Annons
Annons

Ta tåget från Colombo till Ela – genom några av öns teodlingar. Foto: Getty Images

Restips

Sri Lanka – hoppfullt i paradiset

Kriget är slut. Nu hoppas alla att turismen ska få Sri Lanka på fötter igen. Vagabond återvände till de palmkantade stränderna via bergens karga toppar och lummiga teplantager.

Text: Per J Andersson • 2010-11-29 Uppdaterad 2023-12-09

KLOCKAN TRE PÅ MORGONEN står jag på den leriga huvudgatan i byn Dalhousie i bergen och gnuggar mina grusiga ögon. Buckliga megafoner knutna i knippen på lyktstolparna skälver av atonalt ljudande barnkörer som skulle passa för en scen i en science fiction-film när människan för första gången får kontakt med utomjordingar.
Stämningen är med andra ord ganska overklig, men doften av våt lera, fuktigt ylle och stekt ägg känns samtidigt mycket verklig – och mycket jordisk. För när allt kommer omkring: detta är inte en exoplanet som kretsar kring stjärnan hd 40307, utan Sri Lanka, den droppformade önationen som vilar tryggt i havet sydöst om Indiens sydspets.
Det är inte som det brukar vara. Jag gick och la mig klockan tolv och gick upp klockan ett. Sedan åkte jag minibuss pÙ? slingriga bergsvägar i två timmar. Nu – mitt i den kolsvarta natten – står jag på startlinjen beredd att utföra en sex timmar lång kombination av sportprestation och andlig symbolhandling, och därmed göra gemensam sak med ut-övare av samtliga världsreligioner (och några ateister).
Lika bra att sätta igång. Jag tar ett djupt andetag och sätter foten på det första av de 5 400 trappstegen som ska ta mig till pilgrimsmålet: det mystiska fotavtrycket på toppen av Adam’s Peak.

Sri Lanka - hoppfullt i paradiset
På toppen av Adams Peak.

Men den existentiella stämningen ersätts snart av hurtig singalesisk pop som skräller ur högtalare i träkioskerna som kantar trappan. Ett andligt tivoli av souvenirer och snabbmat: inplastade skrattande buddor och jättelika nallegosedjur, staplar med nygräddade roti, gula plastbaljor med ångande kikärtor och läsk i regnbågens alla färger.
Jag tittar upp mot berget. Det påminner om Matterhorn, men är förstås inte snötäckt, utan mystiskt mörkt. Stigen med alla tusentals trappsteg är kantad av vita och gula lampor. En ljusorm som slingrar sig hela vägen till den sylvassa toppen.

DE FLESTA PILGRIMER är buddister, men uppför dessa trappor kämpar också hinduer, muslimer och kristna, som är sympatiskt överens om att besegrandet av berget ger andlig styrka, även om mytologierna går isär: för buddisterna är fotavtrycket på toppen Buddas, för hinduerna är det Shivas och enligt de kristna och muslimerna tillhör det Adam, första människan på jorden.
Den röda färgdutt i pannan som jag fått av en buddistisk munk har börjat upplösas av svetten och rinner ner i ögonbrynen. Doften från kardemumman och skogsingefäran som växer bredvid trappan blir allt intensivare, medan lutningsgraden ökar. Trapporna flyger rakt upp i himlen, känns det som.

Sri Lanka - hoppfullt i paradiset
De bästa stränderna finns på sydkusten – från Galle och söderut.

STRAX FÖRE GRYNINGEN står jag på toppen i alltför tunna kläder och fryser som en nakenhund på Nordpolen och betraktar det heliga fotavtrycket, Sri Pada. Fotavtrycket övervakas av tempeltjänare, klädda i fotsida mörkblå ylle-rockar av armémodell, kapabla att klara en svensk köldknäpp.
Om Budda tog steget från jordlivet till evigheten på denna bergstopp var han en jätte. Fotavtrycket, dekorerat med rosa lotusblommor, är en meter och åttio centimeter långt. Vilka fötter!
På väg nerför trapporna är stämningen hög bland pil-grimerna. Buddister på Sri Lanka bör göra tre Adam’s Peak-bestigningar i livet. Nu är ännu en avklarad. Det känns som om jag gör sällskap med ett gäng fotbollssupportrar på väg från arenan där deras lag just vunnit en match. En munk skriker en ramsa, fyra andra svarar med samma ramsa. Hejarklacken får sällskap av fler – och de håller låda hela vägen ner.

– SKULLE MIN HERRE HA NÅGOT emot att spela ett parti biljard med mig? frågar den vitklädde kyparen på The Grand.
Det känns som om han bara gått och väntat att det skulle dyka upp en europé så att han kunde få väcka den slumrande, sepiabruntonade kolonialhistorien till liv.
– Inte alls, tvärtom, svarar jag så artigt jag kan, och försöker härma hans överdrivet brittisk-engelska accent för att därefter världsvant ta en slurk av det svarta ölet(lankesiska Lion Stout, 8,8 procents alkoholhalt).

Sri Lanka - hoppfullt i paradiset
Biljard på The Grand.

Semesterorten Nuwara Eliya var de engelska och skotska plantageägarnas dröm om att återvända hem.
Eftersom de inte kunde tillbringa weekenden i de skotska högländerna skapade de Nuwara Eliya mitt i teplantage-området i bergen. Det sägs att det var engelsmannen John Davy som 1819 hittade platsen vid foten av Pidurutalagala, öns högsta berg. Här på 1 889 meters höjd över Indiska oceanen var klimatet så likt det i Skottland att han förmodligen började gråta av hemlängtan.
Fram växte en brittisk kopia med tudorhus, rosenrabatter, stramt klippta häckar, gräsmattor snaggade ner till roten, hästkapplöpnings- och golfbana och så småningom förstås ett Grand Hotel och en Hill Club, där plantage-ägarna kunde roa sig och koppla av när de var lediga.
I början av 1900-talet var Nuwara Eliya, som betyder Ljusets stad, en komplett Hill Station, som engelsmannen säger. Fram till sextiotalet var bara britter av manligt kön välkomna i baren på The Hill Club. 1973 nationaliserades plantagen och de brittiska plantageägarna kastades ut. Nuförtiden släpps alla nationaliteter och förstås också kvinnor in. Men i biljardrummet på The Grand finns ännu bara herrtoalett.
– Din tur, säger kyparen.
Han presenterar sig som Bala, är indisk tamil och är klädd i vit serveringsuniform med sarong. Hans farföräldrar togs till Sri Lanka från Sydindien för att jobba på plantagen när förra seklet var ungt.
– Nice try, säger han när jag missar grovt.
– Beauuuutiful try, säger han när jag missar lite mindre grovt.
Han vinner förstås. Det är länge sedan en europé vann en biljardmatch över Bala. Det är länge sedan européer var herre på täppan i Sri Lankas tebuskegröna bergstrakter.

Sri Lanka - hoppfullt i paradiset
Sri Lanka är lika bedagat som hoppfullt.

DET NÄPNA TÅGET med det kämpande loket och de skruttiga vagnarna hackar sig fram på den smalspåriga bergsjärnvägen som ringlar in i kolsvarta tunnlar och ut i gråvita moln mellan Hatton och Nuwara Eliya. Det känns som om tåget lever vidare på stopptid, att det när som helst ska pusta för sista gången och förpassas till historieböckerna. Men likafullt är det fullsatt idag. Passagerare står tätt packade i mittgången. Under fötterna krasar jordnötsskal och vita plastmuggar som nyss innehållit sött mjölkte.
Jag lutar mig farligt ut genom dörröppningen. Håret flad-drar, jag blundar, njuter, tittar, blir bedårad. Vilken föreställning! Tåget kör rakt genom teplantagen, sveper tätt intill välansade tebuskar som är så gröna att det gör ont i ögonen, ridåer av moringaträd, vägar med röd jord, flagnade arbetarbostadslängor och nyrenoverade disponentvillor.
När jag står där i dörröppningen till tåget, som gör högst tjugo kilometer i timmen, känner jag nyfikenheten och rastlösheten – minns jag varför jag gillar att resa. Just nu skulle jag vilja åka med ett tåg som aldrig någonsin kommer fram.
Dopaminpåslag: högt.

ATT HITTA DET OUPPTÄCKTA PARADISET, den perfekta stranden dit turisthorderna ännu inte hittat, är alla resenärers dröm. Till genren hör att guideböckerna ofta gnäller om ställen som man anser är “förstörda” av besökare och nybyggnation. Annat var det för 20 år sedan, då ’?

Sri Lanka - hoppfullt i paradiset
Mirissa beach – det (nästan) ouptäckta paradiset.
På Sri Lanka är samtalsämnet bland resenärerna Unawatuna, stranden som på åttiotalet var mitt paradis. Numera är strandorten förstörd av okänslig exploatering, sägs det. Men några mil söderut, går snacket som är påeldat av guideböckernas råd, närmare bestämt i Mirissa, där “knäcker man en kokosnöt, lägger sig i hängmattan och låter sig gungas av sjöbrisen …” (Lonely Planet).

EFTER GRYNINGSTIMMEN är skymningstimmen den tropiska dagens bästa stund. Färgspel på himlen, blankt hav, nystart, förväntan. Kolgrillarna flammar nära vattenbrynet på den långa stranden i Mirissa och sprider doften av brinnande träkol och sotig fisk.
I vattenbrynet strosar en internationell blandning av chica indiska tjugoplussare med Gantskjortor, tunna digitalkameror och Ray-Ban-solglasögon och inte fullt så chica européer med saronger knutna runt midjan och skjortor med traditionella indiska mönster. Som om de bestämt sig för att byta stil med varandra. Ta våra kläder, vi är trötta på dem, säger européerna. Tack, svarar indierna, här får ni våra i utbyte!
Dagen därpå åker jag vidare till Unawatuna, där stranden är smalare och trängseln större – och ägnar eftermiddagarna i en solstol åt att fundera på då och nu. Visst har guideboken rätt, tänker jag med sinnena bedövade av såväl iskall Lion Lager som eftermiddagssolens hetta. Mirissa är idag vad Unawatuna var för 25 år sedan: västkustens finaste strand.
Mycket har förändrats sedan jag var här senast, men dofterna är som jag minns dem. Man kan hyra rum av familjer och få tillgång till lankesiska hem, som fortfarande luktar härsket kokosfett, fuktiga textilier med en svag aning av mögel, formalinkulor och insektssprej med rosendoft. Det låter kanske inte så mysigt, men doftkombinationen ger mig vällustrysningar, eftersom den är förknippad med min romantiska bild av Sri Lanka som en plats där jag förändrades, utvecklades, växte.
Sri Lanka är en av dessa platser som blev en del, om än ganska liten, av den jag är idag.

I COLOMBO ÄR MILITÄRPOSTERINGARNA och vägspärrarna ännu kvar: de sista resterna av 26 års bittert och blodigt inbördeskrig. Jag promenerar genom förfallen kolonial charm i den en gång så ståtliga stenstaden Fort och de röriga basargatorna i Pettah, och tänker att det var så här det måste ha sett ut i tyska städer åren efter andra världskriget. Sandsäckar, skyttevärn, kulsprutor, kamouflagenät. Jag visiteras av soldater med tunga vapen, men med loj avslappnad attityd och breda leenden.
Hoppar in i en tuk-tuk och åker söderut till hårt trafikerade Galle Face Road, gatan som i takt med Forts allt snabbare förfall vuxit till stans nya kommersiella centrum.
Tuk-tuken bromsar in framför ett modernt hus av glas och stål.
– Varsågod, Sri Lankas turistbyrå, säger chauffören sirligt och gör för ovanlighetens skull inget som helst försök att skörta upp mig.
I ett av de brunmurriga, luftkonditionskyliga rummen hittar jag landets turistchef Dileep Mudadeniya som sitter och bläddrar i den senaste turiststatistiken. Han ler när han läser sammanfattningen högt för mig. Siffrorna visar att turisterna återkommer efter åratal av kräftgång.
Turistchefens mål är högt satta. 2016 ska turistströmmarna ha femfaldigats. Högt på listan står att utveckla östkustens stränder som i decennier varit insnärjda i taggtråd och etnisk konflikt, där stränderna med den allra vitaste sanden och det klaraste vattnet finns. Kuchuveli, Passekudah, Kalkudah …
– Att utveckla turismen i norr och öster är bästa sättet att få landsändan på fötter och integrera tamilerna i samhället, säger han trosvisst när vi slagit oss ner i lädersoffan i besöksrummet och börjat läppja på söt limesoda som en av hans kolleger burit in på plåtbricka.
Vi reser oss och går ut i kontorslandskapet där affischer på buddisttempel och sandstränder basunerar ut budskapet Sri Lanka – Small Miracles. Dileep tittar på affischen och säger:
– Turismen ska få Sri Lanka på fötter igen efter kriget. Det behövs inga mirakel. Bara en satsning på turism … och vägar … och it.

Sri Lanka - hoppfullt i paradiset
Öns trotjänare: de röda bussarna.

DAGEN DÄRPÅ TRÄFFAR JAG turistchefen ute på Bandaranaikeflygplatsen. Jag ska resa hem till Sverige och har smutsiga byxor av okänt märke som jag köpt i en lågprisbasar i Indien för trettio kronor. Han ska på turismkonferens i Italien och är klädd i ljusblå Tommy Hilfiger-jeans och välstruken rutig kortärmad skjorta. Jag känner mig som en slusk.
Han säger vänligt att jag måste komma tillbaka till Sri Lanka snart.
– Då måste du åka till östkusten och se miraklet. Snart är ruinerna ersatta av nya hus och tamilerna … ja, de har fått jobb och glömt att de kände sig så diskriminerade, säger han innan vi skiljs vid säkerhetskontrollen.


Text: Per J Andersson • 2010-11-29
RestipsSri Lanka

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top