artist, men det livet var skandalomsusat, säger Heidi. 

Hon hade flera förhållanden med kvinnor, bland annat med sin motspelare på scenen, Mathilde de Morny. Publiken brukade skrika åt dem att kyssas på scen som underhållning. Men när de en kväll kysstes utan publikens påtryckningar blev det upprorsstämning och föreställningen lades ner. De två kvinnorna kunde aldrig mer visa sig tillsammans i offentligheten. 

Heidi korkar upp den sista vinflaskan. Jag läppjar på Le Boit Sans Soif, ett fruktigt och funkigt vin gjort av av Déborah Knowland i Langedoc. Under turen har vi hunnit prata om litteratur, vin, byxfickor, Disney och svensk skolundervisning. Lena Davidson och hennes mamma från Kanada berättar att de aldrig brukar gå guidade turer, men nu har de hittat sin nisch.

– Jag vill gå på såna här turer vart jag än reser, säger Lena.

Det är tydligt att det finns en hunger efter mer historier om kvinnor, om “det andra könet” som parisiskan och författaren Simone de Beauvoir så utmärkt beskrev i den feministiska klassikern med samma namn.

– Vet ni att Det andra könet översattes från franska till engelska av en man, som plockade bort delar han inte tyckte skulle vara med, och boken blev inte korrekt översatt till engelska förrän 2009, berättar Heidi.

Vid det här laget, med alla berättelser vi hört, är vi föga förvånade.

– En klassiker som det är dags att läsa om alltså, säger Lena.

Girlpower i Paris – 7 tips där kvinnor står i centrum

Redaktionens favoriter: Grönskande romantik i Paris

Guide till ett kvinnligare Rom

---

Text: Helle Kikerpuu • 2019-12-03
Frankrike • Restips • Konst och kultur • Paris • Reportage • Weekendresa