Tokparty i Tokyo

Det råder total förvirring i karaokeboxen.

– Men vänta, är du Per nu?

– Jaa… Jag trodde du var Marie? För nu har jag ju varit Per ända från början. Vänta… Na na na na na, she’s got the look!

Vi befinner oss i Candy Suite på karaokeklubben Lovenet, och tre tjejer av fyra möjliga sjunger Pers melodi i “The Look”. Texten rullar alldeles för snabbt över skärmen för våra vintrubbiga hjärnor, och det är ingen ordning på Per och Marie. Någon lyfter den väggfasta telefonluren som går direkt till baren, hojtar “Moshi moshi!”, och snart kliver en servitör in, lastad med vitt vin och Kirin-öl.

VARJE RUM PÅ LOVENET, Tokyos mest kreativa karaokehak, är inrett på ett visst resorttema, och trots att vi inte riktigt förstår vilken resort vårt rum anspelar på är det oerhört tjusigt med godis precis överallt – inkapslat i bordskivan och bakom väggarnas plexiglas. Soffan är sammansatt av runda megapraliner, och skapar den perfekta scenen för våra Madonna-moves.

Bland de övriga rummen finns Aqua Suite, där sällskap med upp till fjorton personer kan tränga ihop sig i en jacuzzi, och för kärlekskranka finns det intima kuddrummet Calm Suite, som inbjuder till såväl kärlekspop som kärlekskonst. Den som vill kombinera sångsessionen med ljusterapi och vattenlek väljer White Suite, som stoltserar med både pool och vattenrutschbana, och för champagnesällskapet finns diskobollsparadiset Ibiza Suite.

KLOCKAN ÄR TRE PÅ MORGONEN, skorna har åkt av, sminket är på väg mot samma öde och vi showar lyckorusigt till allt mellan Blondie och Britney. Varje låt har en kaloriräknare och vi känner oss särskilt nöjda efter ett extra förbrännande nummer.

Men snart infinner sig panik. Vår tid är tio minuter från att rinna ut och kvällens maskinist, fotograf Lina, har råkat trycka in Ace of Base-plågan “All That She Wants” tre gånger på fjärrkontrollen. Eftersom alla knappar har japanska tecken vet vi inte hur vi ska åtgärda problemet, och full stress inträder.

Men som de tappra karaokeentusiaster vi är finner vi oss snabbt och kör tre “All That She Wants” på raken utan att tappa stinget, hela tiden med ögonen stint fixerade på skärmens rullande text.

SPOLA TILLBAKA ETT PAR TIMMAR och vi befinner oss på Gengethu, ett minimalt hål i väggen som specialiserat sig på nationaldrycken sakens främsta utmanare, shochu. Som så många andra dryckesoutlets i de skyhöga markhyrornas Tokyo är platserna begränsade till ett fåtal, och på Gengethu är det denna kväll bara vi och ett gäng berusade salarymen (japanska kontorsslavar, red. anm.) i den trånga lokalen.

Vi hittar fyra platser längs den dovt belysta baren och börjar scanna drinkmenyn med sina obegripliga kanji-tecken. Bartendern, halvt dold bakom de enorma shochuflaskor som står uppradade på disken, blir lite förnärmad när vi frågar efter vin, och snart sitter vi istället med varsitt glas ren destillerad sötpotatissprit.

LIVLIGA AV JAPANSK VODKA och skvaller ger vi oss en stund senare ut i den pulserande Roppongi-natten. Roppongis rykte är skamfilat av strippklubbar, hostessbarer och sjaskiga diskon där turister spyr i hörnen och västerländska expats förför japanska flickor med kreditkort och sliskiga drinkar. Men de senaste åren har området fått ett uppsving, med exklusiva restauranger och shoppingkomplex som slagit upp portarna.

Flera av stadens flashigaste nattklubbar huserar idag här. Flärdfulla klubbar med skumpasprut är hursomhelst det sista vi tänker på just nu. Vi har ju karaoke i Candy Suite i sikte, men först ska vi titta på toydogs i den dygnetruntöppna hundaffären på huvudgatan.

HÄR FLOCKAS SALONGSBERUSADE UNGA PAR framför de rosa plastburarna där nätta leksakshundar busar runt med en bit tidningspapper som enda underhållning. Gucci-tjejer utropar “kawaii!” och skuttar av förtjusning framför burarna medan uttråkade pojkvänner står bredvid beredda med plånboken.
Med lite värk i hjärtat lämnar vi valpkommersen, och piper in på ett betydligt gladare hak – purikura-gallerian på andra sidan gatan. Purikura Ù?r som vanliga fotoautomater, fast lite mer utflippade.

I lokalen står enorma pastellfärgade fotoautomater pÙ� rad, den ena med mer fabulösa och uppfinningsrika pimpningsalternativ än den andra. Varje automat består av ett rum som är stort nog för att hela gäng ska kunna stå upp och spexa, och ett sidorum med en datorskärm där bilderna smyckas i efterhand med bårder, bakgrunder, symboler och slogans.

DET MESTA ÄR ROSA, glittrigt, glammigt och, självklart, gulligt. Glassar, hjärtan, läppstift, milkshakes, stjärnor – man kan till och med fälla in ett par japanska gyaro-brudar, de superfuskbruna Paris Hilton-på-LSD-karikatyrerna som blivit en symbol för japanskt tonårsmode.
Och det är efter denna runda av poserade, plutande och peacetecken som vi är redo att plocka fram våra inre superstars i Candy Suite.

FAST FORWARD TVÅ DAGAR och en ny neonnatt breder ut sig framför oss. Startskottet går i Kabukicho, där de röd- och gulblippande gatorna kantas av sexklubbar på vartenda tema i denna värld (manga och skolflickor är ständigt återkommande), shotbarer och hostklubbar (där damer hyr manligt sällskap per timme).

I utkanten av redlightdistriktet ligger Golden Gai, samlingsnamnet för ett kluster minimala gränder från svunna tiders Tokyo. I de låga trärucklen ryms över tvåhundra nomi-yas, pyttebarer med plats för inte fler än tio gäster, där stadens intellektuella har druckit sig vettlösa sedan andra världskrigets slut.

VI KLÄTTRAR UPPFÖR DEN RANGLIGA TRAPPAN till Albatross G, Quentin Tarantinos favoritbar, och slår oss ner i vad som kan vara världens mest magiska bar. Rummet vilar i ett blodrött skimmer, bartendern spelar electropop på sin lilla stereo och i taket glittrar kristallkronan.

Här dricker du din cocktail i sällskap av konstnärer, författare och andra fria själar, och det är precis här, med en Campari i handen, som du hittar inspiration till Den Stora Romanen eller Filmen Som Kommer Förändra Allt.

FRÅN EN FILMINSPIRATION TILL EN ANNAN – det må vara en klyscha, men Lost in Translation-baren, på Park Hyatts femtioandra våning, är ändå ett måste för en komplett Tokyo-upplevelse. Den rökiga baren är alltid fullpackad, jazzbandets volym alltid hög och känslan av att blicka ut över Tokyos oändliga nattlandskap med en Bellini i handen tar andan ur alla med en storstadsromantisk ådra.

Lina däremot, är mest förbryllad över damrummets avsaknad av den automatspolning hon hunnit vänja sig vid efter tio dagar i hitech-toaletternas land.
Tokyo är de vansinniga kontrasternas stad, och efter en stunds filmglamour är det dags för en, bokstavligen talat, sinnesjuk upplevelse i djupaste Shibuya.

JAPANERNA ÄLSKAR TEMAN, på allt från karaoke och restauranger till lovehotels och barer, och stadens antagligen märkligaste tema står Alcatraz+ER för. Här kliver gästerna rakt in på avdelningen för mentalsjuka i en dunkel vrå av världens hårdaste fängelse. I detta dårhus/fånganstalt dricker du dina drinkar instängd i en cell, och vill du beställa drämmer du en tung järnpinne i gallret.
Vi välkomnas av en sjuksköterska som direkt placerar Linda i handklovar och kör en megaspruta i armen på mig. Genom trånga korridorer leds vi förbi röntgenrum, bårhus och burkar med konserverade hjärnor till vår cell i Intensive Care. Sköterskan ställer frågor om våra psykens svagheter och fyller i ett formulär för att kunna vidta lämplig behandling.

Nyckelmedicin för kvällen är något från den excentriska drinklistan, och vi är rejält uppeldade när vi försöker bräcka varandra med läskiga drinkar. Jag tar en Brain Damage, och får in ett avhugget flickhuvud i bandage och en urgröpning i skallen där drinken står.

LINAS DRINKAR SERVERAS I EN GLASBURK där ruttna gamla löständer flyter runt. Snart åker löständerna laget runt och alla måste posera för kameran med de bruna gaddarna.

Lindas drink levereras i en mastodontspruta och kan behändigt sprutas direkt in i gapet. Men presentationen av Christoffers drink är kanske ändå knasigast – till drinken får han en batteridriven dildo att mixa drinken med.

Andra höjdare vi får in under kvällens lopp inkluderar Blood Transfusion, som serveras i en droppåse, och Big Bust, som är en mjölkdrink i nappflaska. Vad dildos och nappflaskor har i dårhuset att göra förstår vi inte, men å andra sidan förstår vi inte heller vad Spiderman gör här när han en stund senare dyker upp klättrandes på cellernas galler, jagad av sköterskor med knallpistol.

BELYSNINGEN HAR GÅTT FRÅN SKUM till nästan noll, och vi håller hårt i varandras armar medan jakten på förrymda psykon pågår runt omkring oss. Skulle någon bli skrämd till svimningsgränsen finns en skranglig rullstol redo att rulla fram.
Gryningen närmar sig och det är dags att lämna gökboet. Vi har fortfarande varje Tokyonatts viktigaste inslag kvar – karaoken.

---

Text: Maria Ahlgren • 2007-11-21
Japan • Restips • Tokyo