Yoga och stökiga nattbussar – följ med på rundresa i Goa och Kerala i Indien. Foto: Marcus Westberg.

Indien

Goa & Kerala i Indien – ett ljuvlig kaos

Indien lämnar ingen oberörd, inte ens den mest luttrade resenären. Marcus Westberg gjorde en indisk rundresa som bjöd på snabba kast. Från yoga bland palmerna till stökiga nattbussfärder. Men till slut så kapitulerade även han inför Indiens skönhet. De flesta brukar göra det.

Text: Marcus Westberg • 2021-02-06

“Take me Elsewhere”, lyder taxichaufförens skylt. Några dagar tidigare hade min fru Jess avslutat sin yogainstruktörsutbildning i Mandrem, en ryskdominerad turistort i norra Goa, och vi var definitivt redo för något nytt. Att Elsewhere hemlighåller sin exakta position tilltalade oss båda, och när vi sätter oss i bilen vet vi varken åt vilket håll eller hur långt vi ska.

Vi hinner dock knappt ge upp försöken att fästa baksätets icke-fungerande säkerhetsbälten när taxin bromsar in och motorn slås av. Färden tog exakt fyra minuter. En smal träbro tar oss över en stilla flytande flod, in bland midjehögt gräs, vajande palmer och ståtliga fikonträd, till en bildskön strand … 900 meter från vårt tidigare boende. 

Stranden må vara densamma, men där upphör likheterna med övriga Mandrem. Vi bor i ett gammalt bageri, ett av fem hus som Anjelo Zeferino Sequeira byggde i slutet av 1800-talet och som hans sonsonsson, modefotografen Denzil Sequeira, renoverade och restaurerade drygt hundra år senare.

Bland fjärilar och kungsfiskare går det nästan att låtsas att vi är just sÙ? ensamma som vi hade väntat oss, även om fantasin förstörs en aning när en grupp korpulenta män i pyttesmå badbyxor parkerar sig på strandplätten precis utanför vår dörr. Så brukar det inte vara, ursäktar Denzil, men säsongens ovanligt många och sena cykloner har förvandlat en av Goas bredaste stränder till en av de minsta. 

Goa & Kerala i Indien – ett ljuvlig kaos
Elsewheres magi: portugisisk arkitektur, indisk naturmiljö, fusion-mat och långt till närmaste granne. Foto: Marcus Westberg.
Goa & Kerala i Indien – ett ljuvlig kaos
Bröllopsfirande på en av Mandrems stränder, dÙ?r förbipasserande blir inbjudna att både fira det unga paret och ta bilder av de uppklädda gästerna. Foto: Marcus Westberg.

I två dagar avnjuter vi utsökt mat och gungande hängmattor, fotar fjärilar och yogar på stranden. Men Elsewhere känns som en flykt, om än en mycket trevlig sådan, snarare än en upptäcktsfärd i ett land jag aldrig satt min fot i tidigare. Så vi promenerar över den smala träbron med våra väskor en gång till, hoppar in i ännu en taxi med trasiga säkerhetsbälten och ber chauffören köra söderut.

Goa är Indiens minsta delstat – lika stor som Dalsland men med ungefär 30 gånger så många invånare – så även om Patnem är så långt ifrån Mandrem man kan komma inom dess gränser är avståndet ändå bara tio mil. Patnem motsvarar dock våra förväntningar av Goa betydligt mer än något vi såg längre norrut: yogaskolorna avlöser varandra längs den vykortsperfekta stranden, grön juice är vanligare än cocktails och allt är mer eller mindre alternativt. 

Indiska män spelar kricket i sanden medan turister mediterar, yogar, badar och kastar frisbee. Längs den lilla vägen säljs souvenirer, frukt, smycken, billiga yogamattor och ratade H&M-kläder från Bangladesh till ungefär samma pris som man får betala hemma. Strandserveringarna bjuder på en brokig blandning av nordindisk, sydindisk och pizza-cuisine, men innan de öppnar och solstolarna dras fram lagom till sen frukost ockuperas stranden av kor, och det är väl som det ska när man är i Indien.

Goa & Kerala i Indien – ett ljuvlig kaos
Kolugnt på stranden i Patnem. Foto: Marcus Westberg.

Från brittiska yogainstruktörer till franska familjer är trenden tydlig; många är inte på genomresa utan stannar flera månader åt gången, och de återvänder inte sällan år efter år. En av dessa är Tal Sharon från Kibbutz Galed i norra Israel. Han kom hit 2014 och bosatte sig hÙ?r med sin familj några år senare. Nu driver han fem små hotell i Patnem och grannsamhället Palolem tillsammans med sina indiska affärspartners.

– Livskvaliteten här är fantastisk. Bra väder, trevligt folk, god mat, lugnt och skönt. Jag vet inte varför vi skulle vilja bo någon annanstans. Regnperioden är jobbig, men åtta månader om året är det underbart.

Egentligen hade vi tänkt ta tåget söderut till Kerala härifrån, men Tal har andra idéer.

– Ni måste åka till Hampi! utbrister han med ett brett leende och yviga armgester.

– Annars blir det bara stränder. Det går nattbussar, inga problem alls. Min fru åkte med barnen häromveckan. Jättesmidigt!

Frun ifråga, Rakefet, ser inte riktigt lika övertygad ut.

– Hmm. Inte om man får vad man har betalat för i alla fall. Fast hur det är med det vet man aldrig.

– Äsch, oroa er inte.

Tals leende har om möjligt blivit ännu bredare.

– Det här är Indien, vet du. Ta det bara lugnt, allt ordnar sig här!

Goa & Kerala i Indien – ett ljuvlig kaos
Nyfiken som en uggla? Foto: Marcus Westberg.

Ett sms förkunnar att vår buss blivit försenad, och i ett andra meddelande får vi en kartlänk där vi kan följa dess framfart live. Dessvärre visar det sig vara fel buss, och strax senare får vi ett tredje sms som informerar oss om att det bara är tjugo minuter kvar till avgång.

Ut ur hotellet, in i en rickshaw – med fem minuters marginal anländer vi till parkeringsplatsen som tjänstgör som busshållplats. Någon brådska hade vi knappast behövt ha eftersom även den nya bussen visar sig vara över en timme sen, vilket är mer än nog med tid för en grupp nyfikna och uppenbarligen hungriga kor att undersöka huruvida yogamattor och ryggsäckar är ätbara. 

Inne i bussen är det mörkt och varmt. Lukten av boskap och diesel gör mig omedelbart illa­mående. Den utlovade luftkonditioneringen, som vi betalat extra för, är trasig. Gången mellan sovplatserna är så smal att jag måste ta mig fram i sidled, och ingen har lyckats hitta rätt plats när chauffören, som verkar fast besluten att ta igen förlorad tid, slänger sig ut i nattrafiken.

Under färden kastas vi än hit, än dit på våra plastmadrasser, och några toalettpauser har vi trots upprepade löften – toilet break, not yet, soon, maybe ten minutes – uppenbarligen inte tid med. Strax efter klockan tre pÙ? morgonen är jag desperat och kissar i en tom plastflaska, samtidigt som jag spjärnar knäna mot golvet och axlarna mot taket för att undvika att antingen jag eller flaskans innehåll ska hamna hos någon av mina ljudligt snarkande grannar. Lättnaden när vi efter elva timmar får stappla ut ur bussen och in i en väntande taxi går knappast att överdriva.

Goa & Kerala i Indien – ett ljuvlig kaos
Solen går ner över den forna storstaden Hampi. Foto: Marcus Westberg.

Hampi är sannolikt den största och viktigaste medeltida stad du aldrig hört talas om. År 1500 var bara Peking större, och som Vijayanagararikets huvudstad var den sannolikt Indiens rikaste tills den plundrades av en muslimsk koalitionsarmé 65 år senare. Sedan dess har Hampi legat i ruiner. Redan några årtionden efter dess fall rapporterade den italienske köpmannen Cesare Federici att staden var övergiven, och att det bara fanns “tigrar och andra vilda bestar” kvar. 

Men just dessa ruiner har blivit ett alltmer populärt resmål för både indiska besökare och utländska backpackers, framförallt sedan de världsarvsförklarades 1986. Tigrar är det förvisso ont om, men en ensam elefant lever i områdets enda aktiva tempel, Virupaksha, och apor, ekorrar, fåglar och – såklart – kor och hundar är desto vanligare. 

Elefanten heter Lakshmi och är 30 år gammal. Efter sitt morgonbad i floden står hon i sitt stall resten av dagen där samma rutin upprepas gång på gång: ta emot pengar (som hon ger till sin skötare) eller frukt (som hon äter), väl­signa dem som gett pengar (lägger snabeln på deras huvud) och le för selfies (nåja – men det känns nästan så).

När dagens sista besökare gått kedjas hon fast för natten. Elefanter är en viktig del av hinduism, då de anses vara guden Ganesha förkroppsligad, men det är ett alltmer kontroversiellt ämne då många av landets 800 tempelelefanter visar tecken på både fysisk och psykisk ohälsa. Något som inte verkar störa de hundratals besökarna, oavsett religion eller ursprung, som obekymrat poserar för bilder så nära Lakshmi de vågar ställa sig.

Goa & Kerala i Indien – ett ljuvlig kaos
När elefanten Lakshmi är på väg tillbaks till templet från sin badstund är det många som vill fram för att bli välsignade av henne. Foto: Marcus Westberg.

I betydligt bättre skick är Hampis apor, som nog får anses vara områdets egentliga härskare. Förutom Virupaksha, där det alltid finns gott om bananer, är det passande nog vid templet dedikerat till apguden Hanuman de verkar trivas allra bäst. 

De 575 trappstegen upp till templet är svagt belysta, något som tillför en känsla av mystik när vi tidigt på morgonen följer vår guide Naga Indra längs den smala stigen. Här, högt ovanför Hampis ruiner, balanserar något dussin makaker obekymrat på de lodräta fasaderna. På två träd framför templet hänger hundratals tygstycken, smycken och en och annan kokosnöt.

– Många pilgrimer besöker det här templet, förklarar Naga.

– När de ber om något lämnar de en gåva till Hanuman eller ger pengar till templet. 

Bakom ett stängsel skymtar en hög urgröpta kokosnötter – förklaringen till att aporna här, till skillnad från dem vi stött på bland de övergivna ruinerna, inte ger sig på besökare i hopp om att norpa åt sig en banan eller godisbit.

– Alla vill ta selfies med aporna, precis som med Lakshmi. Men Lakshmi är tam, det är inte aporna, så ibland blir någon biten när turister försöker locka dem till sig för en bild. 

Goa & Kerala i Indien – ett ljuvlig kaos
Den elefantdragna vagnen vid Vittalatemplet anses vara Hampis kronjuvel. Foto: Marcus Westberg.
Goa & Kerala i Indien – ett ljuvlig kaos
Akrobatövningar på Hanumantemplets topp. Apor av olika slag finns lite här och var, men i Hampi är de särskilt vanliga – och de vet att människor ofta har med sig mat. Foto: Marcus Westberg.

I Virupaksha ser gåvorna annorlunda ut. Här tänder pilgrimer ljus – de tar med sig egen olja och vekar, men behållarna finns på plats. Mer eller mindre heliga män i orange turbaner poserar för bilder om priset är rätt, och överallt erbjuds bananer, kokosnötter och chai av färgsprakande försäljare.

Rickshaws tutar, kor råmar, småpojkar annonserar sina vykort och guideböcker till förbipasserande besökare.Till floden, också den helig, går en strid ström av människor som sedan sänker sig i det renande vattnet – männen i underställ, kvinnorna fullt påklädda, några värdigt tysta men desto fler med skratt, stänk och stoj. Hampis storhetstid må vara över sedan länge, men trots de övergivna ruinerna är det på många sätt den mest levande plats jag hittills besökt i Indien.

– Inga fler nattbussar, säger Jess bestämt, och eftersom det inte finns några tåg mellan Hampi och Kannur får det bli nattaxi istället. Särskilt mycket sömn blir det inte, men vi kan i alla fall stanna för toalettpauser och bensträckare vid behov.

Vi har bokat in oss på Kannur Beach House, som egentligen ligger i betydligt mindre Thottada, där den enda andra gästen är en äldre, ständigt småberusad engelsk gentleman med en förkärlek för whisky, Indien och trädgårdsarbete i ungefär den ordningen. 

Goa & Kerala i Indien – ett ljuvlig kaos
För femtio rupier får jag en färgklick i pannan och en välsignelse av en man som påstår sig vara över hundra år gammal. Foto: Marcus Westberg.
Goa & Kerala i Indien – ett ljuvlig kaos
Blommor och färgpulver för tempelbesök i Hampi. Foto: Marcus Westberg.

Kannur ligger i norra Kerala, ett relativt orört område som många förbiser i sin hast att nå delstatens tigrar (österut) eller kanaler (i söder). De stora husen och välskötta trädgårdarna vittnar om ett välmående samhälle. Våra värdar, Rosie och Nazir, gör ingen ansats att hjälpa oss med bagaget när vår taxi lämnar oss intill den breda stranden men bjuder under de kommande dagarna på fantastisk hemlagad mat och stimu­lerande samtal. 

Höjdpunkten, och anledningen till att vi rest hit, är theyyam, en uråldrig dansritual som bara återfinns i den här delen av landet. Vi är på plats långt före gryningen, de enda utländska besökarna, och välkomnas med artig vänlighet och små koppar med hett, sött te. När dansen väl kommer igång finns här ett par hundra åskådare från trakten. En äldre man med spretande mustascher försöker förklara vad det är som utspelar sig mellan de målade och färggrant uppklädda artisterna, men den höga volymen gör det omöjligt att höra vad han säger.

Under pausen närmar sig benägna besökare de ymnigt svettande dansarna och utbyter sedlar mot välsignelser – theyyam och dess utövare tros vara en direkt kommunikationskanal till gudarna. Precis som i Hampi känns kulturen levande och autentisk, inte iscensatt för utländska turister utan för inhemska besökare för vilka dess värde knappast kan överskattas. 

Goa & Kerala i Indien – ett ljuvlig kaos
Rökpaus bland fiskebåtarna vid Keralas havskust. Foto: Marcus Westberg.

Att resa genom Indien med tåg har jag drömt om sedan tonåren, men trots mer än tolv tusen mil järnväg i Indien är det först när vi lämnar Kannur som det går något tåg längs vår tilltänkta rutt. Med biljetter och resväskor i högsta hugg och med nattliga buss- och bilfärder i färskt minne ger vi oss ut på perrongen i väntan på vårt tåg.

Precis som i Stockholm finns det en karta som visar var man ska stå för att hamna rätt, men när tåget rullar in tre minuter före utsatt tid stämmer inte vagnsnumret alls. Smått panikslagna springer vi släpande på vårt bagage till andra änden av tågstationen – men inte heller här stämmer siffrorna.

Vår villrådighet syns uppenbarligen på långt håll, och ett ungt par ber att få se våra biljetter. Det är fel tåg, visar det sig – det vi ska med är försenat. Men det finns en app där man kan se var det befinner sig, och den här gången verkar det faktiskt fungera som utlovat. I betydligt lugnare tempo – och sinnesstämning – tar vi oss tillbaks till den del av perrongen dit vi först gått och väntar in rätt tåg.

Goa & Kerala i Indien – ett ljuvlig kaos
Tågstationen i Kannur var förvånansvärt lättnavigerad, även om det inte hindrade oss från att (nästan) gå på fel tåg. Foto: Marcus Westberg.

Jag vet inte riktigt vad jag hade föreställt mig – kanske något i stil med tågen jag reste med på Sri Lanka i början av 2000-talet – men förutom att vi trängs på vadderade bänkar istället för att ha varsitt säte så skiljer sig min indiska tågupplevelse inte markant från hur det brukar vara i Sverige. Alla – till och med munken mittemot – pratar i telefon eller lyssnar på musik.

Toaletterna är inte värre än vad tågtoaletter brukar vara. Wifi utlovas, men fungerar inte. Det är funktionellt och smidigt, varken mer eller mindre. Men även om vi långväga besökare gärna vill ha minnesvärda upplevelser att berätta om, som när ett tåg jag reste med i Etiopien körde på en ko, så uppskattas dessa händelser säkert betydligt mindre av alla passagerare ­som faktiskt bara vill ta sig från A till B, om möjligt på utsatt tid. Och efter nattbussens kissflaska och dieseldoft är även jag tacksam för en tågresa som jag i efterhand knappt minns något av. 

Goa & Kerala i Indien – ett ljuvlig kaos
Solen belyser några av Munnars otaliga teplantager efter en regnskur. Foto: Marcus Westberg.

Båten glider långsamt fram längs den spegelblanka kanalen, omgiven av risfält, små färgglada hus och oräkneliga fåglar och trollsländor. Det här är våra sista dagar i Indien, och vi har onekligen sparat det bästa till sist; här finns ett lugn vi inte upplevt någon annanstans under resans gång. Efter Kannur fortsatte vi till Munnars frodiga teplantager och ett till synes tigerlöst (men ändå mycket vackert) tigerreservat. Därifrån fick vi skjuts med nygifta Pallavi och Sagar, ett ungt par från Bangalore som till sina föräldrars sorg valt att inte skaffa barn.

– Det har inte varit det lättaste samtalsämnet, suckade Sagar.

– Men klimatet och miljön – det går bara inte. Det finns tillräckligt med människor i Indien som det är, tillade Pallavi.

Med den afrikanska landsbygden och savannen som mina huvudsakliga arbetsfält och Åkersbergas skogar som min hemmabas är det onekligen folkmängden jag har haft svårast för under den här resan. Kanske är det därför den här husbåtsturen på Keralas kanaler passar mig så väl. Kocken Darvit, kapten Joshy och hans assistent Tommy förklarar ibland vad det är vi ser men verkar precis som vi trivas bra med tystnaden och stillheten ombord. Alla tre är uppvuxna på dessa sjöar och kanaler – ett unikt ekosystem där sött och salt vatten möts och blandas. Trots att här finns över 2 000 husbåtar som likt vår egen främst används för turistutflykter så är det ingenting vi märker något av.

Goa & Kerala i Indien – ett ljuvlig kaos
Teplantage. Foto: Marcus Westberg.
Goa & Kerala i Indien – ett ljuvlig kaos
Soluppgång över kanalerna i Kerala. Foto: Marcus Westberg.

Det är någonting särskilt med båtresor. Från flodbåt i Burma och dieselskepp på Malawisjön till kajak bland Svalbards isflak och segelbåt i Stockholms skärgård har jag alltid trivts som förbiglidande observatör. Känslan av både vatten och verklighet som klyvs av båtens framfart, av ögonblick och perspektiv som förändras och inte kan återskapas, utan måste upplevas där och då, här och nu. Det här är inget undantag. Reflektionerna på vattenytan blir alltmer gyllene i takt med att eftermiddagen sakta skrider mot kväll och temperaturen sjunker.

När mörkret till slut faller och Darvit kommer ut med vår middag sänker Tommy diskret myggnäten längs båtens sidor, liksom ridån för vår tid i Indien. Men för första gången på flera veckor känns det som slutet av en akt, inte hela föreställningen. Det blir nog fler besök i detta överväldigande men oändligt fascinerande land.

Världens längsta bussresa mellan Indien och Storbritannien

Guide till kamelsafari i Indien

Indien – på räls ovan molnen

Goa: Indiens tropiska strandparadis

Miniguide: Diu, Indien


Text: Marcus Westberg • 2021-02-06
IndienRestipsReportage

Scroll to Top