Därför bråkade de i ett kvartssekel i Sri Lanka

JAG VAR I Sri Lanka i januari 1984, några månader efter krigsutbrottet. Jag såg nedbrända butiker och bostadshus – ruinerna efter pogromerna mot den tamilska minoriteten – och jag läste i tidningarna om de tamilska tigrarna – gerillan – som lovade att slå tillbaka.

Jag tänkte att bråket nog går över. Allt verkade för övrigt så hoppfullt. Till våren kommer freden, var så säker! Men icke.

Visst kom freden om våren, men först 26 år senare – våren 2009.

18 maj förklarade regeringen att man till slut nedkämpat den tamilska gerillan. På tv kunde man se bilder på en död kropp som enligt speakern föreställde den legendariska gerillaledaren Velupillai Prabhakaran, som gäckat Sri Lankas armé i ett kvarts sekel. Men till slut gick han i fällan. Till slut övermannades hans gerillakrigare.

Men vad handlade egentligen konflikten om.

ROTEN TILL KONFLIKTEN går tillbaka till kolonialtiden då britterna favoriserade tamilerna, som talar språket tamil och ofta är hinduer. För att balansera befolkningsmajoritetens makt – de singalesisktalande, ofta buddistiska singaleserna – utbildade britterna tamilerna och anstÙ�llde dem i administrationen.

Under 1900-talet har krav rests bland singaleserna på att begränsa tamilernas höga status i samhället och lyfta landets ärofulla buddistiska förflutna.

De dominerande singalesiska politiska partierna har sedan 1950-talet bedrivit en verksamhet som fick katastrofala följder. De utnyttjade de etniska motsättningarna mellan singaleser och tamiler. 1956 proklamerades singalesiska som officiellt språk och introducerades språkpolitiken “singalesiska enbart”.

Grannlandet Indien gjorde precis tvärtom. Gjorde om delstaterna och lät gränserna gå utmed språkgränserna. Samtidigt skrotade Indien planerna på att göra majoritetsspråket hindi till riksspråk och gav ett tjugotal språk officiell status. Det tog udden av stridslusten hos de indiska språkminoriteterna.

Men i Sri Lanka fortsatte den chauvinistiska singelsiska politiken. Såväl buddism som singalesiska favoriserades i grundlagen 1972, vilket försämrade de tamiltalandes möjligheter.

De diskriminerade tamilerna började skärpa sina krav från federalism till separatism, vilket innebar en egen tamilsk stat – Eelam eller Ilam – i norra och östra hörnet av ön. En väpnad separatistisk grupp bildades – och 1976 tog den sig namnet Liberation Tigers of Tamil Eelam (LTTE).

Sommaren 1983 utbröt alltså fullt inbördeskrig sedan gerillan attackerat en srilankesisk militärpatrull. Nyheten om anfallet ledde till pogromer mot den tamilska civilbefolkningen. Huvudstaden Colombos, liksom småstäderna Kandys, Nuwara Elyais och Galles butiksgator brann.

MIN PROFETIA OM ett snabbt avslut var så fel den kunde bli. Inbördesstriderna har varit blodiga och fulla av grymma övergrepp från bÙ�da sidor. Över 70 000 människor har dött under den 26 år långa konflikten.

Nu har lokalval hållits i de krigsdrabbade norra och östra delarna och hoppet har återvÙ?nt. Sri Lanka var innan kriget bröt ut relativt rikt med sydasiatiska mått. Idag är det mesta förött och ekonomin är i kris. Men återhämtningen kan komma snabbare än vad man tror. Hoppet står till att locka hit IT-företag – som skänkt så mycket välstånd till grannlandet Indien – och, inte minst turismen.

Jag åkte tillbaka till Sri Lanka ett par gånger under kriget. I det allra första numret av Vagabond – som kom i maj 1987 – skrev jag ett stort reportage om landet som ställde frågan: är det rätt arrangera charterresor dit mitt under brinnande krig?

Under senaste resan – i juni 2006 – verkade allt så hopplöst. Colombo var en belägrad stad, befolkningen levde i skräck för bomber.

Nu rivs militärposteringarna, tryggheten börjar återinfinna sig. Och senare i höst återvänder jag till ett av världens vackraste länder.

---

Text: Per J Andersson • 2009-08-11
Restips • Sri Lanka