På luffen i norra Thailand – rundresa i storslagen natur

Morgon på Chang Puak Bus Station i Chiang Mai. Folk som nyss stått rakryggade inför den thailändska nationalsången, har åter satt sig ner och börjar pyssla med sitt, knappar in meddelanden på mobiltelefoner och rättar till jutesäckar med marknadsinköp. Vaknar själv så smått till traktens smaker genom soppan khao soi med härligt krispiga nudlar i mustig curry. Takfläktar surrar i taket. Dricker några klunkar chai yen, thailändskt iste, samtidigt som bussar lämnar stationsplanen för byar och småstäder i norr.

Många resenärer som besöker norra Thailand väljer loopen förbi Mae Hong Son och Pai. Trakten är vacker med djupa dalgångar och saktfärdiga floder. Samtidigt har den kanske fått ta emot lite för mycket uppmärksamhet för sitt eget bästa. Gamla bondbyar har paketerats om och försetts med backpackerbarer, stamfolksbyar känns utnyttjade och uttittade, på vissa håll utlovas trekking med bush meat i områden med känslig natur och hotat djurliv. 

Vi siktar istället så långt norrut det går att komma i Thailand. Några årtionden tillbaka var bergstrakterna kring Chiang Dao och Doi Ang Khang ökänt för opiumodlingar och droghandel. Nu kallas samma område för Thailands Schweiz. Framför allt inhemska turister söker sig till det svala klimatet, skönt boende och luft som är hög och klar som den i Himalaya. 

Klämmer in mig i buss nummer 24 som puttrar ut från Chiang Mai. Män, kvinnor och barn fyller ut de röda galonsätena till­sammans med säckar och kartonger. Bortom stans morgontrafik följs betande bufflar av risfält. Snart syns en drak­rygg med tre pucklar som spetsar molnen.

Chiang Dao betyder staden av stjärnor. Medan själva staden är liten och obetydlig, snuddar det drygt 2 000 meter höga berget med samma namn både rymden och månen. I underjorden till det väldiga kalk­stensmassivet väntar grottempel och kilo­meterlånga gångar fyllda av fladdermöss. 

Ovan jord stiger ångande regnskog mot dimsvepta höjder. Ett grönt täcke av träd, löv och bambu rinner nerför branterna tillsammans med porlande vatten och tass­avtryck från smygande guldkatter.

– Chiang Dao var den vackraste platsen som jag upplevt i Thailand, säger Maggie McKerron med ögonen fästa på den gröna väggen.

50 år har passerat sedan hennes första besök. Då kom Maggie i sällskap av sin far som var stationerad i Bangkok. För två årtionden sedan återvände hon till trakten för att bygga bungalower av naturliga och jordnära material och öppnade Chiang Dao Roundhouse.

– Bra för miljön, bra för alla, men också vackert, säger Maggie som lever här i sÙ�ll­skap av pudeln Lucy, gatuhunden Chloe och katten Widget.

Hemmet påminner om något ur Elsa Beskows saga Hattstugan. Runda kupoler kröns av torkat gräs och bambupaneler. Innanför lerväggarna väntar rum som behåller svalka pÙ? sommaren och värme på vintern.

– Nästan allt byggmaterial är från trakten, berättar Maggie som arrangerar kurser och workshops för folk som vill lära sig tekniken och bygga naturnära.

Vandrar vidare genom Chiang Dao. Står plötsligt framför en skylt som säger: “Istället för att klaga när du lider, fortsätt ihärdigt!” Budskapet är ett av många som följer de 500 trappstegen upp till guldtemplet Wat Tham Pha Phong. 

Om syftet är att påminna om den mödo­samma vägen till Nirvana, har helge­domen lyckats väl. Uppfarten frestar på knän, höfter och and­hämtning. Sam­tidigt lyfts tankarna mot ett thai­ländskt Shangri-la omfamnat av bambu och yviga jätteträd. 

Stannar upp vid toppens guldspira. Skymtar ryggtavlan av en mediterande munk. Hör snart också en viskande stämma från det närbelägna klostret. 

– Kanske frukost? 

Modedesignern Off är precis som klostrets övriga kvinnor klädd helt i vitt. Besöket i Chiang Dao är det tredje för året.

– Mina vänner påstod att jag var galen, säger hon samtidigt som hennes medsystrar dukar fram papayasalladen som tam, rött ris och mjuk grönsakscurry. 

Off var ensam då hon lämnade hem­staden Lopburi på motorcykel och reste norrut. Till slut nådde hon Chiang Dao och klostret vid Wat Tham Pha Phong efter lite tips från kompisar och googlande. 

– Meditationen hjälper mig att hantera all stress och press som följer mitt yrke. Slutmålet är att få fullständig fokus och koncentration, säger Off innan hon tassar iväg till dagens första session. 

Morgonen blandar både sol och regn. Kikar ut genom fönstret och får en ljummen fartvind som svar samtidigt som förmiddagsbussen från Chiang Dao plöjer norrut mot en fond av berg som påminner om gröna segel. 

Byter till kollektivtaxi, songthaew, i marknadsstaden Fang. Munkar och daglönare trycker sig in på pickupbilens flak tillsammans med ett äldre par som besökt stans ögonläkare. Så gungar vi åter ut på riksvägen, längs en bördig floddal där ris mognar vid sidan om majs och skarpa berg reser sig i fjärran.

Trakten är i alla avseenden ett gräns­land. Språk, kulturer och minoritetsfolk sammanstrålar tillsammans med ärren från krig och väpnade konflikter. Fyra decennier tillbaka lämnade 62-årige Bok Naw den burmesiska delstaten Kachin och själv­ständighetskampen gentemot Rangoon.

– Fem år i rebellernas tjänst fick räcka. Jag älskar mitt land, men hade inte lust att skjuta mer eller själv bli skjuten. Bara att leva i fred.

Flykten gick till det allra nordligaste av Thailand. Området hade länge fungerat som en fristad för de som inte var önskade någon annan­stans: Rebell­styrkor som stridit mot Mao Zedongs Kina eller slagits mot militär­regimen i Burma. Beväpnade banditer och drogkarteller, inklusive opium­kungen Khun Sa som spred skräck med en flera tusen man stark privat­armé och ett tag tillhörde jord­klotets mest jagade personligheter med miljoner amerikanska dollar på sitt huvud.

– Khun Sa kom ofta på besök inkognito. Då bar han inte någon uniform, utan t-shirt och helt vanliga kläder säger Bok Naw som minns mötena med opium­kungen.

Tidig förmiddag i Mae Salong. Kliver av songthaewn i korsningen framför morgonmarknaden. Dimman gör sitt. Luften bygger på känslan ytterligare. Den lilla stan påminner om ett mellanting av brittisk hill station och kinesisk bergsby. Kanske just därfÙ?r är huvudgatan klädd i thailändska flaggor som gör sitt yttersta för att påminna var i världen man befinner sig. Samtidigt slungar röster, matos och radiosändningar mig obevekligt tillbaka mot södra Kina.

På Xin Zai Dai Bakery vankar ägar­in-nan Phing fram och tillbaka genom ett små­stökigt kök där nygräddade socker­kakor står framme för att svalna och en skramlig fruktmixer just fixar färsk­pressad juice på passionsfrukt.  

– Mat från Yunnan, skrockar Phing nöjt, samtidigt som hon fyller bordet med rökig korv och skinka varvat med chili, cashewnötter, svamp, lök och tofu.

Åtskilliga av stans invånare är ättlingar till soldater som under det kinesiska inbördeskriget stred för Chiang Kai-sheks nationalistiska styrkor mot kommunisterna under ledning av Mao Zedong. När striden var förlorad flydde delar av det 93:e regementet till Burma. Tolv år senare drevs de över gränsen till Thailand.

Nu finns de här i en stad som gömmer sig i morgon­dimman. Staden har också en moské ovanför färskvaru­marknaden, smågator som leder mot lager­lokaler där skördade teblad torkar på presenningar och packas i lådor för export, hotell och kaféer och en höjd med guld­stupan Wat Santikhiri som vid klart väder bjuder pÙ? utsikt över hög­slättens glittrande vatten­speglar ända till Burma, Laos och Mekong.

Allt ligger dolt i vita slöjor och rökig fukt. Kanske har temperaturen fallit 10 grader i ett nafs och möjligen ytter­ligare lite till i grannskapets stamfolksbyar.

Två Fantaflaskor med bensin räcker för att ta sig  med motorcykeltaxi från Mae Salong till byn Baan Mo Akha. Sista biten går på lösgrus och gropar precis som om till och med vägen vill markera att byn och dess människor är mindre viktig än andra byar. 

Akha delar historia med flera andra av norra Thailands stamfolk. Ursprung i Kina. Ankomst hit, till trakten av Mae Salong, under tidigt 1900-tal. Bakgrund av svedjebruk, jakt och opium­odling. Men också svårigheter att hitta rätt position i ett modernt samhälle som till stora delar vänt dem ryggen. Markkonflikter med myndigheter är vanliga och fattigdomen utbredd. Många unga akhakvinnor hamnar i prostitution och smittas av hiv under jakten efter bättre liv.

Kanske är ändå en förändring på gång i just den här byn. Bortom täta husklungor bygger Yohun och hans far nya stugor. 

Bamburamar fylls med lera och blir till fasader. Gamla Coca-cola-flaskor och whiskybuteljer trycks in i väggarna och leder ljus. På taket läggs torkat gräs som skördats i djungeln. 

För tio år sedan fick den unga byledaren Yohun Pragasit Chermuegu idén om att skapa ett värdshus som visade upp akha­folkets kultur och samtidigt skapade arbets­tillfällen och inkomster som kunde få de unga att stanna kvar och kanske till och med känna sig stolta över vilka de var.

– Allt måste vara klart om en månad. Då kommer 30 gäster från Bangkok till den nya lodgen. Ja, och de har redan betalt i förskott, säger Yohun och försvinner iväg på bambuställningarna med sin verktygslåda. 

På väg igen. Songthaewn från Mae Salong når Tha Thon tidig eftermiddag. Då har långsvansbåten mot Chiang Rai redan hunnit lämna klippan med den nybyggda kristallpagoden och försvunnit nerströms Kokfloden. Chartrar därför en egen båt.

Sitter uppkrupen i fören och ser landskapet flyta förbi längs en flod som är bred och självsäker efter långvarigt regnande. Majnastarar hoppar jämfota längs leriga stränder. Män fiskar med långa bambuspön. Mudderverk plundrar floden på sand. Då och då skymtar även grå bondbyar.

Timmen senare når vi en trång passage mellan skogsklädda höjder. Platsen där båten lägger till heter Hot Springs och består av en handfull hus och ljudet från en karaokebar. Kvinnan som hämtar mig i en bil med fyrhjulsdrift heter Nok och rattar fordonet längs skumpiga vägar som letar sig allt djupare in i djungeln.

För nio år sedan vandrade Nok och kollegan Noi genom samma regnskog. Vid en glänta bjöds de på fri sikt mot bergsbyar, terrasserade sluttningar och avlägsna höjder. 

– Vi bestämde oss för att det här var platsen där vi ville leva. Att vi dessutom gärna ville bidra till att lahufolket i området fick det lite bättre, säger Nok.

Tillsammans med Noi öppnade hon Chiang Rai Bamboo Nest som lever upp till namnet och i princip är helt byggd av bambu. Läget är dessutom isolerat. Inga ljusföroreningar når hit. Inga mänskliga ljud förutom en avlägsen crossmotorcykel som kickas igång när lahubyns invånare drar i familjegrupper till de uppodlade sluttningarna för att skörda majs. 

– När jag studerade i Bangkok såg jag aldrig någon klar himmel. I Chiang Rai var jag rädd för stressen och trafiken. Ganska mycket av min lön spenderades faktiskt på sjukhus och medicin. Här har jag inte behövt göra ett enda läkarbesök, säger Nok med ett kvittrande skratt.

Tillsammans med Noi försöker hon få lahubyn att tänka om, att göra som de själva gjort och satsa på organisk odling av frukt och grönsaker – bättre för natur och hälsa och ger högre ekonomisk avkastning än majs som slukar konst­gödning och kemikalier.

Förmiddagssolen har just klättrat över både byn och dalgången. En bit bort sluter sig djungeln med fruktbärande träd och vilda örter. Noi är på väg dit med en grupp trekkande fransmän, mot vattenfallens kaskader, stamfolksbyar och tysta flodstränder. 

– Alla borde kunna ha fina liv här, funderar Nok.

Luften vibrerar av fågelsång. Följer med blicken bergen som stiger mot norr tillsammans med dimsvepta höjder. 

Bakom reportaget: 

Om man ändå ska missa avgången med en kollektivtaxi kan man göra det med något som smakar gott. Mikael Persson och Jonas Gratzer lärde sig devisen i Mae Salong där ägaren till Xin Shi Bakery inför varje till­stymmelse till annalkande motorljud smög fram kaffe och småvarmt för att få bort de båda rese­närernas uppmärksamhet från gatan. 

---

Text: Mikael Persson • 2018-03-12
Restips • Thailand • Chiang Mai • Reportage